Vinterviken och Stora Bullret

Vinterviken har en spännande historia där flera idag bortglömda personer har arbetat eller utövat inflytande på verksamheten i området. En av dessa är Stora Bullret, som bara Ulla Lindström vågade såga emot

Idag funderar vi sällan på ven som är överbefälhavare och från vilket vapenslag han kommer. Det var annorlunda under det kalla kriget när denne man hade stort inflytande. Han hette Nils Swedlund och var general inom armén. Han kallades allmänt för Stora Bullret på grund av att han kunde konsten att skrika ut sina kommandorop över mer eller mindre ovilliga rekryter på en kaserngård. Det bullrade också kring honom i politiken. Han var överbefälhavare mellan åren 1951 och 1961. Det var en general som visste vad som krävdes av ett starkt försvar. Sverige var ett litet neutralt land klämt mellan Ryssland och Nato. För att sätta oss i respekt hos stormakterna borde vi skaffa atomvapen. Uran fanns i alunskiffer i Närkes Kvarntorp och för att utvinna detta gällde det att hitta en lämplig lokal. Den skulle ligga avskilt och samtidigt nära bostäder. Valet föll på Nitro-Nobels tomma svavelsyrefabrik i Vinterviken. När framställningen av uranet var klar skickades det till en annan anläggning för att omvandlas till en atombomb.  Allt fungerade perfekt och hösten 1954 sprängdes den första atombomben i skogarna i Bergslagen. Två år senare utfördes flera lyckade försök med atombomber i Norrlands inland. Vårt land hade klivit in i atomåldern. I denna tidsepok spelade Vinterviken en stor roll-

Vi vet idag inte om Stora Bullret någon gång for till Vinterviken för att titta på anläggningen. I Vinterviken saknades kommunalt vatten och ett fungerande avlopp. I området inne i Nitro-Nobels verkstadsområde fanns en vattentank och ett par bajamajor.

Stora Bullret hade många diskussioner med försvarsminister Sven Andersson. Om vårt land skulle bli en kärnvapennation måste det finnas ett riksdagsbeslut om detta. Det starkaste motståndet fanns i det socialdemokratiska kvinnoförbundet där Ulla Lindström var tongivande. Sven Andersson insåg att det i längden inte skulle gå att få fram billig energi om man inte hade tillgång till kärnkraft. Det gick att komma fram till en kompromiss.  I augusti 1947 bildades det halvstatliga bolaget AB Atomenergi med uppgift att forska om hur kärnkraft kunde utnyttjas både för civila och militära ändamål. Stora bullret kände sig mycket nöjd över beslutet och verksamheten i Vinterviken kunde fortsätta. 

Fram till hösten 1961 bröts 200 ton skiffer i Närkes Kvarntorp för att forslas till Vinterviken. Materialet kom med båt och togs in genom den stora porten på den södra sidan. Utrustning av olika slag placerades i de olika våningsplanen och längst ner mot öster inreddes ett kontor med grå skinnmöbler. När verksamheten upphörde flyttades de maskiner, som fortfarande gav ifrån sig radioaktiv strålning till ett bergrum i Värmdö. Personalen tog med sig sina pärmar men möblerna fick stå kvar.

Intresset för en svensk atombomb tog slut i september 1961 när Stora Bullret gick i pension- Han efterträddes av Thorsten Rapp som kom från flygvapnet.  Försvarsministern drog en lättnadens suck. Nu skulle grälen med Ulla Lindström äntligen ta slut. För Vinterviken innebar detta att svavelsyrefabriken fick stå tom och att ingen funderade på att starta någon verksamhet där.

År 1974 köpte Stockholms stad Vinterviken utan att egentligen veta hur området skulle användas. Svavelsyrafabriken lämnades öde och för att förhindra att utomstående tog sig in sattes ett högt järnstaket upp runt byggnaden. Detta förhindrade inte uteliggarna. De tog med sig en stor plåtsax och klippte sönder gallret. En sommar flyttade de ut skinnmöblerna och byggde upp en mysig uteplats, som snart blev förstörd av regnet. I början av 1990-talet riskerade byggnaden att falla samman

Min make David och jag var ibland ganska äventyrliga. Midsommar 1993 såg vi att det gick att komma in i svavelsyrafabriken. Jag hade tagit min kamera med mig och i den ljusa sommarnatten kunde utan problem undersöka hela byggnaden och fotografera inredningen. Detta blev ett äventyr i ett stort och spöklikt hus med stank av spyor och doft av cannabis.

Högst upp innanför ett sönderslaget fönster hade uteliggarna byggt upp en lägerplats med trasiga filtar och smutsiga kuddar.  De var konstnärliga och hade prytt väggen med målningar. Texten upplyste alla besökare att platsen var farlig.

Diskussionerna on svavelsyrafabrikens kommande öde blev högljudda. Huset måste renoveras som en hyllning till arbetarna och längst ur på Rävudden borde det finnas en liten folkpark med en utedansbana. Flera kemister ansåg att huset skulle rivas som riskavfall. Detta berodde på att svavlet, som kom från Italien, var förorenat med kvicksilver och att det porösa teglet hade absorberat gaser, som innehöll kvicksilver. I denna byggnad borde det inte få förekomma någon som helst verksamhet.

Ingen tog kemisternas varningsord på allvar. Svavelsyrafabriken blev ett skulpturmuseum med restaurang. Området fick tillgång till kommunalt vatten och avlopp. Bajamajornas rid var över.  Detta hände under de år när David och jag hade ett litet företag, som sysslade bland annat med att utreda kemiska föroreningar i byggnader. Efter det att personalen blivit sjuk av okänd anledning kopplades vi in. Teglet i väggarna gav fortfarande ifrån sig obehagliga och luktfria gaser. Det enda stället som hade vädrats ordentligt var restaurangen i nedervåningen. Här var det ofarligt att vistas.

Det kom inga besökare till skulpturmuseum och idag har restaurangen övertagit hela huset. Det är ordentligt vädrat och det innebär inga risker att gå på kalas i övervåningen.

Det har skett många mätningar av radioaktiv strålning i och kring svavelsyrefabriken. Innan skulpturmuseum flyttade in konstaterades förhöjd strålning vid den stora porten. Den nedsmutsade jorden forslades bort och marken fick ett lager av gatstenar.

