Stearinljus från Liljeholmen

Liljeholmens_tekniska_fabrik

Det finns mycket att upptäcka i Stockholms sydvästra förorter trots att otroligt många hus har rivits och berg sprängts bort för att skapa gator för den framrusande trafiken. Ett stort trähus vid nuvarande Cementa i Lövholmen har rivits, men finns dokumenterat på ett fotografi från sekelskiftet 1900. Fotografiet finns på Stockholms Stadsmuseum och det går att följa människorna i huset i husförhörslängderna från Brännkyrka församling och i Lövholmens teatersällskaps efterlämnade papper. Dessa finns bevarade i Nordiska Museets arkiv. I bakgrunden till höger syns de nybyggda stenhusen på Södermalm. Idag går det att stå på kajen vid Cementa och spana in samma hus som på det gamla fotografier. Den tidens kameror hade andra objektiv än det jag har på min digitalkamera. Reimersholme, till vänster i bilden, lyckades jag inte få med på något fotografi.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Området mellan Liljeholmens värdshus och Charlottendal kallas sedan gammalt för Lövholmen. Här växte det upp ett sommarstugeområde efter det att kriget med Ryssland var avslutad Finland blivit ett storfurstendöme under Ryssland. Stockholmarna brukade flytta hit ut när vårsolen tittade fram och återvända till staden någon gång i oktober. I slutet av 1820-talet var området en samlingsplats för den lägre medelklassen från Södermalm och Gamla Sta´n. Markägaren var en trädgårdsmästare, som inte själv bodde i området utan arbetade hos den judiska fabrikören Aron Levi Lamm på Heleneborgs malmgård. Det var ner lönsamt att bygga och hyra ut sommarhus än att odla potatis och tobak. I ett litet hus i den före detta trädgården bodde en knappt läskunnig piga och hennes barn.

 

Sommargästerna bildade sommaren 1828 ett teatersällskap, som uppförde folklustspel med sång, musik och cirkusartister. Sällskapet fanns i tre år och sommaren 1830 blev bygdens sista teatersommar. Under dessa år syns inte husen i husförhörslängderna. I mitten av 1830-talet har husen troligtvis blivit vinterbonade och fabrikör Nagel flyttar in och startar en kemifabrik. Vad han tillverkade vet vi inte. Fabrikören kom ursprungligen från Tyskland, hade bosatt sig i Stockholm och sedan försökt att där starta en fabrik. I husförhörslängderna står det att han tidigare hade bott på Södermalm, att han tillhörde den katolska församlingen och hade många barn. År 1839 flyttade familjen Nagel tillbaka till Södermalm och lokalerna övertogs av Liljeholmen Tekniska Fabrik, som här tillverkade stearinljus. Ägare till fabriken var tidningsmannen Lars Johan Hierta. Han bodde inte själv i fastigheten utan hade en anställd kemist, som ansvarade för produktionen.

 

Det märks i husförhörslängderna att prästen var nyfiken på denna nya produkt och vilka som utöver kemisten bodde i fastigheten. Här fanns en skomakare med en liten familj och en informator. Vilka som arbetade med stearinljusen vet vi inte, troligtvis var det kringvandrande dalkullor.

 

Det är mycket som inte finns noterat i handlingarna. Vilka barn undervisade informatorn? Det bodde flera barnfamiljer i fastigheterna runt omkring. Fanns det en skolsal i samma hus som fabriken? Slog sig de olika familjerna sig ihop för att se till att barnen lärde sig läsa och skriva? Informatorn bodde kvar i fabriken i ett par år innan han flyttade in till Stockholm. Jag har inte följt upp honom, kanske fick han plats som folkskollärare. Folkskolan infördes år 1842 och först år 1874 kunde barnen i huset gå i skola i sitt närområde. Detta år byggdes en liten folkskola i backen upp mot Nybohov.

 

Lars Johan Hierta var liberal och kämpade för ökad läskunnighet bland medelklassen. Det måste komma en förändrad syn på läsandet, det meningslösa rabblandet av katekes borde ersättas med läsförståelse. Ett vapen i denna kamp var stearinljusen.

Lokalerna i Lövholmen blev för små och verksamheten flyttades till Danvikstull. Ljusen, som var ganska dyra, såldes på Aftonbladets redaktion. Läskunnigheten ökade bland pigor, drängar och arbetare och dessa nya läsare var inte roade av de flesta artiklarna i Aftonbladet. Med undantag för Vendela Hebbes socialreportage speglade inte artiklarna arbetarnas värld. Folk började välja bort Aftonbladet och Lars Johan Hierta sålde Aftonbladet tio år efter det att stearinljusfabriken hade flyttat från Liljeholmen. Under dessa år hade det hänt mycket i de före detta fabrikslokalerna.

