En sagolik folkskola

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har varit och sett utställningen om sagornas folkskola på Valdemarsudde. Precis som i sagorna stämde ingenting med verkligheten,  skolbänkarna var rena och visade inga spår av utspillt bläck och inga skildringar om att många barn för 120 år sedan var vintertid befriade från skolgång på grund av att de saknade vinterkängor. Att befria barn på grund av brist på kängor var en regel, som fanns kvar när jag började som folkskollärare på svensk landsbygd 1952.

 Utställningen var uppställd högst upp i prins Eugens ståtliga hus på Djurgården. För att komma dit måste man traska uppför flera trappor, som var täckta med mjuka och röda mattor. Bara detta gjorde mig misstänksam. Detta var en miljö som inte ens folkskoleinspektörerna hade tillträde till.

I min familj på min pappas sida är jag den tredje generationen folkskollärare. Min farfar skulle om han levat i dagarna fyllt 165 år och blev klar med sin folkskollärarexamen  för 153 år sedan. Hans studietid på seminariet efter ett par år  i hembyns folkskola var två år. Enligt honom var de viktigaste ämnena i folkskolan välskrivning och stavning. Behärskade man dessa båda på sin tid svåra ämnen kunde man räkna med ett mindre tungt jobb än att vara bonddräng. Farfar  hade vuxit upp på en liten gård i södra Bohuslän och någon större lust att överta gården hade han inte.

 Farfar var med om att utarbeta anvisningar för hur man lärde barn skriva med bläck. Det  hade kommit en nymodighet och det var stålstiftet. Det gick att skriva tre bokstäver på varje doppning. Detta  var en metodik, som jag fick lära mig under min utbildning. Själv klarade jag som barn dåligt av att skriva med bläck och gick alltid runt med fula svarta fläckar på händerna.  Detta var en del av lärarnas och elevernas vardag och ingenting av detta fanns med på utställningen.

  Några sagor fick under inga villkor förekomma i farfars klasser. På landsbygden fanns det en åsikt att alla som läste blev en smula tokiga och inte klarade av enkla arbeten som att pumpa upp vatten från gårdspumpen eller att elda  i köksspisen. Det räckte alldeles att barnen kunde stava sig igenom katekesen för att  som vuxna inte göra bort sig på husförhören.  

Min faster Signe  blev klar med sin examen i början av 1900-talet. Hennes första tjänstgöring var på en skola på landsbygden. Det var inte populärt ute i socknarna att tvingas bygga ett skolhus med tillhörande lärarbostäder. Problemet kunde lösas på ett billigt sätt om två socknar slog sig samma och byggde skolhuset i ett skogsområde på gränsen mellan socknarna. Det anställdes tre lärare, en småskollärarinna och två folkskollärare.  För att  ytterligare spara pengar var den ena av folkskollärarna  en kvinna. Kvinnliga lärare  tjänade mindre än de manliga. Den manlige lärarna skulle om så behövdes kunna klå upp socknens bråkstakar.

 

Faster Signe berättade med fasa om dessa två år mitt inne i den mörka skogen. Hon delade en liten lägenhet med småskollärarinnan. På lördagskvällarna i vintermörkret brukade socknens halvvuxna pojkar komma och spela hartsfiol på lärarinnornas  köksfönster.  Att jaga dem var omöjligt.  Vintrarna var hemska på fler sätt. I lönen ingick att lärarinnorna  hade fri ved, men vedtraven  var så liten  att de tvingades huttrade sig igenom vintrarna. Här i skogen skaffade sig faster Signe meriter och kunde på så sätt få en fast anställning i hemstaden Göteborg.

 Det har skrivits många romaner om ensamma lärarinnor på svensk landsbygd. De längtade efter kärlek och någon att hålla av. Uppvaktande kavaljerer saknades inte och ibland skenade känslorna iväg och resultatet blev att lärarinnan blev  med barn och nu riskerade att förlora sin tjänst. Ofta kunde hon inte gifta sig med barnets fader, som levde i ett olyckligt äktenskap och inte av familjeskäl kunde skilja sig. Det fanns en möjlighet och det var illegal abort. Det var ett ångestladdat beslut, som faster Signe en sommarkväll viskade i mitt öra. När jag i bokståndet  på Valdemarsudde såg ett vykort efter en tavla av Carl Larsson skymtade jag den ensamma lärarinnornas förtvivlan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

  utställningen hade sagoböckerna en framträdande roll. Om barnen suttit tysta under hela veckan och inte spillt bläck på golvet kunde läraren få ta fram en sagobok och läsa högt den sista lektionen på lördagen. Några sagoböcker hade skolorna inre råd att köpa och det blev lärarna, som själva måste köpa någon sagobok eller jultidning. Jag minns att i min fasters bokhylla på landet låg trasiga exemplar av jultidningar. De flesta var skrivna på gammalstavning.  I brist på annat läsbart fick jag låna dem och Carl Larssons bild av Prinsessan Vår minns jag tydligt. Faster Signe, som hade velat bli konstnär,  berättade med en suck av välbehag att hon hade ritat av prinsessan  på svarta tavlan och att sedan barnen fick rita av hennes teckning i sina arbetsböcker. I hennes klasser i ett arbetarområde  i Göteborg fanns inga föräldrar,  som hade råd att köpa jultidningar till sina barn.

År 1899 skedde en förändring. Den liberale politikern Fridtjuv Berg tog initiativ att barnen borde få ett eget bibliotek med spännande och texter avpassade för deras läsförmåga. Jag tror inte att speciellt många skolor ansåg att böckerna skulle köpas in. Nu inser jag att jag var privilegierad som hade gångavstånd till det dicksonska biblioteket i Göteborg. Jag tror att jag lånade de flesta av dessa böcker, som var lätta och hade röda pärmar.  

 

Det fanns i min barndomsstad ett mycket litet fåtal förmögna familjer, som köpte en bokhylla och samtliga Barnbiblioteket Sagas böcker. En sådan hylla fanns med på utställningen och också en elegant lässoffa. Jag suckade när jag såg denna försköning av barnens verklighet. Det hade varit mycket bättre att visa  ett köksbord med sliten vaxduk och där Sparbankens gratistidning Lyckoslanten låg. Den betydde otroligt mycket för att utveckla barnen läsförmåga.

