Farmors apelsinskål

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det var i början på 1930-talet och vi hade flyttat från landet till Göteborg. På gatan utanför huset vi bodde i gnisslade det fram en spårvagn. Det var inte ofta Jag fick komma ut och därför såg jag alltid fram att få följa med pappa till farmor. Då fick jag se något helt annat.

 

Farmor tyckte inte om barn. På en hylla hade hon en märklig glasskål och på den låg det apelsiner. En gång frågade jag farmor om jag kunde få en av dessa vackra frukter. Svaret blev ett fräsande och farmor påminde plötsligt om häxan i pepparkakshuset. Skålen hade hon fått av en vän till familjen och i den skulle det alltid ligga apelsiner.  Denna helgonliknande vän till familjen brukade då och då komma och titta på sitt mästerverk.  Hennes apelsiner måste ligga kvar.

 

Tiderna var helt annorlunda på 1930-talet. Den stora händelsen i Göteborgs hamn var när årets apelsinbåt kom in i början på december. I lasten fanns också torkade fikon, dadlar och valnötter. Apelsiner var en lyxvara och jag hoppades alltid varje jul att få mer än ett par klyftor. Farmors prydnadsapelsiner tyckte jag påminde om skådebröden i Jerusalems tempel. De var heliga på ett för mig obegripligt sätt.

 

I dagarna har jag plockat ner apelsinskålen från sin hylla och tittat närmare på dem. Materialet är blått och vitt glas, som har fogats samman så att skarven inte syns.  På den vita delen är glasbitar i andra färger infogade. Här glittrar blommor och blad i jugendstil.

 

Min farfar var teckningslärare på Slöjdföreningen i Göteborg. Som ung hade han velat bli konstnär men insåg snart att detta inte var att yrke som det gick att försörja sig på. Alltså blev han folkskollärare, gifte sig för att inte få rykte om sig att besöka glädjehusen i Haga och där bli smittad av en skamlig sjukdom. Jag utgår ifrån att han träffade andra teckningslärare och bland dessa fanns Betzy Ählström.

 

Betzy Ählström arbetade som teckningslärare i Nya Elementarskolan för flickor i Göteborg. Den låg strax bredvid mina farföräldrars bostad och mitt intryck är att hon då och de träffade min farmor.

 

I början på 1900-talet var Betzy Ählsröm formgivare på Reijmyre glasbruk Östergötland. Det var en glanstid för glasföremål som prydnader. Under dessa år var det mycket som hände. Segelfartygens tid var förbi och det var inte längre lika äventyrligt att åka till Amerika. Arbetarrörelsen hade fått fotfäste bland vanligt folk och deras paroll var samarbete över gränserna.

 

I min farmors familj var det ingen lycklig tid. År 1902 blev farmor änka och min pappa, som var yngst, var då elva år gammal. Under de ekonomiskt svåraste åren blev Berzys apelsinskål en symbol för kärlek och omtanke.

 

Under det första världskriget märktes den första sprickan i familjen. Betzy hade fått sin utbildning i Paris och hon hade av allt att döma ingen förståelse för att rabblande av katekes var det viktigaste i livet. Hon inspirerade min pappa till att som ung präst skriva en egen konfirmationsbok. Äldsta systern Signe var då folkskollärare och det enda utländska språk hon kunde var tyska. Så snart Betzy steg igenom ytterdörren försvann faster Sugne till KFUK, där hon var aktiv i en stödgrupp för fattiga barn i Norrland. Hon blundade för fattigdomen i det egna området.

 

Det var ont om mat under kriget och det blev hungerkravaller i fattigkvarteren. Det existerade ingen kristidsnämnd som delade ut ransoneringskort. Det fanns livsmedel och de köptes upp av gulaschbaronerna, som sedan sålde allt dyrt till överklassen.  Mitt i denna röra började min pappa att uppvakta mamma. Hon hade pengar, hon fick gå på gymnasium och ta studenten och hon behövde aldrig svälta. Hennes pappa var en av de föraktade gulaschbaronerna.

 

Förhållandet mellan mamma och farmor blev inte det bästa. Mamma hälsade på, hade med sig ett bröd och någon gång en rökt korv. Hon tittade på Betzys apelsiner och undrade varför inte hembiträdet Sofia fick i uppdrag att koka marmelad av dem. Varför mat som prydnad? Något riktigt svar fick hon aldrig.

 

Betzys apelsiner fick ligga kvar till år 1956 när jag som nygift flyttade in i min farmors lägenhet. Hon hade då varit död i 21 år.

