Katrinebergs gård och Adolf ludvig Levin

År 1755 är ett årtal som har försvunnit i historieböckerna. I de sydvästra förorterna har de stor betydelse. Det var nu som Adolf Ludvig Levin köpte ett stort område mellan Årstaviken och sjön Trekanten och låt uppföra gården Katrineberg. Han var en tysk jude och för att få tillstånd att äga mark måste han avsäga sig sin judiska tro och bli protestant. För att detta skulle kunna ske kallades han till förhör hos ärkebiskopen. När detta var klart döptes han i Slottskyrkan och kung Adolf Fredrik var hans fadder och fick då dopnamnet Adolf. Vem som Hade bett honom flytta till vårt land är oklart. Han kom att spela och undanskymd roll i det politiska livet.

Katrineberg ligger vid en nu bortforslad rullstensås och här fanns bra tillgång till dricksvatten. Adolf Ludvig Levin var driftig och utnyttjade möjligheten att få bidrag var att starta en manufaktur. Manufaktur betyder att man tillverkade med hantverksmetodet en serie likadana varor. Levin insåg snabbt att det svenskarna behövde var bäddsoffor och skor. Bäddsofforna blev en framgång och de såldes också till länder på den andra sidan av Östersjön. Han blev förmögen och köpte det Stenbockska palatset på Riddarholmen.

Adolf Levin var ingen politiker och var inte engagerad i bråket mellan de två stora partierna Hattar och Mössor. Han hade kontakt med kung Adolf Fredrik och dennes hustru den dominanta Lovisa Ulrika

Större delen av 1700-talet brukar kallas för frihetstiden, en tid när de olika politiska partierna bestämde vilka som skulle sitta i rådet. Hör togs alla beslut och kungen hade ingenting att såga till om- De två partierna var Hattarna och mössorna. Riksdagen var indelat i fyra stånd och det hörde till vanligheterna att dela ut mutor till riksdagsmännen för att de skulle rösta på ett bestämt sätt. Fransmännen var frikostiga med mutor till hattarna. Kungen Adolf Fredrik, var inte road av politik utan gillade att syssla med trähantverk. Till skillnad från sin hustru avskydde han att folket skulle bjudas in och titta på när han åt frukost i sim sängkammare. Når han sommartid i Ulriksdals hade tillfälle smet han ut, tog med sig en vinflaska och ett par glas och bjöd bönderna på ett glas vin.  

Adolf Fredriks viljestarka hustru var av en helt annan mening. Kungen måste ta tillbaka sin makt och hon tänkte genom en statskupp ta kontroll över landet. För att lyckas med detta måste hon kunna muta flera riksdagsmän. Till sin hjälp fick hon greve Erik Brahe. Nu gällde det att skaffa fram pengar så att hon kunde muta riksdagsmännen att återinföra kungens rättigheter att regera landet. Från att vara en drottning utan makt blev hon en lagbrytare. I tysthet lånade hon juvelerna i skattkammaren, smugglade ut dem ur landet till Hamburg, där en tysk bankir fick i uppdrag att pantsätta dem. Detta skedde och när allt var klart tog bankiren kontakt med några i Hattarna. Dessa män insåg vad som hade hänt och krävde att alla i Rådet skulle få se juvelerna. Drottningen greps av panik och lyckades förhala ärendet. På något sätt måste juvelerna komma tillbaka till Stockholm.

Vem i hovet som kontaktade en tysk-judisk bankir vet vi inte. Det var Ludvig Levin som kom och han lyckades orda ett lån så att juvelerna kunde skickas tillbaka.  I slutet av året var allt klart och Rådet kunde få titta på juvelerna. Vem som slutligen betalade lånet framgår inte av den litteratur jag har tillgång till. Drottningen ansågs som en säkerhetsrisk och det gick inte att avrätta henne. Hennes rådgivare Erik Brahe dömdes till döden och blev till folkets stora förtjusning halshuggen på Riddarholmstorget.

Gustav III var nio år när detta kände. Han var brådmogen och tog illa vid sig. Med frihetstidens oklara regler kunde ingen i kungafamiljen känna sig säker. Han kände stor gemenskap med judarna, som hjälp hans mor ur en knepig situation. judarna skulle inte tvingas att byta religion utan få bo och arbeta i de stora städerna.

Adolf Ludvig Levin insåg snabbt att verksamheten måste växa. Runt Katrineberg växte andra företag upp. Ett företag, som fortfarande finns kvar, är brädgården. Släkten Becker kom och här tillverkades färger av olika slag och till en början förbandsmaterial och sårsalvor. Det hände att arbetarna med bäddsoffor skadade sig och då måste det finnas sjukvårdsutrustning. Adolf Levins dotter gifte in sig i släkten Becker. Adolf Levin blev med åren mycket förmögen och köpte det Stenbockska palatset på Riddarholmen.

Gustav III hade byggnadsplaner. I Haga ville han ha ett stort slott och ett stall för 400 hästar. Tomterna skakades ut och grunderna grävdes, rosa tegel till slottet och gråsten till stallgrunde. Mer än så blev det inte. På en maskeradbal den 16 mars 1792 blev Gustav III skjuten och knappt två veckor senare avled han. Då fanns det inga pengar i statens kassakista.

Adolf Ludvig Levin hade inte glömt att det var Gustav III som gjort det möjligt för judar att bo och arbeta i Sverige utan att tvingas byta religion. Han köpte byggnadsmateriel för slott och stall. Det rosafärgade teglet användes för att bygga om det Stenbockska palatset och gråstenen för stallet blev en mur Katrineberg. Muren är byggd utan cement och är ett mästerverk, som fortfarande finns kvar.