 De allra flesta av folkskolans elever kom de första hundra åren från bygder, där fattigdomen regerade. Det finns ingenting av detta i utställningen. Folkskolans framgångssaga är att trots alla svårigheter och bekymmer lyckades lärarkåren lära de svenska barnen att läsa, skriva snyggt och räkna.

 I sagorna brukar ofta en vit häst spela en stor roll. En av utställningens få hästbilder föreställer en belåten bonde tillsammans med en något överviktig brun ardennerhäst. Bland vykorten hittade jag sagans vita springare.  Han betar på Ölands magra och steniga marker och klarar ändå av livet. Konstnären är Nils  Kreuger. 

 För mig är denna häst en illustration av  lärarnas villkor de första hundra åren.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag är vägen, sanningen och livet

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I början av denna månad vandrade jag en del av Via Appia. Då fylldes jag av en egendomlig känsla av att de gamla och nötta stenarna  ville förmedla flera budskap till mig. Ett av dessa att det var vid denna väg som kejsaren hade låtit korsfästa omkring 6000 upproriska slavar  år 71 före vår tideräknings början.  De hade deltagit i den slavarmé, som hade organiserats av Spartacus. Från korsen hördes skrik fyllda av ångest och smärta. Då måste det ha varit en fruktansvärt upplevelse att vandra på denna idag mycket fridfulla väg genom ett jordbrukslandskap. Det enda ljud som hördes var fågelsång .

Jag är övertygad om att Jesus kände till denna händelse och att han visste med sig att hans budskap var lika revolutionärt som Spartacus uppror mot skavarnas  ägare. Han var vägen, som alla som vågade tänka annorlunda måste vandra och detta var en väg kantad av lidande och död.

 Via Appia berättade också en annan historia, som jag hittade först när jag kom hem. Min son Mats och jag gick från den utgångspunkt, där vägen övergår från en bred stig till en stensatt väg.  Vi hade kommit överens om att vandra i en timme och sedan gå tillbaka till den parkerade bilen. Vägen förde oss halvvägs till  Rom. Vi vände om strax efter det att vi hade passerat ruiner, som skildrade hur romarna såg på livet. På vår högra sida fanns en ruin av ett tempel där troligtvis åkerbruks- och jordbruksguden Saturnus hade dyrkats. På den andra fanns en samling av små statyer, där namnen hade raderats ut av förstörelse och vinterregn. Nu inser jag att här syntes skillnaden. På den ena sidan av vägen fanns det andliga livet och på den andra den sanning, som fanns skildrad  den romerska lagen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 Det finns en legend  från fornkyrkan om en dag när den uppståndne Jesus  vandrade på Via Appia. Det var i juli månad år 64. Rom hade några dagar tidigare varit ett eldhav och kejsar Nero var övertygad om att de kristna hade tänt eld på staden för att visa sin religiösa makt och också som en hämndhandling. Nu skulle de straffas genom att korsfästas vid en synlig plats på andra sidan av  floden Tiberns. Jesus gick mot strömmen av flyende och rädda människor. Vilka skulle straffas för branden. Skulle kejsaren nöja sig med bara de kristna?

 I denna rädda skara fanns aposteln Petrus. Nät han hade passerat stadsmuren blev han stående som förstenad. Mitt emot honom stod Jesus.

“Quo vadis” viskade Petrus fram. “Vart går du?”

“Jag är på väg mot Rom. Jag skall korsfästas ännu en gång.”

Petrus blev förskräckt och började halvspringa mot Rom som om han vore rädd för att Jesus skulle hinna ikapp  honom. Han var ju klippan, på vilken det skulle byggas en församling och kanske den första kristna kyrkan.  Legenden fortsätter med en skildring av korsfästelsen. Petrus hade en önskan. Han ville bli korsfäst med huvudet nedåt för att inte vara med än sin herre.

 Det var på en oansenlig plats, som valdes ut som plats för att korsfästa de kristna. Här begravdes Petrus och senare byggdes en kyrka över hans grav. Den är nu en turistattraktion i Peterskyrkan.

 Mars var ett flitigt söndagsskolebarn och av vad jag förstod mindes han denna historia. Vi förde den aldrig på tal utan  diskuterade olika vägar genom livet . Jag berättade hur slumpen en gång förde mig till kärleken och att sedan Mats senare blev  ett resultat av denna händelse. Om jag hade varit född i Rom och levt samtidigt med aposteln Paulus skulle jag ha gått till någon av de män, som kunde tyda framtiden i fåglarnas flykt eller kycklingarnas irrande fram och tillbaka i en hönsgård. Just då flaxade  en svart koltrasthane  fram ur  en buske och tittade nyfiket på oss. Sedan fick han annat att tänka på och hoppade  bort. Just då ringde Mats mobil. Det  var hans hustru Birgitta. Hon var gråtfärdig, eftersom hennes snart 100-åriga mamma hade drabbats av en stroke, som inte var livshotande. Om vi hade vandrat på Via Appia för tvåtusen år sedan skulle vi ha tolkat koltrastens skuttande på den stenlagda vägen  som tecken på en kommande olycka.

Först gick vi tysta mot den parkerade bilen. Sedan började vi prata. Mats konstaterade med glädje att han uppskattar att jag håller mig i form med vandringar och styrketräning på gym. Hans svärmor hade i sin krafts  dagar levt på ett helt annat sätt och gillat att besöka restauranger. Hennes fötter hade så länge Mats känt henne varit ett problem. Några rejäla vandringsskor hade hon aldrig ägt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag tittade på Mats fötter. Han hade ett par italienska joggingskor på fötterna.  Här såg jag något av den färgglädje, som Mats svärmor alltid har uppskattat. Hon är medlem i svenska kyrkan och har kvar mycket av sin barnatro. För henne har vandringen genom livet varit fylld av besvikelser och motgångar,  men också av glädjen att äga vackra kläder och eleganta och högklackade skor.

