Sankt Paulsgatan i Stockholm

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sankt Paulsgatan är fantasieggande med blandningen av palats med anor och intetsägande nya bostadshus. En gång i tiden gick det en spårvagnslinje uppför den ganska branta backen. Numera finns det varken spårvagn eller lokalbuss utan det är starka ben som gäller. Nummer 11 är det Monteliuska huset med anor från 1600-talet och nummer 17 var på 1800-talet ett hem för föräldralösa flickor och kallades för den Murbeckska Inrättningen. När detta hem flyttades till bättre lokaler i Täby hyrdes huset ut till Södermalms folketshusförening. Av denna förenings styrelseprotokoll framgår det att byggnaden var sliten och saknade moderna bekvämligheter.
I början av 1800-talet köpte släkten Montelius huset nummer 11 och här föddes år 1846 sonen Oscar, som senare blev i berömd arkeolog. Fadern var jurist och var en stöttepelare för både personal och flickor i den Murbeckska Inrättningen. Bland hans uppgifter var att se till att ekonomin fungerade. Detta var en sysselsättning, som han hade övertagit från sin far. I släkten Montelius hörde det till att ta ansvar för de fattiga i Maria Magdalena församling. Detta blev något helt nytt för Oscars hustru Agda den dag år 1871 när hon som nygift flyttade in i den andra våningen i det Monteliuska huset. Agda kom från en militärsläkt och nu ställdes hon inför oväntade krav om att vara med vid besöken på den Murbeckska Inrättningen och lära sig något om dess grundare Peter Murbeck. Agda var vetgirig och jag utgår från att hon ville veta vem Peter Murbeck var och varför han skapade detta hem för föräldralösa flickor år 1756. Under de första åren av sitt äktenskap fick hon uppleva att förmögna änkor testamenterade pengar till detta hem och att hemmets flickor bildade hedersvakt vid kistan under jordfästningarna.

Peter Murbeck är en idag bortglömd präst i vår kyrkohistoria. Han föddes i Karlskrona en aprildag år 1708. Hans far var smed och hans morfar var präst. Staden hade grundlagts år 1680 och här växte skeppsvarven snabbt upp. Karlskrona blev också staden dit nya tankar från kontinenten hittade. I smedfamiljen Murbeck spelade religionen stor roll och här ifrågasattes det riktiga i ortodoxins åsikt om att kristendomen endast fick uttolkas av prästerna och då i kyrkan. Ekonomin i denna familj var god och det var självklart att sönerna skulle åka till Lund och utbilda sig till präster. Det var i denna stad som Peter Myrbeck på egen hand kom underfund med vad personlig frälsning innebar och att detta inte var något som kom nedstörtande från predikstolen. Varje präst borde gå ut från kyrkan och möta sina församlingsbor i vardagen och leda andaktsstunder i deras hem. Dessa kallades för konventiklar och blev förbjudna i en speciallag år 1726. Peter Myrbeck straffades enligt denna lag och blev suspenderad ett par år från sin prästtjänst. Då sökte han sig till Stockholm där det sedan ett tiotal år tillbaka hade funnits högt uppsatta personer, som inte var främmande för att deltaga i konventiklar i olika hem. En av dessa var friherre Josias Cederhielm. Den präst, som byggde upp denna verksamhet var Erik Tollstadius i Holmkyrkan på Blasieholmen och senare i Jakobs kyrka.

Josias Cederhielm var diplomat och tjänstgjorde som sekreterare i den finska armén och följde med till Poltava sommaren 1709. Här togs han tillfånga och visste att Karl XII hade lyckats fly. Efter ett samtal med tsar Peter fick Josias Cederhielm tillstånd att göra en kort resa till Stockholm och där informera den svenska regeringen om att kungen hade tagit sig över floden Djnepr och inte fanns med bland de svenska fångarna. När detta var gjort måste han resa tillbaka för att vara med i den segerparad, som tsar Peter ordnade i Moskva. Fångarna tvingades under förnedrande former att tåga genom Moskvas gator. Under åren i rysk fångenskap fick Josias Cederhielm en annan syn på kristendomen och blev övertygad pietist. Efter det att Carl Piper flyttats bort från Moskva övertog Josias Cederhielm stora delar av ansvaret för de svenska fångarnas förhållanden. Nu insåg har religionens betydelse och blev intresserad av pietismen. Under åren som krigsfånge översatte Josias Cederhilem pietistisk litteratur från tyska till svenska och kallades senare för diplomaten som blev teolog.

Freden kom äntligen 1721 och då kunde fångarna få återvända till Sverige. Josias Cederhielm fick arbeta i regeringen med utrikesfrågor och efter Peter den stores död skickades han som diplomat till Ryssland. Under de första fredsåren växte sig pietismen stark i Stockholm. Här blev det svårt för prostarna att ingripa mot konventiklarna, eftersom ledarna för dessa hade stöd för verksamheten inom regeringskretsen. Det var under de första fredsåren som Josias Cederhielm utnämndes till friherre.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Peter Murbeck kom till Stockholm år 1746 och då hade Josias Cederhielm varit död i 17 år och minnet av honom fanns fortfarande kvar hos kyrkfolket. Peter Murbecks första tjänst blev i Jakobs kyrka och hans predikningar uppskattades av det enkla folket Folk kom och trängdes för att få en sittplats. Några år senare blev han komminister i Hedvig Eleonora församling och upplevde välståndet i hattmakarnas kvarter strax intill kyrkan och också den slumartade bebyggelsen av enkla trähus vid Kaknäs.

Det var i denna församling som Peter Murbeck mötte Nöden. Barn klädda i trasor drev runt mellan husen och ingen brydde sig om dem. Det gick lättare för pojkarna att hitta ett arbete medan flickorna ofta kom att utnyttjas sexuellt i tidig ålder. Detta borde inte få förekomma. Peter Murbeck startade en insamling till ett hem för dessa flickor och han fick disponera ett litet hus för flickorna. Det bildades en förening med ansvar för ekonomin och den fick namnet Murbeckska Inrättningen. Här fick flickorna mat och husrum och också möjlighet att lära sig läsa och att utföra sysslor i ett hem. Gåvor strömmade in och 50 år efter den blygsamma starten kunde denna inrättning köpa en fastighet på Sankt Paulsgatan. Har fanns den kvar i knappt hundra år före sekelskiftet 1900 flyttades den till en bättre fastighet i Täby.

Agda Montelius blev intresserad av flickhemmet. Det var tradition i släkten Montelius att ställa upp för hemmets flickor och Agda upplevde detta som stimulerande. Hon hade en enastående förmåga att organisera andras arbete och fick nästan alltid medarbetarna med sig. Det största problemet var att välja ut vilka föräldralösa flickor som skulle få en plats på hemmet. I stadgarna från Peter Murbecks tid skulle de vara gudfruktiga. Detta var svårt att avgöra eftersom många flickor trots den obligatoriska folkskolan aldrig hade lärt sig läsa ordentligt och inte visste speciellt mycket om kristendomen.