Atomsoporna från Vinterviken forslades bort till ett bergrum på Värmdö. Hit kom också soporna från Ågesta och reaktorn på KTH. I mitten av 1980-talet var lagret fyllt. Något måste göras. Allt stoppades i tunnor, som göts in i betong. En sommardag år 1987 sänktes dessa i djupet i vid Landsort.

Denna sommar har marken vid stranden i Vinterviken sanerats. Att läsa listan över alla föroreningar som hittats är att ta del av områdets historia. Här upptäcktes bland annat arsenik, som under 1800-talet användes i konstnärsfärger.  I området fanns då Genteles färgfabrik, som så gott som enbart sysslade med konstnärsfärger. Några spår av uran har inte hittats.

Litteratur

Wilhelm Agrell: Svenska förintelsevapen ISBN 91-89442-49-0

Ny Teknik  1987:7

Fågelparken i Örnsberg

I mitt närområde ingår också Örnsberg. Här ligger en fantasieggande lekplats där rutschbanor liknar fåglar. Namnet är inte så underligt eftersom kvarteren i området har fågelnamn. Det är få som går rakt igenom lekparken för att komma till ett snår av syrenen. Här uppe med utsikt över Mälaren finns en gammal husgrund. Jag vet inte hur gammal den är och inte heller vilka som har bott här. Frågorna blir många När planterades syrenerna och av vem? Varje sommar glittrar deras vita blommor.

Vita syrener hör inte hemma i den nordiska floran utan har sitt ursprung i det östra medelhavsområdet. Vem som planterade in den första syrenen i vårt land vet vi inte. Min gissning är att någon trädgårdsälskande godsägare tog med sig några plantor under krigsåren i Polen. Växten tål kalla vintrar och klarar av att beskäras. Det stora problemet med vita syrener år att de bildar rotskott och plötsligt kan trädgårdsägaren få en hel snårskog av syrener i sin trädgård. Detta har jag ut för. En granne planterade på 1950-talet en syren som gränsväxt och nu har den invaderat min trädgård.

De vita syrenerna blev hantverkarnas växt. Dess grenar kan man klippa av och göra små pinnar av. Efter torkning blev dessa ett bra virke för tillverkning av krattor. De tål nötning mycket bra. Min gissning är att det bodde en hantverkare i det sedan länge rivna huset.

Jag har börjar leta i husförhörslängderna efter Örnsberg och den första anteckningen år från år 1772.  Det fanns då två fastigheter i Ornsberg och den ena är väldokumenterad. Det är torpet Örnsberg vid stranden av Mälaren. Den andra är tydligheten den husgrund jag har hittat vid Fågelparken.  År 1772 bodde arbetare Karl med hustru och sex minderåriga barn I Örnsberg. Det bör ha varit denna familj som bodde vid nuvarande Fågelparken. I det dokumenterade torpet bodde en änkeman. som var 49 år gammal och han hade inga svårigheter att läsa en obekant text och kunde redogöra för innehållet i katekesen. En enda gång på 1770-talet for han till Brännkyrka kyrka för att skrifta sig.

Arbetare Karl skulle jag vilja veta mer om. Hela hans familj med undantag för de minsta barnen kunde läsa och med svårigheter redogöra för katekesen. Ingen i familjen besökte Brännkyrka kyrka och de fåordiga anteckningarna om Karl får mig att fundera om han snappat upp någon av upplysningstidens skrifter och blivit tvivlare. Mer än så går det inte att få fram om Karl. Vem var Karl? Säkert någon helt annan än dem han utgav sig för att vara. År 1776 flyttade han till Jakobsberg. Vilket Jakobsberg som menas framgår inte av husförhörslängden.

Huset på berget låg ödsligt och hit flyttade några år senare en slaktare och sedan bodde det slaktare i huset fram till år 1895. När jag läste detta fick jag förklaringen till växtligheten nedanför berget. Här breder en otuktad vildmark ut sig med nyponbuskar och slån. Marken är bördig och detta beror säkert på att slaktavfallet vräktes ner från berget. Det genomgående för slakterna var att alla över åtta år kunde läsa och stakade sig när det gällde katekesen. De besökte mycket sällan Brännkyrka kyrka för att skrifta sig.

Torpet vid stranden är väl dokumenterat av Stadsmuseum. Det brann ner på 1920-talet och har aldrig byggts upp igen. När det lilla huset bland syrenerna försvann vet jag inte och det är dåligt dokumenterat.

Jag minns barndomens träkrattor. De fanns i olika modeller med små taggar för gräs och grövre taggar för grusgångar. Grova taggar var bra när det gällde grusgångar. Det hörde till att prästgårdarna på landet skulle ha en grusgång. Någon i familjen skulle ungefär halv sex på lördagseftermiddagen kratta gången från grinden fram till huset.  Efter detta fick ingen gå på gången förrän det på söndagen var dags att ge sig av till högmässan. Denna regel kom också att gälla för sommarstugorna. Jag är prästbarn och hade tur. Mina föräldrar hade inte råd att köpa grus och gruskrattan användes aldrig. När stugan såldes sågades krattan sönder och hamnade i kökets vedspis.

Idag köper vi trädgårdsredskap på nätet och de är av metall eller plast. När de går sönder hamnar det i en behållare för ej brännbart avfall. Varför tillverkar ingen idag ekologiska krattor och städer samtidigt upp i syrenernas snårskog?

Örnsberg har växt sedan husförhörens tid. Bostadshusen nedanför berget mot Hägerstensvägen är nybyggda och här bor flera barnfamiljer. På en söndag brukar det vara drygt 15 lekande barn runt de stora träfåglarna. Jag har pratat med några barn om syrenerna. Utom när de blommar ger de ett skrämmande intryck av en obehaglig djungel. Hit går inga barn för att leka.

Berget med tre tunnlar

Det är få som tänker på att vårt område fram till år 1913 inte tillhörde Stockholms stad utan var en landsbygdskommun, som styrdes av en sockenstämma. När det gällde järnvägsbyggandet genom socknen hade de styrande inga möjligheter att komma med kritiska invändningar. Alla beslut togs av riksdagen. Detta gällde också när tunnlarna skulle sprängas fram genom Nyboda.