 

Mer blev inte sagt. I Italien är inte flärd syndbelastad på samma sätt som det var i min barndoms kyrkor i Göteborg. Jag vet inte varför jag kom att tänka på aposteln Paulus. Han har aldrig skymtats på Via Appia utan kom som fånge till Rom i ett fartyg. Han  var noga med klädseln. Alla kvinnor skulle när de deltog i kristna gudstjänster ha håret täckt av en slöja. Detta var djärvt och säkert utmanande.  Att ha slöja var inte tillåtet för slavinnor. Det finns inga anteckningar om protester. Paulus lindade in budskapet genom att säga att denna regel var ett budskap från änglarna.  Paulus änglar måste ha varit underbara varelser, som uppskattade färg och glädje. Det var, trots Mats skrämmande telefonsamtal, som om änglarnas glädje svävade över Via Appia.

 Hit vill jag återvända och då börja vandringen i Rom.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Turisternas, böndernas och påvarnas Castel Gandolfo

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Denna kalla vår har jag varit en vecka i det soliga Italien. Jag kom till platser jag aldrig hade varit på tidigare som vulkansjön Albano nedanför påvens sommarpalats Castel Gandolfo.

Kanske har det med min ålder att göra eller kanske med min uppväxttid i Göteborg  i skuggan av det andra världskriget. Det var omöjligt att resa utomlands och det var ett äventyr att cykla från hemmet vid Linnéplatsen till  Mölndal eller åka spårvagn till Hisingen. Nu blir jag glupsk när det gäller att suga i mig allt jag på ett enkelt sätt hittar om de platser jag har besökt. Hemma vid datorn och köksbordet upplever jag de nya platserna gång på gång. Jag har numera inget behov av att ett par gånger om året spana in nya städer eller landskap.

Den första maj  vandrade jag tillsammans med sonen Mats runt vulkansjön Albano. Vi startade på en parkeringsplats i närheten av den trappa, som skulle ta oss till stranden och en fyra km lång promenadväg genom en lövskog. Här var det som att vandra på Söderåsen en dag i juli. Detta område är mest känt som skogen vid Castel Gandolfo. Det är berget med påvens  sommarresidens som har skänkt området sitt namn. Genom träden njöt vi av sjöutsikten. Det blåste och vi kunde lyssna till hur vågorna slog mot strandens stenar. Sjön är drygt 400 meter djup och har tidigare varit känd för sitt fiske. Hit började påvarna komma i mitten av 1600-talet . De brukade fly hit sommartid för att slippa värmen och stanken från latriner i Rom. Platsen  hade också en fördel. Här fanns inga surrande malariamyggor.

 Lövskogen visade mig sin egen historia där det gick att skönja gamla kreatursstigar. Här hade kor och får betat och getter hade fått vara med för att mumsa i sig allt sly. Nu är getterna borta och ingen kommer med en motorsåg och glesar ut mellan träden så att det bildas blomsterängar. Skogen tog slut och vi kom in i ett område med restauranger på sjösidan och ett brant berg på den andra.  Vi passerade  överfyllda parkeringsplatser och också vackra trädgårdar.  Bakom all lövprakten låg villor  Om det inte var fruktansvärt långt till närmaste livsmedelsaffär skulle jag vilja bo här. Mats skakade på huvudet när han hörde mina tankar om dessa hus.  Castel Gandolfo har blivit  bostadsort för det vackra innefolket och ingenting för en strävsam medelklass.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 Vi tittade upp mot påvens sommarslott, som ligger drygt 200 meter högre upp i berget än sjön. Jag lät blick vandra upp och nedför berget. Då slog det mig att detta område i början av 1940-talet var en blomstrande jordbruksbygd där kor och får strövade runt på ängarna vid sjön och där tungt lastade mulåsnor fick kämpa opp och nedför backarna med förnödenheter av olika slag.

Vi vet idag hur det var att leva runt sjön på 1940-talet. Platsen låg mellan de tyska befästa krigslinjerna Gustavslinjen  nedanför klostret Monte Cassino och Cesarslinjen söder om Rom. Efter det att polska soldater intagit Monte Cassino började bomberna regna över området mellan de båda krigslinjerna. Mängder av jordbrukarfamiljer  sökte nu skydd i Castel Gandolfo. Påves trädgård översvämmades av kor, får och mulåsnor. Bygdens förlossningssjukhus stängdes och flyttade in hos påven Pius XII och hans pampiga sovrum förvandlades till barnkammare. Själv hade påven flyttat till en plats, där kriget inte pågick.

Det är mycket vi inte vet om Pius XII. Det finns nedtecknat allt han gjorde under och strax efter kriget. Dessa papper är hemligstämplade. Trots detta har mycket sipprat ut.  I oktober 1943 kom tyska soldater och ockuperade Rom. Från sitt fönster kunde påven se hur omkring tusen judar föstes samman för att på ett brutalt sätt fraktas till en säker död i ett koncentrationsläger. Då beslöt han sig för att ingripa. Judar skulle kunna få bo i sommarpalatset i Castel Gandolfo och här skulle de få äta sin speciella mat.

Castel Gandolfo undgick inte bomberna. En del av palatset blev skadat och här kunde senare omkring 500 skadade och döda människor grävas fram ur rasmassorna

Denna soliga lediga dag var det som om det andra världskrigets fasor aldrig hade funnits. Mats brukar säga att det ibland kan vara ganska jobbigt att prata med italienare. Ofta händer det att det andra världskriget kommer på tal. Då väller bittra minnen fram. Familjemedlemmar hade dödats i kriget, många hade drabbats av sjukdomar och husen hade blivit förstörda. Då gäller det att föra in samtalet på alla positiva  förändringar. Idag är malariamyggorna utrotade och mulåsnorna har bytts ut mot bilar. De allra flesta har tillgång till elektricitet och i hemmen finns både TV och dator. En ny livsstil hade kommit och den syntes tydligt denna soliga och lediga dag.

 Det var svårt att komma fram på huvudgatan. Här  trummade  snyggt klädda damer på sylvassa klackar sig fram i folkvimlet,  stolta pappor försökte lära sin barn att cykla och joggare i glittrande träningskläder  ilade runt bland de bilar, som förgäves försökte hitta en parkeringsplats. Det fanns stånd med samma internationella skräp som på Hötorget och energiska gatuförsäljare hade dukat upp ännu billigare prylar på vita dukar på lediga platser. 