En filt med rosor

Det kan bli spännande möten i tunnelbanan. Jag satt i tunnelbanan på väg till Skärholmen när jag helt oväntat hörde en viskande röst bakom ett visir talade om för mig att det fanns filten ”Det är en ros utsprungen” i de nya svenskarnas affär i Skärholmens centrum. Jag gick dit, blev förtjust i filten och köpte en. Den ligger ni på min säng och manar till läsning av bibeln. Mötet med de nya svenskarna i affären blev som en symbol av julens budskap om frid och försoning. Går detta att predika om detta i en stadsdel där muslimer och kristna stöter på varandra i den livliga handeln vid torget i Skärholmen? Alla känner till konflikterna i Mellanöstern men ingen pratar om det. Vi konstaterar bara att kilopriset för potatis är hälften av priset i min förorts ICA-hall. Sedan säger vi några ord om barndomens jular

Jag växte upp under skuggorna av Hitlers stövlar. På jularna sjöng vi alltid psalm nummer 113 i vår nuvarande psalmbok om att en ros har börjat blomma. Att en filt med rötter i en annan religion i folkets fantasi har blivit en tolkning av en psalm är fantasieggande och skulle ha varit helt otänkbar i min barndomsstad Göteborg. Här var det syndabekännelsen som var det viktigaste under högmässan. Det var kallt på nätterna och några varma filtar ägde vi inte. Det hände att vi la tidningspapper mellan lakanet och den tunna filten för att det skulle bli varmare i sängen. Det prasslade och jag funderade på om det var trollen som bjöd upp till dans under vintergatan.

Hemma hos oss var julen färglös. Mamma avskydde färgsprakande julgranskarameller och jag var ensam i klassen om att inte kunna vika tunt silkespapper.

Mina ögon vandrar tillbaka till filten. Den är tillverkad i Kina och det saknas information vem som har ritat mönstret. Kanske är det en katalog från en engelsk trädgårdsfirma eller en färgglad sagobok om en dockas nattliga äventyr i en blomsterhandel som har inspirerat den okände konstnären. Livet under det andra världskriget känns nu som en ond dröm, en frusen tillvaro där de enda blommorna var iskristallerna på fönstren.

Maten under vintermånaderna var ett stort problem. Allt utom fisk, potatis och rotsaker var ransonerat När det var kallt gick inte fiskebåtarna ut och då fick vi till middag vit mjölsås med persilja och kokt potatis. Det blev något av fest när det stod kokt torsk på matbordet. Mamma odlade persilja i söderfönstren. Den smakade ingenting, var blek och de sönderklippta bladen simmade som skrämda små fiskar runt i den klimpiga såsen.

Det blev julafton och efter kyrkobönen klocka fyra på eftermiddagen kom pappas ogifta syskon hem och vi hade en liten andaktsstund. Vi sjöng om julen som en ros och några fromma julsånger. Det var vinter och vicevärden hade slutat att elda för dagen. Det gick inte att se ut eftersom fönstren var täckta med iskristaller. Efter detta blev det middag med potatis inlagd sill, brysselkål, mammas hemgjorda julkorv och julskinka. Jag frös eftersom vicevärden måste spara på veden. Vi hade värmeledning i vårt hus vilket var en lyx under 1940-talet Jag drömde om att få en tjock, varm och färgglad filt i julklapp. Detta var en lika omöjlig julklapp som en resa till månen.

Min äldsta faster påpekade under middagen att hon som nyexaminerad folkskollärarinna hade av farmor tvingats att betala pappas prästutbildning, Hon skulle därför ha de bästa bitarna. Att ge syskonbarnen trevliga julklappar var det inte tal om.

Några glada minnen av barndomens kylslagna jular har jag inte. Tråkiga gudstjänster avlöste varandra. Pappa var präst i Annedalskyrkan och vi bodde vid Linnéplatsen. Vissa jular var det snö och då gick syföreningstanterna vakt i Slottsskogen och spanade efter prästernas ungar. Det var brott mot sabbatslagen i tio Gids bud att inte gå till högmässan och rabbla syndabekännelsen och då bli medveten om att skidåkning på söndagar var en lika stor synd som att stjäla. En jul i gryningen la jag en lapp på köksbordet att jag var i Slottsskogen och tänkte komma till Annedalskyrkan idrottskläder och placera skidorna utan porten till konfirmandrummen i källaren. Det väckte visst uppståndelse bland de fåtaliga kyrkobesökarna att jag kom klädd i sportbyxor och kängor. Många år senare berättade en av sladdertant Elin att hon aldrig kunde förstå min fascination av friluftsliv. Annedalskyrkan var som vackrast vintertid när det sneda vinterljuset smög sig in genom de höga fönstren.

Livet har blivit mycket bättre än jag väntade mig som barn. Bilder av ransoneringskort finns i historieböckerna och det går att före julafton köpa röda rosor i livsmedelsbutikerna.
Det bästa för mig är att jag slipper frysa på nätterna och kan njuta av den färgsprakande filten när jag vaknar.

Liljeholmen och Svältkrans

Det är något visst med skymningen i Liljeholmen. Himlen glänser i rött och julens frid känns mycket nära.

 Idag är det fint att äga en bostadsrättslägenhet i Liljeholmen. Här bor välbärgat folk som har råd att kosta på sig en vacker och doftande julgran eller att kila in hos Clas Olson och köpa en av plast. Årets julkalender tar oss hundra år tillbaka i tiden, till en värld utan mobiltelefoner och datorer, en tid när plast var helt okänt. Vi vet ganska bra hur folket levde i området år1920-talet tack vare Erik Asklunds bok `Svältkrans` och dagböcker, som skrevs av prästerna på Långholmens fängelse.  Många av de intagna kom från slumområdet runt sjön Trekanten. Erik Asklunds bok kom ut under de sista månaderna krigsåret 1944.

Hösten 1944 var Liljeholmen ingen trevlig stadsdel att bo i. Tack vare närheten av Beckers färgfabrik var husen nålade i glada färger och tillfälliga besökare tyckte att området var mysigt. Mellan husen fanns det små trädgårdsland med vildaplar och uppgrävda potatisland. Men skenet bedrog. Mellan husen låg en behaglig doft av hembränning och där vilade stilla dagar en stank av överfyllda dasstunnor. Bråkande tonårspojkar drog runt på gatorna och om de hade möjlighet stal de cyklar och annat, som gick att sälja. De hade ingen bostad och fanns bara som ett namn i boken över församlingens bok över obefintliga. Polisen ingrep och de dömdes till fängelsestraff, som skulle avtjänas på Långholmens fängelse. Tack vare fängelseprästens innehållsrika dagböcker vet vi att pojkarna hade slarvat sig igenom folkskolan och att flera av grabbarna kunde nätt och jämnt läsa. I fängelset hände det mer än en gång att de började slåss och då använde de stolarna som vapen.