 

År 1835 kom det finska nationaleposet Kalevala ut och med detta följde för många svensktalande i Finland en önskan att lära sig finska. Alla var inte roade och de började söka sig till Stockholm. Detta märks i husförhörslängderna från församlingarna på Södermalm och i Brännkyrka. Stearinljusfabriken övertogs av bruksägaren från Åbo Adolf Fredrik von Rothstein, som här startade en tillverkning av tvål. Han flyttade in i huset med en stor familj, som snart måste flytta eftersom fabrikör von Rothstein hastigt avled år 1841. Efter detta år flyttade drängar, pigor och arbetare in i huset. Några år bodde det många barn i huset.
Den sista husförhörslängden täcker åren 1890 till 1895 och skildrar en annan tid. Folkskolan hade fört med sig att så gott som samtliga av husets hyresgäster kunde läsa och förstå vad de läste. Yrkesbeteckningen på hyresgästerna är arbetare eller hustru. Huset ägdes dessa år av verkstadsföretaget H. Palmcrantz, som hade byggt en fabrik i området. Här tillverkades det radsåningsmaskiner och cyklar. Fabriken finns kvar och ingår numera i Beckers övergivna fabriksområde. Idag kallas huset för Färgfabriken.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sjövikstorgets försvunna porlande bäck

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är inte det lättaste att känna historiens vingslag bland höghusen på Sjövikstorget. Mellan de stora flyttblocken och körsbärsträden på Sjövikstorget rann det på Årstafruns dagar ut en bred bäck i Årstaviken. Denna bäck finns inritad på Generalstabens karta tryckt 1865. Hur länge uppmätningarna och ritningsarbetet pågick med detta arbete vet vi inte. När allt var klart för tryckning hade järnvägen kommit till Liljeholmen och de bortsprängda stenarna från järnvägstunneln vid Nyboda hade tippats i vattnet vid stranden av Årstaviken och skapat ny mark. Här har det nu vuxit upp höga kontorshus.

 

Årstafrun berättade i sin dagbok måndagen den 7 maj 1798 att hon hade fått sex tjog kräftor av krögare Friman på Grönbrink. Krogen låg vid bäcken där tunnelbanan nu har sin uppställningsplats under motorvägen mot Södertälje. Här har alla spår av den en gång kräftrika bäcken för längesedan försvunnit.

Det finns ett spår av de tidigare kräftrika vattnen och det är i lekparken Blomsterdalen. Det märks fortfarande att detta är en gammal sjöbotten och att sjön var drygt en meter djup. Min gissning är att det var här som krögare Friman fångade sina kräftor. Nu uppträder här ett helt annat djur, det är en stor drake med inbyggd rutschkana.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Måndagen den 28 juli 1806 skrev Årstafrun i sin dagbok att söte far och Hans Abraham hade rott till Grönbrink och där köpt porslin av traktör Södergren, som hade kommit efter krögare Friman på krogen Grönbrink. Det var sju färgglada äkta porslinstallrikar och två ostindiska fat som köptes. Porslinet var kantstött men för goda att använda vid gesällens måltider. Vem denne var framgår av räkningen av judar år 1816 i städerna Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona. Gesällen i Grönbrink var jude sysslade med tryckeri och vi vet inte vad det var han tryckte. Han hade med sig en judisk lärling, som kom från en berömd rabbinsläkt. Prästen lät sidan om Grönbrink i husförhörslängden vara tom. Troligtvis var han osäker när det gällde de två judiska pojkarna. Judarna fick endast bo i fyra städer och Brännkyrka socken var då inte en del av Stockholm. Vart de judiska pojkarna sedan tog vägen framgår inte av socknens handlingar. Det går inte att spåra det kantstötta porslinet i bouppteckningen efter Årstafrun.

 

Nästa gång vi skymtar spår av bäcken i olika handlingar är i på 1860-talet när Generalstaben fattade beslut av att låta sina lantmätare rita flera kartblad över Stockholm och stadens omgivningar. Europa hade gripits av nationalistisk yra. Bland akademiker och studenter föddes tanken på att skapa ett enda rike av länderna Danmark, Norge och Sverige. Dessa länder hade en gemensam historia sedan vikingatiden och det skulle inte bli några svårigheter att skapa en gemensam kultur och bygga en bro mellan de olika språken. Det nordiska var hotat från två håll, från den ryske björnen i öster och det framväxande germanska Preussen. Ett av problemen för att förverkliga dessa drömmar låg i de södra delarna av Danmark, där det bodde både danskar och tyskar. Vilket land tillhörde de? Vad hände om Preussen angrep Danmark och krävde att få införliva dessa landskap i sitt eget land? Skulle Sverige i så fall skicka trupper till Danmark? Kunde detta innebära att vårt land drogs in i ett stormaktskrig och blev anfallet av både Preussen och Ryssland? Hur skulle Stockholm försvaras?

 

Den svenske kungen Karl XV träffade år 1863 vid ett par tillfällen den danske kungen Fredrik VII och utlovade svenskt stöd om Preussen skulle anfalla Danmark. Detta var en fråga om den svenska konservativa regeringen inte hade informerats om. Regeringen greps av panik. Den svenska hären var inte rustad för ett krig mot Preussen och flottan behövde förnyas. Kungen tvingades nu att meddela kung Fredrik VII att några svenska trupper kunde inte skickas till Danmarks försvar.