Vi traskade uppför vägen till Mats parkerade bil. Den stod vid trappan ned till skogsvägen. Nu skulle vi först genom en tunnel och sedan uppför en brant backe till den lilla staden vid påvens palats. Här skulle vi träffa Mats fru Birgitta och äta lunch.

Jag  kom in i en smal gata, som påminde om gränderna i Gamla Sta´n.  Om det inte hade varit för språket skulle jag trott att jag var på ett fik vid Stortorget.  Trappan ner till restaurangen var kort och brant. Sedan slog skillnaden emot mig. Här fanns fönster, som solen strömmade in genom. Utanför fanns en liten altan och från den gick det bra att skymta den glittrande sjön. Olikheterna fortsatte när maten kom in. Folk hade strömmat ut och in i denna lilla restaurang hela dagen. Diskmaskinen hade dundrat, men trots detta var det brist på porslin. Mycket av det som på morgonen funnits i frys och kyl hade tagit slut. Det fanns stekt korv med potatis. Den italienska korta och tjocka fläskkorven hör till mina favoriträtter. Efter antipastan med mängder av gott småplock fick jag min korv.  Den låg över potatisen i en vit liten skål avsedd för soppa. Jag  var hungrig och korven var mycket godare än den jag köper av den varma korvgubben på torget i Skärholmen.

Medan vi åt frågade jag vem som nu bor i påvens palats. Svaret blev att det gör den pensionerade påven Benedictus VXI. Den nye påven trivs av allt att döma inte ute på landet. Han  gillar storstadens  vimmel  med bussar och tunnelbana.

Jag ville inte fråga vad restaurangens ägare tycker om både den nye och den gamle påven. Trots alla kyrkor är det lättare att prata fotboll än religion i Italien.

Benecictus XVI

Bilden på påven Benedictus XVI kommer från ett vykort

 

Prästen Johan Movinger och min stamning

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Varje gång jag ser Högalidskyrkan känner jag stor tacksamhet mot Johan Movinger, som först var kyrkans komminister och sedan dess kyrkoherde. Han  var under 1930-talet min barndoms stora idol och riddare.

 

Jag bodde under 1930-talet i Göteborg. När jag var tre år började jag stamma. Detta upplevde mina föräldrar som något mycket förnedrande. Jag var inte som andra barn och skolan skulle bli ett problem. Den, som hjälpte mig att tala riktigt,  var gymnasisten Johan. Han var från Bohusläns landsbygd och gick på prästgymnasiet i Göteborg. Min pappa var präst och det hörde till att prästfamiljerna skulle bjuda fattiga  gymnasister vid prästgymnasiet på söndagsmiddag. På så sätt kom Johan in i vår familj.

 

Johan var road av barn. Han sa glatt att stamning gick att bota med en gammal barnramsa. Mitt problem var inte bara att jag stammade utan också vände på orden. Apelsin kunde bli aplasin och blomma bomla. Nu lärde Johan mig en barnramsa, som jag fick läsa utantill mängder av gånger varje söndag.

“Rund, rund korv i taket hänger

hund, hund går på golv och blänger

om den korven trillar ner

får vi aldrig se den korven mer.”

 

Jag  hade stora svårigheter med orden korv och golv, som ville bli kovr och govl. Hund var ett hemskt ord. Talet hängde upp sig  och det blev helt obegripligt det jag sa. Naturligtvis visste Johan hur jag skulle bli hjälpt. En söndag hade han med sig sin lärobok i filosofi. De blivande prästerna måste kunna vad de grekiska filosoferna hade sagt flera år före vår tideräknings början. De fick lära sig skillnaden på teoretisk  och praktisk filosofi. Praktisk filosofi roade Johan. Här fanns tips om hur det gick att lösa vardagens problem. Johan brukade skoja med mamma genom att säga att konservburken inte var  uppfunnen på Sokrates tid. I så fall hade det funnits en fungerande öppnare för konservburkar.

 

Johan började berätta om sin favoritfilosof.  Det var Demosthenes, som trots sin stamning och sina obehagliga ryckningar i axlarna, blev en vältalare  i Grekland på 300-talet före Kristi födelse. Hans sätt att lära sig prata var att gå ut till stranden och plocka stenar. Här valde han ut en lagom stor som han stoppade i munnen. Nu skulle han prata med havet utan att stamma. Stenen skulle hålla rätt på hans tunga. Johan hade med sig en liten sten, som smakade salt och tång. Jag fick lägga den på tungan och långsamt säga hund gång på gång. Efter att ha gjort detta  flera gånger fick jag ta ut stenen ur munnen och långsamt säga hund. Det lyckade bara en gång och sedan kom stamningen tillbaka.

 

Nästa söndag kom mamma in i det rum där Johan och jag satt. Hon blev blek av fasa och förbjöd Johan att stoppa in stenar i min mun. Johan log illmarigt. Solen sken och vi gick ut på balkongen. Här fick jag öva ett par gånger. Nu gällde det att överrösta bullret från gatans skramlande spårvagnar.  Problemet var att mamma alltid spionerade på oss. Hon hade märkt att Johan hade gjort underverk med mitt tal, men hon tyckte att det var för våghalsigt att prata med en sten i munnen.

 

Jag levde i skuggan av rasbiologin. Mitt hår var mörkt och spretade åt alla håll. Det var så styvt och halt att det inte gick att ha hårband i det. Så fort solen tittade fram blev jag solbränd och det hände att bakgårdens blonda grabbar kallade mig för niggerunge. Alla andra barn fick var sin banan på söndag. De hade ljust hår och var A-barn. Jag hade mörkt hår, var inget A-barn och fick ingen banan. En söndag berättade jag detta för Johan. Han skrattade och sa att jag måste lära mig att var stolt över mitt svarta hår.

“Se dig själv som en sotsvart kattunge. Du är ju inte mörkrädd och jag vet att du kan gå genom den mörka gången i källaren utan att bli rädd. Det är bara sådant som svarta katter kan. “

 

Johan kupande handen som om han hämtade vatten ur en hink för att dricka. Sedan la han handen på mitt spetiga hår och läste välsignelsen.

