Vinterviksdalen – en nybok med redaktörerna Robin Lapidus och Ingrid W Severin boken är mycket läsvärd
De båda redaktörer har gjort ett ordentligt arbete när de har sökt i tryckt material och de har kompletterat arbetet med intervjuer. En av dessa handlar om biodling och andra om hur det är att ha en odlingslott och vad som går att odla i en mark, som har sanerats både när det gäller kvicksilver och arsenik. Nu är stora delar av området en blomstrande trädgård med växter, fruktträd, rosor och en biodling. Alla som är intresserade av trädgårdsskötsel kan lära sig mycket i boken och vad amn upplever vid ett besök i området. Här går det äta lagad mat med ett glas vin, fika och gå på toale
En brist i boken är att det saknas skildringar om vad som hände i början av 1900-talet när oroligheterna i Ryssland spreds till Stockholm. Sympatierna för revolutionärerna i alla samhällsklasser var stora och rädslan spred sig. Vad skulle ha inträffat om någon hade kapat en båtlast med nitroglycerin eller de oxdrivna vagnar, som rullade mellan Vinterviken och Tumba station? Då hade det ta gäng kommit över tillräckligt mycket nitroglycerin för att kunna spränga stora delar av Stockholm i luften. För att undvika sabotage och oroligheter skedde nu transporterna från Vinterviken till Tumba station nattetdi. Tumba hade bättre lastbryggor och också bättre bevakning. Detta berodde på pappersbruket, som tryckte vårt lands sedlar.
I Tumba hade stinsen Klas Pontus Arnoldson ansvaret för dessa transporter. Han var känd för sitt häftiga humör och sin längtan efter att få börja skriva både tidningsartiklar och romaner. Han blev i slutet på 1900-talet journalist och arbetade både för Dagens Nyheter och Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning. Många av hans artiklar handlade om att unionen mellan Sverige och Norge måste upplösas på ett fredligt sätt. För sitt arbete för denna lösning fick han ett delat Nobels fredspris år 1908. Han bodde då i lLiljeholmen ungefär där tunnelbanestationen ligger. Troligtvis är han den ende nobelpristagare med kopplingar till Nobels fabriker.
Kapitlet om hur det gick till att rädda svavelsyrafabriken från rivning är spännande och skildringarna om hur renovering av svavelsyrafabriken gick till är begripliga för alla som inte är kemister. Det fanns en dröm om att låta svavelsyrafabriken bli ett kulturcentrum med inriktning på skulptur. Detta misslyckades på grund av för få besökare.
Boken har för mig blivet en påminnelse om att det finns mycket mer att berätta om Vinterviken. De båda redaktörerna har inte gått in i kyrkoböckerna och vad prästerna i Brännkyrka skrev om livet i Vinterviken. Jag kommer att göra en djupdykning i kyrkoböcker och Strängnäs stifts herdaminnen. Det blir några bloggar om mina upptäkter
För flera år sedan var jag en sensommardag på rundresa i Ukraina. Jag äkte med Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek och vi gjorde en bussresa i Karl XII´s fotspår. Det var inte bara det tidiga 1700-talet vi lärde känna utan också hur det dagliga livet är för vanligt folk i detta land på gränsen mellan öst och väst. Här såg jag skillnaden mellan östra Ukraina och området runt Kiev. Dörrarna till damtoaletterna var i hela landet målade med blommor. Innanför dessa vackra dörrar såg det annorlunda ut i östra Ukraina. I västra Ukraina var det nästan som hemma medan mycket var annorlunda i de östra delarna. Poltava ligger i Östra Ukraina
Vi for igenom ett jordbrukslandskap med böljande sädesfält och små kyrkor. Det hörde till att vi utanför Poltava skulle besöka ett museum med flygplan från det andra värlskriget. Här skulle vi passa på att gå på toaletten.
Några toastolar att sitta på fanns inte utan vi fick stå på två stenar och hoka oss ner. Något toapapper fanns inte, vi skulle torka oss med handen och sedan tvätta händerna i ett handfat med kallt vatten. Guiden hade med sig handsprit och vi fick hjälp att bli av med skiten på tassarna. Skiten på golvet spolades ner genom ett hål. Vattnet fördes bort genom ett rör, som förgrenade sig under de olika sädesfälten. Somrarna i Ukraina kan vara torra och varma. Vattnet från toaletterna gjorde att skördarna kunde bli större. Några rotsaker fick inte odlas, det blev en resa utan potatis och morötter och med mycket salladsblad, blomkål, paprika och tomater.
Guiden påpekade att denna typ av toalett kallades för orientalisk toalett och var vanlig i Ryssland och i de östra delarna av Europa. En toalettstol var dyr och för vanligt folk var det mer än en årsinkomst. Jag tänkte på detta när jag igår på TV såg bilder på hur det såg ut i ett kontor, som ryska soldater hade disponerat. Det låg avföring överallt och köket var smutsigt. Detta var tydligen deras första kontakt med Västeuropas hygieniska livsstil. De ryska soldaterna måste ha känt sig som främlingar. När de ryska trupperna nu har dragit sig tillbaka måste de okuperade områdena städas, ett smutsigt och nödvändigt jobb.