Faster Signes böcker och porslin

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Egentligen är det inte så dumt att vara isolerad. Ett av mina nöjen är att sortera böcker. Det var tack vare detta jag hittade faster Signes böcker.
Att sitta isolerad är att minnas. Min pappa och min äldste bror var under krigsåren engagerade medlemmar i Folkpartiet och hatade allt som hade med förföljelsen av judar att göra. Då blev det en spricka i släkten. Min faster Signe hade helt andra åsikter
Faster Signe var född år 1882 och hennes livsöde formades redan när hon som nyfödd låg i klädkorgen. Hon skulle bli lärare. Tyvärr är alla hennes böcker från lärarutbildningen slängda. Två böcker frän ungdomsåren finns kvar. Den ena är en lagbok som skulle användas i ämnet samhällskunskap i klass 6, som då var sista klassen i folkskolan och den andra är en bok om homeopatmedicin på tyska. Faster Signe var rädd för läkare, de kunde komma på hennes hemligheter. Hon var definitivt ingen oskuld.

Vi hade ett gemensamt sommarställe med pappas syskon. Jag hade inga kamrater på landet och min tröst i ensamheten blev faster Signes bokhylla. Alla böcker var på gammalstavning och när jag återvände till skolan på hösten hade jag mycket svårt för rättstavning.

Böckerna i bokhyllan var annorlunda än de vi hade hemma. I mina föräldrars bokhyllor trängdes postillor och andaktsböcker, i faster Signes stod barnförbjudna böcker. Dit hörde bland annat ’Dorian Greys porträtt’ författad av Oscar Wilde. Enda resultatet av boken blev att jag blev skrämd av min egen spegelbild. Denna rädsla försvann först när jag kom till ett gym med speglar precis överallt.

Under 1930-talet reste faster Signe varje sommar till Berlin. Nu efteråt har jag insett att här hade hon en uppvaktande kavaljer. Efter varje resa behövde hon ett stadsbud för att komma från tåget till bostaden. Bagaget bestod utöver en sliten resväska en trälåda med elegant porslin. Det jag har kvar är tekoppar med guldränder och handmålade assietter.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En dag under sommaren 1941 suckade pappa fram ord om att faster Signe hade visat sympatier för Adolf Hitler. Det vackra porslinet skulle hon ha köpt billigt av en judisk familj. Någon klarhet i detta fick jag aldrig.

Faster Signe var märklig på ett helt annat sätt. Hon hade aldrig som barn fått hjälpa till i köket och det enda hon kunde laga till var en kopp te. Hembiträdena avlöste varandra fram till den dag då hon fick en hjärnblödning som förlamade henne. I samband med detta förlorade hon talförmågan.

Det kunde vara jobbigt att hälsa på faster Signe på sjukhemmet. Allt jag tog med till henne var fel och då höjde hon pekfingret och ville slå med den på mina händer. En dag kom jag med några bitar hembakad sockerkaka. I ursinne slängde hon dem på golvet, tog tag i mitt mörka hår och drog i det. Hon hade svårt att röra vid mina armar och gjorde samtidigt ett tafatt försök att göra en hitlerhälsning.

Detta var sista gången jag träffade faster Signe. Hon avled våren 1958.

För ett par veckor sedan fick jag ett meddelande här på facebook. Det kom från en för mig helt okänd judisk kvinna i min egen ålder. Hon hade listat ut mitt flicknamn och förstått att jag var släkt med hennes folkskollärarinna. Faster Signe hade bråkat med henne för att hon var befriad från skolans morgonandakter. Hon brukade ha sällskap till skolan med andra flickor. Medan andakten pågick brukade hon stå vid fönstret och läsa någon rolig bok. En gång hade faster Signe med våld försökt släpa in henne i klassrummet. Hon slet sig loss, rusade till överläraren. Resultatet blev att hon fick byta klass.

Vem var faster Signes tyske älskare? Det enda vi vet är att hon någon gång under kriget eldade upp brev i köksspisen. Stupade mannen hon älskade på Östfronten?

Linnehanddukar från 1950-talet

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ibland känns ensamheten påfrestande. Minnen kommer framkrypande både ur hjärnan och ur lådor och skåp. Detta har jag i dagarna varit med om. Alla kökshanddukar i lådan vid arbetsbänken låg i smutskorgen och jag hade inte tillräckligt mycket lortigt för att köra tvättmaskinen. Det måste bli en inventering av linneskåpet en trappa upp.