Många här i Hägersten känner dåligt till de tre tunnlarna i närheten av Liljeholmskajen. Den yngsta av dessa sprängdes fram av Glassbolaget efter det andra världskriget och de två andra i samband med att järnvägen byggdes. Denna äldsta tunnel är idag igenmurad.

I riksdagens fyra stånd pågick i början av 1850-talet intensiva debatter om vårt land behövde stambanor. Dessa skulle ägas av staten och utgå från Stockholm. Det saknades pengar till detta företag och därför måste staten låna pengar från utlandet. Motståndare till detta var Lars Johan Hierta, som ansåg att man inte borde föra över skulder till kommande generationer. Efter flera voteringar kunde en enad riksdag fatta beslut att låna pengar utomlands. Den första stora utgiften blev att köpa den mark som behövdes för järnvägen. När allt detta var klart kunde bygget starta. Till ledare utsåg Oscar I Nils Ericson. Han fick många problem att lösa.

Ett av dessa stora problem var att spränga en tunnel genom Nybodaberget.  Detta blev landets första stora bergssprängning och för att utföra det riskabla arbetet användes fångarna på Långholmen. Arbetsledningen satte upp telegrafstolpar för att kunna meddela varandra när en sprängning på andra sidan av berget snart skulle ske. Snart upptäckte de att några fångar kunde telegrafera. Arbetet var tungt och fångarna smet ofta undan för att ta en vilopaus. Så snart en arbetsledare närmade sig telegraferade de till andra fångar. Så småningom blev arbetet klart och tunneln kunde invigas 1859. I denna fick det plats för endast ett spår.

I början av 1900-talet insåg de ledande för Statens Järnvägar att det behövdes två spår och år 1910 var den andra tunneln, öster om den första, färdigbyggd 

och användes för persontrafik Den äldsta tunneln blev ett industrispår och sex dagar i veckan rullade här Silverpilen, som var lastad med sopor.

Infarten till den tredje tunneln byggdes efter det andra världskriget som förvaring av glass och utanför tunneln låg fabriken och kontoret.

Att gå på spaning efter dessa tunnlar är spännande. Tunnel nummer tre går genom Glassbolagets lager och här rullar Tvärbanan.

Den äldsta tunneln är igenmurad och ger ett kusligt intryck av de utslagnas Stockholm. Här har det vuxit upp en liten tältstad för uteliggare och de har genom att använda skräp byggt en mur. Innanför den finns en cykelparkering, en gammaldags latringrop och en klotgrill. Här är allt så välstädat att det får mig att tänka på ett energiskt städföretag.

Tunnel nummer två är stängd med en järnport. Det är ett industrispår, som idag slutar vid Cementa. Tidigare löpte spåret fram till Beckers färgfabrik i Gröndal. 

Visst har jag åsikter om detta. Här finns ett kulturarv på väg att försvinna. Ingen hyllar idag de fångar som knackade bort stenen i den första tunneln och hit går inga kulturvandringar. De två äldsta är över hundra år gamla och här borde den nuvarande lagstiftningen gälla.

Litteratur

Hans Björkman och Gert Ekström : Stockholms järnvägar del 1 ISBN 978-918685327

Ami Lönnroth och Per Eric Mattsson: Tidningskungen – Lars Johan Hierta – Den förste moderne svensken ISBN 91-46-16938-5

CORONA

Jag har en vacker blomma på köksbordet. Den fick jag i födelsedagspresent av Kvarterskyrkan på Kajen.

Den 16 februari i år fyllde jag 90 år och detta skulle firas på Jakobsbergs gård i Bredäng. Ett cateringföretag skulle komma med maten och min son Mats lovade att komma hem från Rom och hjälpa mig med att flytta bord och vara värd på kalaset. Fyra dagar före den stora festen vaknade jag av att jag hade ont i hela kroppen och kände mig yr. Febertermometern kom fram och den visade på över 39 grader. Nu la jag mig ner på golvet och krälade fram till datorn. Med möda lyckades jag boka av kalaset. Fina dotter Ylva kom och hade sällskap med en jourläkare. Han konstaterade att jag hade fått influensa. vilket berodde på att jag vaccinerat mig en vecka tidigare och att jag nu drabbats av flunsa genom smitta och dels på grund av vaccinet. Jag behövde inte vara orolig. Sjukdomen skulle ge med sig efter ett par dagar. Så blev det inte. Den höga febern plågade mig i två veckor.

Det blev en jobbig tid. Benen vek sig när jag skulle gå på toaletten och jag fick hjälp att flytta mina stavar från hallen till sängen. Med hjälp av dessa kunde jag ta mig runt bostaden och sätta på morgonkaffet. Biståndsbedömaren kopplades in och jag fick besök av en arbetsterapeut och beslutet blev att jag skulle få hjälp med duschen en gång i veckan och hjälp att handla varje tisdag.

Ingen tänkte på att jag kunde ha fått corona. Hatti från hemtjänsten klarade av att ta hand i ett par veckor. Sedan blev hon sjuk och varje vecka kom nytt folk. Problemet var inköpslistan. Helt plötsligt fylldes mitt kylskåp och min frys med extraerbjudande av olika slag. På inköpslistan stod en liten bit falukorv och i matpåsen låg två stora korvar med inköpspris 20 kronor.

Jag ville bli bra. En önskedröm har i många år varit att få uppleva hur naturen kring kärnkraftverket i Tjernobyl har återhämtat sig. Redan före jul anmälde jag mig till en gruppresa till denna plats. Resan skulle bli av först i september.

I början av april började jag träna för resan Jag räknade med att vi skulle traska fem kilometer utan möjlighet att sätta oss. Detta måste jag klara. Första övningen blev att gå fram och tillbaka till brevlådan.

Det gick bättre för varje dag och i början av maj gick jag via Vinterviken till Liljeholmen. Hem kom jag med trötta ben i en nästan tom tunnelbanevagn. Nu visste jag, Tjernobyls ruiner skulle bli en upplevelse. Så blev det inte, resan ställdes in på grund av corona.

Nu har jag testat mig och provsvaret blev att jag har antikroppar mot corona. Jag får ibland frågan om jag är den enda nittioåringen som har överlevt corona utan sviter. Jag vet inte. Att jag överlevde utan sjukhusvård kan kanske bero på att jag har i ungefär tio år gått på styrketräning ett par gånger i veckan. I nästa vecka blir det svalare och då skall jag gå tillbaka till mitt gym.