Jag försöker sätta mig in i hur de ryska inkallade värnpliktiga upplever Ukraina. Många av dem kommer från trakterna öster om Uralbergen öch är dåligt läskunniga. Ett modernt kök är för dem ett mysterium med rinnande vatten och avloppp. Hur använder man en diskbänk?
Jag har en röd tröja.som jag bara använder vid speciella tillfällen. Framtill är den prydd med ett stort emblem och det är mycket få som vet vad det betyder. Det står för släkten Windsoroch det är prinsessan Dianas tröja. Jag köpte den på Serpentine Galleri en marsdag i mitten av 1980-talet.
Det var svårt i slutet på 1900-talet att vara homosexuell i England. Vanliga människor vågade inte omgås med dem av rädsla för att bli smittade av någon skamlig sjukdom. Folk brydde sig aldrig om att ta reda på hur dessa sjukdomar spreds och många var övertygade om att det inte gick att ta i hand med dem utan att bära skyddshandskar. Prinsessan Diana kände till hur dessa sjukdomar spreds och hon började på ett annorlunda sätt att sprida kunskap om detta. Hon besökte bland annat ett sjukhus i USA där barn som födds med aids vårdades. Hon tog barnen, lyfte upp dem och tryckte dem mod sina bröst. Detta sändes i amerikansk TV och kommentarerne blev att detta hade aldrig presidentens hustru vågat göra. Ett annat av princessan Dianas initiativ var att sprida kunskap om de homosexuella. Det behövdes upplysnimg och prinsessan var en av initiativtagarna till en utställning om homosexualitet i Serpentine Galleri i Kensington Park.
Det kostade pengar att hyra detta galleri och en av alla sonsorerna var det svenska spritmärket Absolur Vodka. Inträdesavgiften var 5 pund vilket var mycket penga för kvinnor från arbetarklassen. För att dessa verkligen skulle få valuta för pengarna ordnade prinsessan Diana en klädinsamling bland den engelska överklassen. Den okände konstnären Christian Boltansky fick i uppdrag att varje morgon bygga ett konstver med de insamlade kläderna på golvet i galleriet. Alla, som betalade 5 pund in inträdesavgift, fick en plastpåse som de kunde fylla med de insamlade kläderna. När besökarna ansåg att påsen var fylld lotsades de av en vakt in i utställningen.
Det var en solig förmiddag och min make David och jag satt utanför Serpentine Galleri. Det var vår sista dag i London och bussen till flygplatsen skulle inte gå förrän klockan 5 på eftermiddagen. Solen sken och det doftade vår i trädgården. Vi satte oss på en bänk och jag lade märke till hur kvinnor i alla åldrar fnittrade över kläder de hade köpt. Det var sommarklänningar från 1920-talet, mamelucker från sekelskiftet 1900 och baddräkter med kjol. Av språket att döma gissade jag mig till att de kom från arbetarklassen. Jag blev nyfiken och frågade försynt var de hade varit. De berättade om överklassens kläder och bestämde sig för att de egentöigen var som alla andra. Sedan var det utställningen. Det var inget konstigt att vara homosexuell, ingenting att vara rädd för. Prinsessan Diana hade lyckats. Jag blev nyfiken och fick veta att de varit inne i galleriet. Prinsessan Diana hade lyckats.
Jag kunde inte motstå frestelsen och gick in i galleriet. Det enda plag jag hittade var en röd tröja med släkten Windsors emblem på framsidan. Vakten talade om för mig att det var prinsessan som skänkt den. Han berättade entusiastiskt om utställningen. Den var som en lärobok i sexualkunskap och hur barn kommer till och också om homosexualtet. Här märkte jag skillnaden mellan England och Sverige. Vi har haft obligatorisk sexualundervisning i skolan sedan början på 1950-talet. Englands skolsystem var helt annorlunda med dyra privatskolor och internat. Det fanns också kommunala skolor. Varje skola kunde på 1980-talet forma en egen läroplan. Sexualkunskap fanns bara i undantagsfall med på de olika läroplanerna. Hur barn kom till fick eleverna lista ut själva.
Det var trångt i utställningslokalen. Det susade av besökarnas viskningar. De äldre mindes sin bröllopsnatt när de skulle bli av med sin oskuld. Gjorde det ont? Mammornas råd hade varit blunda och tänk på England. Här hördes lovord till folkets prinsessa Diana. Tack vare denna utställning behövde inte de unga flickorna smyga in i en bokhandel och leta i hyllorna i medicin för att få veta något om sexuallivet.
Solen gassade genom fönstren i utställningslokalen. Det blev varmt och jag gick ut i trädgården för att sätta mig på bänken bredvid David. Här fanns det ingen plats för mig. Två tonårsflickor hade satt sig runt David och visade sina fynd för honom De pladdrade glatt om sina fynd.
”Problemet blir att tvätta de här mameluckerna” sa en av flickorna. Jag skall på maskerad om en vecka och vad händer om jag spiller öl på dem?”
”Jag är tvättmedelskemist” sa David och började beskriva hur man tvättar linne.
