Cajsa Greta Svedboms första äktenskap

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Cajsa Greta Svedbom hade lätt för att grubbla. Sommaren 1800 drog hon sig ofta tillbaka till en trädgård på Kungsholmen för att fundera över sitt liv. Några spår av denna trädgård går det inte att hitta idag. Kanske låg den i närheten av Polishusets trädgård. Cajsa Greta skulle idag vara helt bortglömd om hon inte i sitt andra äktenskap fått dottern Fredrika. Fredrika uppförde tillsammans med sin andre make Carl Limnell sommarhuset Lyran i nuvarande Bredäng. I slutet av 1800-talet blev detta hus en berömd litterär salong.

 

Cajsa Greta Svedboms öde speglar de ogifta flickornas ställning i samhället på ett gripande sätt. Flickorna var fram till mitten av 1800-talet omyndiga och familjens män kunde bestämma vem de fick gifta sig med. För flickornas del var det ett vågspel att bli förälskad och Cajsa Greta vågade sig i tonåren aldrig på detta. Att gifta sig var att byta förmyndare. Tidigt på våren år 1880 kom en friare och Cajsa Greta blev osäker. Hon hade bara träffat honom ett fåtal gånger och hört viskningar om att han i sitt tidigare äktenskap varit en hustyrann.

 

Cajsa Gretas familjs visade stor förståelse för om hon tvekade när matematiklektorn Per HeLLzén vid gymnasiet i Härnösand friade till henne. Cajsa Greta var 24 år gammal och friaren var 32 år äldre och nybliven änkeman. Han hade sju barn och sladdret i Härnösand skildrade utförligt att hans första hustru hade varit olycklig i äktenskapet och att lektor Hellzén varit snål. Lektorn ägde gården Specksta utanför Härnösand. Här var det mörkt och dystert. Den blivande hustrun måste utöver vården av styvbarnen fungera som husmor för ett stort lanthushåll. Cajsa Greta hade vuxit upp i Härnösand och hade inga kunskaper om hur det var att ansvara för skötsel av kreatur och av slakt.

 

Cajsa Gretas mor var änka och saknade egen förmögenhet. När Cajsa Greta funderade över sin framtid var hon medveten om att den inte såg ljus ut. Hon hade läskunskaper i tyska och franska, men hade aldrig varit utomlands och kunde därför inte konversera på språken. Hon hade under ett tidigare år i Stockholm lärt sig sy fruntimmersmössor i svart sidentaft och att spela cittra. I bästa fall innebar hennes kunskaper att hon kunde få plats som guvernant i en förnäm familj.

 

Råden från de manliga släktingarna kom regelbundet. Några påpekade att lektor Hellzén var ganska förmögen och att hon skulle sluta lyssna på sladder och andra ansåg att hon inte skulle oroa sig för styvbarnen. De var kända för sin vänlighet och skulle med all säkerhet inte göra livet surt för sin styvmor. Trots detta tvekade Cajsa Greta och sladdrets tungor var inte nådiga mot den tvehågsna Cajsa Greta. Familjen bestämde och Cajsa Greta lydde. Hon måste bort från alla tjattrande tungor i Härnösand och över sommaren bo hos lektor Hellzéns äldsta dotter Kari, som var nygift och levde tillsammans med sin make Johan Huss på komministergården på Kungsholmen.

 

Cajsa Greta kom till Kungsholmen och i brev till sina väninnor skildrade hon livet i prästgården. Det var mycket att göra i den stora trädgården där det också fanns en ko. Backarna upp till kyrkan var tröttande och tid för att låna en bok ur prästens bibliotek och sätta sig ner och läsa fanns inte. Då och då smög hon undan till en enslig plats i trädgården och började fundera på sin framtid. Hon längtade hem och saknade sin mamma så mycket att hon började gråta. Stämde allt sladdret om lektor Hellzén? Den ende som kunde svara på detta var lektorn själv. Alltså satte hon sig den 24 augusti år1800 ner och skrev ett långt brev till honom.