 

Det var flera år sedan jag röjde i skåpet. Nu blev jag imponerad av mig själv. Det mesta låg i prydliga högar och hyllorna kan platsa i TV-programmet ”Vem bor här?” Längst ner låg ljusblå och ljust gula linnehanddukar avsedda att användas efter ett toalettbesök. Det är ungefär 40 år sedan jag använde dem sist.

 

Jag gifte mig hösten 1956 och pluggade samtidigt på universitet i Göteborg. Jag kom från en strikt borgerlig familj med regler, som hörde hemma från sekelskiftet 1900. Dir hörde att före vigseln brudens moder skulle bjuda i sina väninnor att titta på det mycket stora linneskåpet. Alla band på örngotten skulle vara krusade. En tant gav mig en krustång i lysningspresent. Tyvärr har jag inte kvar den.

Broderade örngott i klumpsöm var inget som passade ihop med tentamensläsning. Det blev en kompromiss med linnehanddukar och Ö I stjälkstygn. De spanande tanterna förstod ingenting. De kom hem och såg med en nedlåtande min på mitt skrivbord. Här fanns travar med böcker, anteckningar och en räknesticka. Nål och tråd lyste med sin frånvaro.

 

Jag gifte in mig i en helt annan miljö. Min make David hade vuxit upp på ett torp i Småland och kämpat sig fram i livet med hjälp av otaliga hermodsbrev. Nu var han civilingenjör och upplevdes som ett hot från det gamla och fina Göteborg. En uppkomling, som begärde en plats i solen, kunde med sina annorlunda kunskaper vara en tillgång i svensk industri men ett hot i de gamla förnäma släkterna. När jag stötte samman med mina gamla kamrater från flickskolan kände jag mig utanför. Jag hade gift ner mig,

 

Mina svägerskor hade inget otroligt stort linneskåp och ingen krustång för lakansband. Jag hängde upp linnehanddukarna vid toaletten när de kom på besök. Då fick jag frågor varför de skulle torka händerna på en bordduk.

 

Handdukarna får ligga kvar i skåpet och vänta på att någon blir intresserad av att överta dem. Numera använder jag bara frottéhanddukar.

 

Den svenske Andrews väg bort från fattigdomen

Bild (66)

Den svenske Andrew från södra Bohuslän skrev i slutet av 1800-talet en rad brev till sin brorson Eskil i Göteborg. Han var då ganska förmögen och rädd för att det röda kriget skulle bryta ut i arbetarstaden Chicago. Hans hatobjekt var Eugene Debs från grannstaten Indiana. Denne man hade i de tidiga tonåren börjat arbeta som eldare på lokomotiven. Det var ett tungt och farligt jobb och det kunde hända att lokomotivet exploderade. Därför hade han startat en fackförening för eldare och ingenjörer på järnvägen. Om inte anställningsvillkoren blev bättre tvekande han inte att se till att det blev strejk. Detta ansåg Andrew var mycket oamerikanskt. Själv hade han på egen hand byggt upp en förmögenhet.

 

Efter dessa inledningsord började han skildra sitt liv. Han hade tagit alla jobb han kunde få.  arbetat hårt och skadat sin högra hand. Nu ville han skildra sitt liv för brorsonen Eskil i Göteborg. Amdrew var en författarbegåvning som lät fantasin fylla ut minnesluckor.

 

Andrew tog alla byggnadsarbeten han kunde få. I början av det nordamerikanska inbördeskriget fick han ett välbetalt arbete som gick ut på att bygga broar åt den nordstaternas armé. Dessa män kallades för konstruktörer och i gruppen fanns många skandinaver. Denna trupp fick fara i en godsvagn till floden. Maten var ganska god och arbetet kunde vara tungt. När nordstaternas armé drog sig tillbaka blev maten betydligt sämre och det hände att kocken samlade in råttspillning och la den i soppan.

 

Nordstaternas soldater drog sig tillbaka och lämnade konstruktörerna utan vapen i ett läger. På natten kom sydstaternas soldater stormande och tog alla till fånga. Soldaterna var hungriga och saknade hela kläder. Alla tvingades att öppna sina väskor och soldaterna tog både mat och kläder. Någon mat i detta fångläger fick de inte.

 

En natt rymde fångvaktarna eftersom de förstod att soldaterna från den norra armén tänkte gå till anfall. Efter diskussioner beslöt sig fångarna för att rymma så snart det blev ljust.