”Ditt uttal är hopplöst” sa en an tjejerna. ”Säg efter mig och läspa riktigt ordentligt.”
Då kom jag och avbröt språklektionen. Flickorna reste sig för att gå. ”Nej,” sa David. ”Vi åker hem idag och har pund över. Kan vi inte få bjuda er på te”
Flickorna nickade och skrattade glatt. Precis efter det att vi rest oss smet flickorna in på toaletten, bytte kläder och kom ut klädda i pojkskjorta och mamelucckor. De berättade om sina liv som städerskor på ett hotell, om drömmar om ett renare arbete och om att träffa den stora kärleken.
”Börja plugga” sa David. ”Jag kommer från ett torp långt bort från landsvägen och har bara gått i skola varannan dag i sex år. Nu är jag tvättmedelskemist. Den rätte finns kanske på samma skolbänk som du.”
Flickorna säg förvånade ut. Sedan reste de på sig, tackade för ett trevligt sällskap och vände sig till mig.
”Du har haft tur. Vilken underbar make du har! Du klär i rött . Synd att inte den tråkige prins Philip skänkte några kläder. Tänk dig en mörkblå skepparkavaj med hans vapen på bröstfickan. Din make skulle klä i det. Han är ju så snygg med sitt mörka och lockiga hår. ”’
Jag tittade på klockan. Tiden hade rusat iväg. Vi hämtade vårt bagage i hotellet ch det var dags att stiga på bussen till flygplatsen. Vi konstaterade båda att var resa till London hade varit mycket lyckad.
Jag har haft otur i slutet av denna höst. Jag irade för ungefär en månad sedan min försenade 90årsdag- Ddet kom 60 gäster. nägra kom från Norrland och nägra från Sydsveriga. Det var mycket trevligt och ,änga hoppas på ett tnytt kalas när jag fyller 95 år. Då får vi se hur jag känner mig. Men sedan började spektaklet. jag fick en natt blodtrycksfall när jag resta meg hastigt upp för att gå på toa. Använde mitt larm med påföljd att en läkare kom. Hon konstaterade att jag hade brutu ett påa revben och näster räkna med att läkningen kna ta minst två månader. Hon lovade att kontakte en fysioteravevt, som kom nägra dagar senare. Nu har jag fått ett träningsprogram,, Det är övningar med hantlat och konsten att använda en stav som hjälpmedel vid sidböjningar. Det har hjälpt och jag behöver inte längre använda alvedon för att somna på kvällen.. Det blev utökad hamtjänst, jag har fått hjälå med att duscha och handla. Träning hjälper och igår handlade jag på egen hand på ICA i Liljeholmen. Jag njöt och köpte mer mat än jag hade tänkt mig. På söndag är det första söndagen i Advent. Om inget oväntat inträffar skall jag dra på mig mina pjäxor med dubbar och vandra till någon kyrka i närheten. Vilken det blir har jag inte bestämt. Det gäller att inte ge upp.
År 1755 är ett årtal som har försvunnit i historieböckerna. I de sydvästra förorterna har de stor betydelse. Det var nu som Adolf Ludvig Levin köpte ett stort område mellan Årstaviken och sjön Trekanten och låt uppföra gården Katrineberg. Han var en tysk jude och för att få tillstånd att äga mark måste han avsäga sig sin judiska tro och bli protestant. För att detta skulle kunna ske kallades han till förhör hos ärkebiskopen. När detta var klart döptes han i Slottskyrkan och kung Adolf Fredrik var hans fadder och fick då dopnamnet Adolf. Vem som Hade bett honom flytta till vårt land är oklart. Han kom att spela och undanskymd roll i det politiska livet.
Katrineberg ligger vid en nu bortforslad rullstensås och här fanns bra tillgång till dricksvatten. Adolf Ludvig Levin var driftig och utnyttjade möjligheten att få bidrag var att starta en manufaktur. Manufaktur betyder att man tillverkade med hantverksmetodet en serie likadana varor. Levin insåg snabbt att det svenskarna behövde var bäddsoffor och skor. Bäddsofforna blev en framgång och de såldes också till länder på den andra sidan av Östersjön. Han blev förmögen och köpte det Stenbockska palatset på Riddarholmen.
Adolf Levin var ingen politiker och var inte engagerad i bråket mellan de två stora partierna Hattar och Mössor. Han hade kontakt med kung Adolf Fredrik och dennes hustru den dominanta Lovisa Ulrika
Större delen av 1700-talet brukar kallas för frihetstiden, en tid när de olika politiska partierna bestämde vilka som skulle sitta i rådet. Hör togs alla beslut och kungen hade ingenting att såga till om- De två partierna var Hattarna och mössorna. Riksdagen var indelat i fyra stånd och det hörde till vanligheterna att dela ut mutor till riksdagsmännen för att de skulle rösta på ett bestämt sätt. Fransmännen var frikostiga med mutor till hattarna. Kungen Adolf Fredrik, var inte road av politik utan gillade att syssla med trähantverk. Till skillnad från sin hustru avskydde han att folket skulle bjudas in och titta på när han åt frukost i sim sängkammare. Når han sommartid i Ulriksdals hade tillfälle smet han ut, tog med sig en vinflaska och ett par glas och bjöd bönderna på ett glas vin.