 

Rädslan för ett anfallskrig var anledning till att Generalstaben tog ett beslut av att låta rita kartblad över Stockholm och dess omgivningar. Chef för generalstaben var Carl Ludvig von Hohenhausen, som var född på Sveaborg 1787. Hans pappa var amiral och hade stupat i slaget vid Svensksund den 20 augusti 1789 som befälhavare för fartyget Björn Järnsida. Sonen Carl Ludwig fick flytta med sin mamma till hennes släktingar i Linköping och här växte han upp. Det blev militär utbildning och senare blev han en av Karl XIV Johans förtrogna och delade kungens åsikter om att det bästa för Sverige vore att få en varaktig fred och att inte göra några utfästelser till andra länder om militär hjälp. Carl Ludvig von Hohenhausen var mycket konservativ. Han ville rusta upp försvaret och mötte ständigt motstånd från riksdagens borgare och bönder.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den tidigare kräftrika bäcken finns ordentligt utritad på kartan. Järnvägen var helt ny och spåret gick från Liljeholmen över en bro över bäcken till Nybodatunneln. Både bron och tunneln var platser för militären värda att försvara. Nybodatunneln med sitt enda järnvägsspår finns bevarad och ingången är stängd med en stor port av järn. Den ligger avsides i det nybyggda området vid tvärbanans station Årstadal.

Tunneln byggdes år 1858 och som arbetskraft användes fångarna från Långholmen. De bevakades av polis så att de inte skulle få tillfälle att stjäla sprängmedel. Vilka som arbetade med den eleganta stensättningen i tunnels valv vet jag inte.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Litteratur .
Eskil Olån : Judarna på svenskmark. Historien om israeliternas invandring till Sverige. Tryckt 1924 Projekt Runeberg
Norstedts Sveriges Historia 1830-1920 Kapitlet Omtvistad utrikespolitik
Generalstabens karta 1865

Kvarteret Barlasten i Gröndal och Olof Aschberg

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det finns ett stort och märkligt stenhus från 1910-talet i kvarteret Barlasten i Gröndal. Det påminner mycket om det hus i Göteborg jag växte upp i. Samma fönster, som var jobbiga att putsa, och samma rundbågade affärsfönster och portar. När jag nu går på spaning efter husets historia kommer jag fram till att år 1908 ett stort obebyggt område i Gröndal köptes av ett aktiebolag, där de två tongivande ägarna var Olof Aschberg och Conrad Pineus från Göteborg. Båda var judar och deras föräldrar hade kommit till Sverige på två olika sätt. Conrad Pineus välbärgade familj kom från England och sysslade med sjöfart medan Olof Aschbergs far Herman kom från Vitryssland och flyttade till Stockholm för att söka arbete. Han startade ett litet företag för tillverkning av madrasser och blev så småningom ganska förmögen.

 

Conrad Pineus var utbildad jurist och han var dispaschör, vilket innebar att han var skiljedomare vid tvister när det gällde haverier. Olof Aschberg och Conrad Pineus hade teater som gemensamt intresse och Olof Aschberg var gift med en skådespelerska. Olof Aschberg satt med i styrelsen för Svenska Arbetsgivareföreningen och Conrad Pineus var aktiv inom Folkpartiet i Göteborg. Han var en av förgrundsmännen inom göteborgsliberalismen.

 

Det blev reklam om den nya förstaden Gröndal. Här fanns en ångbåtsbrygga och det var lätt att komma in till Hornstull. I Gröndal fanns flera stora arbetsplatser som Beckers färgfabrik och Ekensbergs varv. Lägenheterna i det stora huset var moderna, har fanns rinnande vatten, avlopp och gemensamma vattentoaletter. Om några år skulle området få spårvagn på en planerad bro till Reimersholme. I det stora huset i kvarteret Barlasten fanns det både stora och små lägenheter. Hyran för ett rum med kakelspis och diskskåp hade en månadshyra på drygt 200 kronor och för en lägenhet med fyra rum, tambur och kök hade en månadshyra på ungefär 800 kronor. De var ingen tvekan, det var bättre att bo i Gröndal än i Gamla Sta´n. I Gröndal växte ett nytt och hälsosammare samhälle fram. Detta var förorten byggd på liberalismens värderingar.

 

Det blev inte som Conrad Pineus hade tänkt sig. Sommaren 1911 hyrde Olof Aschberg ett litet sommarhus i Blommensberg. På eftermiddagarna hade han ingenting att göra utan gick till Folkets Hus och lyssnade på föredrag av olika slag. En kväll var han med om något som kan liknas vid en religiös omvändelse. Hans liberala syn på samhället var av ondo, nu var det Marx lära som gällde.

 

Olof Aschberg kom bra överens med ledarna för olika fackförbund. Han fick höra att flera arbetare önskade bygga sina egna små villor och i anslutning till bostaden kunna odla potatis och plantera bärbuskar. För att hjälpa dem med lån startade Olof Aschberg Nya Banken. Här kunde han erbjuda arbetarna förmånliga lån. Samtidigt med detta hjälpte han arbetare, som önskade bygga upp en egen fabrik, med ett mindre kapital och en bra fabrikstomt i Midsommarkransen.