Jag har denna sommar hållit mig i form med trädgårdsarbete- Jag har odlat potatis och jordgubbar. Att tukta gräsmattan med hjälp av en trimmer har fått ersätta gymmets skivstänger.

Karl XV enligt Cecilia Bååth-Holmberg

För flera år sedan hittade jag på loppis en biografi om Karl XV, som var född år 1826 och avled i Malmö år 1872.  Boken kom ut år 1891 och fick ett ljumt mottagande i pressen. Det var en kvinna utan koppling till den akademiska världen som skrivit boken. Hon hette Cecilia Bååth-Holmberg och var lärare vid en folkhögskola och var med om att skapa folkhögskolor anpassade för kvinnliga elever.  Flickorna måste lära sig hur männen tänkte och därför skrev hon biografier om män. En i raden blev Karl XV. Bilden på kungen är hämtad ur denna bok

I boken skildras en ensam kung, som upplevde att han aldrig fick gehör för sina åsikter. Kungens föddes när nationalismen efter Napoleons krigståg genom Europa blossade upp och han var regent under skandinavismens glansdagar. Sverige, Norge och Danmark borde uppträda som en enhet och skydda varandra.  De politiska konsekvenserna av detta prövades år 1864 när Preussen överföll Danmark. I samband med detta blev kungen osams med regeringen. Han önskade att Sverige skulle skicka trupper till Danmark och aktivt bekämpa Preussen. Statsminister Gerhard de Geer höll inte med kungen. Trupperna hade de sista åren inte fått träning i krigsföring, och det saknades pengar för inköp av nya vapen. Dessutom var detta utrikespolitiskt farligt. Ryssland skulle med all sannolikhet se detta som en anledning att anfalla Sverige. Karl XV hade svårt att förstå dessa argument. Han var inte intresserad av ekonomi utan ansåg att regeringen motarbetade honom. Kriget blev en katastrof för Danmark.

 Det stod också mycket om Kark XV i tidningarna, skvallerartiklar och om hans utsvävande liv tillsammans med Egyptens ambassadör armeniern Ohan Demirgian, som brukade kallas för Habib Bey. Habib Bey lärde känna kungafamiljen när prins August gjorde en bildningsresa till Egypten och följde med prinsen till vårt land. I samband med detta fick Karl XV två vita fullblodshästar i present. Habib Bey utsågs till hovstallmästare på Ulriksdals slott och blev Karl XV´s gunstling.  Hanib Bey blev svensk medborgare och kurtiserade på ett opassande sätt med hovdamerna. i boken finns det ett långt kapitel om denne märklige man.

Kungligheter på 1800-talet gifte sig inte av kärlek. Det gällde att bygga upp allianser mellan de olika länderna i Europa. Kusiner bör inte skicka in trupper i varandras länder. Oscar I gifte bort två av sina söner enligt denna princip. Sonen Karls hustru Lovisa kom från Nederländerna och var på mödernet släkt med kungafamiljen i den kommande stormakten Preussen. Politiskt sett var det ett lyckat äktenskap men på det personliga planet blev det en katastrof för drottningen. Paret gifte sig i början av år 1850 och innan året var slut hade drottningen fött dottern Louise och året därpå kom sonen Karl Oscar. Sonen avled efter ett par år och samlivet mellan makarna upphörde. Drottningen avled i mars 1871 i Stockholm. När detta hände var Karl XV i Aachen för att vårda sin hälsa. Hans sällskap under resan var Habib Bey, som aldrig uppfattade hur sjuk kungen var. Han försökte förgäves intala kungen att ett nytt äktenskap skulle göra honom frisk och stark igen. Alltså började han leta reda på en lämplig brud.

Det första förslaget var prinsessan Thyra av Danmark.  Detta visade sig genast vara omöjligt. Prinsessan var oanträffbar och sladdret om att hon var med barn med en dansk greve gjorde det omöjligt att fortsätta förhandlingarna med det danska kungahuset.

Habib Bey ansåg att det bästa vore om kungen kunde hitta en förmögen adelsflicka. Efter ihärdigt letande hittade han den polska grevinnan Maria Krasinska, som var villig att gifta sig med den sjuklige kungen. Utrikesminister  Baltzar von Platen blev mycket betänksam. Polen som stat fanns inte längre utan hade delats mellan Ryssland, Preussen och Österrike. Uppror förekom ofta och anstiftarna kunde dömas till döden. Under kungens tidigare regeringstid hade flyktingar hade kommit till vårt land för att söka skydd.  Då drev kungen igenom en asyllag, som innebar att dessa flyktingar kunde söka och få beviljat politisk asyl i vårt land.

Karl XV var svårt sjuk och hade inga planer på att gifta om sig. Habib Bey hade skickat brev om det kommande äktenskapet till vänner i Sverige och till det spanska kungahuset. Med hjälp av påven kunde den polska grevinnan få en förfalskad släkttavla, som pekade på att hon var en spansk prinsessa. Paret skulle sedan träffas på ett gods i Alperna. Ingenting av detta hände. Karl XV visste att han snart skulle avlida och ville hem så snart som möjligt Han avled i Malmö den 18 september 1972.

Regeringen drog en lättnadens suck när äntligen äventyret med Habib Bey var över. Han kallades till regeringen för ett möte. Efter detta skickades han under sträng bevakning till en läkare, som förklarade att Habib By var obotligt sinnessjuk. Några år senare avled han på ett dårhus.

Karl XV och August Strindberg

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Att läsa om August Strindberg har inneburit många överraskningar. Dit hör att det var Karl XV som uppmuntrade honom att skriva, men då bara som fritidssysselsättning.

August Strindberg var ofta kritisk mot vårt kungahus dock med ett undantag. Då gällde det Karl XV, som brukar skildras om en obeslutsam kung. Han var barnbarn till Karl XIV Johan och regerade mellan åren 1857 och 1871. De två första åren vikarierade han för sin far Oscar I, som var svårt sjuk. Det hände mycket i vårt land under dessa år. Vi fick nya grundlagar, fyrståndstiksdagen avskaffades och med hjulångarna gick det smidigt att ta sig till skärgårdsöarna och landsbygden kring Mälaren. Det var under hans regeringstid som August Strindberg debuterade som författare. 