Adolf Fredriks viljestarka hustru var av en helt annan mening. Kungen måste ta tillbaka sin makt och hon tänkte genom en statskupp ta kontroll över landet. För att lyckas med detta måste hon kunna muta flera riksdagsmän. Till sin hjälp fick hon greve Erik Brahe. Nu gällde det att skaffa fram pengar så att hon kunde muta riksdagsmännen att återinföra kungens rättigheter att regera landet. Från att vara en drottning utan makt blev hon en lagbrytare. I tysthet lånade hon juvelerna i skattkammaren, smugglade ut dem ur landet till Hamburg, där en tysk bankir fick i uppdrag att pantsätta dem. Detta skedde och när allt var klart tog bankiren kontakt med några i Hattarna. Dessa män insåg vad som hade hänt och krävde att alla i Rådet skulle få se juvelerna. Drottningen greps av panik och lyckades förhala ärendet. På något sätt måste juvelerna komma tillbaka till Stockholm.
Vem i hovet som kontaktade en tysk-judisk bankir vet vi inte. Det var Ludvig Levin som kom och han lyckades orda ett lån så att juvelerna kunde skickas tillbaka. I slutet av året var allt klart och Rådet kunde få titta på juvelerna. Vem som slutligen betalade lånet framgår inte av den litteratur jag har tillgång till. Drottningen ansågs som en säkerhetsrisk och det gick inte att avrätta henne. Hennes rådgivare Erik Brahe dömdes till döden och blev till folkets stora förtjusning halshuggen på Riddarholmstorget.
Gustav III var nio år när detta kände. Han var brådmogen och tog illa vid sig. Med frihetstidens oklara regler kunde ingen i kungafamiljen känna sig säker. Han kände stor gemenskap med judarna, som hjälp hans mor ur en knepig situation. judarna skulle inte tvingas att byta religion utan få bo och arbeta i de stora städerna.
Adolf Ludvig Levin insåg snabbt att verksamheten måste växa. Runt Katrineberg växte andra företag upp. Ett företag, som fortfarande finns kvar, är brädgården. Släkten Becker kom och här tillverkades färger av olika slag och till en början förbandsmaterial och sårsalvor. Det hände att arbetarna med bäddsoffor skadade sig och då måste det finnas sjukvårdsutrustning. Adolf Levins dotter gifte in sig i släkten Becker. Adolf Levin blev med åren mycket förmögen och köpte det Stenbockska palatset på Riddarholmen.
Gustav III hade byggnadsplaner. I Haga ville han ha ett stort slott och ett stall för 400 hästar. Tomterna skakades ut och grunderna grävdes, rosa tegel till slottet och gråsten till stallgrunde. Mer än så blev det inte. På en maskeradbal den 16 mars 1792 blev Gustav III skjuten och knappt två veckor senare avled han. Då fanns det inga pengar i statens kassakista.
Adolf Ludvig Levin hade inte glömt att det var Gustav III som gjort det möjligt för judar att bo och arbeta i Sverige utan att tvingas byta religion. Han köpte byggnadsmateriel för slott och stall. Det rosafärgade teglet användes för att bygga om det Stenbockska palatset och gråstenen för stallet blev en mur Katrineberg. Muren är byggd utan cement och är ett mästerverk, som fortfarande finns kvar.
Det kan bli spännande möten i tunnelbanan. Jag satt i tunnelbanan på väg till Skärholmen när jag helt oväntat hörde en viskande röst bakom ett visir talade om för mig att det fanns filten ”Det är en ros utsprungen” i de nya svenskarnas affär i Skärholmens centrum. Jag gick dit, blev förtjust i filten och köpte en. Den ligger ni på min säng och manar till läsning av bibeln. Mötet med de nya svenskarna i affären blev som en symbol av julens budskap om frid och försoning. Går detta att predika om detta i en stadsdel där muslimer och kristna stöter på varandra i den livliga handeln vid torget i Skärholmen? Alla känner till konflikterna i Mellanöstern men ingen pratar om det. Vi konstaterar bara att kilopriset för potatis är hälften av priset i min förorts ICA-hall. Sedan säger vi några ord om barndomens jular
Jag växte upp under skuggorna av Hitlers stövlar. På jularna sjöng vi alltid psalm nummer 113 i vår nuvarande psalmbok om att en ros har börjat blomma. Att en filt med rötter i en annan religion i folkets fantasi har blivit en tolkning av en psalm är fantasieggande och skulle ha varit helt otänkbar i min barndomsstad Göteborg. Här var det syndabekännelsen som var det viktigaste under högmässan. Det var kallt på nätterna och några varma filtar ägde vi inte. Det hände att vi la tidningspapper mellan lakanet och den tunna filten för att det skulle bli varmare i sängen. Det prasslade och jag funderade på om det var trollen som bjöd upp till dans under vintergatan.
Hemma hos oss var julen färglös. Mamma avskydde färgsprakande julgranskarameller och jag var ensam i klassen om att inte kunna vika tunt silkespapper.