 

Olof Aschbergs omvändelse skakade om de andra delägarna i aktiebolaget i Gröndal. Nu gällde det för styrelsen att komma tillrätta både med de ideologiska problemen och de ekonomiska. Mitt intryck är att Conrad Pineus och några av aktieägarna inte ville ha med de kommunistiska irrlärorna att göra. Ledningen började stycka av tomter och sälja till hugade spekulanter. Gröndal, som var tänkt som ett drömområde med egen stadsplan, förvandlades snabbt till ett gytter av slarvigt uppförda hus. Kvar stod stenhuset i kvarteret Barlasten.

 

Sommaren 1914 bröt det första världskriget ut och detta betydde bättre tider för Ekensbergs varv, medan det gick sämre för de andra. Kriget förde med sig livsmedelsbrist och förhöjda matpriser. Lediga tomtmarker blev potatisland och Nobels industri lånade ut mark för odlingar. Några hungerkravaller som på Södermalm förekom inte i området.

Det blev fred och Tyskland tvingades att betala ett högt krigsskadestånd. Mycket av den svenska produktionen av järnmalm och industriprodukter hade före kriget sålts till Tyskland. Nu var detta slut och flera fabriker hade tomma orderböcker. Det fanns en ljusning i allt det svåra. Äntligen hade det byggts en ordentlig bro mellan Liljeholmen och Hornstull. Den var så stabil att det gick att lägga ett spårvagnsspår på bron. Spårvagnslinje 18 gick från Slussen över Liljeholmsbron till Gröndal och en hållplats var utanför stenhuset i kvarteret Barlasten. Här fanns en kiosk där det gick att köpa bland annat tidningar och godis. Spårvagnslinjen försvann några år efter fredsslutet efter det andra världskriget och ersattes då av en busslinje.

 

Conrad Pineus var fast rotad i Göteborg och jag minns honom säga att det bästa med Stockholm var tåget till Göteborg. En annan av hans åsikter var att göteborgarna inte skulle behöva ta tåget till Stockholm för att kunna njuta av bra teater. Han var en av initiativtagarna till Göteborgs stadsteater och donerade pengar till teaterbygget.

 

Olof Aschberg flyttade efter krigsslutet till Moskva där han hjälpte den nya statens ledare att bygga upp en centralbank.

 

Två män med olika bakgrund har lämnat efter sig ett vackert stenhus i Gröndal och ingen i området vet vem de var. Varför har de inga gator uppkallade efter sig?

 

Litteratur
Reklamskrift okänd författare : Stockholms förstäder och villasamhällen 1911
Olof Aschberg : En vandrande jude från Glasbruksgatan Stockholm 1946
Ingemar Johansson : StorStockholms bebyggelsehistoria ISBN 91-7844-088-7
Norstedts Sveriges Historia 1830-1920 ISBN 978-91-302442-4

Albin Brag – Aspuddens och Midsommarkransens arkitekt

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är många som ilar fram på gatorna och inte märker att det finns små statyer på olika platser i Stockholms sydvästra förorter. En av dessa är en liten fontän, som föreställer en pojke med påträngande naturbehov. Han finns vid Manhemsgatan och sattes dit år 1912. Den är huggen i grå granit och tyvärr vet vi inte namnet på stenhuggaren. Statyn föreställer arkitekt Albin Brags son. Albin Brag var inte bara arkitekt utan också tecknare och akvarellmålare. Han ritade en sommardag av sin son och sedan fick en skicklig stenhuggare omvandla bilden till en staty.
Vi glömmer idag att de sydvästra förorterna fram till 1 januari 1913 inte tillhörde Stockholm utan var en del Brännkyrka socken. I socknen fanns stora lantegendomar, industriområdet kring Liljeholmens järnvägsstation och slumområdena Årstadal och Sjövik. Slummens kvarter hade byggts utan stadsplan och här saknades allt och latrinen grävdes ner i de små trädgårdslanden. Barnen drabbades ofta av paratyfus på grund av förorenat dricksvatten. Områdena var blödande sår i socknens ekonomi. Nu gällde det att få skötsamma arbetare att bosätta sig i socknen. De skulle betala skatt till socknen och på så sätt få inkomsterna att räcka till fler skolor och utökad fattigvård. Ett krav från socknen var att alla nyinflyttade skulle kunna få njuta av moderna bostäder med vatten, avlopp, elektriskt ljus, gasspis i köket och gemensamma vattentoaletter i källaren. Helst måste de få tillgång till spårvagnar fram till bron till Södermalm i Liljeholmen.

 

När allt detta var på plats började de första husen byggas efter ritningar av Albin Brag. De var inflyttningsklara år 1911 och de står fortfarande kvar i Midsommarkransen och Aspudden.

 

Albin Brag var född år 1887 och han hade utbildat sig till arkitekt både i Stockholm och i München. Hans stil brukar kallas för stram jugend med stora inslag av hantverk. Tyvärr vet vi inte vilka murare och stenhuggare som utförde de vackra fasaderna, portarna och stengrunderna. Jugend var en period när hantverkskunnande uppskattades. Vilka som var stenhuggare och murare får vi aldrig veta. Själv blir jag lyrisk när jag tittar på portarna vid Hägerstensvägen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Husgrunderna längs Hägerstensvägen är konstverk. Längs ner ligger ojämna gatstenar där man i stelnad form kan uppleva hur bergen skapades för ungefär 1900 miljoner år sedan. Över detta har murarna fogat in skrovliga tegelstenar i olika röda nyanser. Det är bara skickliga och konstnärligt begåvade murare, som kan skapa något så fascinerande.

