Aspudden i mitten av 1800-talet

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Idag är Aspudden en spännande stadsdel med ett rikt kulturliv. Här finns bland annat en välsorterad liten bokhandel och ett bibliotek. Det var annorlunda på 1840-talet när tobaksplantorna spirade på åkrarna och de boende arbetade i jordbruket. År 1845 styckades Aspuddens gård av från Hägerstens gård och den köptes av grosshandlare Laurin, som snart gjorde sig känd som en av männen bakom Norstedts bokförlag.

 

Det var vanligt att anordna husförhör i november. Mitt intryck är att 1845 års husförhör ägde rum i Aspuddens gård och att värdfolket Laurin hade satt fram stolar för de anställda. Själva deltog de inte i förhöret. Prästen Gustav Adolf Rindberg hade tjänstgjort sedan år 1825 i Brännkyrka och varit mån om att lära känna sina församlingsbor. Här på Aspuddens gård ställdes han inför ett oväntat problem. På stolarna satt drängar och pigor, som hade svårt för att läsa och de stakade sig när det gällde katekesen. I denna skara satt även fru Sara Bille och hennes tonårsdotter Lovisa Desideria.

 

Pastor Rindberg frågade fru Bille var hennes äkta make hette och var han var mantalsskriven. Svaren blev undvikande och det enda som antecknades var att mannen bodde i Stockholm och hade arbete. Efter detta kom förhören och fru Bille uppmanades att svara. Det blev ett rasp med gåspennan i förhörsboken och en anteckning om att fru Bille och hennes dotter kunde det som krävdes av dem. Pastor Rindberg insåg snabbt att fru Bille kom från en annan samhällsklass än drängarna och pigorna. Någon lust att visa att hon kunde läsa innantill hade hon inte. (1)

 

Det finns inga anteckningar om vad fru Billes efternamn innan hon gift sig utan endast att hon tidigare hade bott i Stockholm. Det troliga är att hon kände familjen Laurin och att efter ett våldsamt familjegräl fru Laurin tog hand om mor och dotter Bille och lät dem följa med till Aspuddens gård.

Det låg spänningar i luften i Stockholm. Året innan hade Karl XIV Johan avlidit och överlämnat landets väl och ve till sonen Oscar I. Vilka liberala reformer tänkte den nye kungen lirka genom riksdagen? Hur tänkte han när det gällde utrikespolitiken?

Läskunnigheten bland vanligt folk i grannländerna hade ökat och nu började nationella krav från folk med ett annat språk och en annan kultur än landets härskare göra sig gällande. Det gällde bland annat polackernas ställning både i Ryssland och i den framväxande stormakten Preussen. Detta var något som troligtvis oroade den ryske tsaren. Kunde det bli uppror i Polen? (2)

Det fanns spänningar i Danmark där det i de södra delarna fanns folk som talade tyska.   En konflikt vid den preussisk-danska gränsen om områdena Slesvig och Holstein kunde när som helst urarta till ett krig. Danmark skickade legationssekretaren Christian Höyer Bille till Stockholm för att påverka den svenska riksdagen att sända trupper till Danmark.(3) Var det denne Bille som fru Sara var gift med? Vi vet inte, bara att pastor Rindberg hade svårigheter med förhöret med fru Bille

Tack vare Årstafruns dagbok vet vi en del om pastor Rindberg. Han brukade besöka Årstafrun och blev då bjuden på något att äta. Vad de diskuterade vet vi inte. En dag kom han och frågade försynt om Årstafrun kunde låna ut en slant till honom. Han var gift och hade fyra barn. Just då hade Årstafrun svårt att få sin egen ekonomi att gå ihop så någon hjälp fick inte den olycklige prästen. (4)

Detta var pastor Rindbergs sista husförhör på Aspuddens gård. Året därpå avled pastor Rindberg och församlingen Brännkyrka fick ingen ny präst förrän tre år senare. Efterträdaren hette Per Rolén och han hade svårt att samla folket till husförhören åren 1851 till 1855. (5) Slutligen lyckades han och på Aspuddens gård hände något märkligt. Hela familjen Laurin kom och svarade ordentligt på alla frågor. Läskunnigheten var något bättre än tidigare och livet var lugnare. Nu hade alla hotelser gått i uppfyllelse och kriget mellan Preussen och Danmark hade brutit ut och avslutats. I detta krig deltog svenska studenter från Uppsala och Lund som frivilliga. Legationssekreteraren Bille hade lyckats med sitt uppdrag. Han hade övertalat både Oscar I och riksdagen att skicka en svensk trupp med 15 000 soldater till Danmark. Truppen kom inte längre än till Fyn och Skåne. Då ingrep tsar Nikolaus I och krävde ett slut på alla oroligheter vid den dansk-tyska gränsen. En av anledningarna kan vara att han inte önskade att det nya landet Preussen skulle bli alltför starkt. Det blev en uppgörelse om vapenvila år 1850 i vilken Oscar I spelade en betydande roll som medlare. Men någon varaktig fred vid gränsen blev det inte.(6)

nikolaus1

Per Rolén föredrog vid sitt första husförhör att inte fråga efter fru Sara Bille och hennes dotter, som båda hade uteblivit från förhöret. Varför vet vi inte, var Per Rolén rädd för obehagliga frågor om vad som stod i tidningarna om det fortsatta spända läget i Danmark. Det gick inte att förutse vilka svar på frågor om innebörden av tio Guds bud som skulle komma från en gård där verksamheten var inriktad både på att trycka böcker och jordbruk.(7)

 

År 1856 var det dags att börja skriva i en ny husförhörsliggare. Till det första förhöret kom fru Sara Bille med dotter, fru Billes icke läskunniga fosterdotter och en demoiselle, som tjänstgjorde som sällskapsdam. Några frågor om fru Saras äkta make ställdes inte. Legationssekreterare Bille behövdes inte längre i Stockholm och hade skickats ut på nya uppdrag. Det finns anteckningar om att han avled 1853. Några år senare flyttade Sara med dotter, fosterdotter och demoiselle till Stockholm. Vad som sedan hände med dem har jag inte spanat rätt på.(8)

 

Kvar finns den obesvarade frågan vem fru Sara Bille var gift med. Jag vill tro att det var med legationssekreterare Bille och att hennes fosterdotter var legationssekreterarens barn utanför äktenskapet. Det hände att fruarna övertalades att ta hand om männens ”vildhavre”.