 

Nu gällde det att inte villa bort sig utan försöka lyssna efter ljud. På vägen stötte de på ett märkligt följe. Först kom en vagn dragen av en mager häst och en mulåsna. Kusken var en negerslav och han var tillsammans med sin familj på väg mot nordstaterna. Efter kom en ko och på den låg en trasig madrass som herrsadel. Ryttarinnan red som en man. I madrassen var fyra hål urklippta och ur dessa tittade små svarta huvuden. Sist i tåget traskade två äldre barn och de vallade ett par får och getter. När dessa förrymda slavar insåg att de hade stött på konstruktörer från nordstaterna bjöd de på mat.

 

Andrew hade svårt att samla tankarna. Kriget hade varit mycket otäckt. Flera av hans kamrater hade stupat och han hade fått gräva mängder av gravar. När freden äntligen kom reste han tillbaka till Chicago.

 

När kriget var slut kom nya problem. Var skulle de frigivna slavarna hitta arbete? Vad kunde en före detta slav? Gick det att lita på en neger?  Kunde en neger fälla träd i staterna Michigan och Ohio? Skogsägarna skakade på huvudena. Det var svenskar de ville ha för dessa många gånger farliga arbeten.

 

Chicago var en kåkstad, som vuxit upp på ett sumpigt område. Här fanns flera små fabriker, som byggde på hantverk. Dit hörde bland annat konsten att blåsa glas. Andrew stannade bara några dagar i den smutsiga och stinkande staden. De bäst betalda jobben fanns som skogshuggare i Michigan.  Det var dit han flyttade.

 

Natten den 9 oktober 1871 lystes natthimlen upp av ett intensivt ljus, som syntes både i Michigan och I Wisconsin, där brodern Theodor bodde. Alla förstod vad det var frågan om. Kåkstaden Chicago brann. Theodor hade utbildat sig till snickare. Han visste att så snart elden var släkt skulle staden byggas upp igen. Har fanns det jobb. Brodern Andrew tänkte likadant. Knepigare var det för brodern Samuel, som var en av Chicagos skräddare. Han och andra svenskar behövde hjälp med mat och husrum.

 

Nu gällde det att förklara hur branden hade uppstått. Naturligtvis ville Gud straffa ett syndfullt folk och hade därför låtit en meteorit slå ner i staden. Förklaringen var mycket enklare. En fattig irländsk kvinna bodde tillsammans med sin magra ko i en kåk. En kväll hade hon tänt ett ljus för att söka värme bredvid kon. Hon hade snubblat och sedan började allt brinna. På natten började det regna och stadens dåliga gator förvandlades till lervälling. På morgonen blev borgmästaren orolig. Han kallade in trupper och soldater patrullerade gatorna.

 

Svenskar i hela USA skänkte pengar till sina landsmän i den drabbade staden. Nu skulle en ny stad i sten byggas upp. Detta kom att kallas för Fågel Fenix.

Andrew från Chicagos brev

Bild (66)

I mitt fotoarkiv har jag en bild av Andrew, född år 1835, och som senare i livet bosatte sig i Chicago. Han ändrade i USA sitt namn till Andrew.  Han var äldst av sju bröder och alla utom den yngste Anton följde i hans spår. Ingen av dessa pojkar ville bo på landsbygden. Det var storstadens myller av folk som lockade.  Till denna storstad sökte sig senare hans yngre bröder. När köpt en ny kostym sökte de upp en fotograf och skickade bilden till släkten i hemlandet.

Andrew från Kolstorp var en av de första från sin bygd som sökte sin lycka i USA. I min familj ansåg de flesta att han var en hjälte, som hade börjat som småtjuv i Göteborg, kommit över till USA med falska papper och där skrapat ihop en förmögenhet. År 1894 tog min farbror Eskil kontakt med. honom. Kanske önskade han att släkten i USA skulle skicka pengar till honom. Pappa seminarielärare Anton Freemans lön räckte dåligt till. Hans hem hade blivit samlingsplats för musiker och konstnärer.  Man åt ärtsoppa och drack punsch och säkert blev det många gånger mer punsch än soppa. Hustru Amanda spelade piano. Ibland var barnens soppa så tunn att alla som fick mer än fem ärter kunde känna sig privilegierade. Gästerna fick godbitarna från fläsket.

 

Andrew bodde i Chicago som de flesta svenskar på den norra sidan av Chicago. Det var ofta villor med en liten trädgård och en terrass utanför ytterdörren. I brevet berättade jan att det gick bra för bröderna. Theodor hade öppnat sin andra speceriaffär och kunderna kom strömmande.