Mina ögon vandrar tillbaka till filten. Den är tillverkad i Kina och det saknas information vem som har ritat mönstret. Kanske är det en katalog från en engelsk trädgårdsfirma eller en färgglad sagobok om en dockas nattliga äventyr i en blomsterhandel som har inspirerat den okände konstnären. Livet under det andra världskriget känns nu som en ond dröm, en frusen tillvaro där de enda blommorna var iskristallerna på fönstren.
Maten under vintermånaderna var ett stort problem. Allt utom fisk, potatis och rotsaker var ransonerat När det var kallt gick inte fiskebåtarna ut och då fick vi till middag vit mjölsås med persilja och kokt potatis. Det blev något av fest när det stod kokt torsk på matbordet. Mamma odlade persilja i söderfönstren. Den smakade ingenting, var blek och de sönderklippta bladen simmade som skrämda små fiskar runt i den klimpiga såsen.
Det blev julafton och efter kyrkobönen klocka fyra på eftermiddagen kom pappas ogifta syskon hem och vi hade en liten andaktsstund. Vi sjöng om julen som en ros och några fromma julsånger. Det var vinter och vicevärden hade slutat att elda för dagen. Det gick inte att se ut eftersom fönstren var täckta med iskristaller. Efter detta blev det middag med potatis inlagd sill, brysselkål, mammas hemgjorda julkorv och julskinka. Jag frös eftersom vicevärden måste spara på veden. Vi hade värmeledning i vårt hus vilket var en lyx under 1940-talet Jag drömde om att få en tjock, varm och färgglad filt i julklapp. Detta var en lika omöjlig julklapp som en resa till månen.
Min äldsta faster påpekade under middagen att hon som nyexaminerad folkskollärarinna hade av farmor tvingats att betala pappas prästutbildning, Hon skulle därför ha de bästa bitarna. Att ge syskonbarnen trevliga julklappar var det inte tal om.
Några glada minnen av barndomens kylslagna jular har jag inte. Tråkiga gudstjänster avlöste varandra. Pappa var präst i Annedalskyrkan och vi bodde vid Linnéplatsen. Vissa jular var det snö och då gick syföreningstanterna vakt i Slottsskogen och spanade efter prästernas ungar. Det var brott mot sabbatslagen i tio Gids bud att inte gå till högmässan och rabbla syndabekännelsen och då bli medveten om att skidåkning på söndagar var en lika stor synd som att stjäla. En jul i gryningen la jag en lapp på köksbordet att jag var i Slottsskogen och tänkte komma till Annedalskyrkan idrottskläder och placera skidorna utan porten till konfirmandrummen i källaren. Det väckte visst uppståndelse bland de fåtaliga kyrkobesökarna att jag kom klädd i sportbyxor och kängor. Många år senare berättade en av sladdertant Elin att hon aldrig kunde förstå min fascination av friluftsliv. Annedalskyrkan var som vackrast vintertid när det sneda vinterljuset smög sig in genom de höga fönstren.
Livet har blivit mycket bättre än jag väntade mig som barn. Bilder av ransoneringskort finns i historieböckerna och det går att före julafton köpa röda rosor i livsmedelsbutikerna. Det bästa för mig är att jag slipper frysa på nätterna och kan njuta av den färgsprakande filten när jag vaknar.
Det är något visst med skymningen i Liljeholmen. Himlen glänser i rött och julens frid känns mycket nära.
Idag är det fint att äga en bostadsrättslägenhet i Liljeholmen. Här bor välbärgat folk som har råd att kosta på sig en vacker och doftande julgran eller att kila in hos Clas Olson och köpa en av plast. Årets julkalender tar oss hundra år tillbaka i tiden, till en värld utan mobiltelefoner och datorer, en tid när plast var helt okänt. Vi vet ganska bra hur folket levde i området år1920-talet tack vare Erik Asklunds bok `Svältkrans` och dagböcker, som skrevs av prästerna på Långholmens fängelse. Många av de intagna kom från slumområdet runt sjön Trekanten. Erik Asklunds bok kom ut under de sista månaderna krigsåret 1944.
Hösten 1944 var Liljeholmen ingen trevlig stadsdel att bo i. Tack vare närheten av Beckers färgfabrik var husen nålade i glada färger och tillfälliga besökare tyckte att området var mysigt. Mellan husen fanns det små trädgårdsland med vildaplar och uppgrävda potatisland. Men skenet bedrog. Mellan husen låg en behaglig doft av hembränning och där vilade stilla dagar en stank av överfyllda dasstunnor. Bråkande tonårspojkar drog runt på gatorna och om de hade möjlighet stal de cyklar och annat, som gick att sälja. De hade ingen bostad och fanns bara som ett namn i boken över församlingens bok över obefintliga. Polisen ingrep och de dömdes till fängelsestraff, som skulle avtjänas på Långholmens fängelse. Tack vare fängelseprästens innehållsrika dagböcker vet vi att pojkarna hade slarvat sig igenom folkskolan och att flera av grabbarna kunde nätt och jämnt läsa. I fängelset hände det mer än en gång att de började slåss och då använde de stolarna som vapen.