 

Svaret kom snart, inte från lektorn själv utan från den två år yngre brodern Jonas, som agerade som sin omyndiga systers förmyndare. Lektor Hellzén hade sökt upp honom och haft med sig Cajsa Gretas brev. Han var djupt tagen av innehållet och fick tårar i ögonen av uppriktigheten och Cajsa Gretas sätt att skildra sina problem. Han skrev ett utförligt brev till Cajsa Greta och bedyrade henne sin kärlek. Cajsa Greta läste brevet flera gånger och till släktens stora glädje tackade hon ja till frieriet.

 
Per Hellzén sökte omedelbart upp Cajsa Gretas mor för att diskutera alla praktiska problem vid lysning och vigsel. Samtalet kom att röra sig om ekonomi. Per Hellzén gick rakt på sak. Han kände till att Cajsa Gretas mor inte hade råd med ett påkostat bröllop så han erbjöd sig att stå för alla kostnader i sambandet med bröllopet. Festligheterna skulle ske på Specksta gård. Den första lysningssöndagen skulle det bli ett mindre kalas hemma hos Cajsa Gretas mor. Den blivande bruden kunde då inte vara med själv eftersom hon hade en lång resväg hem till Härnösand. Innan hon för från Stockholm fick hon ett kortfattat brev från fästmannen i vilket han förutsatte att äktenskapet skulle bli lyckligt.

 

Per Hellzén hade slutat som lärare på gymnasiet och år 1778 startat Wifstavarf med sågverk och skeppsbyggnad. Sommaren 1880 sjösattes den första fullriggaren, som fick namnet Kronprinsen. Det hände att Cajsa Stina vintertid följde med på resor med släde till gårdar, som leverarede timmer till varvet. I ett brev till en väninna skildrade hon fattigdomen i byarna. Varvet hade fört med sig ett visst välstånd. Hon fick övernatta i oeldade rum och frös. Hennes man hade gjort mycket för bygden och detta var glad för. Hon var gift och behövde inte svälta. Men som hustru saknade både yttre och inre frihet. I hemmet var Per Hellzéns önskemål hushållets lag.

 

Det finns få brev bevarade om Cajsa Gretas ständiga graviditeter och att hennes barn avled strax efter förlossningen. Under de år hon var gift med Per Hellzén hann hon få sju barn.
Det var oroliga tider och år 1808 blev Härnösand en stad där trupper samlades före överfarten till Finland. Stadens sociala liv ändrades och på baler och kalas flockades de unga flickorna kring de stiliga officerarna. Sedan blev staden tyst när armén förflyttades till Finland. Fasan kom efter det blodiga slaget i Oravais i september år 1808. Sårade och sjuka soldater kom tillbaka och de förde med sig fältsjukan. Staden bävade och smittan spred sig till civilbefolkningen. Officerarna hade särställning och bodde avskilt från de sårade. Ibland var de ute och gick på stadens gator och då blev det en ära att få möjlighet att få hälsa på dem.
Per Hellzén ville gärna umgås med de högsta befälhavarna och i mitten av augusti 1809 bjöd han generalerna Wrede, Döbeln och Wachtmeister på middag på Specksta gård. Cajsa Greta var inte förvarnad och hon blev orolig. Visthusboden var i det närmaste tom och hon hade ingen fisk hemma. Ingen av dessa generaler hade tillfälle att komma så därför gick inbjudan vidare till lägre befäl. Cajsa Greta måste fara in till Härnösand och där köpa mat. Trots alla betänkligheter blev kalaset lyckat. Det avslutades med att alla for upp till utsiktsberget. Här de kunde se hur den svenska flottan seglade in. Cajsa Greta räknade till 130 fullriggare. Dagen därpå seglade flottan vidare till Ratan. Några dagar senare möttes svenska och ryska trupper i den lilla byn. Svenskarna segrade och efter svåra förluster insåg den ryske befälhavaren att det var säkrast att dra sig tillbaka.

 

Kriget tog slut och sommaren 1810 firades ett tredubbelt bröllop på Specksta. Per Hellzéns tre yngsta döttrar gifte sig. Den yngsta, Eva född år 1895, gifte sig med Cajsa Gretas bror Jonas. Brudgummen var elva år äldre än bruden. Nu blev Cajsa Greta svägerska till sin styvdotter.