 

Den dag Andrew skrev sitt första brev till Eskil kände han oro i luften. Chicago hade drabbats av ett inbördeskrig och Andrew var osäker på om postvagnen fortfarande rullade. Allt detta berodde på en strejk i Pullmans sovvagnsfabrik, som låg på den södra sidan. Lugnet från sommaren innan var nu ett minne.

 

Sommaren 1893 var det en världsutställning med industriprodukter och konst från Europa. Bröderna i Chicago samlade ihop pengar till en biljett till lillebror Anton i Göteborg. Svenskarna var populära, de arbetade och lärde sig engelska. De gjorde allt för att bli goda amerikanare och hyllade Abraham Lincoln som sin president.

 

Anton var fascinerad och bländad av detta överflöd. Släkten hade lyckats och han ställde frågor om han inte skulle få det bättre i Chicago än i Göteborg.  Svägerskorna snörpte på munnen. De hade aldrig träffat Amanda men genom sladdret fått veta att hon då och då både skrev och talade nedsättande om släkten. Det sista syns tydligt i de bred hon skrev till sina bröder i Boston. Anton stannade kvar i Göteborg.

 

Anton var inte roas av politik eller ekonomi. Han hade drömmar om att bli lika berömd som Anders Zorn, som hade fått ställa ut några tavlor på världsutställningen.

 

Under ytan på världsutställningen kokade oron. De goda tiderna när järnvågarna byggdes var över och nu började det bli ont om arbeten. Det hade också kommit en ny invandrargrupp med ett annat sätt att uttrycka sig. Det var judar från Ungern. Flera av dem hade med sig socialistisk litteratur och de var inte främmande för att engagera sig politiskt.  Det fanns en annan oroshärd. Det var tyska politiska flyktingar, som hade tvingats lämna sina hem på grund av att kejsar Wilhelm i Tyskland var rädd för socialister.  De hade fört med sig tankar om att bilda fackföreningar vars första mål var att införa åtta timmars arbetsdag för industriarbetare. De var heller inte främmande för att en vit arbetare skulle få högre lön än en svart. Det låg i de svartas natur att vara opålitliga.

 

Det stora företaget i Chicago var Pullmans sovvagnsfabrik. Nu fanns det järnvägslinjer från kust till kust och det var bekvämt att åka på natten. Den stora fabriken låg i södra Chicago och här fanns bostäder för arbetarna. Många arbetare hade stora familjer och under de gyllene åren behövde inte arbetarna betala hyra för sin bostad.  Ägaren av fabriken hade lånat pengar för att kunna bygga anläggningen med tillhörande personalbostäder. I kontrakten stod det att räntan på pengarna skulle vara 30%. Det tillverkades eleganta vagnar och också vagnar för vanligt folk. Här saknades det vatten och sängplatserna var mycket dåliga. Redan efter den första natten stank det i vagnarna, de resande hoppade av tåget och började kräva pengarna tillbaka. Samtidigt krävde långivarna att få tillbaka sina pengar.

 

Hos Pullman tillverkades olika sorter av vagnar. I de elegantaste fanns det både bibliotek och restaurang. Dessutom tillverkades det sovvagnar för alla om sökte sig västerut för att vaska fram guld. Här saknades det mesta och vagnarna gick inte att städa. Resultatet blev att ingen åkte i dessa vagnar och de gick inte att sälja.

 

Georg Pullman tog ett drastiskt beslut. Arbetarna hade gratis bostad och två gånger i månaden delades lönen ut. Den var 9.07 dollar. År 1894 var det inte tal om gratis bostad och hyran fastställdes till 9 dollar. Kvar för familjen att leva på var 7 cent. Till och med de konservativa tidningarna var upprörda. Detta var värre än på slaveriets dagar i sydstaterna.

 

Det blev vild strejk. Arbetarna rusade till järnvägen och slog sönder alla pullvagnvagnar de hittade. För att verkligen visa sin makt gav de sig på postvagnarna. Nu skulle Chicago bli helt isolerad. Det kom tåg lastade med livsmedel från landsbygden. Hungriga arbetare upptäckte detta och plundrade tågen. Fotografen av bilden är okänd.