August Strindberg föddes i januari år1849. året efter det att ´Kommunistiska manifestet´ kommit ut och samma år som hjulångarna kom till Stockholm. Han fick studera och klarade de obligatoriska tentamen i latin för att få fortsätta sina studier vid universitetet i Uppsala. Men det var inte detta han ville, i huvudet fanns drömmar om att bli författare. Det första han tänkte på var att skriva dramatik. Han trivdes inte i Uppsala utan for tillbaka till Stockholm där han försökte sig på att skriva dramatik.

Det första av August Strindbergs skådespelet som sattes upp hade rubriken ´Den Fredlöse´. Miljön var det medeltida Island efter det att kristna missionärer hade kommit till ön och lyckats omvända flertalet av de asatrogna. Pojkarna var mer tveksamma till din nya tron medan flickorna hade lättare att ta till sig läran om Jesus som världens frälsare. I brytningstiden mellan gammalt och nytt utspelades en kärlekshistoria. Pjäsen hade premiär hösten 1871. Publiken tyckte att den var mycket tråkig och det blev inga applåder. Det var bara en ac åskådarna man uppskattade skådespelet. Det var kung Karl XV, som hade ett brinnande intresse för de gamla isländska sagorna. Kungen skrev ett uppmuntrande brev till August Strindberg och rådde honom att i första hans satsa på studierna. I brevet låg 200 riksdaler ur kungens handkassa och de var avsedda som studiestöd. Skrivandet kunde August Strindberg ha som fritidssysselsättning. Några fortsatta studier blev det inte och under hela sitt liv skulle August Strindberg minnas Karl XV som den gode kungen utan religiösa griller om det nödvändiga i att varje dag läsa andliga texter eller något stycke ut bibeln.

Karl XV hade gjort sig känd för att alltid vara på jakt efter någon vacker flicka att förföra. Hans drottning Louise fick två barn, först en dotter och sedan en sin, som avled i under sina första levnadsår. Några fler barn kunde hon inte få.

Karl XV brukar skildras som en gladlynt man med konservativa ideal. men hade dålig uthållighet när det gällde att föra fram sina åsikter. Han tyckte om att roa sig och kunde vara mycket folklig. Problemen hopade sig på 1860-talet när vädret slog om, vintrarna blev längre och det blev missväxt. Svälten tågade in i landet och många emigrerade till Amerika. Samtidigt tog August Blanche initiativ till en insamling för att hedra soldater, som hade stupat i slaget i Poltava sommaren 1709. Detta upplevdes av vanligt folk som störande. Pengar till en staty när människor svalt? Det blev protester och på invigningsdagen av statyn blev det upplopp på grund av att många demonstrerade mot statyn. De tågade mot slottet och krävde att kungen skulle avsättas och att landet borde bli republik. Mitt i detta vimmel stod August Strindberg. Han var tveksam. Han hade stöd av kungen men skulle han få samma helhjärtade uppskattning av en folkvald president?

Det fanns anledning for folket att klaga. Karl XV gillade att ordna maskerader. Det gick bra att ställa sig på Slottsbacken och där betrakta överklassens prål och ståt. Missnöjet grodde, champagne åt överklass och svält för folket. Så långt som till revolution blev det aldrig, bara protester som aldrig nådde fram till Karl XV.

Karl XV hade gift sig med den holländsk och förmögen prinsessan Louise. Hon sa senare att hon var guldkalven, som gifts bort till en ointresserad prins. Detta märktes tydligt när det var maskerad på slottet. Då kunde kungen dansa in tillsammans med en hovdam i något av slottets rum och sedan låsa dörren inifrån. Utanför dörren stod den gråtande drottningen, som sedan någon i hovet fick ta hand om. Det uppstod sladder om detta och många menade att en otrogen äkta kunglig make var helt normalt.

August Strindberg hade ingen personlig kontakt med kungahuset och intresserade sig inte för vilka som blev bjudna på maskerader eller baler. Det gick inte att undgå när något hände i kungafamiljen. Då sköts salut från Skeppsholmen, vilket innebar att vårt land hade fått en ny regent. När den avlidne kungen vigts till sin sista vila skulle detta meddelas genom att landets kyrkklockor skulle ringa. Då skulle stillhet råda. Detta hände de 9 oktober 1872 när Karl XV jordfästes. August Strindberg blev mycket bedrövad och när kyrkklockorna dånade efter jordfästningen flydde han ut till Djurgården. Han höll för öronen och ville inte lyssna på denna sorgemusik. Nu var de glada dagarna över. Den nya drottningen Sofia var religiös och August Strindberg var övertygad om att det i hans ögon förhatliga läseriet skulle bli lagstadgad statsreligion.

På Djurgården finns en vacker staty, som föreställer Karl XV ridande på en häst, Denna hyllning skulle ha glatt August Strindberg. Den är gjord av bildhuggareE Charles Friberg och avtäcktes den 9 maj 1809

August Strindberg år 1878

Det är något visst med Mosebacke terrass. Tidiga morgnar vilar det en stilla frid över borden och koltrastar hoppar runt och letar efter något att äta under borden. Det var hit som huvudpersonen i August Strindbergs bok ´Röda Rummet´ sökte sig för att diskutera ekonomi och politik med en god vän. Boken kom ut år 1879 och gav upphov till diskussioner på grund av att här finns fördömande meningar om den frikyrkliga väckelserörelsen. Boken framhåller framför allt att år 1878 i Stockholm var svältens år.