 

Detta var fantastiskt. Jag var  Johans svarta katt. Nu skulle jag trots mitt hår klara mig igenom livet. Det märkliga var att efter detta fick jag också en banan varje söndag.

 

När jag var sex år köpte mina föräldrar och pappas ogifta äldre syskon gemensamt två sommarstugor i närheten av havet. Fastrarna  visade tydligt att de avskydde min stamning. Jag tänkte på Johan, smög mig ner till havet och lekte att jag var Demosthenes. För var gång blev talet bättre och när jag senare började skolan stammade jag bara när jag blev rädd för vår barska fröken och för äldre skolkamrater. När jag fyra år senare tenterade in till flickskolans första klass var stamningen helt borta. Problemet var att  jag ibland vände på orden,

 

Johan och några andra pojkar från prästgymnasiet fick tillgång till en egen lägenhet.  Johan gillade att laga mat och han kom bara ett par gånger om året hem till oss. Då läste vi högt ramsan on hunden, som hoppades att takets korv skulle trilla ner.

 

Johan hade en kamrat, som hette Sten. Efter studentexamen for de till Uppsala för att börja sin prästutbildning. Båda prästvigdes våren 1941. Johan var först i Bollnäs, sedan i Nacka och slutligen i Högalid. Sten, som gillade att åka skidor, sökte sig till Jämtland. Båda gifte sig. Den barnkäre Johan fick inga egna barn, medan Sten blev pappa till dottern Lena.

 

Stens fru klarade inte av de mörka vintrarna i Jämtland. Hon var från Göteborg och flyttade tillfälligt hem till sin mamma. Det blev självklart för henne att lilla Lena skulle gå i kyrkans söndagsskola. De minsta barnen fick sitta i trappan upp till koret. En dag berättade fröken om kyrkans altare. Då kunde inte Lena vara tyst utan talade om att hemma hos henne fanns ett altare och där brukade pappa viga socknens ungdomar. Fröken blev nyfiken och frågade om Lenas pappa var präst. Lena nickade och sa att han var präst i en by där det fanns mycket snö och att vintrarna var kusligt mörka.

“Nu tycker jag att Lena läser en psalm vid altaret.”

Lena visste inte riktigt vad en psalm var. Det var ju inte detsamma som aftonbön. Hon  ställde sig med ryggen mot altaret och läste utantill:

“Rund, rund korv i taket hänger

hund, hund går på golv och blänger.

Om den korven trillar ner

får vi aldrig se den korven mer,”

 

Söndagsskolebarnen drog på munnen och fröken skyndade sig att avsluta lektionen. Hon hade telefonnumret till Lenas mamma och ringde genast. Nu fick mamma förklara. Hennes make Sten var präst. Familjen umgicks i en familj med en stammande flicka och Sten hade varit med om att träna flickan att tala med hjälp av denna ramsa. För att inte Lena skulle få talsvårigheter lästa pappa Sten denna ramsa för Lena flera gånger varje dag.

 Slutet blev att Lena skrevs ur söndagsskolan. Ingen visste ju vilka andra mindre lämpliga barnramsor hon  kunde.

Det finns saker jag vet att jag borde ha gjort. Johan fick aldrig ett tackbrev för att han lärde mig att hantera min stamning och för att lärde mig att acceptera mitt mörka och bångstyriga hår. Ibland går jag till Högalidskyrkan och tänder ett ljus till minne av Johan. Jag är glad för att han har fått en friskola uppkallad efter sig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Monte Cassino mitt i striden

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har för vana att efter ett besök på en för mig ny plats läsa om området och studera de kort jag tagit och gå igenom vykorten. Det blir då att göra om det spännande besöket flera gånger. Nu gäller det klostret Monte Cassino, som ligger söder om Rom. Klostret grundades år 529   av Benedictus av Nursia  och utvecklades snart till en utbildningscentral för präster och munkar.

 När jag stod framför den engelsktalande guiden på klostergården inbillade jag mig att jag visse det mesta vad som hade hänt första halvan av år 1944. Redan efter de första minuterna insåg jag att mina kunskaper var mycket bristfälliga. Klostret låg vid Gustavslinjen, som var en tysk försvarslinje mot de allierades trupper. Tyskarna hade tagit hand om klostret på ett helt annat sätt än jag trodde. Klostret var munkarnas hem och skulle så förbli. Det var på bergssluttningarna, som tyskarna byggt upp all utrustning för att försvara berget. Här fanns också deras radiostation.

 Guiden pekade på gräsmattans stora staty av Benedictus av Nursia. Hon berättade att den var en gåva av den tyska staten och en påminnelse om att tyskarna inte var så hänsynslösa, som de skildras i amerikanska krigsfilmer.

 Italien var efter den 25 maj 1943 ett delat land. De södra delarna hade gått över till de allierades sidan, medan den norra behärskades av italienska och tyska trupper. Gränsen mellan dessa områden var Gustavslinjen, som gick i dalgången söder om staden Cassino. På den tyska sidan om gränsen låg berget  med sitt klostret och från yttersidan av dess murar hade soldaterna möjlighet att spana in allt som hände i dalen.

Just så långt räckte mina gamla kunskaper. Efter detta forsade nyheter över mig och jag hade svårt att ta till mig allt guiden sa. Hösten 1943 hade vädret i Italien blivit annorlunda. Regnet öste ner dag efter dag och floderna svämmade över. De allierades stridsvagnar körde fast i åkrarnas gyttja. De tyska generalerna visste att det var en tidsfråga innan de allierades trupper skulle stå uppe vid  klostret, som låg ungefär 500 meter över staden. Tyska soldater hade tidigare ockuperat staden.  Stadsborna  hade i höstregnet blivit hemlösa  och många hade sökt sig till klostret. Italienska familjer hade dödats och i kloster fanns en stor grupp föräldralösa barn.  Då bestämde en av generalerna att de flesta av munkarna, flyktingarna och barnen skulle evakueras. I samma transport skulle också ingå flera lastbilar med klostrets stora arkiv av gamla handskrifter och också många unika konstverk. Klostrets gamle abbot gick motvilligt med på att lämna klostret. Handskrifterna och konstverken förflyttades till ett bombsäkert valv i Vatikanen och munkarna fick en fristad i klostret Farfa. Under denna resa inträffade ett missöde. En lastbil fylld med handskrifter kom på villovägar och när detta upptäcktes förkunnade Herman Göring att allt detta var hans egendom. Han gömde lasten väl och efter kriget och av en slump hittade amerikanska soldater dessa vackra dyrbarheter.