Bild (65) strjk

 

Georg Pullman tog genast kontakt med president Grover Cleveland, som kallade in Nationalgardet. Soldaterna fick i uppgift att slå ner upproret. Hur många som dödades framgår inte, bara att Georg Pullman insåg att han inte kunde stanna kvar i Chicago. Han flydde ut till landsbygden och återvände först som död till Chicago. När upproret lagt sig sammanträdde en domstol.  Det var politisk rättegång och i den dömdes fackföreningens ledare till fängelsestraff.

 

Längre än så kom inte Andrew i sitt skrivande. Han gjorde ett uppehåll och tittade på sin högerhand Någon gång under ungdomsåren hade han skadat handen och den hade aldrig blivet helt återställd.  Han skrev och åren gled samman för honom. När bröderna senare fått veta vad han skrivit till brorsonen fick Eskil ett brev från den framgångsrike Theodor. Andrew var författare och hans skildring av livet hade ingenting ned den bistra verkligheten att göra.

Litteratur : William Cahn. A pictural history of American labor ISBN 0-156-172046

Min farfar folkskollärare John Chronschough

Bild (63)Abtn FREEMAN

Jag har hittat ett ungdomsfotografi av min farfar. Det togs antagligen i samband med att han hade avslutat sin utbildning som folkskollärare och fått sin första tjänst i Gamla Lödöse. I min familj berättades ofta historier om farfar. Många av dessa var påhittade för att göra släkten finare än den

Min farfars riktiga namn var Anton Freeman. Det var det amerikanska namn som hans äldre bröder hade tagit i Chicago. Farfar var en stolt ung man, som år 1875 tittade rakt in i kameran. Han var 23 år och träffade regelbundet konstnärer och musiker på Lundins matsal på Kaponjärgatan i stadsdelen Haga i Göteborg. Hit sökte sig också läkaren och författaren August Bondeson. När jag var barn på 1930-talet tog pappa med mig till denna gata. Den gamla kanalen hade ersatts av rör under marken. Han pekade ut huset där matsalen hade legat. Haga var då de fattigas stadsdel och här var arbetslösheten mycket stor. Det var i denna matsal som farfar hade lärt känna systrarna Amanda och Ida Ludin. Den vackra och glada Ida blev hans livs stora kärlek.

Bild (62) Ida Lundin

Augusta Lundin var född 1830 och var gift två gånger. Efter det att hennes förste make avlidit gifte hon om sig med Lundin, som efter det att det sista barnet var född 1863 bara försvann. Augusta tvingades nu att försörja sin familj. Det är alltså fullt rimligt att hon satte upp en matsal i Haga och att hennes döttrar Amanda och Ida hjälpte till.

Det finns ett ungdomsfotografi på Ida. Hon hade fått besök av en hårkulla och hade en elegant frisyr. Snart tröttnade Ida på sin fästman skolläraren. Han kunde inte erbjuda någon lyx utan bara att bli hustru till en lärare på landsbygden

En dag hände det något oväntat. Otto Löwing steg in i matsalen. Han bodde i Stockholm där han hade startat en reklambyrå. Han tankar var att reklam måste finnas där folk samlades och där det fanns tid att läsa. Ett utmärkt ställe var utedassen, som på landet kunde ha flera hål bredvid varandra. Ida såg ett gyllene tillfälle. Hon började flörta med reklammannen. Det fanns möjligheter i Stockholm, hon skulle bli hemmafru och ha egen piga. Löwing berättade att han bodde fint med utsikt över Humlegården. Ida  slog nu upp förlovningen med Anton och gifte sig med Löwing. Storasyster Amanda hade hela tiden varit en smula förälskad i den vackre läraren. Hon log mot honom och snart kunde de förlova sig.

Pappa berättade att efter det att Ida flyttat till Stockholm måste Augusta Lundin hitta ett annat sätt att försörja sig. Hon fick ibland tillfälliga arbeten och hade inte klarat att försörja sig om inte familjen hjälpte henne. Två av hennes söner hade utvandrat till USA och bosatt sig i Boston. De skickade regelbundet genom hjälp av Amanda pengar till henne.   Augusta avled i Göteborg år 1911. Då hade sonen fotografen Axel flyttat från Södertälje till Göteborg och han tog ett fotografi av henne.

Bild (60) augusra Lundin

Amanda måste efter det att matsalen lagts ner hitta ett sätt att försörja sig i väntan på den dag hin skulle gifta sig med Anton till den dag när hon kunde gifta sig med sin skollärare. Turen var på hennes sida. Hon blev guvernant på en herrgård utanför Vänersborg. Herrgårdens ägare var musikalisk och i arbetsuppgifterna ingick också att spela upp tilldans på kalasen. Amanda stannade kvar på herrgården till sommaren 1879 när hon gifte sig med sin Anton.