Peter Englund har skapat begreppet gångjärnsår, vilket innebär att året innebär stora förändringar. Ett av dessa var 1878, året när järnvägsbyggandets storhetstid var över och varor från industrin inte gick att sälja. Flera företag I Stockholm tvingades att gå i konkurs. Det var kaos i den statliga förvaltningen och några heltidstjänster fanns inte. Det vanliga var att män, som lyckats få ett deltidsarbete på något ämbetsverk drygade ut inkomsten genom att skriva artiklar eller noveller för tidningar eller reklamtexter för något företag. August Strindberg var då 27 år gammal och efter misslyckade försök att bli anställd som kanslist på något ämbetsverk gjorde han tappra försök att försörja sig som författare. I boken `Röda rummet´ har han skildrat detta svältens år. Det första kapitlet skildrar en tidig morgon på Mosebacke terrass. Det är i början av maj och pigan på Mosebacke står i fönstren och river bort klisterremsorna för innanfönstren. Nu skulle våren få tränga in i huset. Kyrkklockorna har just slagit åtta och vid ett bord satt Arvid Falk och pratade med en god vän. Arvid Falk hade blivit avskedad från ett statligt verk och hade stakat ut sin framtid. Han skulle bli författare. Denna majmorgon anar han inte att han har ett år av svält och hunger framför sig.

Efter mötet på Mosebacke terrass vandrade Arvid Falk ner mot staden och letade sig fram till Österlånggatan.  Österlånggatan var skökornas gata och här stötte Arvid Falk på äkta män, som mitt i natten hade smitit ut från sin hulda maka och nu med skamsna steg smög sig hemåt. Han stannade framför en port mitt emot Ferkens gränd. Här hade hans äldre bror en affär med fiskredskap. På ytterdörren hängde några metspön som reklam för företaget.  Ansvarig för affären var Andersson och en trappa upp hade brodern sitt kontor. Arvid Falk var fylld av förhoppningar om att han kunde få ut ett arv efter sin far när han denna morgon besökte affären. Porten finns kvar men det syns inga spår av fiskredskap.

Innan Arvid Falk steg in genom porten tittade han ut genom Ferkens gränd och kände att salta vindar från Östersjön slog emot hans ansikte.  Flera hjulångare var på väg ut från Skeppsbron mot Baltikum. Idag ser man ett litet bageri och bakom det en kvarglömd sparkstötting. Hjulångarnas tid är för länge sedan förbi.

Broderns kontor var ostädat och stank av cigarrök. På bordet stod en låda med cigarrer, som var avsedda för besökare. Det var ingen njutning arr röka dessa. De hade trillat över nord på en fraktskuta, fiskats upp av skepparen och sedan sålts för en billig penning till Arvid Falks bror. Samtalet gick inte som Arvid Falk hade hoppats på. I början av 1870-talet hade brodern börjat använda sitt och broderns arv för olika slag av ekonomiska spekulationer. Nu hade denna bubbla spruckit och det fanns inget arv att hämta. Innan Arvid Falk lämnade kontoret fick han en föreläsning i politik. Statsminister Louis Gerhard de Geer hade lyckats göra om riksdagen och de fyra stånden fanns inte längre. Släkten Falk hade anor som borgare sedan 1700-talet och alltid varit representerade i riksdagen. Nu var denna gyllene tid över och ingen brydde sig om hur det gick för hederliga affärsmän.

Statsministern hade tidigare varit justitieminister och då drivit igenom religionsfrihet. Nu blev det tillåtet att hålla gudstjänster i hemmen och i speciella kyrkor eller kapell. Den ståtliga Blasieholmskyrkan var nybyggd och i anslutning till kyrkan gick det bra att köpa tidningar med religiösa texter. Att skriva för fromma damer var ingenting som passade Arvid Falk trots att detta var ett säkert sätt att försörja sig på som författare.

Arvid Falk vandrade vidare och kom till Lill-Jansskogen. Här besökte han ett kollektiv med manliga konstnärer. De hade insett att det bästa sättet att få konstverk sålda var att måla altartavlor. Vacker natur blev bakgrunden och här måste det finnas en biblisk gestalt. En ljunghed i Halland lyste på en av dukarna. Det saknades en biblisk gestalt och gruppen var enig om att måste bli Maria Magdalena. Nu gällde det att hitta en kvinna villig att stå modell för detta kommande mästerverk. Var hittar man detta fynd?

En av konstnärerna var gift med en mycket stridbar kvinna. Hon var aktiv inom kvinnorörelsen och under måltiden underhöll hon konstnärerna med skildringar av orättvisor. De ogifte kvinnorna var myndiga medan de gifta var omyndiga och hade den äkta maken som förmyndare. Hon kunde ge sig ut och arbeta som städerska, men de pengar hon förtjänade tillhörde hennes make. Så snart alla hade ätit skulle hon samla likasinnade kvinnor i övervåningen av huset. Hit skulle också minst en förnäm dam från överklassen leta sig.  Konstnärerna insåg att det bäste de kunde göra var att lämna huset. Röda rummet i övervåningen av Berns salonger hade blivit en plats där män ur alla samhällsklasser samlades för att utbyta tankar.  Här hoppades konstnären att någon av servitriserna skulle vara villig att på förmiddagarna stå modell för Maria Magdalena.

Detta var den sista glada dagen för Arvid Falk. Nu var det lilla sparkapitalet tömt.  Både överrocken och guldklockan hamnade hos pantbanken och när dessa pengar tog slut blev Arvid Falk övertygad att han skulle avlida av svält. Då och då skrev han en reklamtext och lyckades överleva. Strax före jul kom ett glädjebesked. Han hade fått arbete som lärare på en flickskola. Däremot gick det betydligt sämre för hans vän konstnären. Maria Magdalena hörde inte hemma på en altartavla.

August Strindberg hade själv bittra erfarenheter när det gällde reklamtexter. Han hade tidigare skrivit en novell, som egentligen var en reklamtext för försäkringsbolaget Nordstjernan. Detta företag sysslande bland annat med att försäkra gods på hjulångare och fraktskutor. Ett äkta par hade tecknat en försäkring inför en utlandsresa. Stormar på Nordsjön gjorde att de hade svårigheter att betala försäkringen i tid. Ett par dagar efter sista betalningsdagen gick det fartyg som fraktade deras flyttsaker till Sverige under och lasten kunde inte bärgas. Paret betalade omedelbart in försäkringsavgiften och skrev att stormen hade hindrat dem att betala i tid. Någon ersättning från försäkringsbolaget fick de aldrig. De började anklaga försäkringsbolaget för vilseledande reklam i novellen. Detta blev en tankeställare för alla författare och episoden finns utförligt skildrad i ´Röda rummet´. Efter detta var det inga författare som vågade sig på att skriva reklamtexter som noveller.