 Strax efter jul år 1944 gjorde de allierade ett första försök att ta sig uppför berget och inta klostret. Deras befäl var övertygade om att tyskarna hade befästningar inne i klostret. Man inbillade sig att tyskarna hade avsvurit sig allt som hade med kristendom att göra. Ingen tänkte på att den tyske överbefälhavaren i Italien  Albert Kesselring var från Bayern och  att han hade stor respekt för kristna värderingar. Kloster fick inte omvandlas till militärförläggningar och kyrkor fick inte skövlas. Han gjorde en överenskommelse med påven och lovade att skydda Vatikanen.

 Jag hade fått för  mig att klostret hade bombats flera gånger. Naturligtvis var detta fel. Det var under den andra anfallsvågen, som klostret bombades. Då fanns det fortfarande munkar, flyktingar och barnhusbarn i klostret. Ungefär tusen människor tog sin tillflykt i ett valv och när anfallet var över kunde de stiga ut i dagsljuset och få hjälp att ge sig av norrut för att undgå striderna. Det var för mig en upplevelse att stå i detta valv och att få känna historiens  vingslag. Bredvid valvet låg  i ett litet kapell. Här fanns det ursprungliga golvet kvar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 Efter bombregnet var stora delar av klostret helt förstört. Nu gjorde tyskarna något som de allierade inte hade räknat med. I ruinerna uppfördes en bas för fallskärmsjägare. Här mitt bland allt skräpet satt de och spanade ner på hur soldater från USA, England, Nya Zeeland och Polen gjorde sig redo för nästa anfallsvåg. Den misslyckades nästan totalt.

Soldaterna från de olika nationerna hade svårt att förstå varandra. De kom från olika kulturer och hade olika inställningar till kriget. De polska soldaterna hatade tyskarna, som hade bombat sönder deras land. De hade varit fångar i Tyskland och befriats av ryska soldater. Nu hade de fått militär utbildning och var helt orädda. De ansågs vara veka, eftersom de rökte cigaretter med långa fruntimmersmunstycken, de gillade att klä sig snyggt och de pluggade italienska. Det var som om de drömde om att efter krigsslutet få stanna kvar i Italien och här bilda familj.

 I maj 1944 kämpade de polska soldaterna uppför berget efter det att ruinklostret hade beskjutits av artillerield från engelsmännen. Den tyske befälhavaren gav order om att soldaterna  skulle dra sig tillbaka. Flera tyskar var svårt skadade och dessa lämnades kvar i klosterruinen.

.De polska soldaterna trängde sig fram i ruinerna. De hade väntat sig hårt motstånd och till sin förvåning upptäckte de bara döende tyska soldater. De hittade en flagga från Röda Korset och en blå trasa. Nu gjordes en provisorisk polsk flagga och en flaggstång. Glädjen var stor när majsolen lyste över den märkliga flaggan, som blev en signal om att klostret var befriat. Men sorgen var stor. Många polska soldater hade stupat och nu började de överlevande gräva ner sina döda kamrater och ordna en polsk kyrkogård.

 Guiden förde oss vidare in i den del av klostret, som byggt upp.  Stora delar av Italien låg i ruiner och här på detta berg måste hoppet växa fram och alla skulle kunna komma hit och njuta av det nya Italien, som hade rest sig ur krigets fasor.  När de första munkarna hade återvänt släpade ortsborna dricksvatten och livsmedel uppför den branta och delvis sönderskjutna  vägen. Engelsmännen var hjälpsamma och skänkte  förnödenheter. Flera av de polska soldaterna var skadade och det byggdes ett sjukhus åt dem. Problemet var vattnet. Den regniga hösten hade skapat dammar och här trivdes malariamyggorna.  Alla i klostret drabbades och nu sattes läkarhjälp in. Klostrets abbot återvände  och ledande politiker kom på besök. Nu skulle klostret byggas upp med statliga medel och bli Italiens stolthet. Handskrifterna kulle komma tillbaka från skyddsrummet i Vatikanen. Till klostret måste det finnas ett musen där alla kunde ta del av klostrets historia.

 Det tog nästan 20 år att bygga upp klostret Monte Cassino. Det återinvigdes år 1964 av påven Paulus VI.

 När den guidade turen var över var jag mätt på historiska nyheter. Knappt en timme var jag i det vackra museet. Det jag nu minst bäst är inte de vackra handskrifterna utan klostrets skyddsängel, som av en slump inte hade blivit förstör under kriget.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu hemma vid datorn inser jag hur bra vi svenskar har det. Det är trehundra år sedan ryska soldater kom och brände ner bruken längs Ostkusten och delar av Norrköping. Vi har inga massgravar av dödade soldater. Vi behöver inte låta vårt land resa sig ur en ruinhög.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

 

Klostret Monte Cassino

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu är jag hemma efter en vårvecka hos sonen Mats och svärdotter Birgitta i Italien. Birgitta hade som alltid ordnat trevliga utflykter för mig. Den här gången stod Monte Cassino på programmet. Jag berättade då för Birgitta att jag som tonåring önskade att på komma till Monte Cassino och leta efter resterna av det sönderbombade klostret. Nu var jag här och från torget i den lilla staden nedanför klosterberget syntes det nybyggda klostret som en hägring bakom kyrktornet. Det kändes märkligt att äntligen få komma hit.

 Våren 1944 var jag 14 år gammal och vantrivdes både med mig själv och i den privata flickskola jag gick. Ransoneringskorten räckte aldrig till och det viktigaste var att mina bröder och min pappa fick bra mat. Jag  var tjej och en tjej i en prästfamilj i Göteborg var ingenting att räkna med. Hennes enda uppgift var att gå till kyrkan helst två gånger varje söndag. 