Husen hade uppförts i spekulationssyfte i slutet på 1800-talet. De var slarvigt byggda och på höstarna kröp kyla och fukt in genom springorna. Nu kom trasmattor fram och placerades framför sprickorna. Husets varmaste ställe var framför köksspisen och här fanns ett litet bord. Husen saknades elektriskt ljus och över bordet hängde en osande fotogenlampa. I ordentliga familjer höll mor i huset ett vakande öga på barnen så att de läste sina läxor ordentligt. Barnen måste få en bättre framtid. Här var hoppet levande.

På andra sidan av bron glittrade staden med biografer och danssalonger. Detta lockade ungdomarna bort från de gamla träkåkarna och Hornsgatans vackra tegelfasader födde i dem drömmar om en bättre värld. Tonårsflickorna greps av äventyrslust, kanske skulle de med rätt uppvaktande kavaljer skapa sig en trevlig framtid som hemmafru. Ofta slutade allt med en katastrof. Det blev kvinnoasylen där de kunde föda sitt utomäktenskapliga barn. Prästen antecknade att fadern var okänd.

Erik Asklund traskade ofta över Liljeholmsbron för att bekanta sig med det skrämmande Liljeholmen. En vinterdag stötte han ihop med ett par ungdomar, som hade åkt skidor över bron. De tittade storögt på den målade och fallfärdiga husen och undrade om man verkligen kunde bo i dessa ruckel. De fick ett oväntat svar.

”Kom tillbaka till våren när vildaplarna blommar!”

De äldre männen upplevde att det inte längre fanns något hopp. De köpte hembränt och tröstade varandra genom att berätta om de lyckliga barndomsåren före storstrejken 1909. Hösten var festernas rid. Då samlades folket under vildaplarna, hängde kulörta lyktor med stearinljus i trädgården. Kaninerna, som hela sommaren levt på balkongerna, slaktades och serverades tillsammans med potatis. Man åt, sjöng och gladde sig åt att ha trevliga grannar.

De äldre hade år 1944 förlorat hoppet och sjönk in i minnenas värld. Att berätta vad de hade upplevt blev en flykt från dagens brutala verklighet. De mindes storstrejken 1909. Då fanns det sammanhållning och hjälpsamhet. Allt detta hade försvunnit ock skulle nog aldrig komma tillbaka. I detta armod gick det att hitta livsglädje som höstens gårdsfester med hemodlad potatis och stekt kanin. Det hörde till att alla som hade en bra bostad skulle ha en sommarkanin. Man delade på det lilla som fanns.

Jag har med Erik Asklunds bok i handen strövat runt i Liljeholmen och varit på spaning efter rester av det han skildrar. Det finns spår av trädgårdar kring tvärbanan vid Liljeholmen men alla vildaplar har huggits ner. Ett fåtal gamla hus finns kvar och nu är balkongerna inglasade. Dagens barn är inte ute på höstarna och samlar gräs för torkning till balkongkaninerna. De går hem och spelar datorspel. Flera mammor har gett upp hoppet om att deras barn skall få bra skolbetyg och komma in på ett statusgymnasium som Södra Latin eller Östra Real.  Erik Asklund har de aldrig hört talas om. Kunskap om vårt lands litteraturhistoria är inte lika omfattande som den var på 1950-talet.

Det är något visst att stå vid ett av de kvarvarande husen i Gröndal. De har renoverats och lägenheterna är nu bostadsrätter. Det är sällan någon av dessa lägenheter blir till salu.

Det är märkligt. Jag leder ibland stadsvandringar och det kan komma över 20 personer. Det är alltid några tonårspojkar med och de ställer frågor om det fanns telefoner och hur man lagade mat när det inte fanns några mikrovågsugnar.

Lovisa Ulrika af Sövdeborg

Våren vid tvärbanan Liljeholmen bjuder på oväntade upplevelser. Vid kanten av gångvägen blommar pingstliljor. De berättare en lång historia om det tappra folket som i slutet av 1800-talet i slumområdet Årstadal. De gjorde sitt yttersta att förgylla det trista livet med blommor. Det var landshövding Erik Josias Sparre af Söfdeborg, som, hade uppfört området. Efter hans död år 1886 ärvde dottern egendomen Årsta i Brännkyrka socken och blev ansvarig för Årstadal.

Idag tänker vi inte på att Liljeholmens centrum ligger i en dalgång, som åt öster sluttar ner mot Årstaviken och åt väster mot sjön Trekanten. Vid sekelskiftet 1900 var området känt för sina slarvigt byggda träkåkar och för att här saknades dricksvatten och ett fungerande avloppsnät. Grisar sprang runt på gatorna mellan husen och ingen brydde sig om att ta hand om soporna.  

I Liljeholmens historia glider det fram kvinnor med märkliga och ibland tragiska livsöden. Dit hör Lovisa Ulrika Sparre, som var dotter till ägaren av Årsta. Hon var född år 1852 och i sin ungdom bodde hon i Vänersborg. Fadern, Erik Josias Sparre, var landshövding i Älvsborgs län.

Fadern har skildrats som den ständigt frånvarande landshövdingen. Detta berodde inte på lättja utan på hans mycket stora intresse för järnvägar. En järnväg kunde göra landsbygden rik och när det gällde Dalsland kunde välståndet öka tack vare att det snabbt gick att frakta havre från landsbygden till Göteborg. Här köptes den upp av engelska köpmän för att sedan användas som hästfoder i London.

Erik Josias Sparre ansåg att staten inte skulle ansvara för andra järnvägar än de beslutade stambanorna. De övriga skulle privata företag äga. För att kunna förverkliga järnvägen genom Dalsland måste han skaffa fram kapital. Det gick att stycka av tomter till bostäder och på området vid nuvarande Liljeholmstorget lät han bygga hyreshus. Området kallades för Årstadal eller Föreningsdalen. Vatten kunde hämtas i sjön Trekanten och att bygga avloppsledningar var det inte tal om. Till några av husen fanns det små trädgårdsland och på vårarna syns fortfarande spår av detta i form av blommande pingstliljor.