 

Året därpå kom sorgen till Specksta gård. Cajsa Greta var gravid och hennes make avled den 2 augusti. Den 15 augusti avled det sjunde barnet i samband med förlossningen och den förste september avled Cajsa Gretas mor. Detta var sorgens år

 

Cajsa Greta var 34 år och änka. Hon var som änka myndig och hade ärvt delar av det framgångsrika företaget Wifstavarf. För första gången i sitt liv hade hon ingen förmyndare och hade egna pengar. Styvbarnen hade lämnat hemmet och Cajsa Greta bestämde sig för att avveckla Specksta gård och flytta in till Härnösand. Ett nytt liv började och hon skildrade detta i en nyinköpt dagbok.

 

Dagboksbladen beskriver utförligt den tacksamhet Cajsa Greta kände över att natt efter natt få sova ensam i sin säng och att på morgonen i lugn och ro få vakna utsövd. Hon började läsa böcker på franska och njöt av livet. Ibland funderade hon över om detta bara var en tillfällighet eller om hon åter skulle slungas ut i bekymmersamma situationer. Då hände något hon aldrig hade upplevt tidigare. Cajsa Greta blev förälskad och mannen i hennes kommande liv blev gymnasiets lektor i historia Olof Fredrik Forssberg. Kärleken var besvarad.
Litteratur : Lotten Dahlgren : Norrländska släktprofiler del 1. Stockholm 1909.

Tillbaka till Lyran i Bredäng

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det händer ibland att jag får mail om bloggar jag skrivit för flera år sedan. Detta har hänt mig ett par gånger de sista veckorna. Ett av dessa gäller det jag skrev om konditori Lyran i Bredäng och familjen Limnell, som år 1876 byggde detta pampiga trähus som sin sommarstuga. Fredrika Limnell var dotter till lektor Olof Fredrik Forssberg vid läroverket i Härnösand och hans hustru Kajsa Stina Svedbom. I sitt första äktenskap var Fredrika gift med sin kusin Pehr Svedbom.

 

Fredrikas mor Cajsa Greta Svedbom föddes i en lektorsfamilj i Härnösand år 1776 och hennes bror Jonas var två år yngre. Jonas väg var tidigt utstakad, han skulle gå i sin fars fotspår och först gå igenom gymnasiet och sedan studera vid universitet i Uppsala. Cajsa Greta var flicka och för henne gällde hemundervisning, som sedan avslutades med ett års undervisning för någon kunnig dam i Stockholm.

 

Sommaren 1896 påbörjades resan och Cajsa Greta fick sällskap med sin barndomsvän Nils Fredrik Biberg, som studerade vid universitetet i Uppsala. Resan gick från gästgivargård till gästgivargård och blev äventyrlig. Fram till Sundsvall gick allt bra men sedan började förtretligheterna. Cajsa Greta och Nils Fredrik hade åkt i en ganska bekväm schäs och stigit av för att dricka kaffe. Nils Fredrik hade troligtvis huvudet fullt filosofiska funderingar. Våren därpå skulle han lägga fram en avhandling i praktisk filosofi och sedan promoveras. När den lilla gruppen kom tillbaka till schäsen var Nils Fredriks käpp borta. Det var då vanligt att studenter hade en käpp med silverkrycka med sig när de var ute och gick. Den var ett tecken på högre bildning. Cajsa Greta blev förtvivlad. Hon borde ju ha hållit reda på käppen och nu hoppades hon att Nils Fredrik skulle förlåta henne.
Färden gick sedan vidare och vid en gästgivargård i Norrala fick de lämna den bekväma schäsen för en kärra. För att hålla humöret uppe i solskenet sjöng Cajsa Greta visor och det hände att Nils Fredrik sjöng med. Hästen travade långsamt och klockan fem på eftermiddagen var det en kvarts mil kvar till nästa gästgivargård. Plötsligt hände det som inte fick hända. En axel gick sönder och kärran kanade av vägen utan att välta. Ingen blev skadad, men nu behövdes en smed för att laga kärran. Efter ett kort samtal kom man överens om att Nils Fredrik och skjutsbonden skulle gå till närmaste by och där försöka leta reda på en smed. Cajsa Greta måste stanna kvar och vakta både vagn och häst.