. . . . .

Bild tsar Nikolaus I från ett vykort, konstnär okänd

  1. Brännkyrka kyrkoarkiv husförhörslängder 1846-1850 sida 19
  2. Norstedts Sveriges Historia 1830-1920 sidorna 108-117
  3. Christian Bille Wikipedia
  4. Årstafruns dagbok del 3 sida 169
  5. S5tängnäs stifts herdaminnen 1897 del 3 sid178
  6. Lars O. Lagerqvist: Sveriges regenter sidorna 159-161
  7. Brännkyrka kyrkoarkiv husförhörslängder 1851-1855 sida 26
  8. Brännkyrka kyrkoarkiv husförhörslängder 1856-1870 sida 29

Årstafrun och Gustav IV Adolf

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Söndagen den 13 oktober 2019 vandrade jag i skogen vid Årsta gård och försökte föreställa mig hur bygdens såg ut år 1805. Det har hänt mycket på gården sedan Årstafruns dagar. Tiderna var under större delen av hennes livstid bistra och några pengar att renovera gården fanns inte. På hennes tid skimrade inre gården i vitt som den gör denna höst. Hösten 1805 pyrde missnöje bland folket. Männen hade kallats in till Lantvärnet för att som soldater vara med och kämpa mot kejsar Napoleons trupper i Norra Tyskland. I mitten av oktober marscherade soldaterna mot Karlskrona.

 

Årstafrun hade sedan flera år tillbaka också synpunkter på hur kungarna regerade och hur beslut fattades. Gustav III och hans enväldiga sätt att styra landet var ingenting hon uppskattade. Årstafrun tillhörde den adliga släkten Reenstierna och genom Förenings – och Säkerhetsakten från år 1790 var det inte längre självklart att landet styrdes från Riddarhuset. Den i november 1796 blev Gustav IV Adolf myndig och kanske skulle det nu bli förändringar i landets styrelseskick.

 

Nyfikenheten var stor när Gustav IV Adolf under en sammetshimmel gick från Slottet till Storkyrkan. Stormen ven genom kvarteren och kalla snöflingor dalade ner från himlen. Årstafrun och hennes familj hade följt med den kunglige sekreteraren Schoerbing till staden och sekreteraren och sonen Hans Abraham gick till Borggården och kunde därifrån titta på processionen till kyrkan. Hemfärden till Årsta blev dramatisk på grund av stormen. När familjen äntligen var tillbaka på Årsta var de trötta, genomvåta och smutsiga. (1)

 

Gustav IV Adolf insåg snart att han måste göra något för att bli populär. Söndagen den 4 december blev en glädjedag. I kyrkorna lästes en kunglig kungörelse upp om att överflödsförordningarna när det gällde kaffedrickning och användandet av färgade sidenkläder hade upphört. Trots att det var både kallt och halt måste detta firas. Sekreterare Schoerbing, som ägde Årstaholmar, bjöd på kaffekalas.  Årstafrun och hennes make vågade sig ut på isen för att vara med om firandet. (2)

 

Gustav IV Adolf var intresserad av teknik och försökte sätta sig in i allt nytt som ångmaskiner. Kungen var kluven när det gällde andra naturvetenskapliga framsteg. När det gällde religion var han mycket konservativ och var övertygad om att det gick att läsa gamla testamentet som en lärobok i naturkunskap. På kungens initiativ fick hans före detta lärare i kristendom Johan Gustav Flodin författa ett brev till landets domkapitel. Alla präster skulle predika enligt den rena lutherska läran och att skildra bibeltexterna ur ett naturvetenskapligt betraktelsesätt var strängt förbjudet. Det fanns diskussioner om utdöda djur, som inte fanns skildrade i bibeln. Detta var sådant som inte fick förekomma i den svenska kyrkan.

 

Den unge kungen hade lyckats bra under sina första år. Det första bakslaget kom år 1798 när skördarna slog fel och det utbröt hungerkravaller i Gävle. Året därpå skulle kungens födelsedag firas med bland annat ljusprydnader vid fattighuset på Södermalm. Folk blev upprörda över detta slöseri och började bråka med ordningspoliserna. Fest och ståt var alltså enligt de styrande viktigare än att bekämpa svälten. Polisen blev maktlös när folket rev upp stenar och började kasta mot deras skara. Det blev först lugnt sedan militär kallats ut med uppgift att skjuta skarpt mot bråkstakarna. Några dagar senare smugglades ett anonymt hotelsebrev riktat mot kungen in till slottet. Nu blev det panik i kungafamiljen. Drottningen var höggravid och fick inte oroas. I Årstafruns dagbok står ingenting om upploppet på Södermalm men däremot att hon väcktes mitt i natten den 9 november. Sverige hade fått en kronprins.

 

Oroligheterna spred sig till universitetsstaden Uppsala. Vid firandet av kronprinsens födelse började en grupp studenter sjunga en nidvisa om kungafamiljen på en känd psalmmelodi. Når kungen fick veta detta reste han till Uppsala för att skälla ut ledningen för universitetet. Tidigare under 1700-talet hade det varit tradition att kungen skulle vara universitetskansler. Nu ändrades detta och den konservative Axel von Fersen fick detta uppdrag. Efter detta fick kungen den akademiska världen emot sig. (3)

 

Trots svält och social oro beslöt kungen sig för att sammankalla en riksdag i Norrköping måndagen den 10 mars 1800. Samtidigt skulle kungen krönas och det måste bli en festdag i Norrköping. Nu var Årstafrun kritisk mot kungen och skrev i sin dagbok: ”Dunder och blixt önskas över despoter och tyranner varhelst de vistas!” (4)

 

Denna marsdag slog vintern till med en storm som var så hård att riksbaneret blåste sönder. Riksdagen blev stormig där många adelsmän uttryckte stark kritik mot kungens sätt att sköta landet. Några adelsmän lämnade i protest riksdagen. En av dessa var Georg Adlersparre, som senare blev ledare för Västra Armén och var initiativtagare till att kungen år 1809 avsättes. Den unge juristen Hans Hierta avsade sig sitt adelskap och började stava sitt namn Järta. Det var denne jurist som senare var med och utarbetade det nya Sveriges konstitution, en konstitution utan en enväldig kung.