 

Det märkliga med alla Brags hus är husens översta våningar tätt under taket. Plåttaken har helt andra färger än husens väggar och varje gata är som en akvarellmålning. Flera hus har burspråk, vilket får mig att tänka på hus i södra Tyskland.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Trots husens skönhet och alla bekvämligheterna var det svårt att få hyresgäster. En flicka beklagade sig senare livet över att gatan var en leråker och att det låg byggskräp på den. Innan spårvägsspåren hade kommit på plats gick det att åka buss. I varje buss fanns det sittplats för tolv personer och vid rusningstrafik blev det trängsel. Dessutom hade bussarna svårt att ta sig fram när det regnade och gatorna förvandlades till en trögflytande välling av smutsig lera. Då var det enda sättet att komma till Liljeholmen var att föröka få tag på en hästdroska.

 

Det fanns reklam om de nybyggda områdena i Brännkyrka socken. I den lilla skriften Stockholms förstäder och villasamhällen skildras speciellt Aspudden mycket idylliskt. Här är bostäderna moderna och runt husen växer tallskog. Luften är fylld av livgivande ozon och det är inte långt till närmaste spårvagnshållplats. När det gällde Midsommarkransen trycktes en stor reklamaffisch upp och en kopia finns nu i Midsommarkransens tunnelbanestation. Bilden heter Framtidsperspektiv Stockholm juni 1910 och är ritad av G. H. Sandberg och A. Ljunggren.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Affischen var reklam. Här fanns lägenheter att hyra och villatomter att köpa. Hit skulle framtiden komma med lokalbussar och spårvagn. Säkert är jag inte den enda som förgäves har försökt spana i de olika husen på bilden. Jag har de sista dagarna gått igenom kyrkböckerna för åren runt 1910. På den tiden var det vanligt att en affärsägare bodde i närheten av sin affär. Någon urmakare har jag inte hittat.

 

Trots de vackra husen blev inte området som reklammakarna hade hoppats på. Det dröjde ända fram till åren efter det andra världskriget tills alla tomterna var sålda och nya hus hade byggt upp. Då hade smaken förändrats och jugend var hopplöst gammalmodigt. Den gamla stammen murare och stenhuggare fanns inte längre. Den ena porten är den andra lik och några fantasieggande grunder i de nyaste husen går det inte att hitta. Hästdroskorna kommer aldrig att fylla gatorna och idag lämnar vi inte in en klocka till reparation utan köper en ny.

 

Min önskedröm är att alla som ser reklamaffischen i tummelbanestationen ger sig ut på spaning efter den tid som flytt. Det finns mycket att upptäcka i både Aspudden och Midsommarkransen.
Litteratur
Stockholms förstäder och villasamhällen 1911 författare ej namngiven
Ingemar Johansson : Stockholms bebyggelsehistoria ISBN 91-7844-088-2

Grönbrinks krog

OLYMPUS DIGITAL CAMERAI mitt närområde finns en bullrig vägkorsning mellan början av Hägerstensvägen och motorvägen på en bro söderut mot Södertälje. I slutet av 1700-talet låg under bron en liten krog, som vi tack vare Årstafrun vet ganska mycket om. Den hette Grönbrink och området runt krogen blev senare känt för sin vackra tallskog.

 

Grönbrink lydde under Årsta och varje år skulle arrendatorn betala en avgift till ägaren av Årsta gård. Som regel fungerade detta mycket bra. Däremot var det ofta svårt för prästen att kontrollera vilka som bodde på Grönbrink.

 

Prästen i Brännkyrka hette vid denna tid Carl Molin och han umgicks med Årstafrun och hennes make. Vi vet av dagboken att han uppskattade en god middag med flera supar finkelbrännvin och att få spela kort på kvällarna. Han började föra husförhörslängder 1772 och när det gäller Grönbrink blev det bara idag oläsligt klotter. Ändringen kom år 1792 när han fick hjälp med kyrkobokföringen. Då hade det skett stora förändringar på Grönbrink tack vare att det kommit en ny arrendator.

 

Arrendatorn hette Johan Friman och han var gift med Johanna, som kom från en av norra Upplands vallonsläkter. Släkten hade kommit till vårt land som smeder på 1600-talet och de blev så småningom ganska välbärgade. Katastrofen kom för dessa familjer när ryska fartyg sommaren 1719 kom och brände ner bruk och herrgårdar i kusten mellan Gävle och Norrköping. Smederna blev utan arbete och några av dem fick snart arbete medan andra fick hitta sin försörjning bäst de kunde. Här vill jag inte skriva ut Johannas namn med tanke på att det idag är en känd släkt med gott rykte. Johannas familj var problemfylld.

 

Prästen hade stora svårigheter när det gällde Johan Frimans familjerelationer. I huset bodde hans svägerska och pigan Eva från samma vallonsläkt. Johanna hade en dotter och en son. Det blev tydligen bråk i familjen och svägerskan flyttade till Stockholm. Hösten 1797 kom sjukdom till huset och i december dog sonen. Äktenskapet knakade och Johan Friman sökte tröst hos pigan Eva. Resultatet syntes i maj 1798 när pigan Eva blev mor till två välskapade tvillingpojkar.