 

Det var inte långt att gå mellan den Monteliuska gården och flickhemmet. Agda fick dra på sig sina knäppkängor och på kullerstenarna vandra fram för att prata med flickorna. Det var vanligt att hon under denna vandring mötte äldre och kutryggiga kvinnor med tiggarskål i handen. Efteråt sa hon att här mötte hon Nöden.

Det var mötet med Nöden som gjorde att Agda Montelius engagerade sig i Stockholms fattigvård och här ställde krav på att kvinnorna måste få mer inflytande på beslut som gällde samhällets mest utsatta människor. Utan att tänka på det kom Agda Montelius att bli arvtagare av Peter Murbecks tankar. Det fanns en skillnad. Agda Montelius hade varit och studerat den frivilliga fattigvården i London och där i den religiösa mångfaldens stad lärt sig att inte fråga efter religion. För detta fick hon mycket kritik från bland andra pastor primarius Fredrik Fehr.

Agda Montelius avled år 1920 och det finns inga skyltar om hennes verksamhet på Sankt Paulsgatan. Under sin livstid kom hon att kallas för en röst i manssamhället. Hennes stämma och klapprandet av hennes knäppkängor ekar inte längre på den fantasieggande Sankt Paulsgatan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När kvinnorna blev beslutsfattare

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kanske var det senhösten 1848 utanför kyrkporten till Maria Magdalena kyrka som kvinnornas kamp för politiskt inflytande startade. Efter gudstjänstens slut stod medelklassens kvinnor och skramlade med insamlingsbössor. Pengarna skulle användas till att hjälpa de tiggande och föräldralösa barnen, som drev runt på gatorna.
År 1848 var på flera sätt ett märkligt år i Stockholm. Året innan hade den liberale kung Oscar I fått de fyra stånden med sig om införandet av en ny förordning, som gällde landets fattigaste invånare. Freden och potatisen hade fört med sig att barnadödligheten minskade och att inte alla kunde försörja sig på jordbruket. Vem skulle ansvara för dessa människor, som inte hade någon fast inkomst och ingenstans att bo? Det nya och revolutionära var att socknar och städer inte längre hade rätt att neka människor utan fast inkomst att mantalsskriva sig inom deras område. Resultatet blev det de mest konservativa hade fruktat. Det strömmade arbetslösa in till Stockholm i hopp om att hitta arbete och bostad. För många innebar detta en stor besvikelse. De hittade inte det de sökte. Trots förbud började de gå runt och tigga på Stockholms gator.

I början av mars utbröt oroligheter i Paris och detta kunde de läskunniga ta till sig genom några löpsedlar. Detta sände in en våg av missnöje in i de fattigas skara. Vem som var ledare för att folket en lördagskväll skulle samlas utanför en bankettsal vid Brunkebergstorg är inte klarlagt. Folket krävde sitt. Överklassen måste dela med sig av sitt överflöd. Polisen lyckades skingra de upproriska och hoppades på att allt skulle lugna ner sig. Söndagen blev en dag när affärer plundrades och slagord frän den franska revolutionen ekade mellan husen. Kungen i sällskap med sina söner red ut för att lugna massan, men detta hjälpte knappast. Då togs ett beslut. Militären kallades in för att rensa gatorna och se till att all plundring av affärer upphörde.

Marsoroligheterna skakade om den liberale kungen, som nu gled över till de konservativas skara. Problemen växte och i slutet av sommaren kom koleran. Två stadsdelar i Stockholm var mycket svårt drabbade. Den ena låg vid Träsket, (nuvarande Jarlaplan) och den andra vid Fatbursjön (nuvarande Medborgarplatsen). Här fanns sjöar där sopor och latrin dumpades och där man också hämtade dricksvatten. Oron växte. Stadens bästa vatten fanns i Slottets väl låsta brunn och till denna hade bara kungahuset och några överklassfamiljer nyckeln.

Det märkliga med denna epidemi av kolera var att många barn överlevde medan deras mammor dog. Barnen visste inte vart de skulle ta vägen utan strök runt på gatorna och tiggde. Vem ansvarade för dem? I vilken församling var de mantalsskrivna?

Ett fåtal kvinnor reagerade med kraft. Den naturliga ledaren för dessa kvinnor blev Fredrika Bremer. Hon samlade kvinnor runt sig och de började samla in pengar och startade en liten skola där ett fåtal barn fick lära sig ett läsa och skriva och ett enkelt hantverk.

Fatbursjöns omgivningar låg i Maria Magdalenas församling på Södermalm. Det var en stadsdel med många ruckel och ett fåtal ståtliga stenhus. De kvinnor, som levde i dessa hus, såg varje dag de tiggande barnen och undrade vad som skulle ske med dem. De var konservativa och var medvetna om att detta var det femte ståndet, som om några år kunde ställa till med revolution. Detta måste hindras, de tiggande barnen måste få någonstans att bo och lära sig ett yrke. De måste få en egen skola på Södermalm. Problemet var att kyrkorådet, som ansvarade för fattigvården, inte var villigt att betala för detta.

Clara Montelius sa ofta att dessa barn måste lära sig ett yrke. Att som barn lära sig att tigga fick inte bli ett levebröd och tiggare fick inte bli ett yrke. För flickornas del innebar detta att de skulle lära sig att sy.

Nu tog den ganska nygifta Clara Montelius ett djärvt initiativ. När det blev oktober och den första nattfrosten kom avtog koleran. En söndag sent på hösten anordnades tacksägelsegudstjänst i Maria Magdalena kyrka för att koleran var over. Efter gudstjänsten strömmade först en grupp kvinnor ut ur kyrkan. De ställde sig i rad utanför kyrkporten och skramlade med bössor. De samlade in pengar för skolgång och vård av kolerabarnen. De allra flesta skänkte en slant och många män tyckte att detta var ett bra initiativ och bara ett fåtal uttryckte sitt missnöje med detta.

Dä tänkte inte Clara Montelius på att hon hade startat en kvinnorörelse, som krävde medbestämmanderätt i hur skattemedel skulle användas. Hon blev aktiv i församlingsarbetet och senare överlät hon detta arbete till sin svärdotter Agda Montelius.
År 2000 kom det i Stockholms stads monografiserie ut en biografi om Agda Montelius skriven av Sif Bokholm. Bokens titel är “En kvinnoröst i manssamhället”. Denna bok har varit min följeslagare under vandringar på Södermalm och i Gamla Sta´n. Det är märkligt att många av de hus som skildras i boken fortfarandefinns kvar. Dit hör bland annat släkten Montelius gård med adress Sankt Paulsgatan 11.