 

Gustaf IV Adolf tog illa vid sig av all kritik. Han var övertygad om att han som kung var utvald av Gud att leda landet. Norrköping blev hans första och sista riksdag. Året därpå införde han en lag, som innebar att allt som trycktes måste granskas av kungen. Någon kritik fick inte förekomma och inte några nyheter om social oro eller tilltänkta krig. Det blev också svårare att köpa utländska tidningar.

 

Gustav IV Adolf avskydde Napoleon och någon information att han hade slutit ett förbind med andra länder att delta i kriget mot Frankrike fick aldrig folket.  Torsdagen den 10 oktober 1805 var kusken Petter Hägerström hjälpeligt fullsupen. Han hade varit inne i staden och följt med de som kallats in för att slå ihjäl fransmän. Alla, som hade arbetat på Årsta under sommaren, fanns med i denna flock. Den sjuklige skräddargesällen Petter Vessman hade också kallats in. Dagen därpå var marschdag till Karlskrona. (5) Två år senare blev det känt att de svenska trupperna hade kapitulerat och evakuerat Stralsund. Hur det gick för den sjuklige skräddargesällen antecknades aldrig i dagboken.

. . . . . . . . .

1 Årstafruns dagbok del 1 sida 127

2 Årstafruns dagbok del 1 sida 131

3 Mats Wickman: Gustav IV Adolf sidorna 61-77

4 Årstafruns dagbok del 1 sida 220

5 Årstafruns dagbok del 1 sida 334

Slottsarkivet

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är något av en äventyrsresa att besöka Slottsarkivet, som ligger i Slottets källare med väggar från det anrika slottet Tre Kronor. För att bli insläppt här måste besökarna registrera sig och visa legitimation hos slottsvakten, som sedan kallar på en tjänsteman från arkivet. Det blev vandringar genom ödsliga korridorer och nedför slingrande trappor innan jag kom in i arkivet. Jag berättade vad jag sysslade med och fick fram hovförvaltningens räkenskaper från år 1796. Det var en tjock lunta med grånat linnepressar papper där det med envishet gick att hitta alla som var anställda vid hovet. Nu gällde det att inte fastna i detaljer som vilka kammarbetjänter som arbetade under olika medlemmar i kungahuset. I detta myller av uppgifter fanns en uppgift om att änkedrottningen Sofia Magdalena hade köpt bestick av guld.

 

Anledningen till att jag hade sökt mig till Slottsarkivet är en anteckning i Årstafruns dagbok om en grannkonflikt. Det var Årstafrun själv som blev osams med grannen Johan Schoerbing, som hade köpt Årsta holmar. Hans titel var kunglig sekreterare och borde alltså finnas med i hovförvaltningens bokföring för år 1796. I denna tjocka lunta hoppades jag hitta uppgifter om honom. Jag letade förgäves. men hittade andra uppgifter med anknytningar till Årstafrun.

 

1796 var ett märkligt år i vår historia. Den 1 november skulle kung Gustav IV Adolf bli myndig och ingen visste vad detta kunde innebära. Regeringsmakten hade sedan mordet på Gustav III utövats av hertig Karl, som hade överlåtit alla beslut till Gustav Adolf Reuterholm. Reuterholm var från Finland och han inledde sin politikiska bana genom att bli kammarherre åt drottning Sofia Magdalena. Vi vet inte om han blev god vän med drottningen eller endast var en i gruppen kring kungafamiljen.

 

Gustaf  Adolf Reuterholm var mystiker och aktiv frimurare. I detta ordensliv lärde han känna Gustav III´s yngre broder hertig Karl och de blev goda vänner. Många adelsfamiljer var mycket kritiska mot Gustav III och Reuterholm och sa öppet vad han tyckte. Han insåg snart att något skulle hända och därför flyttade han utomlands. Efter mordet på Gustav III utsågs hertig Karl till riksföreståndare fram till den dag när den unge kungen skulle bli myndig. Nu återvände Reuterholm till Stockholm och kom att diktera de flesta av hertigens beslut. Alla gustavianer måste bort och den svenska akademien stängdes. Mitt intryck är att Johan Schoerbing nu blev av med sitt arbete och kunde ägna all tid åt trädgårdsskötsel på Årsta holmar.

 

Årstafrun gillade att dricka kaffe. Den svenska ekonomin var mycket svag och redan på 1750-talet beslöt riksdagen att kaffedrickning skulle förbjudas. Det blev protester från medelklassen, som hade lärt sig uppskatta denna produkt från främmande länder. För att undvika ett medelklassuppror släpptes kaffet fritt för att förbjudas igen vid ett par tillfällen. Ett av dessa inträffade år 1796.

 

På Årsta bodde detta år informator Sven Kindberg, som ofta ställde upp som betjänt åt Årstafrun. Sven Kindberg hade kontakter och tack vare detta kunde han köpa det förbjudna kaffe. När det serverades kaffe på Årsta kallades detta för bon, bon.

 

Årstafrun var inte ensam om att strunta i kaffeförbudet. På slottet fanns ett speciellt kaffekök med flera anställda. Ansvarig för kaffekoket var en man och han hade ett par underställda kaffebetjänter. Vilka som drack det förbjudna kaffet vet vi inte. Jag anar mig till mysiga och hemlighetsfulla kafferep med småkakor från slottets egen sockerbagare.  Det var fyra anställda i slottets eget sockerbageri. Några recept på kungliga småkakor fanns inte med i bokföringen.