Erik Josias Sparre var mycket konservativ och jag gissar att detta även gällde inom familjen. Mitt intryck är att dottern gjorde uppror genom att utan pappans samtycke inleda en sexuell relation. När hon sedan år 1880 blev med barn måsta pappan ge med sig och hon fick gifta sig. Den utvalde mannen var Louis de Geer af Leufsta, som var änkeman och 18 år äldre än Lovisa Ulrika. Louis de Geer knusslade inte när det gällde morgongåvan utan skänkte sin unga hustru en mindre jordegendom i Uppland. Enligt tidens lagstiftning blev kvinnorna omyndiga när de gifte sig och deras förmögenhet och egendom fördes över på maken. När det gällde Louis de Geer skrevs det i ett dokument att hustrun fick behålla Årsta som sin egendom. Sockenstämman i Brännkyrka var missbelåten med de sanitära förhållandena i Liljeholmen, men ledamöterna hade stor respekt för Louis de Geer och bråkade aldrig med honom.

Mitt intryck är att Lovisa Ulrika upplevde lycka och trygghet i äktenskapet med de Geer. Han var välutbildad och kunde konsten att sätta sig i respekt. Han avled år 1887 och nu måste Lovisa Ulrika ensam ansvara för förhållandena i Årstadal. Paratyfus var en vanlig sjukdom. Prästen konstaterade i kyrkobokföringen att det fanns många utomäktenskapliga barn i de fallfärdiga husen.

Åt 1887 avled Louis de Geer och hans änka blev myndig. Det var ingen lätt uppgift att ansvara för Årstadal. Lovisa Ulrika gifte år 1894 om sig med Fredrik Rappe, som var jurist med diplomatiska uppdrag. Nu var hon omyndig och hennes make övertog Årsta. Fredrik Rappe tjänstgjorde i Berlin, Paris och Sankt Petersburg. Hur mycket hustrun följde med honom utomlands framgår inte av det material jag har tillgång till.

Det vanliga var i slutet av 1800-talet att ambassadörerna skulle se uppdraget som diplomat som ett hedersuppdrag och därför inte fick någon lön för sitt arbete. Inkomsterna från egendomen Årsta räckte inte till och därför beslöt han sig för att vid Sjövik bygga enkla hus, som kunde hyras ut som sommarnöje till stockholmarna. Dricksvatten kunde hämtas i Årstaviken, avlopp saknades.

Ingenting blev som Fredrik Rappe hade hoppats. Till Sjövik flyttade de sämst betalda arbetarna inom järnvägen och arbetare från Södermalm. Ännu ett slumområde växte upp. Det var vintertid svårt att värma upp husen. Barn och kvinnor var ständigt ute och letade efter nedfallna grenar i skogen.

År 1906 köpte Stockholms stad Årsta. Staden växte och det mer mark för industrier och bostäder. Fredrik Rappes ekonomiska bekymmer var över. Utöver Årsta hade han genom sitt äktenskap fått hustruns aktier i ett par små skånska bruk.

År 1917 skildes Fredrik Rappe och Lovisa Ulrika. Fredrik Rappe flyttade till något av bruken i Skåne och Lovisa Ulrika drog sig tillbaka till morgongåvan hon fått av Louis de Geer.

Mitt intryck är att anledningen till skilsmässan berodde på oenighet när det gällde politiska frågor. Släkten de Geer var känd för liberalism och de ledande önskade satsa på ett starkt försvar. I den framväxande arbetarrörelsen fanns krav på nedrustning och att pengar skulle flyttas från försvaret till utbyggnad av skolsystemet. Den vita studentmössan fick inte längre vara ett klassmärke.

Fredrika Ulrika Sparre gifte aldrig om sig. Det gjorde däremot Fredrik Rappe. Den nya hustrun var dotter till en arbetare. Fredrik Rappe engagerade sig aldrig politiskt. Det är bara det nya äktenskapet som berättar någon om var han stod i politiken.

Litteratur

Kyrkbokföringen från Brännkyrka socken

Ingemar Johansson : Storstockholms bebyggelsehistoria ISBN 91-7844-088-2                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                              

Baptister i Hägersten och Sätra varv

Idag är det få som känner till vad baptismen står för och att den kom på flera olika vägar till vårt land. En del kom från hårkullor, som hade vandrat till Ryssland och där lärt känna en väckelserörelse, som byggde på personlig avgörelse och bibelstudier.  När de kände att den kristna tron var en fast grund att stå på skedde ett vuxendop. Det brukade ske i en sjö eller i en å. Den andra gruppen baptister var sjömän, som kommit i kontakt med baptister under sina utlandsresor.

För en vecka sedan var jag i Sätra Varv och berättade vad jag då visste om området. Husen ligger i Sätra naturreservat och de äldsta husen är från 1870-talet. Idag disponeras husen av konstnärer och det var en av dessa som hade hittat mig på grund av mina bloggar. Konstnärerna hade varit energiska när det gällde att ta reda på vad som hände vid varvet på 1930-talet.

Jag fick veta vad de hade kommit fram till och detta har gett mig impulser att läsa vidare i kyrkobokföringen. Tack vare en flitig präst kom jag underfund med att en stor grupp av varvsverksarbetarna var baptister.

Jag kan på kvällarna se detglittrande korset på Betelkyrkans tak. När vi flyttade hit sommaren 1967 kom det ganska många besökare till söndagarnas gudstjänster. En söndag gick jag dit för att bekanta min med omgivningen. Jag har vuxit upp med statskyrkans fasta gudstjänster. Här kom jag in i en annan religiös värld än jag var van vid.  Den kändes både lockande och skrämmande. Något mer besök blev det inte.

De sista dagarna har jag funderat mycket på hur baptismen kom in i vårt område och till Sätra varv. Prästerna antecknade alltid vilka barn som inte var döpta och på så sätt går det att hitta baptisterna. Vid sekelskiftet 1900 fanns inte det villaområde jag nu bor i och delar av min tomt var en grund sjö. Vid rondellen utanför vårdcentralen i Axelsberg låg samlingssalen Lanposet, där baptisterna hade en söndagsskola. Jag har kommit fram till att ansvariga för denna verksamhet var tegelbruksarbetaren Axel Johnsson. Han tillhörde Norrmalms baptistförsamling, Denna verksamhet växte ut och i mitten av 1930-talet var församlingen så stor att de hade råd att bygga ett eget kapell.