Agda Montelius flicknamn var Reuterskiöld och hon föddes som sladdbarn i april 1850. Några personliga minnen av Fredrika Bremer hade hon inte och ingen i hennes familj var socialt intresserad. Hennes pappa Alexander Fabian Zetanlas var officer, vilket förde med sig att familjen ofta flyttade från militärstad till militärstad. Hon hade ingen guvernant utan hennes tio år äldre syster undervisade henne i hemmet tills hon blev tillräckligt gammal för att börja som elev vid Fru Hammersteds skola i Brunkebergs hotell i Stockholm. De viktigaste ämnena var moderna språk och välskrivning. Hon gick i fem år i denna skola och några år var hon inackorderad hos Familjen Montelius. I skolan insåg alla att hon var en ledarbegåvning. Själv beklagade hon sig i några brev över att hon bara var en flicka. Om hon varit pojke skulle hon fått bli sin pappas adjutant och fått utbilda sig till officer.

I släkten Montelius fanns flera jurister och intresset för sociala frågor och politik var mycket stort. Ett undantag var sonen Oscar, som valde att bli arkeolog. Han var 28 år när han gifte sig med den sju år yngre Agda Reuterskiöld. Bröllopsresan gick till Italien och redan då insåg Agda att hon skulle bli sin makes assistent vid arkeologiska utgrävningar. Hon var språkkunnig och hade inga svårigheter att ta till sig allt det som yttrades vid diskussionerna om Europas forntid. När hennes make senare blev amanuens på Statens Historiska Museum deltog hon i hans arbete. Oscar Montelius hade blivit en berömd arkeolog med bronsåldern som specialområde och under hans resor utomlands övertog Agda Montelisus hans visningar av samlingarna. Vid sidan av detta hjälpte hon sin svärmor med att göra hembesök i olika fattiga familjer på Södermalm.

 

Det var inte riskfritt att som ensam kvinna vandra runt bland kåkarna på Södermalm. Några män uppträdde hotfullt och en gång hände det att hon blev mordhotad. Det fanns också ett annat problem nämligen prostitutionen. Varje ensam kvinna betraktades ofta som en prostituerad och för Agda Montelius del innebar detta att ofta få tala om varför hon var ute utan manlig beskyddare. Hon blev snart känd som kvinnan, som gjorde sin röst hörd i manssamhället på ett sätt som på sikt kom att förändra den svenska lagstiftningen.

Agda Montelius var sin assistent vid arkeologiska utgrävningar och hans följeslagare på vetenskapliga konferenser i 20 år. De sista åren upplevde hon detta arbete som ganska meningslöst. Oscar Montelius var gladlynt och när det blev middag efter en rad föreläsningar föredrog Agda att stanna kvar på hotellrummet. Hon upplevde sig själv som tråkig och i sin ensamhet önskade hon få ut mer av tillvaron.

Agda Montelius hade deltagit i bildandet av Fredrika Bremer-förbundet men ingick inte i dess första styrelse. Senare valdes hon in och var under 1890-talet dess vice ordförande. Hennes svaghet var att hon ogärna talade offentligt och helst inte ställde upp i debatter om de giftiga kvinnornas krav att bli myndiga och kvinnlig rösträtt. Hennes vapen i kampen för kvinnornas rätt att få sitta med i nämnder och styrelsen var pennan. Hennes artiklar i förbundets tidning Hertha blev lästa och citerades ofta .
Agda Montelius hade kommit in i nutiden och kunde lämna bronsålderns gravar bakom sig.

Sätradonationen

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En gråvädersdag gick jag ut på spaning i Sätra för att försöka komma underfund med hur området såg ut i början av år 1870. Då donerade änkefru Christina Charlotta Råfeldt, född Mannerskantz, sin egendom till tre fromma stiftelser. Det var Stockholms sjukhem, Pauvres Honteux och Ersta diakonissanstalt . Sätra gård hade hennes avlidne make kammarherre Axel Råfeldt ärvt av sin farmor Catharina Charkotta von Brinkman, gift med Erik Gustav Råfeldt.

Det som slog mig när jag klev av tunnelbanan i Sätra var att det mörka urberget var det dominerande inslaget i naturen. På perrongen fick jag en känsla av att berget hade öppnat sig för att ge plats åt ett höghus. När jag senare strövade runt i området förstod jag att här var det svårt att få ett jordbruk att löna sig. Den odlingsbara marken låg i en dalgång, som idag har blivit en trivsam park med en stor lekplats och en rosenträdgård. Gårdens stora tillgång var den lilla vattenkvarnen strax bredvid gården. Den gamla mjölnarstugan finns fortfarande kvar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag kom som nyinflyttad till Stockholms sydvästra förorter sommaren 1967. Bland det första jag fick höra var att staden hade förhandlat sig till den mark, som tidigare hade donerats till tre fromma stiftelser. Här skulle den nya stadsdelen Sätra växa upp och nu var det slut på den lantliga idyllen. Några tyckte det var bra med nya bostäder, medan andra förfasade sig. Innerstadens snorungar skulle minsann inte få invadera deras vackra ekskog. Vilka de fromma stiftelserna var fick jag så småningom klart för mig, men aldrig vem som låg bakom Sätradonationen. Nu har jag gjort ett tappert försök att ta reda på bakgrunden till Sätradonationen.

Sedan Lasse Skyttes tid på 1600-talet har gården haft flera ägare. På 1790-talet köptes den av en medlem i familjen von Brinkman och kom sedan att gå i arv på mödernet till Axel Råfeldt.

Axel Råfeldt (född år 1801) hade vuxit upp på sätesgården Utål norr om Norrtälje och bestämde sig tidigt för att bli sjöofficer. Han började sin utbildning till kadett vid Karlberg när han var 15 år gammal. Året innan hade hans farmor avlidit och han var ägare till Sätra gård i Brännkyrka socken.
1830-talet blev ett oroligt årtionde i Stockholm. Karl XIV Johan hade aldrig lärt sig svenska och hans förtrogne blev Magnus Brahe. Diplomater, som varit i tjänst utomlands, sa när de kom hem att vårt land stod och stampade på samma fläck som när de hade rest ut. På landsbygden strövade många fattiga runt och tiggde och kungen uppfattades som mycket konservativ. Lars Johan Hierta hade startat tidningen Aftonbladet och i denna kritiserade han öppet kungen och Magnus Brahe. Resultatet blev att en ny tryckfrihetsförordning, som innebar att tidningar kunde dras in. Ingen tänkte på att kungen kunde vara rädd. Han hade satt sig in i den svenska historien. Gustav III hade mördats på en maskeradbal i mars 1792 och hans son Gustav IV Adolf hade avsatts under dramatiska former år 1809 och tvingats att lämna landet. För att undvika att något sådant skulle drabba honom själv fick Magnus Brahe instruktioner när det gällde tillsättningen av högre militärer och biskopar. I kungens närmaste omgivning måste kammarherrarna vara pålitliga och skickliga militärer. Magnus Brahe hade gått igenom Karlberg och utnämndes på 1830-talet till generallöjtnant för armén. Vad som saknades i kretsen runt kungen var en man med militär utbildning inom flottan. När en ny kammarherre skulle tillsättas föll år 1839 valet på Anton Råfeldt.