Anton gick helt upp i sitt arbete och sina författardrömmar. Han arbetade extra som teckningslärare på Göteborgs Slöjdförening och Amanda såg till att konstnärer och musiker sökte sig till hemmet. Det var mycket musik och pianot var aldrig tyst. Amanda älskade att skriva brev och höll god kontakt genom brev med sina bröder, som hade utvandrat till USA. Hennes svaghet var att hon inte kunde laga mat och allt hushållsarbete skötte hushållspigan Sofie om.

Det uppstod problem i släkten. Reklammannen Löwing visade sig vara en hustyrann. När brodern Axel kom på besök blev han bryskt utkörd och samma sak drabbade Anton, som en sommar var i Stockholm för att studera de senaste metoderna att lära barn att skriva snyggt. Stålpennorna hade börjat ersätta gåspennor och papper var inte längre lika dyrt. Nu gällde det att lära barnen både att skriva med stålpenna på papper och krita på en griffeltavla.

Amanda hade en yngre syster Gerda. Hon var gift med folkskollärare Daniel Odquist, som arbetade i en skola I Alafors vid Göta Älv inte långt från Göteborg. Det hände ibland att Amanda tog barnen med sig och for med en ångbåt till systern. Daniel Odqust var illa omtyckt i släkten- Han måste alltid ha rätt och tålde inte minsta kritik. Amanda var en smula rädd för honom, medan Anton såg honom som en framgångsrik lärare. Det finns stora likheter mellan honom och folkskollärare John Chronschough.

Sorgen blev stor år 1880 när Ida helt plötsligt avled. Hennes ende som Olle var då två år. Alla I den stora släkten saknade Ida. Brodern Axel, som var fotograf, försökte förgäves få kontakt med Löwing efter jordfästningen.

Aton ägnade all sin lediga tid åt att skriva. Han skriv aldrig i jagform utan använde pseudonymen Chronschough.  Anton skrev boken i två exemplar. Det ena lämnade han till vännen August Bondeson och det andra behöll han. Det är detta exemplar som nu finns på Universitetsbiblioteket i Göteborg.  I slutet på 1800-talet trycktes boken och den fick omedelbart många köpare.  Landets kulturelit hade roligt. Folkskollärare var uppkomlingar utan bildning.

Anton avled 1902 och Amanda hade svårt att få pengarna att räcka till. De äldsta barnen hade arbete, Signe som folkskollärare och Eskil som kamrer på rederiet Transatlantik. Större del av lönen tvingades de att lämna till Amanda. Pengarna skulle gå till de två yngsta syskonens utbildning. Helga fick ta studenten och sedan bli folkskollärare och den yngste borde bli präst. Han måste sedan tjänstgöra i Göteborg och som ogift ta hand om sin mamma. Så blev det inte. Pappa blev präst, flyttade till Visby och gifte sig. Han visste med sig att han skulle mötas av stora svårigheter i sin hemstad och i Göteborgs stift. Prästerna höll sig för sig själva och nästan alla präster var släkt med varandra. Problemet var Amanda, som tyckte att sonen hade svikit henne. Barnbarnen blev för henne ett obehagligt gissel.

Amanda överlevde Anton i 33 år. Jag var fem år när hon dog och minns med fasa den svarta illasittande klänning av lumpylle jag hade på hennes jordfästning.

Folkskollärare John Chrounschough var min farfar

 

Det endBild (54) FARFARa fotografiet av min farfar är från början av 1900-talet. Då hade han lagt på hullet på grund av stillasittande och för mycket punsch tillsammans med sina konstnärskamrater.

 

Jag har ett stort släktarkiv med brev och bilder. Det mesta kommer från min pappas släkt. En del saknas och det är originalmanuskriptet till John Chronschoughs memoarer. Jag hittade det i slutet av 1950-talet och min pappa skänkte det till universitetsbiblioteket i Göteborg. Då var det tal om att hela släktarkivet skulle skickas dit. Jag vägrade eftersom det i arkivet finns personliga uppgifter, som jag då inte ansåg borde vara tillgängliga för allmänheten. Dit hörde till exempel att den präktige skolläraren spred sin vildhavre i Bohusläns skärgård. När mina äldre bröder insåg detta var det inte tal om att arkivet skulle lämnas ut. Nu är det annorlunda.  Jag är folkskollärarens enda kvarvarande barnbarn

 

Skolläraren Chronschough verkliga namn var Anton Freeman och han arbetade som lärare i välskrivning och teckning på folkskoleseminariet i Göteborg. I arkivet finns det brev både till och från honom. Han var en dubbelnatur, en del av honom var en pedantisk hustyrann och lärare och den andra en man med konstnärsdrömmar.  Han var född år 1852 och avled 50 år senare.