Husen hade uppförts i spekulationssyfte i slutet på 1800-talet. De var slarvigt byggda och på höstarna kröp kyla och fukt in genom springorna. Nu kom trasmattor fram och placerades framför sprickorna. Husets varmaste ställe var framför köksspisen och här fanns ett litet bord. Husen saknades elektriskt ljus och över bordet hängde en osande fotogenlampa. I ordentliga familjer höll mor i huset ett vakande öga på barnen så att de läste sina läxor ordentligt. Barnen måste få en bättre framtid. Här var hoppet levande.
På andra sidan av bron glittrade staden med biografer och danssalonger. Detta lockade ungdomarna bort från de gamla träkåkarna och Hornsgatans vackra tegelfasader födde i dem drömmar om en bättre värld. Tonårsflickorna greps av äventyrslust, kanske skulle de med rätt uppvaktande kavaljer skapa sig en trevlig framtid som hemmafru. Ofta slutade allt med en katastrof. Det blev kvinnoasylen där de kunde föda sitt utomäktenskapliga barn. Prästen antecknade att fadern var okänd.
Erik Asklund traskade ofta över Liljeholmsbron för att bekanta sig med det skrämmande Liljeholmen. En vinterdag stötte han ihop med ett par ungdomar, som hade åkt skidor över bron. De tittade storögt på den målade och fallfärdiga husen och undrade om man verkligen kunde bo i dessa ruckel. De fick ett oväntat svar.
”Kom tillbaka till våren när vildaplarna blommar!”
De äldre männen upplevde att det inte längre fanns något hopp. De köpte hembränt och tröstade varandra genom att berätta om de lyckliga barndomsåren före storstrejken 1909. Hösten var festernas rid. Då samlades folket under vildaplarna, hängde kulörta lyktor med stearinljus i trädgården. Kaninerna, som hela sommaren levt på balkongerna, slaktades och serverades tillsammans med potatis. Man åt, sjöng och gladde sig åt att ha trevliga grannar.
De äldre hade år 1944 förlorat hoppet och sjönk in i minnenas värld. Att berätta vad de hade upplevt blev en flykt från dagens brutala verklighet. De mindes storstrejken 1909. Då fanns det sammanhållning och hjälpsamhet. Allt detta hade försvunnit ock skulle nog aldrig komma tillbaka. I detta armod gick det att hitta livsglädje som höstens gårdsfester med hemodlad potatis och stekt kanin. Det hörde till att alla som hade en bra bostad skulle ha en sommarkanin. Man delade på det lilla som fanns.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag har med Erik Asklunds bok i handen strövat runt i Liljeholmen och varit på spaning efter rester av det han skildrar. Det finns spår av trädgårdar kring tvärbanan vid Liljeholmen men alla vildaplar har huggits ner. Ett fåtal gamla hus finns kvar och nu är balkongerna inglasade. Dagens barn är inte ute på höstarna och samlar gräs för torkning till balkongkaninerna. De går hem och spelar datorspel. Flera mammor har gett upp hoppet om att deras barn skall få bra skolbetyg och komma in på ett statusgymnasium som Södra Latin eller Östra Real. Erik Asklund har de aldrig hört talas om. Kunskap om vårt lands litteraturhistoria är inte lika omfattande som den var på 1950-talet.
Det är något visst att stå vid ett av de kvarvarande husen i Gröndal. De har renoverats och lägenheterna är nu bostadsrätter. Det är sällan någon av dessa lägenheter blir till salu.
Det är märkligt. Jag leder ibland stadsvandringar och det kan komma över 20 personer. Det är alltid några tonårspojkar med och de ställer frågor om det fanns telefoner och hur man lagade mat när det inte fanns några mikrovågsugnar.
Våren vid tvärbanan Liljeholmen bjuder på oväntade upplevelser. Vid kanten av gångvägen blommar pingstliljor. De berättare en lång historia om det tappra folket som i slutet av 1800-talet i slumområdet Årstadal. De gjorde sitt yttersta att förgylla det trista livet med blommor. Det var landshövding Erik Josias Sparre af Söfdeborg, som, hade uppfört området. Efter hans död år 1886 ärvde dottern egendomen Årsta i Brännkyrka socken och blev ansvarig för Årstadal.
Idag tänker vi inte på att Liljeholmens centrum ligger i en dalgång, som åt öster sluttar ner mot Årstaviken och åt väster mot sjön Trekanten. Vid sekelskiftet 1900 var området känt för sina slarvigt byggda träkåkar och för att här saknades dricksvatten och ett fungerande avloppsnät. Grisar sprang runt på gatorna mellan husen och ingen brydde sig om att ta hand om soporna.
I Liljeholmens historia glider det fram kvinnor med märkliga och ibland tragiska livsöden. Dit hör Lovisa Ulrika Sparre, som var dotter till ägaren av Årsta. Hon var född år 1852 och i sin ungdom bodde hon i Vänersborg. Fadern, Erik Josias Sparre, var landshövding i Älvsborgs län.