År 1844 avled Karl XIV Johan och den liberale kronprinsen Oscar utropades till kung. Nu hoppades alla på att nya och liberala reformer skulle kunna bli verklighet. Så blev det inte. År 1848 utbröt oroligheter i Stockholm och efter detta ombildade kungen regeringen i mer konservativ rikting. Anton Råfeldt befordrades under denna tid inom flottan och blev först kapten och år 1851 kommendörkapten och varvschef för Flottans station vid Nya Varvet i Göteborg.
Det visade sig svårt att förena ett liv till sjöss med att vara ägare av Sätra. Anton Råfeldt sålde gården och jag har inte kunnat komma underfund med var han bosatte sig. Han hade gift sig med den adliga herrgårdsflickan Christina Charlotta Mannerskantz, som snällt fick flytta med till olika sjömilitära anläggningar. Lönen var inte överdrivet hög och något dyrbart nöjesliv var det aldrig tal om. Tjänsten i Göteborg innebar förbättrad ekonomi och då köpte Anton Råfeldt tillbaka sin ärvda fastighet Sätra gård.

Det saknades pengar till vårt lands sjöförsvar. Allt i Göteborg var gammalt och slitet. Riksdagen beslöt att lägga ner örlogsstationen vid Nya Varvet i Göteborg och flytta det som gick att använda till Karlskrona. Ansvaret för sjöförsvaret av den svenska västkusten överläts till unionslandet Norge. När alla beslut var fattade beslöt sig Anton Råfeldt år 1856 att begära avsked från sin tjänst som varvschef och inte följa med flyttningen till Karlskrona. Han var inte road av jordbruk och överlät skötseln av Sätra gård till sina arrendatorer. På så sätt fick han inkomster och återgick till sitt dåligt betalda men statusfulla arbete som kammarherre på Slottet. På så sätt fick han möjlighet att träffa de män och kvinnor, som ofta besökte kungafamiljen i olika ärenden. Flera i kungafamiljen var socialt och religiöst intresserade och stöttade gärna ekonomiskt olika fromma stiftelser. En av dessa hade en förespråkare i kungafamiljens livmedikus Magnus Huss. Denne läkare hade flera patienter, som plågades av epilepsi. Det saknades ett bra sjukhus för dessa. Nu startades en insamling för ett sådant sjukhus, som fick namnet Stockholms sjukhem.
En annan from stiftelse med anknytning till kungafamiljen var Pauvres Honteux. I början på 1860-talet visste alla med anknytning till hovet att damer ur överklassen kunde hamna på obestånd när de blev gamla. Även om kvinnorna hade varit gifta med högt uppsatta militärer fick de inga änkepensioner. Om de ärvt en gård, fick de ofta svårt att klara av skötseln av den. Arrendatorerna var många gånger opålitliga och vanskötte gården, vilket kunde innebära att änkan tvingades att gå i konkurs och få uppleva att hennes lösöre såldes på auktion. Efter detta visste de inte vart de skulle ta vägen och hoppades att någon snäll släkting ville ta hand om dem.
Juldagen 1862 var det stort släktkalas hemma hos kammarherre Johan Otto Blomstedt och hans hustru Mina. Mina var äldst av elva syskon och hennes mor var Charlotte von Schwerin. När alla var mätta och belåtna började modern tala till barnen och barnbarnen. Hon var 59 år gammal och hade sett mycket svält och fattigdom. Ensamma kvinnor ur överklassen hade ganska ofta svårt att hitta någonstans att bo. Ni borde det enligt fransk modell startas ett hem för dessa kvinnor. Alla höll med om detta och efter jul startade föreningen “Vänner till Pauvres Honteux i Stockholm” med Charlotte von Schwerin som ordförande.

Det visade sig genast att damerna i kungafamiljen var intresserade och ansökte om medlemskap i föreningen. De lämnade också penninggåvor till föreningen. Det flöt in bidrag från andra håll och när hösten kom hyrde föreningen en stor lägenhet på Luntmakargatan 7 där 16 kvinnor kunde få tillgång till en uppvärmd bostad.

En i raden av fromma stiftelser var Ersta diakonissanstalt. Någon direkt koppling till kungafamiljen hur jag inte kunnat hitta och inte heller hur Christina Charlotta Råfeldt kom i kontakt med denna verksamhet.
Julen 1864 avled Anton Råfeldt och nu blev det änkans uppgift att komma överens med arrendatorerna. Hon var barnlös och hennes systrar fanns kvar i hembygden. Av husförhörslängderna framgår det att det fanns en grupp män. som flyttade från den ena gården till den andra. För en ensam kvinna måste det ha varit bekymmersamt att ständigt diskutera ekonomi med nya arrendatorer.

Vi vet ingenting om änkefru Råfeldts inställning till den växande pietismen och om hon någon gång besökte Blasieholmskyrkan i Stockholm. Det var i denna stora och nu rivna kyrka som pietisterna samlades och efter gudstjänstens slut diskuterades ofta på kyrktrappan olika sociala problem som fattigdom och gatornas tiggare. De tre fromma stiftelserna som änkefru Råfeldt donerade Sätra gård till hade sina rötter i pietismen. I hemmes uppväxtmiljö i en stor herrgård på landsbygden utanför Kalmar höll man sig till det som förkunnades i domkyrkan i Kalmar. Var och när hon kom i kontakt med företrädare för de tre fromma stiftelserna har jag ännu inte kommit underfund med.

Donationshandlingarna skrevs under i början av januari år 1871. Drygt en månad senare avled änkefru Råfeldt i Stockholm.

Jag funderade mycket över Christina Charlotta Råfeldts liv när jag i gråvädret stod vid den stora rosenrabatten i parken i dalen. Jag skulle ha velar bryta av en ros och lägga den på hennes grav. Tyvärr vet jag inte var hon fick sitt sista vilorum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Franska valsverksarbetare inspirerade en svensk konstnär

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När sommaren var ny hittade jag av ren slump i Arbetarrörelsen Arkiv och Bibliotek en affisch från sommaren 1924. Det stora blickfånget var bilden av en mycket stor staty, som föreställde hur halvnakna arbetare släpade på ett tungt stycke järn. Denna dyrgrip skulle sensommaren 1924 placeras i Södra Folkparken intill nuvarande Midsommarkransen i Stockholm. Konstnären var Gottfrid Larsson. Jag blev nyfiken och började söka mer information om statyn.
Statyn har gått igenom mycket innan den efter några år i nuvarande Midsommarkransen slutligen har fått en permanent plats i trädgården till Spetsmuseum i Vadstena. Detta museum är numera en del av Gottfrid Larssonsgården. som är en stiftelse.
Gottfrid Larsson (född år 1875) arbetade fram detta mästerverk under de år han bodde i Paris. Jag vet inte vilket franskt valsverk han besökte för att hitta modeller till sitt arbete. Valsverksarbetarna är en mycket stor staty och Gottfrid Larsson deltog med den i en tävling om ett industrimonument år 1909. Det tunga namnet i tävlingsjuryn var Ragnar Östberg, som föredrog Carl Milles renässansinspirerade runda fontän. Det var som om juryns medlemmar blev skrämda av den nakna muskelkraft, som strålar ut ur valsverksarbetarna. Det kan också finnas en annan anledning, som förde med sig att Carls Milles verk vann tävlingen. Gottfrid Larssons franska skulpturer speglade en annan kultursyn än det som gällde i det då konservativa Stockholm.