Jag kom till Stockholm 1 januari 1967 Mina barn gick i teaterskola hos Tant inga  i Midsommargården vid Telefonplan. Vi var ett par föräldrar som väntade på våra barn och av dem fick jag höra vad som hände i området. Det märkligaste var baptisterna, som nu blivit pensionärer och äntligen insett att det inte var synd att klippa håret och permanenta sig. De brukade samlades till bibelläsning och bön hemma hos någon i gruppen. Några av dem hade arbetat på LM och skruvat ihop telefonväxlar och deltog i företagets möten för seniorer på Midsommargården   Jag träffade en av damerna och frågade henne om hon hade någon anknytning till Betelkyrkan. Det hade hon inte utan hade vuxit upp på landsbygden kring Sätra varv. I hennes föräldrahem var det en andaktsstund varje kväll. Barn, som satt stilla, kunde få ett par karameller att suga på innan det blev dags att krypa ner i sängen. Mer blev inte sagt.

Våren 2009 fick min strokedrabbade make David en tillfällig liten lägenhet på Kastanjens servicehus medan vårt hus renoverades för att passa en rullstolsburen man. Jag brukade följa med honom till det lilla biblioteket och samlingssalen, där det ibland var underhållning. Här löpte en korridor och på väggarna hängde ett par tavlor, som föreställde ett vuxendop vid Mälarhöjdsbadet. Jag fick av personalen veta att de hade tillhört en änka, som hade skänkt tavlorna till servicehuset. Nu hade hon gått bort och ingen kom ihåg vad hon hette. Jag upplevde att tavlan var unik och för ett par år sedan återvände jag till det ombyggda Kastanjen. Tavlan var nertagen och jag började efterlysa den. Efter flera telefonsamtal fick jag veta att den stod i ett förråd och behövde rengöras. Den flicka från MICasa jag pratade med hade ingen känsla för att tavlan var unik och vuxendop hade hon aldrig hört talas om.

Ibland får jag information om området från oväntat håll. För en vecka sedan var jag i Varvsarbetarhuset i Sätra varv och berättade vad jag visste om området. Här mötte jag en grupp konstnärer, som försökte ta reda på så mycket som möjligt om varvets och husens historia. Varvet gick i konkurs år 1936 och de anställda flyttade till Midsommarkransen.

Det går att hitta mycket i kyrkobokföringen. Omkring sekelskiftet 1900 anställdes sjömannen Carl Sandberg som timmerman på varvet. Han var född och uppvuxen i Oskarshamn, var gift och hade fyra barn. De tre yngsta var inte döpta. Kring denna familj växte det fram en liten grupp baptister. Jag gissar att dopförrättaren på tavlan är denne sjöman från Oskarshamn.

Jag har en önskan. Det är att tavlan plockas fram och jag betalar gärna rengöringen av den. Den borde få pryda någon av väggarna i Varvsarbetarhuset.

Fredrik Sebardt Sankt Sigfrids kyrkas förste präst

Alla, som far med bil över Essingeleden, kan skymta ett rött kyrktorn. Jag får ibland frågor om detta torn och hur kyrkan användes idag. Den tillhör numera inte Hägerstens församling utan ägs av Missionsstiftet. Här samlas motståndarna till kvinnliga präster. Det är inte problemfritt att fira gudstjänst i denna kyrka, eftersom det saknas vatten och avlopp. Den förste präst som tjänstgjorde här var Fredrik Sebardt. Han var på mer än ett sätt en främling i närområdet. Han var född år 1876 och hade innan han studerade till präst varit officer i ingenjörstrupperna och umgicks i kretsen runt kronprinsessan Victoria. Fredrik Sebart prästvigdes år 1903 och tjänstgjorde i församlingen fram till år 1911.

Jag har i flera år funderat över varför Fredrik Sebardt valde bort militärlivet för att bli präst. Ett tänkbart svar är att han fick impulser till detta från kronprinsessan Victoria. Fredrik Sebardts far var hovapotekare i Mörbylånga på Öland och levererade sommartid all medicin till den kungliga familjen i deras sommarhem Solliden. Kronprinsessan Victoria ansåg att det var hennes plikt att vara en god husmor. Det gällde inte enbart att se till att det inte fick förekomma något snusk i köket utan också att personalen fick föda för själen. Detta innebar att personal och gäster varje söndag måste få lyssna på en predikan. Den stora salen möblerades om så att den påminde om en kyrka och ett litet bord pryddes med ett kors och tända ljus. Besökande stadsråd fick sitta längst fram och drängarna längst bak. Familjerna uppmanades att ta med sig sina barn. Det var i denna miljö som hovapotekarens son upplevde det kristna budskapet.    

Fredrik Sebardt delade biskop Gottfrid Billings teologiska tankar om hur Gud hade skapat samhället. Detta innebar att alla föddes in i en viss samhällsklass och i denna skulle man stanna kvar livet ut. Här gällde det att visa sin kristna tro och inte sträva att genom till exempel äktenskap eller studier flytta till en annan samhällsklass.  Här stödde han sig på Galatierbrevet kapitel 3.

Fredrik Sebardt kom till Sankt Sigfrids kyrka i en tid som sjöd av social oro. Bostäderna var dåliga och saknade rinnande vatten. Paratyfus var en vanlig dödsorsak. Inte långt ifrån kyrkan låg Liljeholmens Folkets hus där Hinke Bergegren ofta talade. Han var oerhört kritisk mot kristendomen. Det socialistiska slagordet hämtat från nationalekonomen Knut Wicksells tal i Folkets hus vid Centralstationen ekade i området. ”Ner med korset, tronen. svärdet och penningpungen”. Knut Wicksell var då professor i Lund och han dömdes för smädelse och dömdes till ett två månaders långt fängelsestraff, som han avtjänade i Ystad.