 

En stor utgift var kungliga Hovkapellet, som hade till uppgift att spela på Operan och som också kunde spela vid andra tillfällen. Ledare för kapellet var Georg Joseph Vogler, som hade kallats in av Gustav III för att bli musiklärare åt hans son den blivande Gustav IV Adolf. Georg Joseph Vogler var katolsk präst från Österrike och han var berömd för sitt dramatiska orgelspel. Det hände når han spelade i någon kyrka på domsöndagen att han tryckte ner båda armarna över tangenterna för att skapa så mycket undergångsstämning som möjligt. Skräckslagna bondgummor beklagade sig över att detta avgrundsbröl hördes rakt igenom sju kyrksocknar och skrämde iväg både får och getter till skogen.

 

Georg Joseph Vogler var inte främmande för lättare musik som folkvisor. Han var även skicklig när det gällde att dirigera en orkester. Tisdagen den 16 februari 1796 var Årstafrun och lyssnade på musik i Riddarhusets stora sal. Hovkapellet spelade trevlig musik och vokalsången var bra. Ledare för kapellet var Georg Joseph Vogler. Hon hade fått överta biljetten av en sjuk väninna och behållningen gick till Stenborgs teater. Efter mordet på Gustav III hade intresset för teater avstannat och år 1796 var de vanligaste uppträdena på denna teater cirkuskonster.

 

Många stockholmare funderade över vilka förändringar som skulle ske när Gustav IV Adolf blev myndig. Det första som hände var att Gustav Adolf Reuterholm tvingades att lämna Stockholm. Den unge kungen kunde ekonomi och konstaterade genast att det var för många anställda vid hovet och att livet där var för dyrt. Det blev många avskedanden. Indragningarna gjorde att han snart fick adeln emot sig. Den unge kungen avskydde teater och önskade riva Operan. Han ville ha kontroll över teaterlivet och bara en enda teater fick finnas. Tre år efter myndighetsdagen flyttade Georg Joseph Vogler tillbaka till Österrike och den stenborgska teatern tvingades lägga ner verksamheten. Det fanns inte längre något skimmer kvar sedan Gustavs dagar.

 

Det finns spillror kvar sedan skimrets dagar. Georg Joseph Vogler komponerade i Stockholm musik till bibeltexter och en av dessa finns med som nummer 105 i vår nuvarande psalmbok med text hämtad ur evangelium enligt Matteus.

”Hoseanna Davids son, välsignad vare han . . .”

 

 

Årsta holmar och Johan och Brita Schoerbing

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När järnvägsbron för hundra år sedan för första gången drogs över Årsta holmar var det ingen som funderade på att undersöka marken ordentligt. Jag gissar att man i så fall hade hittat skärvor från öns storhetstid i början på 1800-talet. Holmarna ägdes då av Johan Schoerbing, som gillade trädgårdsskötsel och gärna skänkte bort målade blomsterkrukor. När jag denna höst har stått under järnvägsbron har det varit svårt att föreställa sig hur det var att leva på Årsta holmar vid sekelskiftet 1800. Tåg mullrade ständigt fram över mitt huvud och stadens höga hus syntes överallt. Det är tack vare Årstafruns dagbok som vet vi något om familjen Schoerbing, som då ägde öarna. Vilka var Johan och Brita Schoerbing? Det fanns mycket i deras liv som var främmande för Årstafrun.

 

Sensommaren 1794 köpte den kunglige sekreteraren Johan Schoerbing Årsta holmar och han gick tillsammans med sin hustru på visit hos Årstafrun. Detta blev inledningen till en ofta konfliktfylld gemenskap. Nu möttes två olika världar. Årstafrun kom från en adlig släkt där det hörde till att bli militär och hennes make var ryttmästare. I denna miljö fanns en gammaldags fromhet hämtad ur Karl XII´s bibel och i dagboken framgår det att Årstafrun ofta vände sig till Gud med böner om hjälp i svåra stunder. Hon läste mycket och det var i första hand pjäser av olika slag och också historiska berättelser. Johan Schoerbing kom från en helt annan värld och hade troligtvis studerat vid universitetet i Göttingen. Det går av husförhörslängderna att sluta sig till att han var likgiltig för kristendomen och aldrig gick till nattvarden i Brännkyrka kyrka.

 

Vi vet inte speciellt mycket om Johan Schoerbing men däremot var i början av 1800-talet hans äldre bror Carl Magnus ganska känd och omtvistad. Han bodde då i Uppsala och gav ut en tidskrift om hur jordbruket kunde förändras och hur små företag kunde ta till sig nya vetenskapliga rön. Ibland la han till artiklar om religionernas ursprung. Här snuddade han på gränserna när det gällde vad som var tillåtet att skriva.

 

Bröderna Schoerbing kom från Bohuslän och Carl Magnus hade i ungdomsåren blivit följeslagare till förmögna unga pojkar från Göteborg till universitetet i Göttingen. Familjen Schoerbing saknade förmögenhet och om inte sönerna hade fått möjlighet att följa med till Göttingen hade de aldrig fått möjlighet att studera. Min gissning är att lillebror Johan fick följa med. Carl var född år 1754 och Johan två år senare.

 

Universitetet i Göttingen hade en annan inriktning än som var vanligt. Här fanns ingen teologisk fakultet och kyrkan hade inget inflytande över undervisningen. Carl Schoerbing studerade ekonomi, jordbrukslära, internationella relationer och religionshistoria. Frågeställningen i det sista ämnet var hur mycket naturen påverkar människornas uppfattning av gudomliga storheter. Fanns det svar på dessa frågor i gamla och nya testamentet? Hans framtidsdröm var att bli diplomat och som sådan måste han kunna röra sig i olika religiösa miljöer och inte döma ut någon variant av kristendomen. Vid denna tid hade upplysningen trängt in i judendomen och judiska familjer hade i Europas städer skapat livskraftiga företag och banker. Längst ner i Europas sydöstra hörn fanns islam.

 

Idag vet vi inte hur bröderna Schoerbing fick kontakt med Gustav III. De var språkkunniga och lillebror Johan fick ett arbete som översättare i det kungliga kansliet. Han gifte sig med den fem år yngre Brita Södergren. Det är mycket som talar för att hon var välbärgad eftersom paret hade råd att köpa Årsta holmar och också ägde en gård i staden.