Den 9 mars år 1909 bildades “Riksförbundet mot osedlighet” i Stockholm. Initiativtagare var professor Gustaf Retzius, som också var medlem av Svenska Akademien. Hans hustru, Anna Retzius-Hierta, förföljde ofta skoningslöst allt som hon uppfattade som omoraliskt. I november år 1905 visades på Operan i Stockholm Carmen och då skrev Anna Retzius-Hierta insändare i olika tidningar att denna opera var djupt omoralisk och att det borde vara förbjudet att visa den för publik. Samtidigt blev Gottfrid Larssons skulpturer internationellt erkända som utsökt konst. Han tyckte om att avbilda kvinnor med naken överkropp och det går lätt att tolka in erotik i dessa. Mitt intryck var när jag för ett par dagar sedan tittade på dem i Gottfrid Larssonsgården I Vadstena att de påminde om Henri de Toulouse-Lautrecs målningar från Moulin Rouge. Denne franske konstnär hade avlidit några år innan Gottfrid Larsson flyttade till Paris.

I Stockholm år 1909 var det säkrast att inte förarga Gustaf Retzius och hans förmögna hustru Anna. Hon var dotter till Lars Johan Hierta, som lämnade efter sig ett stort arv. Delar av den stora förmögenheten överförde änkan till en stiftelse där alla kunde söka bidrag för allmännyttiga verksamheter och hantverk. Ordförande för denna stiftelse var Gustaf Retzius.

2016-02-20 12.02.00
Paret Retzius ägde det stora sommarhuset Sagatun i nuvarande Mälarhöjden. Här samlade de på somrarna författare, politiker och konstnärer som hade ungefär samma konservativa syn på samhället och kulturen som de själva. Hit var det fint att bli bjuden.

Vi vet inte om Gottfrid Larsson någon gång kom på besök till Sagatun efter det att han hade flyttat tillbaka till Sverige år 1913.Vi vet inte heller var han förvarade sin stora staty Valsverksarbetarna förrän den i augusti 1924 deponeras till Södra Folkparken. Den dag, då den avtäcktes, blev en stor dag för arbetarna och deras familjer i Stockholms sydvästra förorter. Tidningen Socialdemokraten skickade en reporter till Södra Folkparken och det blev två långa och innehållsrika artiklar. Dessa är osignerade och min gissning är att det var Per Albin Hansson som skrev dem. Metallarbetarförbundets ordförande Johan Olov Johansson talade och påpekade att landets arbetare inte var främmade för att ta till sig av kulturutbudet. Gottfrid Larsson var inte själv närvarande och han hyllades av en entusiastisk publik. Efter detta sa Folkets Parksföreningens ordförande Bernard Johansson några ord om sitt samarbete med Gottfrid Larsson.

Det var inte problemfritt att driva en folkpark på 1929.talet. Den stora utgiften var nöjesskatten. Varje år motionerade socialdemokraterna i riksdagen om att de föreningar, som drev folkparker, skulle befrias från denna. Varje år blev denna motion nedröstad. Bernard Johansson beklagade sig i årsredovisningarna över att somrarna under 1920-talet hade varit kalla och regniga. Det kom få besökare till Folkets Park vid Midsommarkransen. Varje år hängde konkursen snubblande nära. I början av hösten är 1927 bröt en eldsvåda ut i folkparken och efter detta begärdes parken i konkurs. Innan inventarierna ropades ut på en auktion kom familjen Larsson och hämtade Valsverksarbetarna. Troligtvis flyttades den år 1932 till Stockviks gård utanför Trosa. Gottfrid Larsson hade köpt denna gård och här skapat ett litet museum med egna konstverk. Om Valsverksarbetarna sågades sönder vid flyttningen till Stockvik eller vid ett senare tillfälle är det ingen som riktigt vet. Denna staty är fyra meter lång och cirka en meter bred.

Julafton år 1947 avled Gottfrid Larsson och efter två år beslöt sig änkan för att sälja Stockvik och köpa Möllergården vid Skänningegatan I Vadstena. År 1953 donerade hon gården med alla samlingarna till Vadstena kommun. Numera är Gottfrid Larssongården en stiftelse och sedan år 1995 har Spetsmuseum flyttat in i gårdshuset.

Ibland har jag tur i min jakt på spännande detaljer i min förorts historia. Jag skickade ett mail till stiftelsen Gottfrid Larssonsgården och fick ett svar från dess ordförande Göran Söderström. Han berättade att han hade hittat Valsverksarbetarna i söndersågat skick i ett skjul till Gottfrid Larssonsgården. Han tog kontakt med en god vän, som är konservator när det gäller statyer. Denne man lyckades foga samman bitarna och limma ihop dem. Nu står statyn under ett regnskydd. Den är känslig för väder och vind och behöver ofta ses över.

Nu har jag varit i Vadstena och sett valsverksarbetarna. Detta var en svindlande upplevelser. Jag riktigt kände hur valsverkets hetta slog mot mina armar och ben. Arbetarnas muskelkrafter var både imponerande och skrämmande. Jag har viss förståelse för att Ragnar Östberg år 1909 röstade bort detta bidrag. Stockholm låg skrämmande nära Ryssland och där var inte arbetarna främmande för att göra revolution. Vad skulle hända om valsverksarbetarna från Bergslagen kom marscherande mot Stockholm och krävde högre löner och bättre bostäder?
Det var mycket som for runt i mina tankar när jag stod i augustisolen och njöt av friden i trädgården till Gottfrid Larssonsgården i Vadstena.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En julsaga från Galärvarvets kyrkogård på Djurgården

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Augustisolen kommer och går och jag har flera gånger strövat runt på Galärvarvets kyrkogård och funderat på tider som flytt. Jag har suttit på arkiv och plöjt igenom mängder av gamla handlingar och slutligen läst “Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf och läst flera av de folksägner, som hon inspirerades av . Dit hör bland andra julnattens mysterium. Det var den dag på året när ljuset skulle börja komma tillbaka och julnatten blev en maktkamp mellan det onda och det goda. Här spelade de döda stor roll. Hur upplevde folket att de döda steg ur sina gravar och ordnade en egen julotta med tända ljus och musik? Allt detta har inspirerat mig att ta paus i arkivens värld och skriva en julsaga.