 

Till slut kom Nils Fredrik och kusken tillbaka åkande i en stor vagn. Nästan alla i den närmaste byn låg och sov. Smeden hade i sommarvärmen druckit för mycket brännvin och var nu så berusad att han inte kunde arbeta. En bonde i byn var både vaken och nykter. Han föreslog att han kunde ta fram sin största vagn och på den kunde man lasta den trasiga kärran. Sällskapet fick sedan gå till byn där de kunde övernatta.

 

Cajsa Greta var nästan gråtfärdig av trötthet. Bonden såg detta och hjälpte henne upp i på flaket. Här satt hon bredvid den trasiga vagnen och såg långsamt landskapet glida förbi. De kom fram till byn och här ordnades snabbt sovplatser åt dem. Bonden var hjälpsam. Han hade i sitt skrotlager en axel som passade och de slapp besvära den bakfulle smeden. Färden fortsatte på förmiddagen till Gävle där de stannade över natten. Nästa stopp blev Uppsala. Nu upplevde Cajsa Greta det märkliga i att vara flicka. Hon klarade av att ta hand om en häst men hon fick inte studera. Efter en trevlig kväll for hon sedan vidare till Stockholm och Cajsa Greta kunde träffa sin inackorderingstant. Här skulle hon bland annat få lära sig att sy fruntimmersmössor av svart taftsiden och att spela cittra. Cajsa Greta var mycket musikalisk, vilket hennes musiklärare snart upptäckte.

 

Cajsa Greta funderade en hel den över Gustav IV Adolf, som den 1 november 1796 blev myndig och övertog regeringsansvaret för landet. Cajsa Greta tyckte synd om honom. De var nästa jämnåriga och hennes tankar gick till den unge kungen. Skulle han klara av att styra landet? Hon fick av bekanta höra att kungen hade hållit ett allvarligt tal och att hans farbror, hertig Karl, blivit rörd till tårar när han i Storkyrkan officiellt överlämnade styrelsen av landet till den unge kungen.

 

En annan händelse som betydde mycket för Cajsa Greta var att få vara med när reskamraten Nils Fredrik promoverades i Uppsala. Hon hoppades att han hade glömt att hon inte hade vaktat hans käpp i schäsen.

 

Sommaren 1797 var det dags för Cajsa Greta att återvända till Härnösand. Nils Fredrik blev kvar i Uppsala där han blev professor i praktisk filosofi. År 1806 anställde kungen honom som lärare åt sonen kronprins Gustav. Nils Fredrik blev sorgsen när kungafamiljen våren 1809 tvingades att gå i landsflykt. Han oroade sig för den fortsatta skolgången för sin elev.
Litteratur Lotten Dahlgren : Norrländska skäktprofiler del 1 Stockholm 1909

Fredspristagaren år 1908 med en tidigare adress Årstadal 1

 

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Idag rusar tvärbanan fram över ett område, som i mitten av 1800-talet var sankmark där orrar kunde spela på vårarna. Idag är allt detta borta och här har under de sista årtiondena vuxit upp ett bostadsområde. Taget stannar vid Årstadal och jag saknar ett minnesmärke över områdets fredspristagare. Han har blivit nästan helt bortglömd. Det man minns om svunna tiders Årstadal var att efter det andra världskriget tillverkades vid tunnelmynningen GB-Glass. Inne i en liten djupfryst tunnel härskade vintern och var varulager för glassen. Före glasens dagar hade Årstadal varit en stadsdel med mycket skamfilat rykte. Jag hörde på 1960-talet skildringar av ett område där vägglössen trivdes och att både gamla och unga plågades av tuberkulos. Husen var dåligt underhållna och de hade uppförts i slutet av 1870-talet. I husägarnas arrendekontrakt med jordägaren Erik Josias Sparre framgår det att husen skulle rivas 50 år senare. Då var det bostadsbrist i Stockholm och många såg ett gyllene tillfälle att bygga ett dåligt hus och sedan hyra ut rum med eller utan kök. Det var ont om dricksvatten i Årstadal och det saknades hämtning av latrin och hushållsavfall. Hyrorna blev låga och i början på 1880-talet var det vanligt att ogifta mödrar sökte sig hit.