 

Den enda på Grönbrink som kunde läsa och som visste vad som stod i katekesen var pigan Eva. Hennes roll på Grönbrink var troligtvis att hålla reda på alla papper och se till att arrendeavgiften kom in i tid.

 

Prästen ingrep med fasthet. Det hörde till hans uppgifter att anteckna om barnen var födda inom eller utom äktenskapet. Nu satte han hårt mot hårt. Johan Friman erkände att han var far till pojkarna och fick gå med på att de hade rätt att använda hans efternamn Friman. Det hela skedde mycket diskret och finns inte med i Årstafruns anteckningar om det lokala sladdret.

 

År 1804 hade Johanna fått en flicka och några mer oönskade barn fick inte pigan Eva. Nu flyttade Johan Friman med hustru och två barn och det går inte att tyda vart han flyttade på grund av att prästen hade så dåligt bläck att det rann ut över det skrivna. Strax därefter flyttade pigan Eva. Några anteckningar om tvillingpojkarna finns inte, det troliga är att de gömdes undan när det var dags för husförhör. Om pigan Eva följde med familjen Friman går det inte att få någon klarhet i och inte heller vad som hände med tvillingpojkarna.

 

Årstafrun kom bra överens med Johan Friman. Måndagen dem 7 maj 1798 skrev Årstafrun i sin dagbok att hon hade skickat ett matpaket till sonen Hans Abraham. Han hörde nu till vaktstyrkan vid Slottet och speciellt mycket mat fick han inte soldaterna. I Årstafruns paket låg en färsk vetebulle, några stekta löjor och sex tjog kräftor, som hon fått som gåva av Friman på Grönbrink.

 

Ibland användes Johan Friman som mellanhand vid olika inköp. Han var skicklig jägare och onsdagen den 2 maj 1802 köpte Årstafruns make 2 harar av honom. Han hjälpte också till när det gällde att sätta snaror för småfåglar, som sedan Årstafrun förvandlade till en smaklig måltid. Sista anteckningen om Johan Friman är söndagen den 8 januari 1804. Vad han gjorde framgick inte av dagboken, troligtvis kom han för att säga adjö. Efter denna dag arrenderade Grönbrink av traktören Johan Christian Södergren och hit sökte sig sonen Hans Abraham.

 

Tisdagen den 24 november drunknade sonen Hans Abraham när han skulle gå över isen från Tanto till Grönbrink. Isen brast under honom och han föll ner i det kalla vattnet. Årstafrun blev förtvivlad. Visst hade det varit bekymmer med sonen på mer än ett sätt, men han var det enda av alla hennes barn som hade överlevt barndomsåren. Hon var änka sedan en tid tillbaka och det var vemodigt att bo ensam på Årsta.

 

Julen gick och ett par dagar efter nyår kom traktör Södergren på besök. Han hade med sig en nota. Hans Abraham hade inte betalat för det han hade druckit på krogen Grönbrink och nu önskade traktören att få betalt för detta. Årstafrun suckade invändigt och betalade.

 

Traktör Södergren kom regelbundet och betalade arrendet och ibland hjälpte han till med skörden. År 1816 flyttade han till en krog, som förhoppningsvis skulle löna sig bättre. Då kom juden Ruben, som Årstafrun skrev mycket om. Det blir så småningom en blogg om honom.

 

Litteratur
Magnus Ullman : Rysshärjningarna på Ostkusten sommaren 1791
ISBN91-651-7602-1
Årstafruns dagbok del 1 -3
Brännkyrka sockens husförhörslängder

Spåren av Gustav III i Brännkyrka socken

gustaviii skepsbron

På Skeppsbrokajen nedanför Slottet reser sig Gustav III upp ur en sockel. Statyn avtäcktes den 14 januari 1808 och är gjuten i brons efter en förlaga av Johan Tobias Sergel. Jag har stått flera gånger framför denna staty tillsammans med studiecirkeldeltagare och berättat om Gustav III och hans brinnande intresse för teater. Längst upp i Slottsbacken på vänster sida av obelisken nedifrån sett låg Stora Bollhuset, som var en föregångare till Operan. Brandmyndigheterna i Stockholm bedömde att risken för att en eldsvåda skulle bryta ut var mycket stor. Detta var anledningen till att efter mordet på Gustav III revs teatern. När jag berättar om detta brukar mina åhörare känna en strålglans från det sena 1700-talet.

Det vilar inget skimmer från Gustav III´s dagar i Hägersten. Det år osäkert om han någon gång besökte området. Däremot kom kungens yngre bror Fredrik Adolf en gång på besök till Årstafrun och hans namnsdag firades regelbundet på Årsta. Några anteckningar om Gustav III´s krig mot Ryssland i slutet av 1880-talet skrev aldrig Årstafrun ner i sin dagbok.