 

Johan ägde många böcker, som han ibland lånade ut till Årstafrun. Här märktes det tydligt att han hade varit i kontakt med tankarna från ämnet religionshistoria i Göttingen. En av de första gångerna paret träffades fick Årstafrun låna en bok om sambandet mellan natur och gudstro. Efter detta hände det ofta att hon och Johan Schoerbing diskuterade religion. De hade mycket svårt att förstå varandra. Årstafrun träffade också vid enstaka tillfällen Carl Schoerbing och blev imponerad över att han år 1797 blev diplomat.

 

Varken Årstafruns make ryttmästaren von Schnell eller Johans hustru Brita var intresserade av att läsa. Familjernas gemensamma intresse var trädgårdar och konsten att odla pomeranser och citroner.

 

Årstafrun och hennes make började umgås med familjen på Årsta holmar. Vintern 1796 hade varit lång och kall och i början av april låg isen fortfarande på Årstaviken. Trots att den var äventyrlig att vandra över gick Årstafrun och hennes make över isen till holmarna för att få komma in i orangeriet. Herrskapet Schoerbing visade allt de hade. Det var flera vackra träd, lövkojor för kommande bordsdekorationer och ett litet citronträd, som var översållat med små och vita blommor.

 

De kalla vintrarnas tid var inte förbi. Det blev missväxt och ont om mat. Det kom råd från landshövdingen om att allt slaktkött måste ätas upp och nu måste svenskarna inse att det gick att äta hästkött. Fredagen den 11 januari 1799 blev en dag fylld med dramatik. En bonde skulle köra timmer från Skarpnäck till Årsta holmar. Hästen halkade i snön och bröt benet. Bonden insåg att nu fanns det bara en utväg och det var att genast slakta den oduglige hästen. Folket i bygden borde vara närvarande vid slakten. Just när detta besked kom tittade Brita Schoerbing in på besök. De båda damerna beslöt sig genast för att se hur hästslakt gick till. Ryttmästaren drog sig undan och de båda damerna tog sig dit. Efteråt konstaterade Årstafrun att hästen var ovanligt fet.

 

Årstafrun gillade att laga mat. Det hända ett hon löpte en stor häststek och bjöd på middag. För att påminna gästerna om att kristendomen inte fördömde häststek var församlingens präst också inbjuden.

 

Uppgifterna om Carl Schoerbing och universitetet i Göttingen har jag hämtat ur en artikel ur tidskriften Samlaren från år 1974.

 

 

Årsta holmar i slutet av 1700-talet

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu har jag gjort det som inte blivit av tidigare, jag har varit på Årsta Holmar och traskat runt på de tre öarna. På den största ön och under järnvägsbron finns gården byggd på m 1730-talet fortfarande kvar. Den är privatägd och det går inte att komma in i trädgården och titta på träden, som troligtvis kan berätta en lång och spännande historia om kalla vintrar och de olika ägarnas drömmar om att skapa en perfekt trädgård.

 

Det finns olika sätt att ta reda på vilka som har bott på Årsta holmar. Vi vet att holmarna på 1730-talet styckades av från Årsta gård och att ägaren lät bygga ett hus på den största och obebyggda ön. Hur det då var att då bo på en ö mitt inne i Årstaviken vet vi ingenting om. Det är först sedan prästen i Brännkyrka började föra husförhörslängder som det går att skymta den andre av ägaren till öarna. Han hette Jakob Möller, var kamrer och umgicks med Carl Michael Bellman och de närmsta grannarna, som var ägarfamiljen på Årsta.

 

Det var ingen lätt uppgift att arbeta som präst i Brännkyrka under 1700-talet. I slutet av 1600-talet fick vårt land en ny kyrkolag och där finns en paragraf som gäller föreståndaren för ett hushåll. Då var det många som arbetade på en bondgård och dessa drängar och pigor lydde under en husföreståndare, som kunde vara gårdens ägare, arrendator eller rättare. Rättaren var anställd av ägaren och ansvarade för gårdens skötsel. Dessa män skulle se till att alla i hushållet lärde sig att läsa och kunde redogöra för innehållet i Luthers lilla katekes. Till prästens uppgifter hörde att kontrollera att alla levde upp till denna regel.

 

Biskoparna var ansvariga för att prästerna skötte sina arbetsuppgifter. Det var krig och nya soldater skrev ständigt ut från landsbygden. Prästernas lön var att de fick disponera ett mycket litet lantbruk och att de olika gårdarna gav en tiondel av skörden till prästen. När det under krigsåren saknades drängar var det de äldre, kvinnor och barn, som fick sköta jordbruket. Många praktiska problem med soldatutskrivningar måste biskoparna ta hand om och någon tid för visitationer fanns inte.

 

Det hörde till att varje stift skulle föra en matrikel över sina präster och om möjligt skildra vilka dessa var. De trycktes och kallas för Herdaminnen. Tack vare Strängnäs stifts herdaminnen får vi idag veta något litet om Brännkyrka sockens präster. Deras ekonomi var mycket dålig. Sockenborna måste enligt kyrkolagen skicka 10% av skörden till prästen. Vintrarna kunde vara kalla, vilket förde med sig missväxt. Ett annat problem var att män, som kallats in som soldater i trakter runt Mälaren, kom med båt till Vinterviken och de måste sedan gå till Brännkyrka för nattvard. Efter detta följde en marsch längs Göta landsväg till staden. Under hela denna marsch mot ett kommande slagfält måste de blivande soldaterna inkvarteras i olika gårdar. Det var viktigt att dessa unga män fick mat och gårdens kvarvarande kvinnor, barn och åldringar fick klara sig med det som blev över. Brännkyrka blev en fattig socken med en svältande präst.