Trots svälten finns det en positiv underton i boken. Det går att hoppas på bättre tider, det går att hoppas att bibelns Maria Magdalena blir altartavla. Det finns inga spår i denna epokgörande bok att August Strindberg var kvinnohatare. Han sökte alltid efter något bättre, han var nyfiken på allt som rörde sig i livet. Han kunde vara svår att umgås med och det blev tre äktenskap.

Litteratur:

Olof Lagercrantz : August Strindberg

Klara nunna

Med mycket fantasi kan man genom detta smutsiga och gallerförsedda fönster på Klara kyrka se ett gråvitt fladdrande föremål. Kanske är det spindelväv, som städaren glömt plocka bort, och kanske är det spöket Klara nunna.

På 1880-talet beslöt sig August Strindberg och Claes Lundin att samla på spökhistorier med anknytning till Stockholm. Ett bodde i källaren på Klara kyrka. Hon var en vålnad, som kunde viska fram hemligheter från den katolska tiden. Under hennes livstid låg ett stort nunnekloster på den tomt där kyrkan nu står. Alla kände till att nunnor inte var oskyldiga när det gällde kärlekslivet. De var som Eva i paradiset och kunde med eller utan hjälp av ett äpple förföra en man. Alltså var det bäst att stänga in flickorna i ett kloster. Ett av dessa nunnekloster var Klara, som fick privilegiebrev från påven på 1280-talet. Tack vare donationer från olika förmögna släkter blev klostret ägare till stora gårdar och också Djurgården med alla sina ekar.
Alla i Stockholm kände till att det fanns en hemlig tunnel mellan nunneklostret och franciskanerklostret på Riddarholmen. Vem som hade grävt denna tunnel är det ingen som vet, bara att nunnorna flitigt använde sig av den. Det var mycket son utspelade sig i tunneln. En nunna blev med barn och abbedissan var obeveklig. Nunnan måste levande muras in i klostrets källarvalv.

Det är mycket talar för att nunnan kände sig orättvist behandlad. Efter sin död smög hon sig ut ur valvet och tassade runt i en liten källarskrubb. Här fick hon vara ifred tills den dag när Gustav Vasa stängde klostret och nunnorna måste flytta. Kvar fanns en grund, som blev ett bra gömställe för den olyckliga nunnan.

Det fanns en politisk anledning till att Gustav Vasa lät riva klostret. Under befrielsekriget under Kristian Tyranns siste regeringsår hade danska trupper kunnat gömma sig i Klara kloster för att därifrån anfalla Gustav Vasas trupper. Efter Gustav Vasas intåg I Stockholm 6 juni 1523 skedde stora förändringar i Stockholm. Något danskt fäste i närheten av slottet ville Gustav Vasa inte ha, Klostrets revs och rivningsvirket återanvändes för att förstärka Stockholms försvar. Grunden fick vara kvar och hit flyttade nunnan.


Gustav Vasas son Johan III var intresserad av kristendomen och beslöt sig för att bygga upp kyrkor, som fadern hänsynslöst hade låtit riva under sin kulturrevolution. Klara kyrka växte upp ur den gamla grunden och nunnan måste finna sig i mycket buller över sitt huvud. Hur många byggnadsarbetare hon visade sig för vet vi inte.

Det finns ett enda källarfönster i Klara kyrka. Det är smutsigt och försett med galler. Här inne finns den spökande nunnan. Om hon idag skulle glida ut genom fönstret skulle hon till vänster se en mycket stor minnessten över Karl Mickael Bellman.

Det susar inga epistlar eller sånger ur minnesstenen. Det borde det göra för att glädja den spökande nunnan. Sång nummer 31 skulle hon säkert uppskatta även om på hennes tid inte fanns några krukväxter i fönstren.
”Opp Amaryllis, vakna min lilla
vädret r stila och luften sval
regnbågen prålar med sina strålar
randiga skog och dal”

Spöket i Jakobs kyrka

På 1880-talet gav sig August Strindberg och Claes Lundin ut på spökspaning i Stockholm. Det var en tid när alla trodde att Djävulen när som helst kunde komma nedseglande från ett mörkt moln eller kliva upp ur underjorden. Han ville köpa människornas själar och i utbyte lovade han dem rikedom, makt och prakt. Ett av hans mest lyckade inköp var Jakob de la Gardie, som på 1630-talet lät bygga det slottsliknande palatset Makalös mitt emot Stockholms slott. Han har också blivit känd för att han gifte sig med Gustav II Adolfs ungdomskärlek Ebba Brahe.

Jakob de la Gardie föddes i Reval år 1583 och var som till den berömde fältherren Pontus de la Gardie. Hans mor var Sofia Gyllenhielm, som var en naturlig dotter till Johan III och Katarina Hansdotter. Detta gjorde att han var kusin med Gustav II Adolf.

I likhet med andra protestantiska fältherrar var han övertygad protestant. Jag har sett uppgifter om att de svenska soldaterna varje morgon fick ställa upp sig till korum och att de då sjöng psalmen ´Vår Gud är oss en väldig borg med både text och musik av Martin Luther. När djävulen köpte hans själ, tvingades han att betala dyrt och priset blev palatset Makalös intill Jakobs kyrka.

Jakob blev ångerfull och bekostade byggandet av ett stort torn på Jakobs kyrka. Från sitt palats kunde han genom ett fönster njuta av sitt vackra röda torn. Då var han gift med Gustav II Adolfs ungdomskärlek Ebba Brahe och hade fått en stor barnskara. Han avled år 1652 och hans grav finns i Veckholms kyrka utanför Enköping. Hans själ fick ingen ro utan den bosatte sig i tornet till Jakobs kyrka.

Jakobs själ var mycket orolig och den önskade få kontakt med anfadern Johan III. När det var jordfästning i kyrkan fladdrade den ut genom fönstret och sökte sig till Slottet. Här uppstod senare problem. Tre Kronor brann år 1697 och på grunden uppfördes ett nytt slott. På 1800-talet hade Jakobs själ stora svårigheter att tränga igenom slottets alla salar och gemak för att komma ner till grunden. Släkten Bernadotte förde med sig egna spöken och det uppstod bråk mellan Jakob och de nya spökena. De hade ett gemensamt språk i franskan och August Strindberg, som i sin ungdom arbetade på Slottsbiblioteket kunde berätta om viskningar på franska från de gamla murarna.
Makalös var utsmyckat och var en prydnad för ett land, som på 1600-talet var en stormakt. Det var dyrt att värma upp palatset under de kalla vintrarna och tidvis var det ingen som bodde i huset. Jakobs vålnad trivdes där inte utan föredrog tornet i kyrkan.