 

Prästen Carl Molin i Brännkyrka kunde inte undgå att märka kriget. Drängar, som skulle ut i kriget, måste förberedas för detta genom att ta emot Herrens heliga nattvard. I hans församling växte det plötsligt upp en liten militärförläggning i Vinterviken.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är något visst med Vintervikens glittrande vatten, dalgången fram mot sjön Trekanten och dess historia. I området finns spår av de sista hundrafemtio årens verksamhet både när det gäller krigsförberedelser och fredlig verksamhet. Det går att spåra mycket av detta i Brännkyrka sockens husförhörslängder. Den första från 1772 skildrar Vinterviken som en nästan folktom dalgång. Det dröjde drygt tio år innan militären insåg att här gick det att samla soldater. På vårarna porlade bäckar ner från bergsluttningarna. Här fanns möjligheter att gräva brunnar och då fram dricksvatten.

 

I mars 1788 beslöt sig Gustav III för att starta ett krig mot Ryssland. Han blev avrådd från detta av sin gode vän sjöofficer Carl August Ehrensvärd. Den svenska flottan var i dåligt skick och måste rustas upp och manskap behövde tid för träning. Det måste finnas säkra vägar att få fram mat och varma kläder till matroser i krigszonen. Sjövägarna borde undersökas innan det var dags att starta ett krig. Dessutom måste armén få tid för förberedelser. Gustav III lyssnade inte och på våren inleddes mobiliseringen. Detta kom att innebära att armén i Vinterviken byggde tillfälliga bostäder för soldater, som till sommaren skulle skickas över till Finland. Varifrån dessa soldater kom finns inte antecknat i husförhörslängden.
I Vintervikens grannfastigheten Blommensberg bodde vid denna tid fru Hallerström med sonen Ulrik och dottern Anna. Nu insåg hon att soldater brukar vara törstiga och inrättade en liten krog, som fick namnet Jungfrudansen. Tydligen kom soldaterna strömmande och fru Hallerström anställde flera pigor. Efter det att soldaterna tågat bort kom det inga kunder till krogen och hon la ner den och flyttade. Vart familjen och pigorna sedan tog vägen är det ingen som vet.

 

Prästen Carl Molin visste att det hörde till hans arbetsuppgifter att förbereda soldaterna för kriget. Deras marsch mot kriget gick från Vinterviken till Brännkyrka kyrka för att delta i en nattvardsgudstjänst. Carl Michael Bellman har i epistel nummer 49 skildrat trakten kring Brännkyrka kyrka som ett landskap fyllt av vanvårdade åkrar och pölar med gyttja. Husen var ruttna och utan rödmålade grindar. Vi vet inte vad soldaterna tänkte när de marscherade bort från kyrkan för att stiga på ett fartyg på väg till det väntade kriget. Var detta ett fosterland värt att försvara?

 

Allt blev precis så besvärligt som Ehrensvärd hade förutsagt. Den ryska flottan var i gott skick och blockerade hammarna i Finland. Livsmedel och förnödenheter kom aldrig fram och Ehrensvärd skrev senare att soldaterna i Finland möttes av sex veckors svält.

 

Under krigets första halvår pågick ryska intriger i Stockholm. Det ryska sändebudet uppmuntrade en skara utvalda adelsmän att resa en upprorsfana mot Gustav III. Allt var mycket hemligt och det är svårt att nu få riktig insyn i vad som hände. Kriget slutade med framgångar för den svenska flottan och år 1789 kom freden. För Sveriges del innebar det att samma gränser mot Ryssland gällde som tidigare, men att landet förlorat många arbetsföra män och att ekonomin blivit betydligt sämre.

 

Gustav III hade själv som ung aldrig deltagit i något krig. Han var kungen som älskade antiken och teater. Hans föreställde sig fred som en dyster tidsperiod med ett kraftlöst folk. Ett krig härdade människor, alla lärde sig att överleva umbärande och smärtor. Däremot genomsyrade lättja fredens samhälle.

 

Gustav III hade ingen förmåga att spana in i framtiden. Kriget mot Ryssland hade inte stärkt folket. I Brännkyrka socken hade många förlorat livsgnistan, Pigor och drängar bytte arbete nästan varje höst och de större gårdarna fick ofta nya ägare. Tegar med tistlar och törne odlades inte upp och sankmarker dikades ut först i mitten av 1800-talet.

 

Fattighjon auktionerades ut och de som krävde minst betalning fick ta hand om de utslagna. Nu kom en ny typ av fattighjon in i bilden. De kunde läsa och redogöra för katekesen, vilket sällan den mottagande torparen kunde. Hur de hade levt före kriget framgår inte av husförhörslängden.