 

Tiderna blev långsamt bättre men omålade gårdar med dåliga tak var en vanlig syn. Hästar och oxar var en bristvara. År 1763 utnämndes Jakob Serenius till biskop i Strängnäs. Han hade sedan ungdomsåren varit intresserad av politik och hela tiden gjort sitt yttersta för att hindra nya krig. Han var känd för att vara en god administratör med vana att alltid driva igenom sin egen vilja. Det första han lade märke till var att barnen inte kunde läsa. Alltså borde varje socken anordna läsundervisning i kyrkan varje söndag före högmässan och prästerna måste föra ordentliga husförhörslängder. Han for på visitationer och besökte kyrkoherdarna. Brännkyrka hörde till Huddinge församling och biskopen kom därför aldrig till Brännkyrka och någon skola i kyrkan blev det aldrig. Spår av biskops Serenius nit märks. År 1772 började prästen i Brännkyrka slarvigt och motvilligt att föra husförhörslängder. Han skrev upp att det fanns en egendom med namnet Årsta holmar men mer blev det inte.

 

I husförhörslängden från åren 1782 till 1792 finns en anteckning om Årsta holmar. Holmarna ägdes av kamrer Jakob Möller och han infann sig aldrig på något husförhör. Husförhöret ägde troligen rum på Årsta gård och dit kom trädgårdsmästardottern Christina Catarina Lundberg från Årsta holmar. Hon var 14 år gammal och hade inga problem att läsa en för henne okänd text och kunde ordentligt redogöra för Luthers illa katekes. Strax efter förhöret flyttade hon till Stockholm och det går inte att följa hennes fortsatta liv. Vi vet inte varifrån hennes föräldrar kom och i vilken kyrka i det stora stiftet hon hade lärt sig läsa.

 

Jakob Möller bjöd gärna på kalas.  Vi vet mycket om vad som låg på faten hösten år 1785. Hedersgäst var Carl Michael Bellman och som ett tack till värdfolket Möller skrev skalden texten till sång nummer 9.

”Nå ödmjukaste tjänare, gunstig herr värd!

Klang, en klunk uppå skinkan innan steken blir skärd.

Vad den soppa den var delikat utan flärd

Och de frikadeller charmanta herr värd.

Sillsalladen förträfflig med äpplen och lök.

Delicieux den kalkonen i sin flottiga rök!

Maken bringa finns ej i konungens kök!”

 

Efter detta fortsatte Carl Michael Bellman att skildra den goda maten och den utsökte punschbålen. Till detta kalas var också en flicka medbjuden. I dikten kallas hon för Iris och vi får veta att skalden hoppas att få gifta sig med henne. Här levde skalden sig in i en annan värld och föreställde sig att han var ung och ogift. I själva verket var Carl Michael Bellman gift sedan ett par år tillbaka och hans hustru hade fått familjens andra barn, sonen Elis, som avled strax efter förlossningen. Kalaset på Årsta Holmar blev en flykt från en sörjande hustru in i drömmens värld.

 

Tiderna ändrades snabbt. År 1792 mördades Carl Michael Bellmans beskyddare Gustav III och prästen började föra en ny husförhörslängd. Året därpå började Årstafrun skriva dagbok. På jakobsdagen den 23 juli 1793 bjöd kamrer Jakob Möller på kalas och herrskapet på Årsta var inbjudna. Det var en middag med få inbjudna damer.  Strax före midnatt var kalaset över och Årstafrun konstaterade att männen hade fullsupna huvuden. Hon och hennes make fick hjälp med hemfärden av familjens informator och sonen Hans Abraham.

Tisdagen den 4 september 1798 fick Årstafrun veta att kamrer Möller hade avlidit. Familjen på Årsta tog snart kontakt med den nya grannfamiljen Schoerbring och de började umgås. De båda familjerna hade ett gemensamt intresse och det var trädgårdsskötsel.

Erik Axel Karlfeldts dikt om Jungfru Maria

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ibland gör jag kopplingar mellan personer, som aldrig har träffats och som inte har något gemensamt. Detta har hänt de sista dagarna när jag har städat i mina överfyllda bokhyllor. Något måste bort för att jag skall få plats med allt nytt. Överst och helt bortglömd stod ”Arabvärlden – kultur och mångfald” skriven av Jacques Berque och översatt till svenska. Det exemplar jag har är den andra reviderade upplagan och kom ut 2001. Varför jag skaffade boken vet jag inte, troligtvis är det ett spännande loppisfynd.

Städandet kom av sig och jag blev uppslukad av bokens budskap. Helt nytt för mig var att inom islam förekommer inte lyrik med motiv hämtade från Koranen. I denna kultur skulle det varit omöjligt för Erik Axel Karlfeldt att skriva sina dikter med anknytning till dalmålningar. Tidigare under städningen hade jag hittat denne författares samlade dikter. Jag la tillfälligt undan boken om arabisk kultur och började läsa Karlfeldts dikter.

”Hon kommer utför backarna i Sjugareby

Hon är en liten kulla med mandelblommans hy

Ja, som mandelblom och nyponblom långt från väg och by

Där aldrig det dammar och vandras.

Vilka stigar har du vankat så att solen ej dig bränt?

Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt

Att ditt blod ej brinner som andras?”

Dikten är en gripande skildring om hur det kändes för en ung och ogift flicka att vänta barn. Hon riskerade att bli utstött från byns gemenskap. I dikten drar sig Maria sig undan och söker sig i skymningen ner till sjön Siljan och funderar över sitt liv. I det längsta hoppades hon troligtvis på att barnafadern skulle höra av sig.

Erik Axel Karlfeldt brukade säga att den bok som betytt mycket för hans författarskap var Karl XII´s bibel. Här är språket annorlunda än den översättning vi nu använder. I den gamla bibeln fanns bara maskulinum och femininum, allt var bara han eller hon. Maria var trolovad med Josef men mer än platonisk kärlek var det inte tal om. När ängeln kom till Maria enligt kapitel 1 i evangelium enligt Matteus berättar han att Maria skall bli havande av den Heliga Anda. Ett under skall ske. Maria skall bli gravid utan att någon man är närvarande. Efter detta försvann ängeln och Maria blev gravid. Detta ställde till bekymmer för Josef, som nu funderade på att överge Maria. Men han fick inte vara ifred för ängeln. Josef måste gifta sig med Maria och se barnet som sitt eget.