Fadern har skildrats som den ständigt frånvarande landshövdingen. Detta berodde inte på lättja utan på hans mycket stora intresse för järnvägar. En järnväg kunde göra landsbygden rik och när det gällde Dalsland kunde välståndet öka tack vare att det snabbt gick att frakta havre från landsbygden till Göteborg. Här köptes den upp av engelska köpmän för att sedan användas som hästfoder i London.
Erik Josias Sparre ansåg att staten inte skulle ansvara för andra järnvägar än de beslutade stambanorna. De övriga skulle privata företag äga. För att kunna förverkliga järnvägen genom Dalsland måste han skaffa fram kapital. Det gick att stycka av tomter till bostäder och på området vid nuvarande Liljeholmstorget lät han bygga hyreshus. Området kallades för Årstadal eller Föreningsdalen. Vatten kunde hämtas i sjön Trekanten och att bygga avloppsledningar var det inte tal om. Till några av husen fanns det små trädgårdsland och på vårarna syns fortfarande spår av detta i form av blommande pingstliljor.
Erik Josias Sparre var mycket konservativ och jag gissar att detta även gällde inom familjen. Mitt intryck är att dottern gjorde uppror genom att utan pappans samtycke inleda en sexuell relation. När hon sedan år 1880 blev med barn måsta pappan ge med sig och hon fick gifta sig. Den utvalde mannen var Louis de Geer af Leufsta, som var änkeman och 18 år äldre än Lovisa Ulrika. Louis de Geer knusslade inte när det gällde morgongåvan utan skänkte sin unga hustru en mindre jordegendom i Uppland. Enligt tidens lagstiftning blev kvinnorna omyndiga när de gifte sig och deras förmögenhet och egendom fördes över på maken. När det gällde Louis de Geer skrevs det i ett dokument att hustrun fick behålla Årsta som sin egendom. Sockenstämman i Brännkyrka var missbelåten med de sanitära förhållandena i Liljeholmen, men ledamöterna hade stor respekt för Louis de Geer och bråkade aldrig med honom.
Mitt intryck är att Lovisa Ulrika upplevde lycka och trygghet i äktenskapet med de Geer. Han var välutbildad och kunde konsten att sätta sig i respekt. Han avled år 1887 och nu måste Lovisa Ulrika ensam ansvara för förhållandena i Årstadal. Paratyfus var en vanlig sjukdom. Prästen konstaterade i kyrkobokföringen att det fanns många utomäktenskapliga barn i de fallfärdiga husen.
Åt 1887 avled Louis de Geer och hans änka blev myndig. Det var ingen lätt uppgift att ansvara för Årstadal. Lovisa Ulrika gifte år 1894 om sig med Fredrik Rappe, som var jurist med diplomatiska uppdrag. Nu var hon omyndig och hennes make övertog Årsta. Fredrik Rappe tjänstgjorde i Berlin, Paris och Sankt Petersburg. Hur mycket hustrun följde med honom utomlands framgår inte av det material jag har tillgång till.
Det vanliga var i slutet av 1800-talet att ambassadörerna skulle se uppdraget som diplomat som ett hedersuppdrag och därför inte fick någon lön för sitt arbete. Inkomsterna från egendomen Årsta räckte inte till och därför beslöt han sig för att vid Sjövik bygga enkla hus, som kunde hyras ut som sommarnöje till stockholmarna. Dricksvatten kunde hämtas i Årstaviken, avlopp saknades.
Ingenting blev som Fredrik Rappe hade hoppats. Till Sjövik flyttade de sämst betalda arbetarna inom järnvägen och arbetare från Södermalm. Ännu ett slumområde växte upp. Det var vintertid svårt att värma upp husen. Barn och kvinnor var ständigt ute och letade efter nedfallna grenar i skogen.
År 1906 köpte Stockholms stad Årsta. Staden växte och det mer mark för industrier och bostäder. Fredrik Rappes ekonomiska bekymmer var över. Utöver Årsta hade han genom sitt äktenskap fått hustruns aktier i ett par små skånska bruk.
År 1917 skildes Fredrik Rappe och Lovisa Ulrika. Fredrik Rappe flyttade till något av bruken i Skåne och Lovisa Ulrika drog sig tillbaka till morgongåvan hon fått av Louis de Geer.
Mitt intryck är att anledningen till skilsmässan berodde på oenighet när det gällde politiska frågor. Släkten de Geer var känd för liberalism och de ledande önskade satsa på ett starkt försvar. I den framväxande arbetarrörelsen fanns krav på nedrustning och att pengar skulle flyttas från försvaret till utbyggnad av skolsystemet. Den vita studentmössan fick inte längre vara ett klassmärke.
Fredrika Ulrika Sparre gifte aldrig om sig. Det gjorde däremot Fredrik Rappe. Den nya hustrun var dotter till en arbetare. Fredrik Rappe engagerade sig aldrig politiskt. Det är bara det nya äktenskapet som berättar någon om var han stod i politiken.