Strax nedanför kyrkan vid stranden av sjön Trekanten låg ett fåtal sommarstugor som gick att hyra. Vi vet en hel del om hyresgästerna tack vare att en sommar före storstrejken hyrde bankiren Olof Aschberg en av dessa. Några tankar på att gå till kyrkan hade inte sommargästerna. På andra sidan sjön låg Folkets hus och dit gick också sommargästerna. Det blev tungt att vara präst i denna del av Brännkyrka församling och mitt intryck är att Fredrik Sebardt flera gånger funderade på att sluta som präst. Hur mycket kontakt han hade med kronprinsessan och efter år 1907 hade med drottning Victoria vet vi inte.

Jag har i flera år funderat över vad Fredrik Sebardt tänkte när han tittade upp mot det målade glasfönstret, som fungerade som altartavla. Det föreställer kur lammet står på en tron och från denna rinner det ur fyra floder, som är en symbol för de fyra evangelierna- Mitt intryck är att Fredrik Sebardt helst sökte sig till evangelium enligt Johannes. Det inleds med de fascinerande orden ”I begynnelsen fanns Ordet, och ordet det var Gud”- Det var med ordet han skulle få sin del av Brännkyrka församling att inse att kyrkan behövdes.

Jag vet inte om Fredrik Sebart upplevde att han misslyckades. Både han och hans hustru gjorde sitt yttersta att skapa en levande församling med ungdomsverksamhet. Någon större framgång hade de inte. ÅR 1911 fick Fredrik Sebart en tjänst i Jakobs församling, men hans verksamhet syns inte i församlingens handlingar. Då hade Gustav V blivit kung och hans hustru drottning Victoria upplevde sig som en landsmoder. Hennes specialintresse var örlogsflottan. Nu borde det finnas en handledning för hur korum och gudstjänster skulle äga rum på flottans fartyg. En sådan saknades och hon tog kontakt med biskop Gottfrid Billingen, som sedan gav Fredrik Sebardt i uppdrag att sammanställa en sådan handledning.

Jag vet inte hur folket i Jakobs församling uppskattade Fredrik Sebardt. Den allmänna och lika rösträtten var inte genomförd. Socialister och liberaler fanns överallt och Hjalmar Branting hade år 1897 kommit in i riksdagen. Det fanns en stor grupp både män och kvinnor, som önskade att vårt land skulle bli republik. Att då vara nära vän med drottning Victoria var en nackdel.

År 1913 ingrep drottningen. Tjänsten som legationspräst i Berlin hade blivit ledig och Fredrik Sebardt fick den. Han stannade kvar på denna tjänst till år 1928 när han efterträddes av Birger Forell.

Drottning Victoria kom flera gånger på besök i den svenska kyrkan i Berlin och hon engagerade sig i prästens arbete.

Vinterviken och Stora Bullret

Vinterviken har en spännande historia där flera idag bortglömda personer har arbetat eller utövat inflytande på verksamheten i området. En av dessa är Stora Bullret, som bara Ulla Lindström vågade såga emot

Idag funderar vi sällan på ven som är överbefälhavare och från vilket vapenslag han kommer. Det var annorlunda under det kalla kriget när denne man hade stort inflytande. Han hette Nils Swedlund och var general inom armén. Han kallades allmänt för Stora Bullret på grund av att han kunde konsten att skrika ut sina kommandorop över mer eller mindre ovilliga rekryter på en kaserngård. Det bullrade också kring honom i politiken. Han var överbefälhavare mellan åren 1951 och 1961. Det var en general som visste vad som krävdes av ett starkt försvar. Sverige var ett litet neutralt land klämt mellan Ryssland och Nato. För att sätta oss i respekt hos stormakterna borde vi skaffa atomvapen. Uran fanns i alunskiffer i Närkes Kvarntorp och för att utvinna detta gällde det att hitta en lämplig lokal. Den skulle ligga avskilt och samtidigt nära bostäder. Valet föll på Nitro-Nobels tomma svavelsyrefabrik i Vinterviken. När framställningen av uranet var klar skickades det till en annan anläggning för att omvandlas till en atombomb.  Allt fungerade perfekt och hösten 1954 sprängdes den första atombomben i skogarna i Bergslagen. Två år senare utfördes flera lyckade försök med atombomber i Norrlands inland. Vårt land hade klivit in i atomåldern. I denna tidsepok spelade Vinterviken en stor roll-

Vi vet idag inte om Stora Bullret någon gång for till Vinterviken för att titta på anläggningen. I Vinterviken saknades kommunalt vatten och ett fungerande avlopp. I området inne i Nitro-Nobels verkstadsområde fanns en vattentank och ett par bajamajor.

Stora Bullret hade många diskussioner med försvarsminister Sven Andersson. Om vårt land skulle bli en kärnvapennation måste det finnas ett riksdagsbeslut om detta. Det starkaste motståndet fanns i det socialdemokratiska kvinnoförbundet där Ulla Lindström var tongivande. Sven Andersson insåg att det i längden inte skulle gå att få fram billig energi om man inte hade tillgång till kärnkraft. Det gick att komma fram till en kompromiss.  I augusti 1947 bildades det halvstatliga bolaget AB Atomenergi med uppgift att forska om hur kärnkraft kunde utnyttjas både för civila och militära ändamål. Stora bullret kände sig mycket nöjd över beslutet och verksamheten i Vinterviken kunde fortsätta. 

Fram till hösten 1961 bröts 200 ton skiffer i Närkes Kvarntorp för att forslas till Vinterviken. Materialet kom med båt och togs in genom den stora porten på den södra sidan. Utrustning av olika slag placerades i de olika våningsplanen och längst ner mot öster inreddes ett kontor med grå skinnmöbler. När verksamheten upphörde flyttades de maskiner, som fortfarande gav ifrån sig radioaktiv strålning till ett bergrum i Värmdö. Personalen tog med sig sina pärmar men möblerna fick stå kvar.

Intresset för en svensk atombomb tog slut i september 1961 när Stora Bullret gick i pension- Han efterträddes av Thorsten Rapp som kom från flygvapnet.  Försvarsministern drog en lättnadens suck. Nu skulle grälen med Ulla Lindström äntligen ta slut. För Vinterviken innebar detta att svavelsyrefabriken fick stå tom och att ingen funderade på att starta någon verksamhet där.