Maria hade bekymmer. Hon var med barn, men allt hade gått till på ett onaturligt sätt. Hon sökte upp sin släkting Elisabeth, som också väntade barn. Här kände hon trygghet och i kapitel 1 i evangelium enligt Lukas föds en dikt inom henne. Här är dikten hämtad ur Karl XII´s bibel och med dagens stavning.

”Min själ prisar storligen Herran

Och min ande frågar sig i Gudi minom Frälsares namn

Ty han har sett sin tjänarinnas ringhet

Sig här efter varda all släkte mig salige kallas.

Ty den Mäktige haver gjort mäktiga ting med mig

Och hans Namn är heligt

Och hans Barmhärtighet varar från släkte till släkte

Över dem som frukta honom.”

I evangelierna slutar allt lyckligt med Marias graviditet. Erik Axel Karlfeldts Maria vandrar en försommardag från Sjugareby till Siljan. Hon är ensam och olycklig, känner sig som en främling i byn. Allt detta hände innan ängeln kommit till Josef och berättat om Marias barn. Vad hade hon för alternativ?

”Ja den strålen som ligger så blänkande och lång

Ifrån aftonrodnadens fäste över Siljan –

Du kunde gå till paradis i kväll din brudegång

På den smala och skälvande tiljan.”

Varje år i december sätter kyrkan i Skärholmen upp en krubba i biblioteket. I det mångkulturella Skärholmen är detta mycket uppskattat. Hit söker sig ofta muslimska småbarnsmammor med sina barn för att berätta om Jungfru Maria och Jesus, som i Koranen skildras som en profet. I sura nummer 19 med namn Maryam skildras på ett poetiskt sätt hur Maria blev gravid. Maria var ensam då uppenbarade sig en manlig ängel för henne. Maria blev förskräckt men när hon hörde ängelns röst blev hon lugn.

”Jag är ingenting annat än en budbärare från vår Herre

Jag skall skänka dig en son, ren och rättfärdig.”

Maria gjorde allt ängeln bad henne om. När hon upptäckte att hon var gravid drog hon sig undan och när barnet skulle födas smög hon ut i öknen. Här under en palm blev hon rädd och undrade hur hon skulle överleva. Då hörde hon Guds röst

”Sörj inte, din Herre har låtit en bäck flyta upp vid dina fötter.

Ruska på palmen så faller mogna och söta dadlar ner.”

Också här blir det ett lyckligt slut för Maria. Hon återvände till sin by och alla insåg att hon bar en blivande profet i sina armar. I Koranen finns inte Josef och inga imamer har problem med den obefläckade avlelsen.

Jag hoppas att jungfru Marias livsöde kan bli en bro mellan muslimer och kristna. Det finns stycken i Bibeln och Koranen som är mycket lika varandra.

Magnus Sahlstedt – hovpredikant och prost i Stora Tuna

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En av Stockholms äldsta träbyggnader är den röda klockstapeln på Johannes kyrkogård. Den uppfördes år 1692 på en pestkyrkogård högst upp på Brunkebergsåsen. Området skildrades trots klockringningar och böner som en plats som drog till sig spöken och vålnader. Det var ingen lätt uppgift att tjänstgöra om präst i detta område och ett par år under den tid Karl XII vistades i Turkiet vikarierade Magnus Sahlstedt på denna tjänst. Idag är han bortglömd utom i Stora Tuna i Borlänge där han senare blev kyrkoherde.
De allra flesta vet inte idag vem Magnus Sahlstedt var trots att han var en känd profil på Stockholms gator under de år som Arvid Horn hade hand om regeringskansliet. Magnus Sahlstedt tjänstgjorde både som huspredikant och själasörjare hos Arvid Horn och lånades efter prästvigningen ut som extra präst till Jakob och Johannes församling. Detta berodde på att kyrkoherden i denna församling var gammal och sjuk och inte orkade med sitt arbete.

Magnus Sahlstedt prästvigdes år 1711. Under studierna i Uppsala hade han specialiserat sig på orientaliska språk och på judarnas äldsta historia. Hans första tjänst var att bli huspräst hos Arvid Horn och hans förmögna och politiskt inflytelserika hustru Margareta Gyllenstierna. Hon ägde flera gods och också en stor fastighet i Stockholm. Det ingick i en husprästs arbetsområde att varje söndag predika för familjen och deras anställda. Detta var en uppgift som Magnus Sahlstedt tyckte om och han la ner stor möda på sina predikningar. Det hörde till att bjuda in gäster till dessa gudstjänster och snart blev Magnus Sahlstedt känd som en skicklig uttolkare av Guds ord.

Tiderna var oroliga, kung Karl XII fanns i Bender i Turkiet med spillran av sin armé och den svenska hären hade efter slaget i Poltava förts som fångar till Ryssland. Många soldater och officerare hade stupat. I Stockholm spirade oro. Peter den Store hade rustat upp den ryska flottan och när som helst kunde man vänta på ett anfall riktat mot den svenska kusten. Nu måste det skapas nya trupper med officerare, soldater och en fältpräst med status som kunglig hovpredikant. Ansvarig för detta arbete blev Cal Gustav Bielke. Han letade på flera ställen och ett av dessa var huspredikningarna hemma hos Arvid Horn och hans hustru. Här hittade han den blivande fältprästen och skickade omedelbart ett kurirbrev till Karl XII med begäran att få Magnus Sahlstedt utsedd till hovpredikant.
Det var viktigt med den andliga vården vid förberedelserna för ett anfallskrig. Varje morgon skulle prästen samla soldaterna till korum, han skulle samtala om krig och Guds vilja när det gällde att försvara fosterlandet. Varje söndag var det gudstjänst och fyra gånger om året skriftermål med nattvardsgång. Det hände att officerare sökte upp prästen för enskilda samtal om krig och fred. Prästen hade då tystnadsplikt.