Litteratur
Kyrkbokföringen från Brännkyrka socken
Ingemar Johansson : Storstockholms bebyggelsehistoria ISBN 91-7844-088-2
Idag är det få som känner till vad baptismen står för och att den kom på flera olika vägar till vårt land. En del kom från hårkullor, som hade vandrat till Ryssland och där lärt känna en väckelserörelse, som byggde på personlig avgörelse och bibelstudier. När de kände att den kristna tron var en fast grund att stå på skedde ett vuxendop. Det brukade ske i en sjö eller i en å. Den andra gruppen baptister var sjömän, som kommit i kontakt med baptister under sina utlandsresor.
För en vecka sedan var jag i Sätra Varv och berättade vad jag då visste om området. Husen ligger i Sätra naturreservat och de äldsta husen är från 1870-talet. Idag disponeras husen av konstnärer och det var en av dessa som hade hittat mig på grund av mina bloggar. Konstnärerna hade varit energiska när det gällde att ta reda på vad som hände vid varvet på 1930-talet.
Jag fick veta vad de hade kommit fram till och detta har gett mig impulser att läsa vidare i kyrkobokföringen. Tack vare en flitig präst kom jag underfund med att en stor grupp av varvsverksarbetarna var baptister.
Jag kan på kvällarna se detglittrande korset på Betelkyrkans tak. När vi flyttade hit sommaren 1967 kom det ganska många besökare till söndagarnas gudstjänster. En söndag gick jag dit för att bekanta min med omgivningen. Jag har vuxit upp med statskyrkans fasta gudstjänster. Här kom jag in i en annan religiös värld än jag var van vid. Den kändes både lockande och skrämmande. Något mer besök blev det inte.
De sista dagarna har jag funderat mycket på hur baptismen kom in i vårt område och till Sätra varv. Prästerna antecknade alltid vilka barn som inte var döpta och på så sätt går det att hitta baptisterna. Vid sekelskiftet 1900 fanns inte det villaområde jag nu bor i och delar av min tomt var en grund sjö. Vid rondellen utanför vårdcentralen i Axelsberg låg samlingssalen Lanposet, där baptisterna hade en söndagsskola. Jag har kommit fram till att ansvariga för denna verksamhet var tegelbruksarbetaren Axel Johnsson. Han tillhörde Norrmalms baptistförsamling, Denna verksamhet växte ut och i mitten av 1930-talet var församlingen så stor att de hade råd att bygga ett eget kapell.
Jag kom till Stockholm 1 januari 1967 Mina barn gick i teaterskola hos Tant inga i Midsommargården vid Telefonplan. Vi var ett par föräldrar som väntade på våra barn och av dem fick jag höra vad som hände i området. Det märkligaste var baptisterna, som nu blivit pensionärer och äntligen insett att det inte var synd att klippa håret och permanenta sig. De brukade samlades till bibelläsning och bön hemma hos någon i gruppen. Några av dem hade arbetat på LM och skruvat ihop telefonväxlar och deltog i företagets möten för seniorer på Midsommargården Jag träffade en av damerna och frågade henne om hon hade någon anknytning till Betelkyrkan. Det hade hon inte utan hade vuxit upp på landsbygden kring Sätra varv. I hennes föräldrahem var det en andaktsstund varje kväll. Barn, som satt stilla, kunde få ett par karameller att suga på innan det blev dags att krypa ner i sängen. Mer blev inte sagt.
Våren 2009 fick min strokedrabbade make David en tillfällig liten lägenhet på Kastanjens servicehus medan vårt hus renoverades för att passa en rullstolsburen man. Jag brukade följa med honom till det lilla biblioteket och samlingssalen, där det ibland var underhållning. Här löpte en korridor och på väggarna hängde ett par tavlor, som föreställde ett vuxendop vid Mälarhöjdsbadet. Jag fick av personalen veta att de hade tillhört en änka, som hade skänkt tavlorna till servicehuset. Nu hade hon gått bort och ingen kom ihåg vad hon hette. Jag upplevde att tavlan var unik och för ett par år sedan återvände jag till det ombyggda Kastanjen. Tavlan var nertagen och jag började efterlysa den. Efter flera telefonsamtal fick jag veta att den stod i ett förråd och behövde rengöras. Den flicka från MICasa jag pratade med hade ingen känsla för att tavlan var unik och vuxendop hade hon aldrig hört talas om.
Ibland får jag information om området från oväntat håll. För en vecka sedan var jag i Varvsarbetarhuset i Sätra varv och berättade vad jag visste om området. Här mötte jag en grupp konstnärer, som försökte ta reda på så mycket som möjligt om varvets och husens historia. Varvet gick i konkurs år 1936 och de anställda flyttade till Midsommarkransen.
Det går att hitta mycket i kyrkobokföringen. Omkring sekelskiftet 1900 anställdes sjömannen Carl Sandberg som timmerman på varvet. Han var född och uppvuxen i Oskarshamn, var gift och hade fyra barn. De tre yngsta var inte döpta. Kring denna familj växte det fram en liten grupp baptister. Jag gissar att dopförrättaren på tavlan är denne sjöman från Oskarshamn.
Jag har en önskan. Det är att tavlan plockas fram och jag betalar gärna rengöringen av den. Den borde få pryda någon av väggarna i Varvsarbetarhuset.
Carin på Sprätthöken 