Jakobs hustru Ebba Brahe pekades ur som en trollpacka. Hon gillade trädgårdsskötsel och importerade växter från främmande länder. Dit hörde bland annat potatis. Hennes kock fick skära dem i strimlor och koka dem i fläskflott. Någon osalig ande i Stockholm lämnade hon inte ifrån sig. Däremot vandrar Gustav II Adolf runt i skottets källarvalv och letar efter Ebba Brahe.
Litteratur: Gamla Stockholm, av Claes Lundin och August Strindberg.

Sturestenen vid Katarina kyrka

Det vilar en märklig frid över kyrkogården vid Katarina kyrka. Här finns ett fåtal pampiga gravar och många små. Under en liten och oansenlig gravsten har utrikesminister Anna Lind fått sitt sista vilorum. Ett minnesmärke över de nu bortglömda finska medborgare, som här fram till år 1800 har fått sitt sista vilorum och ett annat över sjöman som förolyckades under andra världskriget, Det tredje och det pampigaste är ett minnesmärke över släkten Sture.

Marken, som kyrkan är byggd på. har anor sedan den katolska tiden som en helig plats. Varje vår under fastan var det viktigt att tänka på att Jesus korsfästes och att det stod sörjande kvinnor vid korset. Då hörde det till att göra en vandring från Storkyrkan upp till den lilla kyrkan Helga Korset högt uppe på Södermalms höjder och under vandringen fundera på hur mycket Jesus har betytt för våra liv. Vandringsleden genom kåkbebyggelsen kallades för Pelargränd var utmärkt med stenar, som brukas kallas för kalvariestenar. Jerusalem ligger på ett berg och före motorvägarnas tid kunde det vara arbetsamt att komma fram till den heliga staden. Något av detta borde alla kristna få uppleva när de kämpade i backarna upp till kyrkan på berget. Först var det Götgatan och därefter Pelargränd med sina kalvariestenar.

Platsen hade också symbolisk betydelse på ett helt annat sätt. Bredvid kyrkan låg avrättningsplatsen och var en påminnelse om att Jesus korsfästes som en brottsling.

Under kriget mot danskarna 1520 rasade kriget runt kyrkan- Danskarna brände ner kyrkan och grävde i Riddarholmskyrkan upp liket efter Sten Sture den yngre. Hit fördes också kropparna efter Stockholms blodbad och en novemberdag 1520 eldades kropparna upp. Samtidigt förstördes Maria Magdalena kyrka vid Hornsgatan. Nu fanns det inga kyrkor kvar på Södermalm och här fans inget nattvardssilver att plundra när Gustav Vasa drev igenom vid reformationen.

Gustav Vasas hustru andra hustru Margareta Leijonhufvuds yngre syster Märta gifte sig med Sten Sture den yngres son Erik. Erik Sture blev på 1550-talet diplomat och skickades ut till olika kungahus för att hitta en lämplig hustru åt Gustav Vasas äldste son Erik. Uppgiften visade sig snart vara omöjlig. Vårt land hotades ständigt av Danmark och efter Gustav Vasas död bröt det nordiska sjuårskriget ut.

Kung Erik hittade äntligen en kvinna, som var villig att dela hans liv. Det var pigan Karin Månsdotter och hon kröntes i Storkyrkan 1567. Nu gällde det att snabbt lära upp en tjänsteflicka till drottning och det var Märta som fick detta uppdrag. Mycket talar för att de båda kvinnorna blev goda vänner. Samtidigt som detta skedde lät kung Erik fängsla sin halvbror Johan. Ett år senare upplevde kung Erik att adeln hotade honom och han lät avrätta de manliga medlemmarna i släkten Sture och några adelsmän. Märta var nu änka.

Gustav Vasas äldste son i det andra äktenskapet kallas i historieböckerna för Johan III. Syskonskaran blev stor och släktens äldre kvinnor fick rycka in och hjälpa till med barnen. Dessa hade aldrig övergivit sin katolska tro och Johan tog intryck av deras sätt att leva. Under protestantismens första årtionden skulle alla krucifix förstöras. Det finns berättelser om att Johan som barn drömde mardrömmar om detta och att han genom sitt sovrumsfönster såg den korsfäste Jesus.

År 1568 avsattes Erik XIV och Johan blev kung. Hans drottning kom från Polen och var katolik. Nu började Johan III bygga upp kyrkor, som hade förstörts av danskarna. På Södermalm gällde det Maria Magdalena och det lilla kapellet vid avrättningsplatsen. Här fanns det ingen grund att bygga på och därför uppfördes ett enkelt träkapell, som fick namnet Sturekapellet. Lokalbefolkningen uppskattade detta och kallade den lilla kyrkan för ”Brädekyrkan” och området runt kapellet kallades för Sturekvarteren.

Mitt intryck är att Johan valde namnet som en ursäkt för Sturemorden och en hyllning till sin moster Märta. Det blev också ett tack för att Märta tagit sig an Karin Månsdotter.

Jag har försökt hitta spår av medeltiden runt Katarina kyrka. Den medeltida processionen kom till kyrkan genom den västra porten och den finns kvar. Utanför porten tog Pelargränd vid. Gränden finns kvar mellan två bostadsrättshus men namnet har försvunnit. Här är nu en mysig privat park med cykelställ, grillplats och lekplats för barnen. Här stötte jag på några pratglada ungdomar i de tidiga tonåren och frågade vad de tyckte om Sturestenen. De tittade på mig som om jag kom från en annan planet. Sten Sture den yngre hade de aldrig hört talas om.

En kalvariesten finns bevarad och den står nu på vårt Medeltidsmuseum. Inomhus i Högalidskyrkan går det att göra en kalvariebandring. Initiativet till denna togs av Natan Söderblom.

Litteratur

Katarina kyrka återuppbyggnad efter branden redaktör Martin Olsson och Sofia Lövhagen

Norstedts Sveriges historia del 1350 – 1600