 

Den ansvarige för detta område var landshövdingen i Älvsborgs län Erik Josuas Sparre, som också var riksdagsman med säte i den andra kammaren. Landshövdingen tillhörde det mycket konservativa Junkerpartiet. Han ägde de stora gårdarna Årsta och Västberga.

 

Hösten 1881 antecknade prästen i husförhörsboken att redaktör Klas Pontus Arnoldson med sin familj hade flyttat in i fastigheten Årstadal 1. Prästen glömde bort att anteckna att denne redaktör var vald av Botkyrka socken att sitta i riksdagens andra kammare och att han representerade Lantmannapartiet. Han hade den 10 oktober flyttat från Tumba järnvägsstation där han arbetat som stationsinspektör eller med det nyare ordet stins. Han skrev då artiklar för olika liberala tidningar om att fred var ett villkor för att alla skulle få ett bättre liv och också om att rösträtten inte skulle vara beroende av inkomst och kön. Det år han valdes in i riksdagen hade bara drygt 6 % av landets befolkning rösträtt.

 

Klas Pontus Arnoldson var från Göteborg och började arbeta som biljettpojke på tåget mellan Göteborg och Jonsereds bruk år 1860. Då var han 16 år gammal och tvingades sluta sina gymnasiestudier på grund av att fadern hade blivit överkörd av ett tåg och avlidit av skadorna.

 

Det går att följa Klas Pontus Arnoldsons väg genom SJ tack vare att barnens födelseplats och dag finns antecknat i husförhörslängden från Botkyrka, Tumba station, från år 1881. Då finns sju barn antecknade. De äldsta var födda åren 1870 och 1871, sedan kommer två döttrar i Lerum, en dotter år 1874 i Elgesås i Skaraborgs län och slutligen två döttrar, födda åren 1876 och 1880 i Tumba. Stinsen Arnoldson bodde ungefär sex år i Tumba och senare tio år i Årstadal.

 

Klas Pontus Arnoldson hade vuxit upp med Karl XII´s bibel och i tonåren läst Viktor Rydbergs böcker. Året innan fadern dog kom ´Den siste atenaren´ ut. Här ställde Viktor Rydberg frågan till sina läsare om det var rimligt att tro på en gud, som lät avrätta sin son som en missdådare. Två år senare kom ´Bibelns lära om Kristus´ ut med en ny fråga till läsarna. Var verkligen Jesus Guds son? Var han inte bara en av Israels många profeter? Böckerna gjorde Klas Pontus Arnoldson fundersam och tankar om olika sätt att tolka Bibeln följde med honom livet ut. Hur och när han tog kontakt med Viktor Rydberg vet ingen, men hans brev till denna författare finns bevarade. Det är på grund av dessa tankar som Klas Pontus Arnoldson brukar klassas som frikyrklig, men hans tankar om religionen passar inte in i någon frikyrka. Trots detta var det de frikyrkliga i Botkyrka som röstade på honom.

 

Klas Pontus Arnoldson tog arbetet som riksdagsman på allvar. Våren 1882 skrev han en motion om att statskyrkans monopol på den religiösa uppfattningen borde avskaffas och att alla hade rätt att lämna kyrkan utan att gå in i något annat trossamfund. Motionen röstades omedelbart ned och Klas Pontus Arnoldson kom att betraktas som en kulturradikal liberal med farliga åsikter. Hans motion gav genklang bland Uppsalas radikala studenter och Hjalmar Branting insåg snabbt att här skulle han hitta en bra medarbetare när det gällde att starta en tidning för den framväxande socialdemokratin.

 

Klas Pontus Arnoldson hade sedan ungdomsåren I Göteborg blivit engagerad i den framväxande fredsrörelsen. Det var oroligt i Europa med Preussen som en ny stormakt. Kapprustning länderna emellan hade startat. Nu borde alla kämpa för att stoppa detta. Dessa tankar tilltalade också de radikala studenterna i Uppsala och våren 1883 kallade riksdagsmannen och stationsinspektören Klas Pontus Arnoldson till ett möte i Stockholm. Nu bildades Svenska Freds- och Skiljedomsnämnden i vilken Klas Pontus Arnoldson valdes till sekreterare.