År 1974 köpte Stockholms stad Vinterviken utan att egentligen veta hur området skulle användas. Svavelsyrafabriken lämnades öde och för att förhindra att utomstående tog sig in sattes ett högt järnstaket upp runt byggnaden. Detta förhindrade inte uteliggarna. De tog med sig en stor plåtsax och klippte sönder gallret. En sommar flyttade de ut skinnmöblerna och byggde upp en mysig uteplats, som snart blev förstörd av regnet. I början av 1990-talet riskerade byggnaden att falla samman

Min make David och jag var ibland ganska äventyrliga. Midsommar 1993 såg vi att det gick att komma in i svavelsyrafabriken. Jag hade tagit min kamera med mig och i den ljusa sommarnatten kunde utan problem undersöka hela byggnaden och fotografera inredningen. Detta blev ett äventyr i ett stort och spöklikt hus med stank av spyor och doft av cannabis.

Högst upp innanför ett sönderslaget fönster hade uteliggarna byggt upp en lägerplats med trasiga filtar och smutsiga kuddar.  De var konstnärliga och hade prytt väggen med målningar. Texten upplyste alla besökare att platsen var farlig.

Diskussionerna on svavelsyrafabrikens kommande öde blev högljudda. Huset måste renoveras som en hyllning till arbetarna och längst ur på Rävudden borde det finnas en liten folkpark med en utedansbana. Flera kemister ansåg att huset skulle rivas som riskavfall. Detta berodde på att svavlet, som kom från Italien, var förorenat med kvicksilver och att det porösa teglet hade absorberat gaser, som innehöll kvicksilver. I denna byggnad borde det inte få förekomma någon som helst verksamhet.

Ingen tog kemisternas varningsord på allvar. Svavelsyrafabriken blev ett skulpturmuseum med restaurang. Området fick tillgång till kommunalt vatten och avlopp. Bajamajornas rid var över.  Detta hände under de år när David och jag hade ett litet företag, som sysslade bland annat med att utreda kemiska föroreningar i byggnader. Efter det att personalen blivit sjuk av okänd anledning kopplades vi in. Teglet i väggarna gav fortfarande ifrån sig obehagliga och luktfria gaser. Det enda stället som hade vädrats ordentligt var restaurangen i nedervåningen. Här var det ofarligt att vistas.

Det kom inga besökare till skulpturmuseum och idag har restaurangen övertagit hela huset. Det är ordentligt vädrat och det innebär inga risker att gå på kalas i övervåningen.

Det har skett många mätningar av radioaktiv strålning i och kring svavelsyrefabriken. Innan skulpturmuseum flyttade in konstaterades förhöjd strålning vid den stora porten. Den nedsmutsade jorden forslades bort och marken fick ett lager av gatstenar.

Atomsoporna från Vinterviken forslades bort till ett bergrum på Värmdö. Hit kom också soporna från Ågesta och reaktorn på KTH. I mitten av 1980-talet var lagret fyllt. Något måste göras. Allt stoppades i tunnor, som göts in i betong. En sommardag år 1987 sänktes dessa i djupet i vid Landsort.

Denna sommar har marken vid stranden i Vinterviken sanerats. Att läsa listan över alla föroreningar som hittats är att ta del av områdets historia. Här upptäcktes bland annat arsenik, som under 1800-talet användes i konstnärsfärger.  I området fanns då Genteles färgfabrik, som så gott som enbart sysslade med konstnärsfärger. Några spår av uran har inte hittats.

Litteratur

Wilhelm Agrell: Svenska förintelsevapen ISBN 91-89442-49-0

Ny Teknik  1987:7

Fågelparken i Örnsberg

I mitt närområde ingår också Örnsberg. Här ligger en fantasieggande lekplats där rutschbanor liknar fåglar. Namnet är inte så underligt eftersom kvarteren i området har fågelnamn. Det är få som går rakt igenom lekparken för att komma till ett snår av syrenen. Här uppe med utsikt över Mälaren finns en gammal husgrund. Jag vet inte hur gammal den är och inte heller vilka som har bott här. Frågorna blir många När planterades syrenerna och av vem? Varje sommar glittrar deras vita blommor.

Vita syrener hör inte hemma i den nordiska floran utan har sitt ursprung i det östra medelhavsområdet. Vem som planterade in den första syrenen i vårt land vet vi inte. Min gissning är att någon trädgårdsälskande godsägare tog med sig några plantor under krigsåren i Polen. Växten tål kalla vintrar och klarar av att beskäras. Det stora problemet med vita syrener år att de bildar rotskott och plötsligt kan trädgårdsägaren få en hel snårskog av syrener i sin trädgård. Detta har jag ut för. En granne planterade på 1950-talet en syren som gränsväxt och nu har den invaderat min trädgård.

De vita syrenerna blev hantverkarnas växt. Dess grenar kan man klippa av och göra små pinnar av. Efter torkning blev dessa ett bra virke för tillverkning av krattor. De tål nötning mycket bra. Min gissning är att det bodde en hantverkare i det sedan länge rivna huset.

Jag har börjar leta i husförhörslängderna efter Örnsberg och den första anteckningen år från år 1772.  Det fanns då två fastigheter i Ornsberg och den ena är väldokumenterad. Det är torpet Örnsberg vid stranden av Mälaren. Den andra är tydligheten den husgrund jag har hittat vid Fågelparken.  År 1772 bodde arbetare Karl med hustru och sex minderåriga barn I Örnsberg. Det bör ha varit denna familj som bodde vid nuvarande Fågelparken. I det dokumenterade torpet bodde en änkeman. som var 49 år gammal och han hade inga svårigheter att läsa en obekant text och kunde redogöra för innehållet i katekesen. En enda gång på 1770-talet for han till Brännkyrka kyrka för att skrifta sig.