 Det blev maj och kastanjerna blommade i alléerna. En dag när jag kom hem från skolan marscherade pappa av och an i lägenhetens långa korridor och väste fram icke  tillåtna svordomar över engelsmännen. Detta var mycket märkligt. Pappa och min äldste bror var med i en hemlig grupp, som bestod av motståndare till nazismen.  Nu hade engelska och polska soldater skjutit  sönder de sista resterna av det anrika klostret Monte Cassino söder om Rom. Detta var fruktansvärt.  Klostret var känt för sina vackra handskrifter från senmedeltiden och nu hade dessa brunnit upp. Det jag då sa var chockerande för mina föräldrar. 

 “När kriget är över vill jag åka dit. Jag vill sluta skolan och få vara med och leta efter rester av böckerna.”

“Du stannar hemma” sa mamma i en sur ton. “Du skall bli lärarinna och ta hand om oss när vi blir gamla.”

Jag suckade och drog mig undan och grät. Något eget liv var det inte tal om att prästens tjej skulle få.

 Det blev delvis som mamma ville. Jag blev lärare, ett jobb som jag inte var lämplig för. Trots mammas önskemål att jag skulle bli hemmadotter gifte jag mig och bildade familj. Det är tack vare att sonen Mats har flyttat till Italien som jag fick denna unika möjlighet att vara en heldag i Monte Cassino.

 Vi kom till den lilla staden sista söndagen i april samtidigt som besökarna strömmade ut ur kyrkan. Vi slog oss ner vid en bar vid torget och jag såg mig omkring. Staden hade i det närmaste plånats ut under det andra världskrigets slutskede.  Ur ruinerna hade det vuxit upp en ny stad i gammal stil. Utanför kyrkan stod en staty av den polske påven  Johannes Paulus II. Framför statyn stod några äldre och välklädda kvinnor och bad.  Ibland är det svårt att prata om smärtsamma minnen. Just då skulle jag med de rätta nyanserna i det italienska språket velat ha berättat för dem att jag mindes när bomberna regnade över detta område. Radiorösten våren 1944 hade skapat bilder av en klosterruin i mitt medvetande. I denna bild fanns det polska soldater med, men jag mindes inte varför de var i Monte Cassino.  Minna minnen från radioutsändningen stämmer bra med det vykort jag köpte.

Monte Cassino5

 

 Birgitta hade bokat bord på en restaurang med gott rykte. Vi letade oss fram bland de vackra husen till “A Place ToBi”, som visade sig vara en annorlunda restaurang.  Strax innanför dörren fanns en bar och över den hängde engelska tekannor, som hade gjorts om till lampskärmar. Vi fick en matsedel och det fanns mycket att välja mellan. Det hörde till att äta antipasta och jag blev förvånad över allt som kom in. Här fanns skivor av olika sorters skinka och smakprov av olika korvar. Brödet  var naturligtvis hembakat. Sedan kom varmrätten, och den var utsökt god.

 Under hela måltiden hade vi varit ensamma i den lilla restaurangen.  När vi satt och drack kaffe kom några stamgäster in. En man i 70-årsåldern var nyfiken på oss och började samtala med Mats och Birgitta. När han började berätta om Monte Cassino förstod jag det mesta av det han sa. I slutstriden om klosterruinerna hade det varit polska soldater, som kämpade mot nazisterna. Ruinerna av klostret hade  då förvandlats till en förläggning för tyska fallskärmssoldater av elitklass. När slaget var över kunde de polska soldaterna hissa den polska flaggan högst upp på ruinhögen..

 Det blev dags att bryta upp. Innan vi gick blev det ett besök på toaletten. Här var det som on området aldrig hade bombats utan var en blomsteräng.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 Med Birgitta vid ratten gled bilen fram på en slingrande väg upp mot toppen. Överallt  såg jag övergivna terrasser med spår av  odlingar. Här hade tidigare folket odlat grönsaker för det egna hushållet och överskottet hade sålts. Idag sker all odling i stordrift och ingen bryr sig om att odla sina egna ekologiska jordgubbar eller morötter. På ett par ställen syntes spår av en stig. Mats berättade med inlevelse att tidigare hade det i byarna nedanför klosterberget funnits bönder, som specialiserat sig på får och getter. Varje vår vallades djuren upp på berget för att få friskt bete och för att slippa dalens hetta. När det blev höst vandrade de samma väg tillbaka. En dröm föddes inne i mig. Jag skulle med en botanikkunnig guide vilja vandra getstigen upp till klostret. Kanske finns det här förvildade tomater.

 Vi var uppe vid parkeringsplatsen. Jag hade inte väntat mig att folk skulle komma strömmande för att få gå en guidad tur i klostret. Här syntes glada nunnor, vetgiriga ungdomar och nyfikna seniorer. Guiderna talade italienska eller engelska. Klostret har ner än tusen besökare varje dag.

 Nu sitter jag hemma och tittar på mina bilder från rundvandringen och på den samling av kort jag köpte. På flyget hem läste jag delar av den bok om klostret jag köpte i klostrets butik. Det mesta var inte som jag hade tänkt mig. När det gällde uppbyggandet av en ny klosterkyrka måste jag lämna dagens tillvaro med ett överflöd av färgglada bilder och tänka mig tillbaka till det tidiga 1960-talet. Då fanns det inga färgglada bilder i skolböckerna och det stora glädjeämnet var att titta på familjens diabilder.  Klosterkyrkan var fylld av gyllene slingor och mycket färg. Jag sa till guiden att jag har svårt att uppskatta detta. Anledningen är säkert att jag växte upp bland Västkustens kyrkor, där det ansågs onödigt och dyrt med utsmyckningar. När det gäller italiensk kyrklig konst har jag blivit miljöskadad av protestantismen.

Monte Cassino var en fantastisk upplevelse, Jag kommer att skriva mer om denna vackra plats i veckan som kommer. Desvartvita bilderna kommer från kort jag köpte i klostrets butik.