Julnatten var fylld av kallt regn från norr. Tunnelbanan och bussarna slutade att gå tidigt och taxibilarna rusade fram på de folktomma gatorna. Då började det prassla på Gälarvarvets kyrkogård där uppskattningsvis 5000 människor har fått sin sista vila. Många, men långt ifrån alla, ville vara med om julottan i den lilla Djurgårdskyrkan inte långt från kyrkogården. De flesta gled som skuggor ut genom den stora porten medan många sjömän föredrog det öppna bogvisiret, där namnen på alla som följde med Estonia ner i djupet har fått sina namn inristade. Här kunde de ostörda från moraliserande kvinnor dricka stora klunkar av översötad rom från Haiti och spela poker.

Det frasade kring de dödas svepningar och trädens kråkor kraxade varnande. Ljudet var helt främmande för dem och kunde vara vingsuset från en flock vita fjällugglor, som denna decembermånad flyttat söderut från fjällen för att jaga råttor vid överfyllda återvinningsstationer.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I denna spökvandring stötte Sophie Adlersparre “Esselde” och Margareta Krook från minneslunden på varandra och började viska om majorskan på Ekeby. Hon hade kanske aldrig kommit på pränt om inte Esselde hade upptäckt och hjälpt fram Selma Lagerlöf. Margareta Krook svarade att det hade varit en fantastisk upplevelse att tolka detta kvinnoöde framför en TV-kamera. Men vem var egentligen Majorskan på Ekeby? Var hon förälskad i den försupne prästen Gösta Berling? Frågorna var många och svåra och några svar fick de aldrig denna julnatt. När de var nästan framme pekade Sophie Adlersparre mot Handarbetets Vänners hus och talade om att detta var ett av hennes livsverk. Margareta Krook smålog och pekade mot Skansen. Här hade hon stått en nyårsnatt och läst den gamla dikten om nyårsklockorna.

Helt oväntat hördes en viskning bakifrån. Det var Stikkan Andersson som kom susande.
“Gå inte här och skryt”, viskade han självbelåtet. “Jag har ett helt och mycket känt museum strax bredvid kyrkan. Vet inte damerna att det är jag som har skrivit texten till många av de sånger, som ABBA har sjungit? Ring, ring, bara du slog en signal är mycket trendigare än nyårsklockornas entoniga buller.”

Det ringde i klockstapeln och alla var på plats. Kyrkan var upplyst med stearinljus och den gamla skeppsprästen hade fått på sig en passande skrud. En av flottans musiker satt vid kyrkorgeln och spelade en av de gamla julpsalmerna och sedan predikade prästen om kristendomens betydelse på gamla tiders fullriggare och kravet att alla ombord måste äta citroner för att undvika skörbjugg. Efter detta var det Stikkan Anderssons tur. Han ställde under predikstolen och berätta om olika sjöslag och också om slaget vid Waterloo i Belgien sommaren 1815. Prästen höjde sedan sin spruckna röst och läste en tackbön för att inte Lord Nelson i början av 1800-talet hade avbrutit ett planerat anfall av Karlskrona. Församlingen nickade instämmande.
Nu var det dags att avsluta julottan. Stikkan Andersson hade satt sig tillrätta på orgelpallen och ut i kyrkan tonade Waterloo. Församlingen blev entusiastisk och de yngre började klappa i händerna. Sången och musiken höres ut till kråkorna. En av dessa var mycket musikalisk och började kraxa med i den välkända melodin.

Allt tog slut mycket snabbt. Det var kyrkvaktmästaren som kom i sin bil för att låsa upp kyrkan.
“Vi ses nästa julnatt!” ropade prästen glatt. Efter detta blåstes ljusen ut och församlingen försvann tyst och omärkligt tillbaka till kyrkogården. Kråkorna hade slutat att kraxa och satt och halvsov på grenarna.

Ingenting var sig likt i kyrkan denna julotta. Kyrkomusikern slog sig ner vi orgeln och började spela “Var hälsad sköna morgonstund”. Ingenting stämde, fingrarna och fötterna vägrade att lyda honom. Orgeln blev självspelande och ut tonade Waterloo. Kyrkomusikern greps av panik och höjde den ena handen och smällde till den andra och sina ben. Efter detta gick det bättre att spela en psalm även om då och då det smög sig in några takter från Waterloo. Församlingen visste inte vad de skulle sjunga och en grabb sa högt att kyrkomusikern säkert hade stjälpt i sig för mycket stark glögg medan han tittade på en DVD med Mamma Mia tillsammans med sin gamla mamma. I denna familj hade man antagligen för vana att byta ut midnattsmässan från Sankt Peterskyrkan i Rom mot ABBA.

Julottan tog slut och besökarna samlades i den lilla kyrkparken och önskade varandra trevlig fortsättning på helgen. Den unga kvinnliga prästen kom ut klädd i täckjacka och jeans. En av besökarna påpekade att stolarna varit smutsiga. Hon tyckte att kyrkan tagit ett fantastiskt initiativ som denna julnatt öppnat kyrkan för frusna uteliggare. Men borde de inte ha fått en pappmugg med kaffe och en överbliven lussekatt innan de steg ut i den hårda verkligheten?

Prästen log och lät frågan bli obesvarad. Hon hade i sin boksamling flera band med gamla folksagor och visste att julnatten var fylld med mysterier.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Besökte Selma Lagerlöf Lyran?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har framfor mig en illustrerad upplaga av Selma Lagerlöfs berättelse “En saga om en saga” med illustrationer av Einar Nerman. Hon skrev texten i början av 1930-talet när hon var en berömd författarinna. Sagan, som hon skildrade, var hur Gösta Berlings saga kom till. Den hade inte kunnat bli skriven om hon inte i början av år 1891 fått ekonomiskt stöd av Fredrika Limnell, som ägde och halva året bodde i sommarhuset Lyran i nuvarande Bredäng.

Det hör till att dikta historier om kända människor och sedan placera dem på en plats, som de kanske har varit på. Selma Lagerlöf är inget undantag och på nätet har en otrolig saga glidit fram och sedan vid ett felaktigt tryck på tangentbordet försvunnit för att aldrig komma tillbaka. Den handlade om när Selma Lagerlöf sommaren 1891 stod vid den vitmålade Lyran och där läste högt ur sitt handskrivna manuskript till Gösta Berlings saga. Vi vet inte om detta är sant eller om det bara är en fantasieggande saga. Vi vet bara att Selma Lagerlöf träffade Fredrika Limnell, som blev Tante Fredrika för henne. Det är en märklig jämförelse. Sophie Adlersparre var för Selma Lagerlöf den gamla friherrinnan, medan tonen mellan Selma Lagerlöf och Fredrika Limnell var mycket mer familjär.