1714 kom beskedet från Karl XII att Magnus Sahlstedt hade utnämnts till hovpredikant. Detta innebar bland annat att han behövdes i Stockholm för att vägleda prinsessan Ulrika Eleonora. Kungen hade givit sitt tillstånd till att hon fick gifta sig med arvprins Fredrik av Hessen. Problemet var att arvprinsen var kalvinist. Kalvinismen var en annan gren av i protestantismen och skilde sig på flera punkter från lutherdomen. Vi vet inte vilka frågor prinsessan ställde till hovpredikanten, bara att prinsessan fick förtroende för Magnus Sahlstedt. Mycket ändrades i december 1715 när Karl XII kom tillbaka till Sverige och bosatte sig i Lund. Skulle det äntligen bli fred?

Freden kom inte. Karl XII hade beslutat sig för ett fälttåg till Norge och han önskade att Magnus Sahlstedt skulle följa med. Andra i truppen var arvprins Fredrik av Hessen, som nu hade gift sig och blivit svåger till Karl XII, och också hertig Karl Fredrik av Holstein. Hertig Karl Fredrik var systerson till Karl XII och en tänkbar arvtagare till den svenska kungatronen. Det ingick även några officerare med erfarenheter från slaget vid Poltava och kungens dramatiska flykt från Bender. Helt ny i gruppen var den franske ingenjörsofficeren André Sicre, som var adjutant åt Fredrik av Hessen.

Kriget i Norge blev bekymmersamt och svenskarna stötte på oväntat motstånd. Karl XII beslöt sig hösten 1718 att inta fästningen Fredriksten och André Sicre fick i uppgift att konstruera löpgravarna runt fästningen. Allt grävarbete utfördes under nätterna.

Den 30 november inföll första söndagen i advent och Magnus Sahlstedt ansvarade för både högmässa och aftonsång. Kungen deltog i både gudstjänsterna och på kvällen när det blivit mörkt gick han för att inspektera löpgravarna. Ett vittne berättade att ha sparkade undan jord i vallen och hålen, som uppstod använde ha som trappsteg för att komma högre upp för att kunna se bättre. Då hördes ett skott. Det hade träffat kungen tinning och han föll ner död. André Sicre rusade fram, slet av sig peruken och la den över kungens ansikte. Efter detta bar sex soldater ner den döde kungen till högkvarteret i Tistedalen. Nu blev det bråda tider. Någon måste rida till Stockholm och berätta för prinsessan Ulrika Eleonora om att kungen var död och kungens kropp måste forslas till Stockholm för jordfästning i Riddarholmskyrkan. Samtidigt som detta skedde samlade arvfursten Fredrik sina närmaste vänner i sitt tält för att diskutera tronföljdfrågan. Han ansåg sig som självskrivet till att efterträda Karl XII. Medtävlaren var kungens systerson Karl Fredrik. Karl Fredrik hade vuxit upp i Stockholm tillsammans med sin mor Hedvig Sofia och han såg upp till sin morbror Karl XII. Nu var kungen död och den unge hertigen drog sig ensam undan i sitt tält för att sörja. I detta läge saknade han krafter att intrigera om vem som skulle bli Sveriges kung.

Det blev en mödosam färd till Stockholm under kalla och snörika vinterdagar. I sorgetåget fanns drygt 400 personer och kungens kista låg på en släde dragen av två hästar. Magnus Sahlstedt var med och anordnade troligtvis korum och gudstjänster. Först den 24 januari 1719 ställdes kistan in i Riddarholmskyrkan. Bland det första Magnus Sahlstedt gjorde var att söka upp prinsessan Ulrika Eleonora. Ingen vet vad de pratade om bara att prinsessan fortfarande hade förtroende för hovpredikant Sahlstedt.

Det finns inga dokument bevarade som ger oss en inblick i Magnus Sahlstedts arbetsuppgifter. Han var gift och hade fru och barn att försörja. Nu började han aktivt leta efter en ledig kyrkoherdetjänst i ett rikt pastorat på den svenska landsbygden.

Under Arvid Horns ledning diskuterade rådet hur tronföljdfrågan skulle lösas. Enligt gamla regler kunde inte prinsessan Ulrika Eleonora utses till regerande drottning på grund av att hon var gift. Nu upphävdes denna regel och prinsessan valdes till vårt lands drottning den 23 januari 1719 och skrev samtidigt under frihetstidens nya regeringsform. Ett år senare avsa hon sig denna värdighet till förmån för Fredrik av Hessen.

Regeringsformen påminde mycket om det som gällde under Axel Oxenstiernas tid som rikskansler. Enväldet var avskaffat och de enda ärendena där kungen inte behövde fråga rådet var utnämningar av olika slag. Detta kom att gälla kyrkoherdetjänsterna i de rika pastoraten och dit hörde Stora Tuna.

Magnus Sahlstedt hade vuxit upp i Bergslagen och han sökte kyrkoherdetjänsten i Stora Tuna. Nu kallades han upp flera gånger till kung Fredrik för samtal. Det framgår tydligt att kungen inte litade på honom. Bakgrunden till detta kan spåras i Karl XII`s likfärd. Officerarna hade då diskuterat vem som hade mördat kungen. Slutsatsen de drog var att André Sicre hade avlossat ett skott på nära håll och att det skett på uppmaning av prinsessans Ulrikas gemål Fredrik av Hessen. Hur mycket kände Magnus Sahlstedt till om detta?

Vi vet inte hur mycket Magnus Sahlstedt fått höra under tystnadsplikt. Utnämningen drog ut på tiden och först år 1725 kunde Magnus Sahlstedt slå sig till ro i Stora Tuna. Under studietiden hade han trängt in i judarnas historia och här på landsbygden började han forska i bygdens historia. Det blev en tjock bok som senare har kommit ut som nytryck.

Magnus Sahlstedt avled 1752 och några år före sin död hade han uppfört ett eget gravkapell i anslutning till sakristian. Några av socknens bönder ansåg att deras kyrkoherde varit alltför skrytsam och att det fula gravkapellet var ett tecken på detta.

Litteratur:

Svenska Kong. Hof. Clericies historia av Arin Weslén tryckt i Örebro 1801

Gunnar Wetterberg: Arvid Horn ISBN 10: 91-7353-125-1

Norstedt Sveriges historia 1600-1721 ISBN 978-91-1-302440-0

 

N