 
Bilden på Gustav III´s staty har jag hittat på nätet. Fotograf Oleg Yunakov.
Litteratur utöver husförhörslängder och Fredmans epistlar
Leif Landén : Gustav III ISBN 91-46-21000-8
Gustav III – en konstbok från Nationalmuseum ISBN 91-29-50719-9

Carl Michael Bellman och husförhörslängderna i Brännkyrka socken

Carl_Michael_Bellman,_portrayed_by_Per_Krafft_1779

Att läsa Brännkyrka sockens husförhörslängder är som att titta genom ett litet nyckelhål rakt in i en förgången tid. Den första längden började föras år 1772 av komminister Carl Molin, som precis som Carl Michael Bellman umgicks med Årstafrun Märta Helena Reenstierna. Skalden har i ett par epistlar skildrat miljön och krogarna runt Mälarens stränder och vid husförhören försökte prästen få en uppfattning av livet på krogarna. Det var långt ifrån säkert att han fick kontakt med alla på krogen. Årstafrun har ett par gånger konstaterat att folk smet undan när det blev husförhör.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Epistel nummer 47 kan ses som en detaljerad skildring av vägen från Brännkyrka kyrka till nuvarande Fruktparken. Här låg krogen och värdshuset Nybohov.Någon på krogen Wismar hade avlidit och där skulle vännerna samlas. Författaren måste flänga från Brännkyrka för att komma i tid. Han startade hos klockaren när kyrkklockan slog tio. Dagen började med att klockaren smordes med fem supar och därpå gav sig författaren iväg till Nybohov. Det var klar sensommardag med en bitande kall nordanvind. Vägen var sumpig och på åkrarna växte enbart tistel och törne. Skogen var gles och det gick att se rakt igenom den. Herrgårdarna var ruttna och det fanns inga rödmålade grindar. Denna bygd hade inte återhämtat sig efter stora ofreden, som var de år när i början av 1700-talet när vårt land kämpade mot Ryssland. Vid slaget i Poltava 1709 fördes den svenska armén som fångar till Ryssland och många avled under fångenskapen och kom aldrig hem till gården. Ödegårdar fanns överallt på den svenska landsbygden och det dröjde in på 1800-talet tills dessa åkrar odlades upp.

 

Framme vid Nybohov fortsatte författaren fram till Mollbergs hus Grönlund på Södermalm Här fick han sällskap med männen, som var på väg i en glatt målad vagn med trasiga hjul till sterbhuset. I vagnen satt en stor grupp soldater. De hade med sig en matsäckskorg fylld med spenat, kålrötter och finkelbrännvin.Episoderna i denna epistel berättar mycket om Brännkyrka socken och hur besvärligt det var för prästen att ge sig ut på husförhör. Som regel var det husförhör före det att vårbruket började och efter det att skörden på hösten var bärgad. Den första husförhörslängder visar att Carl Molin var osäker på vad han skulle anteckna. På Årsta var det lätt. Herrskapet och tjänstefolket ställde upp och fick visa om de kunde läsa och kände till de tio budorden. Här besökte de flesta de fåtaliga nattvardsgudstjänster som fanns i kyrkan.

 

Troligtvis klev Carl Molin in på Nybohovs värdshus och pratade med krögaren Jonas Gyllenström och konstaterade att både han och hustrun hade bristfälliga kunskaper när det gällde att läsa. Här fanns en piga, som hade en flock barn runt omkring sig. Ingen visste hur gamla barnen var och vad de hade för namn. Här tittade Carl Molin rakt in i fattigdomen.

Gröndal A, sid. 038, framsida

GRÅARK Gröndal A, sid. 038, framsida Bild med text om Ekensberg, Gröndal och dess omnejd. Villastäder. Artiklar FOTOGRAF/UPPHOV: Stockholms stadsmuseum, Sweden

Det var något bättre ute på Ekensberg. Sjökrogen låg på sluttningen ner mot Mälaren och den var byggd av tegel. Någon krogverksamhet fanns inte och här bodde en före detta soldat och hans hustru med två barn. Riktigt hur gamla barnen var visste inte föräldrarna. De hade tidigare bott på Klubben och nyligen flyttat till Ekensberg.

 

Carl Michael Bellman passerade Ekenbergs krog en sommarmorgon 1769 ock beskrev detta i epistel nummer 48. Folk var vakna och gick runt på stranden och trallade medan andra spelade med käglor. I en lövsal satt några busar och drack finkel. De somnade snart och snarkningarna dånade över sjön.

 

Tiderna ändrades snabbt på 1770-talet. Tidigare hade somrarna varit varma och det hade gått att odla spannmål i delar av Norrland. 1770-talet blev ett kyligt årtionde och skördarna slog ofta fel. Det är något av detta som märks i skildringarna av Ekensberg.

 

Carl Molin var privilegierad. Det hände att Årstafrun skickade en dräng till honom med nyfångade braxar. Carl Molin var ungkarl och hade tjänstefolk och detta var ett välkommet tillskott till hans lön.

 

Carl Molin kunde ställas inför oväntade uppgifter. Dit hörde att avgöra om hästkött gick att äta. Den 30 november år 1798 hade Årstafrun fått en stor häststek och beslöt sig för att ställa till kalas för 30 gäster. Om detta skulle gå att genomföra måst hon först fråga gästerna om de kunde tänka sig att äta detta kött. Alla utom två tackade ja till kalaset. För Carl Molin var det självklart att äta hästkött. Det serverades också fläsk, kål och riskakor. Brännvin saknades inte och prästen gick inte hem förrän vid midnatt.

Porträttet av Carl Michael Bellman målades år 1779 av per Kraft.

Bilden på Ekensbergs krog är ett träsnitt från 1800-talet.

Litteratur utöver Husförhörslängderna och Fredmans epistlar

Årstafruns dagbok del I 1793-1839

Norstedts Sveriges Historia !721- 1830 ISBN 978.91-1-302441–7