Sagan på nätet, som fladdrade förbi och som aldrig visat sig igen, var fantastisk. Selma Lagerlöf var 32 år gammal och låghalt. Hon hade åkt ångbåt från staden, stigit av vid bryggan och kämpat sig uppför trapporna till Lyran. Här blev hon stående framför den vitmålade trälyran och upplevde hur doften från trädgårdens rosor strömmade emot henne. Här hade ungefär hundra år tidigare skalden Carl Gustaf af Leopold stått och sjungit visor till Bellmans ära.
Sedan blev sagan mindre detaljrik och vi vet inte vilka som var på Lyran denna sommardag. Fredrika Limnell skulle senare på året fylla 75 år och var vital för sin ålder. Hon hade denna sommar varit änka i nio år och Lyran var känd som samlingsplatsen för berömda män och kvinnor. Fredrika Limnell älskade att läsa och var inte främmande för att bjuda in nya författare till sin salong. Nu var det Sophie Adlersparres värmländska protegé Selma Lagerlöf som skulle visa upp sig för denna ibland kräsna publik.

Enligt sagan på nätet valde Selma Lagerlöf det mycket korta kapitlet “La chachucha”. Julfirandet hade tagit slut och nu var det kavaljererna som regerar på Ekeby. Det var skymning och Liljecrona spelade fiol. Det var en dansmelodi med rötter i Spanien som han spelade om och om igen. Dansen var sensuell och brukade dansas av unga flickor. Det var som om kavaljererna önskade skära av strängarna. I sin säng låg fänrik Örneclo och vred sig i plågor. Han hade drabbats av gikt.

Plötsligt hände det något märkligt. Liljecrona började röra på sig i sängen och gikten blev mindre smärtsam. Han gjorde ett tappert och lyckat försök att resa sig upp ut sängen och plötsligt stod han på golvet och började dansa som om han vore en ung flicka. Den fördömda dansmelodin hade i skymningsljuset fört in oanade krafter i kavaljersflygeln.

Selma Lagerlöf kände säkert till att Carl Snoilsky var god vän med Wilhelm Swedbom, som var Fredrika Limnells son i första äktenskapet. Denne författare hade tidigare varit i Spanien och besökt Alhambra, som då var en fristad för de spanska zigenarna. Hans sonett “La cachucha” var välkänd och uppskattad. Slutraderna var mycket uppskattade.
“Baletten alltid hört till mina fasor
nej förr zigerarflickans dans i trasor
som skvallra om olivfärgat skinn.”

Sagan på nätet talar inte om vilka som var med och lyssnade på Selma Lagerlöf. Gösta Berlings saga var något nytt i svensk litteratur, något som inte tog upp de brännande problemen om förhållandet mellan mannen och hustrun i ett äktenskap som August Strindberg skrivit om eller debatten om syfilis i Henrik Ibsens skådespel “Gengångare”. Äntligen fick svenska folket möjlighet att komma in i en värld där sagan mötte verklighetens armod i början av 1800-talet.
Jag har haft flera givande samtal med Ulla Weidstam om detta. Vi har funderat på hur Selma Lagerlöf var klädd när hon stod i solljuset framför Lyran. I vår fantasi var hon klädd i blått.

Selma Lagerlöf i färg

Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga och Sophie Adlersparre

Olof Palmes gata

Det är en resa bakåt i tiden att traska de gator Selma Lagerlöf gick när hon i början av år 1891 hoppades att hennes historia om Värmland på 1820-talet och den försupne prästen Gösta Berling skulle bli en bok. Hon hade tidigare skickat in ett par kapitel till tidningen Idun och där vunnit första pris i en novelltävlan. Efter detta hörde Sophie Adlersparre äntligen av sig och bad Selma Lagerlöf komma och besöka henne i bostaden på Tunnelgatan, som numera heter Olof Palmes gata

Den smala och mörka gatan ledde fram mot tunneln genom Brunkebergsåsen och i nedervåningen i ett av husen hade Essekde hittat sin nya bostad. Hon hade sålt boet för havsörnar uppe på Söders höjder. Den reumatiska sjukdomen hade fört med sig att hon hade stora svårigheter att gå i backar och kliva uppför trappor. Nu bodde hon i en liten tvårumslägenhet i husets nedervåning tillsammans med Mathilda Silow, som hjälpte Esselde tillrätta med olika praktiska göromål. Flera år tidigare hade Esselde på ett möte med Fredrika Bremer-förbundet föreslagit att förbundet skulle skapa en stipendiefond dit unga kvinnor kunde vända sig för att få bidrag till sina studier. Förslaget gick igenom och ansvarig för fonden blev skånskan Mathilda Silow. Nu låg fondens kontor i Stockholm och bostadsfrågan ordnades genom att Mathilda Silow fick bo hos Esselde.

Esselde beklagade sig över att bostaden var så liten att hon inte hade plats för nattgäster. Efter detta bad hon att få ett kapitel uppläst. Selma Lagerlöf valde kapitlet om när de alkoholiserade kavaljererna på Ekeby firade jul i smedjan och inte med de andra på herrgården Ekeby. Det började med en skildring om vilka de var och hur de såg ut och varför majorskan Samzelius hade tagit hand om dem. Flera av dem var militärer och de hade deltagit i det krig, som slutade med den bittra freden. Efter detta var Finland en del av Ryssland och Sverige hade blivit fattigt. Det fanns inga pensioner varken till officerarna eller manskapet. För att överleva hade de tvingats ut på vägarna som tiggare. Flera av kavaljererna hade denna bakgrund. Esselde nickade instämmande när hon lyssnade på detta avsnitt. Detta var en del av hennes barndom i östra Småland. Efter detta blev historien mycket dramatisk. Djävulen kom nedglidande genom skorstenen och kavaljererna slöt ett avtal med honom. Djävulen hade tänkt döda en av de tolv kavaljererna under det kommande året, men om kavaljererna kunde köra bort den mäktiga majorskan på Ekeby från gården och själva ansvara för gården skulle han skona deras liv. Kavaljererna gick med på detta, men Gösta Berling fick samvetskval. Majorskan hade trots allt tagit hand om honom.

Esselde såg nöjd ut medan Mathilda Silow skakade diskret på huvudet. Hon var betydligt yngre än Esselde och hade aldrig som barn upplevt nöden efter kriget. Hon hade heller inte vuxit upp på en stor gård och varit inne i en smedja.