Arbetare Karl skulle jag vilja veta mer om. Hela hans familj med undantag för de minsta barnen kunde läsa och med svårigheter redogöra för katekesen. Ingen i familjen besökte Brännkyrka kyrka och de fåordiga anteckningarna om Karl får mig att fundera om han snappat upp någon av upplysningstidens skrifter och blivit tvivlare. Mer än så går det inte att få fram om Karl. Vem var Karl? Säkert någon helt annan än dem han utgav sig för att vara. År 1776 flyttade han till Jakobsberg. Vilket Jakobsberg som menas framgår inte av husförhörslängden.

Huset på berget låg ödsligt och hit flyttade några år senare en slaktare och sedan bodde det slaktare i huset fram till år 1895. När jag läste detta fick jag förklaringen till växtligheten nedanför berget. Här breder en otuktad vildmark ut sig med nyponbuskar och slån. Marken är bördig och detta beror säkert på att slaktavfallet vräktes ner från berget. Det genomgående för slakterna var att alla över åtta år kunde läsa och stakade sig när det gällde katekesen. De besökte mycket sällan Brännkyrka kyrka för att skrifta sig.

Torpet vid stranden är väl dokumenterat av Stadsmuseum. Det brann ner på 1920-talet och har aldrig byggts upp igen. När det lilla huset bland syrenerna försvann vet jag inte och det är dåligt dokumenterat.

Jag minns barndomens träkrattor. De fanns i olika modeller med små taggar för gräs och grövre taggar för grusgångar. Grova taggar var bra när det gällde grusgångar. Det hörde till att prästgårdarna på landet skulle ha en grusgång. Någon i familjen skulle ungefär halv sex på lördagseftermiddagen kratta gången från grinden fram till huset.  Efter detta fick ingen gå på gången förrän det på söndagen var dags att ge sig av till högmässan. Denna regel kom också att gälla för sommarstugorna. Jag är prästbarn och hade tur. Mina föräldrar hade inte råd att köpa grus och gruskrattan användes aldrig. När stugan såldes sågades krattan sönder och hamnade i kökets vedspis.

Idag köper vi trädgårdsredskap på nätet och de är av metall eller plast. När de går sönder hamnar det i en behållare för ej brännbart avfall. Varför tillverkar ingen idag ekologiska krattor och städer samtidigt upp i syrenernas snårskog?

Örnsberg har växt sedan husförhörens tid. Bostadshusen nedanför berget mot Hägerstensvägen är nybyggda och här bor flera barnfamiljer. På en söndag brukar det vara drygt 15 lekande barn runt de stora träfåglarna. Jag har pratat med några barn om syrenerna. Utom när de blommar ger de ett skrämmande intryck av en obehaglig djungel. Hit går inga barn för att leka.

Berget med tre tunnlar

Det är få som tänker på att vårt område fram till år 1913 inte tillhörde Stockholms stad utan var en landsbygdskommun, som styrdes av en sockenstämma. När det gällde järnvägsbyggandet genom socknen hade de styrande inga möjligheter att komma med kritiska invändningar. Alla beslut togs av riksdagen. Detta gällde också när tunnlarna skulle sprängas fram genom Nyboda.

Många här i Hägersten känner dåligt till de tre tunnlarna i närheten av Liljeholmskajen. Den yngsta av dessa sprängdes fram av Glassbolaget efter det andra världskriget och de två andra i samband med att järnvägen byggdes. Denna äldsta tunnel är idag igenmurad.

I riksdagens fyra stånd pågick i början av 1850-talet intensiva debatter om vårt land behövde stambanor. Dessa skulle ägas av staten och utgå från Stockholm. Det saknades pengar till detta företag och därför måste staten låna pengar från utlandet. Motståndare till detta var Lars Johan Hierta, som ansåg att man inte borde föra över skulder till kommande generationer. Efter flera voteringar kunde en enad riksdag fatta beslut att låna pengar utomlands. Den första stora utgiften blev att köpa den mark som behövdes för järnvägen. När allt detta var klart kunde bygget starta. Till ledare utsåg Oscar I Nils Ericson. Han fick många problem att lösa.

Ett av dessa stora problem var att spränga en tunnel genom Nybodaberget.  Detta blev landets första stora bergssprängning och för att utföra det riskabla arbetet användes fångarna på Långholmen. Arbetsledningen satte upp telegrafstolpar för att kunna meddela varandra när en sprängning på andra sidan av berget snart skulle ske. Snart upptäckte de att några fångar kunde telegrafera. Arbetet var tungt och fångarna smet ofta undan för att ta en vilopaus. Så snart en arbetsledare närmade sig telegraferade de till andra fångar. Så småningom blev arbetet klart och tunneln kunde invigas 1859. I denna fick det plats för endast ett spår.

I början av 1900-talet insåg de ledande för Statens Järnvägar att det behövdes två spår och år 1910 var den andra tunneln, öster om den första, färdigbyggd 

och användes för persontrafik Den äldsta tunneln blev ett industrispår och sex dagar i veckan rullade här Silverpilen, som var lastad med sopor.

Infarten till den tredje tunneln byggdes efter det andra världskriget som förvaring av glass och utanför tunneln låg fabriken och kontoret.

Att gå på spaning efter dessa tunnlar är spännande. Tunnel nummer tre går genom Glassbolagets lager och här rullar Tvärbanan.

Den äldsta tunneln är igenmurad och ger ett kusligt intryck av de utslagnas Stockholm. Här har det vuxit upp en liten tältstad för uteliggare och de har genom att använda skräp byggt en mur. Innanför den finns en cykelparkering, en gammaldags latringrop och en klotgrill. Här är allt så välstädat att det får mig att tänka på ett energiskt städföretag.

Tunnel nummer två är stängd med en järnport. Det är ett industrispår, som idag slutar vid Cementa. Tidigare löpte spåret fram till Beckers färgfabrik i Gröndal. 

Visst har jag åsikter om detta. Här finns ett kulturarv på väg att försvinna. Ingen hyllar idag de fångar som knackade bort stenen i den första tunneln och hit går inga kulturvandringar. De två äldsta är över hundra år gamla och här borde den nuvarande lagstiftningen gälla.

Litteratur

Hans Björkman och Gert Ekström : Stockholms järnvägar del 1 ISBN 978-918685327

Ami Lönnroth och Per Eric Mattsson: Tidningskungen – Lars Johan Hierta – Den förste moderne svensken ISBN 91-46-16938-5