 

Anton hette ursprungligen Andersson och namnbytet skedde i samband med att han utbildade sig till folkskollärare. Då uppmanades han att byta efternamn och han valde då sina äldre bröders amerikanska namn Freeman.

Anton var född 1852 på gården Kolstorp i Harestads församling strax utanför Kungälv. Han var yngst av sju bröder. Hans mor Johanna Jönsdotter kom från gården Guntorp i Solberga. Hon var mycket religiös och läste regelbundet i familjens evangeliebok. Det var ont om kontanter vilket förde med sig att de aldrig köpte en bibel.

Som ung ritade Anton av sitt föräldrahem. Huset var inte stort och på Antons teckning syns det att ladugården behövde repareras.

kPLSTPRPBild (58)

Anton var sladdbarn och var 17 år yngre än sin äldste som Andreas, som var född år 1835.  Andreas blev familjens problem. Han trivdes inte på landet utan flyttade till Göteborg, där han drev runt och tog tillfälliga arbeten i hamnen. Det hände mer än en gång att han ertappades med stöld. Gatorna i Göteborg var inget problem för honom och i Nordstan fanns en man, som sålde amerikavästar. I innerfickan låg ett utvandringsbevis med ett annat namn och en biljett till Nordamerika. I början av mars år 1861 steg han av segelfartyget och möttes av amerikanska soldater, som krävde att han skulle ge sig av till sydstaterna för att delta i det amerikanska inbördeskriget. Nu gällde det att lyda order. Hans enda insats i kriget blev att arbeta med att så läger. Riktigt vad som hände blev aldrig klarlagt. Andreas flydde från kriget och flyttade till Chicago. Gissningsvis skrev han hem och snart flyttade de yngre bröderna till svenskstaden Chicago. Den ende som blev kvar hos föräldrarna var sladdbarnet Anton.

Anton ville bli konstnär och flyttade till Masthugget i Göteborg.  Han sökte sig till bohemerna i en matsal vid Kaponjärgatan precis nedanför Skansen Kronan. Då fanns det bara små gångbanor och mitt i gatan strömmade en kanal med vatten från Skansen Kronan. Ansvarig för matsalen var madam Lundin och hennes döttrar Amanda och Ida. Amanda behövde aldrig laga mat eller städa. Hennes uppgift var att spela piano och sjunga mer eller mindre oanständiga visor tillsammans med gästerna. En av dessa handlade om Heppe-Neppe-Tepp, som hade grava alkoholproblem och ständigt råkade ila ut för fylleriförseelser och hamnade i fängelse för dessa.

Amanda hade en yngre syster Ida, som förde sig mycket graciöst och flörtande gled runt bland gästerna. Hennes enda ambition var att bli rikt gift. I konstnären Anton såg hon framtiden. Han var inte ovillig. Ida var söt och snart var de ett kärlekspar. Detta var naturligtvis ingenting som Anton berättade för sina fromma föräldrar eller skrev till sina bröder i USA.

Det kom brev till Anton från fadern. Om pappan själv skrev breven eller om han bad om hjälp får vi aldrig veta. I alla breven finns en religiös underton. Mitt intryck är att Anton inte var road av det kristna budskapet. I husförhörslängden står det bara antecknat att han kunde läsa.

Vintern 1878 var mycket kall och Anton fick ett brev från sin pappa. Han hade fått ett brev från sonen Theodor i Chicago och kände sig trots detta lika ensam som en fågel på taket. En glad nyhet var att kon hade kalvat och att han så småningom skulle skicka både smör och ost till Anton. Han hade hört talas om förstörda städer med nattugglor på taket och kände sig inte som en sådan. Till slut bad han att Gud skulle välsigna Anton.

Det kom fler brev från pappan. Han hade fått pengar från Theodor i Chicago och nu bad han Anton skriva ett tackbrev. Det sista brevet kom i februari 1879. Det var mycket kort och innehöll endast ett meddelande om att modern hade dött och skulle jordfästas i Harestads kyrka lördagen den 6 januari 1879. Det finns inga notiser om att Anton deltog i begravningen.