 

År 1883 startade Hjalmar Branting och Klas Pontus Arnoldson gemensamt Tidningen Tiden, som registrerades som ett aktiebolag. Hjalmar Branting satsade stort och köpte aktier för 1200 kronor. Ett lösnummer av tidningen kostade 4 öre. Hjalmar Branting hoppades att detta skulle bli en tidning för den framväxande socialdemokratin medan Klas Pontus Arnoldson vände sig till liberalerna. De liberala läsarna skrämdes bort av Hjalmar Brantings socialistiska åsikter. Tiden tappade läsare och redan efter ett par år lades tidningen ner.

 

Klas Pontus Arnoldson kunde bli mycket häftig. När han arbetade på en järnvägsstation var han arbetsledaren, som krävde att bli åtlydd. Han hade aldrig lärt sig att samarbeta och gjorde sig snart omöjlig i Svenska Freds och avsattes under ett stormigt möte som sekreterare. I riksdagen gled han mot vänstern och kom snart att betraktas som en politisk vilde med udda och farliga motioner.

 

Ingen av kritikerna anade att denne obetydlige stins med annorlunda åsikter skulle år 1908 erhålla ett pris för sina insatser för att förhindra en blodig upplösning av unionen med Norge.
Litteratur
Olle Svenning : Hövdingen Hjalmar Branting – en biografi ISBN 978-91-0-012371-O
Leif Magnusson : Vilka äro egentligen folkens fiender? Ett kapitel i boken Spåren efter Nobel årsbok för Tiksarkivet och Landsarkiven år 2001.
ISBN 91-88366-54-5
Husförhörslängder från socknarna Brännkyrka och Botkyrka

Stearinljus från Liljeholmen

Liljeholmens_tekniska_fabrik

Det finns mycket att upptäcka i Stockholms sydvästra förorter trots att otroligt många hus har rivits och berg sprängts bort för att skapa gator för den framrusande trafiken. Ett stort trähus vid nuvarande Cementa i Lövholmen har rivits, men finns dokumenterat på ett fotografi från sekelskiftet 1900. Fotografiet finns på Stockholms Stadsmuseum och det går att följa människorna i huset i husförhörslängderna från Brännkyrka församling och i Lövholmens teatersällskaps efterlämnade papper. Dessa finns bevarade i Nordiska Museets arkiv. I bakgrunden till höger syns de nybyggda stenhusen på Södermalm. Idag går det att stå på kajen vid Cementa och spana in samma hus som på det gamla fotografier. Den tidens kameror hade andra objektiv än det jag har på min digitalkamera. Reimersholme, till vänster i bilden, lyckades jag inte få med på något fotografi.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Området mellan Liljeholmens värdshus och Charlottendal kallas sedan gammalt för Lövholmen. Här växte det upp ett sommarstugeområde efter det att kriget med Ryssland var avslutad Finland blivit ett storfurstendöme under Ryssland. Stockholmarna brukade flytta hit ut när vårsolen tittade fram och återvända till staden någon gång i oktober. I slutet av 1820-talet var området en samlingsplats för den lägre medelklassen från Södermalm och Gamla Sta´n. Markägaren var en trädgårdsmästare, som inte själv bodde i området utan arbetade hos den judiska fabrikören Aron Levi Lamm på Heleneborgs malmgård. Det var ner lönsamt att bygga och hyra ut sommarhus än att odla potatis och tobak. I ett litet hus i den före detta trädgården bodde en knappt läskunnig piga och hennes barn.

