Om Carin på Sprätthöken

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag är född år 1930 och är anhörigvårdare. Min make David drabbades av strike i januari 2009, Nu är jag ansvarig för hem, hus, trädgård och vår bil Brunte. För att orka med detta kämpar jag på gym ett par gånger i veckan och arbetar där med boxningsträning, skivstänger och olika apparater. Jag gillar att läsa, skriva och ströva runt i Stockholm.

7 thoughts on “Om Carin på Sprätthöken

  1. Carin,
    Tack igen för dina texter som är en njutning för själ och hjärta.
    Jag gick också på Rudebecks, på sextiotalet, och tror mig känna igen en del lärare. Blev den feta så småningom rektor? På min tid var det inga pojkar på skolan och vi flickor hölls i någon slags halv klostermiljö. När tex. killar från andra skolor kom för att sätta upp affischer om skoldanser på lördagarna fick de höra att “Rudebecks flickor dansar inte!” så det blev inga affischer. Vi fick inte sminka oss förrän sista året i skolan, alla lärare var kvinnor och ogifta. Man kunde tro att det hela utspelade sig på 1800-talet, men icke. Sen började förfallet, en lärarinna var gift, vi fick en magister som vikare och det kom in en manlig latin-och-fransklärare, hyfsat ung, från Whitfeldska, som det svansades kring. Jag minns de slitna trapporna, de trånga “korridorerna”, smutten vid biologisalen med skelettet och den totala genansen från biologiläraren (!), som hoppade över avsnittet om reproduktion, som vi väntat på hela terminen. Det predikades dock i samlingssalen om att man inte skulle slösa bort sina tioöringar, utan vänta tills man kunde ge hela kronan. Oskuld skulle man vara när man gifte sig.

    De FÅ av oss som vågade söka till gymnasiet innan vi gått ur flickskolan, sågs som våghalsiga och ansvarslösa. Om vi inte klarade studenten (= något oöverstigligt) skulle vi stå med intet i bagaget resten av livet. Vi skulle aldrig kunna försörja oss. Idealet var att sitta i kassan på en bank, iförd ett set av pastellfärgad kortärmad jumper och kofta. Pärlhalsband. Och Shantungs läppstift nr 16, skärt. Det fanns inget annat, möjligen sjuksköterska. För att bli läkare måste man byta kön.
    Det var tider det!
    Pia Bergman

  2. Kära Carin!

    Jag följer din blogg och läser om dina vedermödor som du hanterar med ett osvikligt gott humör och med humor! Att du blir trött och modfälld ibland är inte märkligt. Jag blir engagerad och känner spontant att jag måste lägga mig i. Hoppas du inte misstycker! Rent praktiskt, beträffande vätskebrist och drycker: På apoteket finns energidrycker! Det har jag upptäckt för egen del. Fortimel har jag fastnat för. Med chokladsmak. Efter några droppar av den drycken känner jag mig genast benägen att bestiga Kebnekaise.

    Jag vet inte om du kan få hjälp av en organisation som heter ASIH Avancerad sjukvård i hemmet. Det kan vara värt att höra med någon där.
    http://www.stockholmssjukhem.se

    Hoppas verkligen att du någonstans kan få stöd i din kamp. Du måste tänka på dig själv också!

    Med varma hälsningar

    Lillemor

  3. Pingback: Det här gör mig glad – Vilken järnlady!!! | BEATRICE AMUNDSSON

  4. Hej Carin!
    Du verkar vara en person som passar för en artikel i vår tidning. SPRF-tidningen. Jag skulle gärna vilja komma i kontakt med dig och skriva om dina vedermödor på gymet.
    MVH
    Ullacarin Tiderman

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s