“Fröken Lagerlöf kan komma tillbaka imorgon och läsa två kapitel”
Selma Lagerlöf kände sig mycket osäker när hon steg ut på den mörka Tunnelgatan. Vilka två kapitel skulle hon läsa?¨

Selma Lagerlöf var ganska osäker när hon knackade på hos Esselde och det trofasta hembiträdet släppte in henne. Esselde var ensam i rummet. Selma Lagerlöf började att läsa om den dramatiska julmiddag, som började illavarslande. Kavaljererna satt inte vid honnörsbordet utan hade blivit hänvisade ett bord vid kakelugnen. Denna kväll hade majorskan tagit av sig sin enkla vadmalskjol och klätt sig i frasande siden. Hon hade guld i öronen och runt halsen glittrade ett pärlhalsband. Hon var omgiven av de mest inflytelserika grannarna och där satt också hennes make den starke och kraftige major Samzelius. Huvudrätten var stekta järpar. En av kavaljererna, kapten Kristian Bergh, började uttrycka sitt missnöje. Han var säker på att de inte skulle få järpar utan stekta kråkor. Sist av alla fick kavaljererna sina stekta järpar. Då grep ursinnet tag i kapten Kristian. Han tog den stekta järpen och slängde den mot väggen. Nu rann fetter ner utmed väggen och det uppstod tumult i salen och majorskan skrek att det var dags att slänga ut kapten Kristian. Då började kapten Kristian med hög röst berätta om hur det hade gått till under den tid Ekeby ägdes av Altringer. Då hade majorskan tassat bort från majorens lilla gård Sjö för att några timmar vara tillsammans med Altringer, som under ungdomsåren varit hennes stora kärlek. Altringer var ungkarl och han testamenterade Ekeby med fem underliggande bruk till majorskan. De skulle dock förvaltas av hennes make.

Alla visste att denna historia var sann, men ingen hade velat prata om den. Nu blev den plötsligt aktuell. Majorskan hade varit fattig när hon gifte sig major Samzelius. Majorskan vände sig till sin make och slungade ut anklagelser mot honom. Hon hade fått ta emot både hugg och slag när de bodde på Sjö. Var det då konstigt att hon sökte värme och omtanke hos Altringer på Ekeby?

Detta borde hon aldrig ha sagt. Alla vid honnörsbordet blev upprörda. Nu måste majorkans ut från Ekeby. Majoren reste sig upp och med dundrande stämma förkunnade han att hans hustru nu skulle ut på vägarna med tiggarstaven. Majorskan reste sig upp, gick upp på sitt rum och bytte till sina enklaste kläder. Efter detta försvann hon ut i vintermörkret.

Majoren flyttade till sin egen gård Sjö och överlät åt kavaljererna att sköta Ekeby med de underliggande bruken. Gösta Berling upplevde samvetskval. Han hade blivit ledare för kavaljererna och hade kunnat förhindra detta.

Selma Lagerlöf tystnade och Esselde nickade belåtet. Sedan bad hon Selma Lagerlöf fortsätta med nästa kapitel, som handlade om en julbal på Borg. Detta innehöll också mycket dramatik.
Det kulle bli julbal på Borg och alla i området var bjudna. Efterson kavaljererna skötte Ekeby var de välkomna. Det var bara Gösta Berling, som hade lust att gå på bal. Nu skaffade sig Gösta Berling en elegant frack med förgyllda knappar, han tog den vackraste och snabbaste hästen Don Juan i stallet och spände den för släden. Det var tidigt på dagen och vägen till Borg var lång. Gösta Berling for först till gården Berga, där armodet satt som klistat på väggarna. Trösten i detta hus var att sonen den blide Ferdinand var förlovad med den vackra, föräldralösa och ganska förmögna Anna Stjärnhök. Hon var nu inackorderad i en prästgård och prästfrun hade stor makt över den unga flickan.

När Gösta Berling kom var den kapten, som ägde gården, ute på jakt och kaptenskan låg som vanligt i sin säng och läste kärleksromaner. Strax innan det blev dags för Gösta Berling att fara till Borg kom den elake Sintram in genom dörren och konstaterade skadeglatt att det hade lyst för första gången mellan Anna Stjärnhök och en äldre och förmögen godsägare. Alla insåg att detta var något som prästfrun hade övertalat Anna att gå med på.

Vargar från Stata
Detta var dåliga nyheter. Familjen på Berga var skyldig Sintram pengar och om inte Ferdinand gifte sig med Anna måste kaptenen sälja Berga och ställa till med auktion på lösöret. När Sintram försvunnit lovade Gösta Berling att leta reda på Anna på balen och efter sista dansen ta med henne till Berga. När han satt i släden kom kaptenskan och gav honom två kärleksromaner av Corinne. Efter detta steg kaptenen fram och gav honom en lång grön gördel.

Balen blev mycket dramatisk och slutade med att Anna Stjärnhök satte sig i släden bredvid Gösta Berling. För att fira detta satte Gösta Berling fast den långa gördeln bakom släden. I släden och under en gnistrande stjärnhimmel berättade Anna att det var Gösta Berling hon älskade. Gösta Berling blev smickrad med skakade bara på huvudet. Han visste med sig att han var en svikare. Svaret blev han skulle lämna av Anna vid prästgården, som låg ganska långt borta.

Färden gick genom en mörk skog och där stod en flockvargar, som försökte anfalla släden. Då insåg Gösta Berling att han måste vända om och fara till Berga, som låg närmare. Han hoppades att på så sätt bli av med vargarna. De kom in i ett annat skogsområde och där stod vargflocken. Gösta Berling manade på hästen och vargarna slängde sig över den gröna gördeln och slet den i stycken. Efter detta rusade de förbi släden och hoppade upp och bet tag i hästens seldon. Nu fanns det vara en utväg och det var att slänga kärleksromanerna i gapet på vargarna. Medan de slet böckerna i småstycken lyckades Gösta Berling för tillfället få ett litet försprång. Hästen rusade genom nattmörkret med vargarna efter sig. De förföljde släden ända fram till trappan på Berga.
Gösta Berling stannade på Berga över natten. På morgonen när han selade på hästen kom Anna och bad att få följa med till Ekeby. Gösta Berling skakade på huvudet och sa ännu en gång att han var en svikare.

Selma Lagerlöf tystnade och väntade på ett svar från Esselde, vars ansikte nu såg yngre ut än när hon steg in genom dörren.
“Fröken Lagerlöf har talang. Åk tillbaka till Landskrona och begär tjänstledigt. Jag skall se till att det kommer pengar till frökens uppehälle under tiden.”

Det var Fredrika Limnell som lovat att skänka pengar till Selma Lagerlöf. Det togs kontakt med tidningen Idun, som lovade att deras bokförlag skulle ge ut romanen Gösta Berlings saga. Den beräknades komma ut lagom till julhandeln samma år. När och var Selma Lagerlöf träffade Fredrika Limnell har jag inte lyckats ta reda på. Fredrika Limnell blev för Selma Lagerlöf “Tante Fredrika”.
Underlaget till bloggarna om Selma Lagerlöf och Esselde har jag hittat i Sigrid Leijonhufvuds biografi om Sophie Adlersparre. Denna författarinna hade tagit kontakt med Selma Lagerlöf och bett henne berätta om mötena med Esselde.
Bilden på vargarna har jag hittat i Statens läsebok för folkskolan utgiven år 1899.