Monte Cassino

Bilden över den nybyggda klosterkyrkan kommer från ett vykort

 

 

 

 

 

Kung Oscars Sverige

Oscar IIN

Jag ställer mig frågan om vår antika folkskola kan kallas för sagolik.  Bilder var en sällsynthet och sagoläsning fanns inte med på schemat. Kanske borde den kallas för en hyllning till kung Oscar II, som inte hade något emot att han som prins fick medverka i folkskolans första läsebok. Arbetet med detta klassiska verk började på 1860-talet och då var diktarsignaturen Oscar Fredrik kronprins. Hans dikt om Östersjön brukade mina ogifta fastrar ibland deklamera. De var folkskollärarinnor av den gamla stammen och ogillade att tvingas byta ut den gamla och trygga läseboken mot den våghalsige Nils Holgersson.

 

“Du blånande hav, som mång tusende år

mot Skandinaviens klippor har slagit,

som brutit den boja var gryende vår

och frigjord i fjärran har dragit”

 

Min mormors äldsta syster  gick bara i en byskola ett enda år och lärde sig läsa och skriva nödtorftigt på en griffeltavla.  Efter detta år fick hon ge sig ut i världen som piga. För henne var folkskolan en drömvärld, som tog slut alldeles för snabbt. När den första upplagan av läseboken  kom ut år 1868 arbetade hon som husa i en skeppsredarfamilj i Göteborg.  När mormor, som var yngst i den stora syskonskaran, började folkskolan var skolplikten sex år. Detta beslut gick att kringgå om barnen redan efter två skolår kunde visa att de kunde allt de behövde. Denna regel kom att tillämpas på min mormor, som började arbeta som innepiga i en överklassfamilj i Göteborg när hon var nio  år.  Då beslöt hon sig för att hennes barn skulle slippa slava med disk och städning. De skulle få gå sina sex år i skolan.

 

I min bokhylla har jag ett slitet exemplar av 1899 års utvidgade upplaga av Statens läsebok för folkskolan,  som också kallades för Stata. Min morfar köpte Stata i ett antikvariat till mamma, den dag när hon började skolan hösten 1904. Den kostade en krona, viket var lika mycket som tio bananer.  Mammas småsyskon ritade i den och morfar klippte bort en bild på en lättklädd valkyria. Denna läsebok skulle följa med ett barn genom hela skoltiden i den obligatoriska skolan. Här stod allt barnen behövde veta om svenskt liv och om några andra länder. Då hade Oscar Fredrik blivit vårt lands siste krönte kung och det finns med en hyllning och ett porträtt av honom i boken.

 

Mammas gamla läsebok är ett dokument över vårt land sekelskiftet 1900. Barnen skulle lära sig att älska sitt fosterland och inte tvivla på Guds nåd. Fattigdom fanns överallt och man måste vara givmild mot dem som hade det riktigt dåligt. De svåraste förhållandena fanns i Finland och alla borde lära sig att blanda ut mjölet med bark. Att som barn fråga om kungen åt barkbröd var naturligtvis inte tillåtet.  

 

Den slitna boken är märklig på mer än ett sätt. Här finns flera kapitel om hur vårt land styrdes. Det var mycket viktigt att alla barn kände till våra fyra grundlagar och kunde redogöra för hur dessa tillämpades. För barn på landsbygden var det nödvändigt att veta vad landstingen gjorde och detta finns utförligt skildras i boken. Läseboken  skrevs på en tid när kvinnor och män med låg inkomst inte hade rösträtt och när de gifta kvinnorna var omyndiga. Jag har hört att kapitlen om riksdagen blev en inspirationskälla för många ungdomar. Kunskapen om samhället fungerade fanns tack vare läsebokens utförliga texter och lärarnas förklaringar var utbredd bland ungdomarna.  Nu gällde det först och främst  att ändra på rösträttslagarna så  att både pojkar och flickor skulle kunna bli riksdagsmän och kanske till och med få vara med och sitta vid kungens bord i en konselj på Slottet. Då var detta bord inte lika stort som det är idag.

 

Kung Oscar regerade inte bara över vårt land utan också över Norge. Det finns många lyriska skildringar om Norge i boken. Det bodde svenskar på andra ställen på jorden och hur de levde måste  skolbarnen känna till. Det finns flera långa kapitel om Nordamerika i boken. Många svenska bönder valde att slå sig ner på prärien  och här kunde några av dem se hur bufflar strövade omkring. De, som hade bosatt sig i staten Missouri, visste  att i närheten av floden fanns saltängar och att det inte var självklart att det gick att gräva brunnar i området. Det längsta kapitlet handlar om Chicago, som då räknades som vårt lands näst största stad. Här fanns en svensk kyrka  och också en svensk skola. Allt skildras idylliskt och det finns inte en enda rad om att många svenskar  bara fick dåligt betalda arbeten och att bostäderna var urusla.  Det vimlade av folk och eleganta droskor på gatorna och husen var höga. Här var det roligt att leva.

Chicago

 

Det finns kapitel i läseboken , som fick barnen att drömma sig bort till andra delar av jordklotet, till länder där solen ofta lyste, där blommorna var lysande röda och det gick att plocka bananer direkt från plantorna. Kanske kunde man satsa på att bli missionär och bosätta sig på Tahiti. Här var barnen snälla och hjälpsamma och maten var utsökt god. Då var det mer äventyrligt att bli kakaobonde i Brasiliens urskog. Här kunde precis när som helst en leopard hoppa ner från ett träd och försöka slita den flitige svensken i småstycken.

Leopard

 

Delar av boken är en hyllning till Oscar II och allt det han hade uträttat. Det finns skildringar över hur det var att bygga järnvägar, att arbeta på ett järnverk, att ta upp torv i Småland   och också att ordna  vandringsleder i några av de svenska  fjällen. Ett kapitel var viktigt och det handlade om kungssången. Den var något som alla skolbarn måste kunna och detta krav upphörde först i slutet på 1950-talet.

“Ur svenska hjärtans djup en gång

en tacksam och en ädel sång

som går till kungen fram,

var honom trofast och hans ätt

gör kronan på hans hjässa lått

och all din tro till honom sätt

du folk av frejdad stam!”

Bilderna är hämtade ur den gamla läseboken.