 

Sommargästerna bildade sommaren 1828 ett teatersällskap, som uppförde folklustspel med sång, musik och cirkusartister. Sällskapet fanns i tre år och sommaren 1830 blev bygdens sista teatersommar. Under dessa år syns inte husen i husförhörslängderna. I mitten av 1830-talet har husen troligtvis blivit vinterbonade och fabrikör Nagel flyttar in och startar en kemifabrik. Vad han tillverkade vet vi inte. Fabrikören kom ursprungligen från Tyskland, hade bosatt sig i Stockholm och sedan försökt att där starta en fabrik. I husförhörslängderna står det att han tidigare hade bott på Södermalm, att han tillhörde den katolska församlingen och hade många barn. År 1839 flyttade familjen Nagel tillbaka till Södermalm och lokalerna övertogs av Liljeholmen Tekniska Fabrik, som här tillverkade stearinljus. Ägare till fabriken var tidningsmannen Lars Johan Hierta. Han bodde inte själv i fastigheten utan hade en anställd kemist, som ansvarade för produktionen.

 

Det märks i husförhörslängderna att prästen var nyfiken på denna nya produkt och vilka som utöver kemisten bodde i fastigheten. Här fanns en skomakare med en liten familj och en informator. Vilka som arbetade med stearinljusen vet vi inte, troligtvis var det kringvandrande dalkullor.

 

Det är mycket som inte finns noterat i handlingarna. Vilka barn undervisade informatorn? Det bodde flera barnfamiljer i fastigheterna runt omkring. Fanns det en skolsal i samma hus som fabriken? Slog sig de olika familjerna sig ihop för att se till att barnen lärde sig läsa och skriva? Informatorn bodde kvar i fabriken i ett par år innan han flyttade in till Stockholm. Jag har inte följt upp honom, kanske fick han plats som folkskollärare. Folkskolan infördes år 1842 och först år 1874 kunde barnen i huset gå i skola i sitt närområde. Detta år byggdes en liten folkskola i backen upp mot Nybohov.

 

Lars Johan Hierta var liberal och kämpade för ökad läskunnighet bland medelklassen. Det måste komma en förändrad syn på läsandet, det meningslösa rabblandet av katekes borde ersättas med läsförståelse. Ett vapen i denna kamp var stearinljusen.

Lokalerna i Lövholmen blev för små och verksamheten flyttades till Danvikstull. Ljusen, som var ganska dyra, såldes på Aftonbladets redaktion. Läskunnigheten ökade bland pigor, drängar och arbetare och dessa nya läsare var inte roade av de flesta artiklarna i Aftonbladet. Med undantag för Vendela Hebbes socialreportage speglade inte artiklarna arbetarnas värld. Folk började välja bort Aftonbladet och Lars Johan Hierta sålde Aftonbladet tio år efter det att stearinljusfabriken hade flyttat från Liljeholmen. Under dessa år hade det hänt mycket i de före detta fabrikslokalerna.

 

År 1835 kom det finska nationaleposet Kalevala ut och med detta följde för många svensktalande i Finland en önskan att lära sig finska. Alla var inte roade och de började söka sig till Stockholm. Detta märks i husförhörslängderna från församlingarna på Södermalm och i Brännkyrka. Stearinljusfabriken övertogs av bruksägaren från Åbo Adolf Fredrik von Rothstein, som här startade en tillverkning av tvål. Han flyttade in i huset med en stor familj, som snart måste flytta eftersom fabrikör von Rothstein hastigt avled år 1841. Efter detta år flyttade drängar, pigor och arbetare in i huset. Några år bodde det många barn i huset.
Den sista husförhörslängden täcker åren 1890 till 1895 och skildrar en annan tid. Folkskolan hade fört med sig att så gott som samtliga av husets hyresgäster kunde läsa och förstå vad de läste. Yrkesbeteckningen på hyresgästerna är arbetare eller hustru. Huset ägdes dessa år av verkstadsföretaget H. Palmcrantz, som hade byggt en fabrik i området. Här tillverkades det radsåningsmaskiner och cyklar. Fabriken finns kvar och ingår numera i Beckers övergivna fabriksområde. Idag kallas huset för Färgfabriken.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sjövikstorgets försvunna porlande bäck

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är inte det lättaste att känna historiens vingslag bland höghusen på Sjövikstorget. Mellan de stora flyttblocken och körsbärsträden på Sjövikstorget rann det på Årstafruns dagar ut en bred bäck i Årstaviken. Denna bäck finns inritad på Generalstabens karta tryckt 1865. Hur länge uppmätningarna och ritningsarbetet pågick med detta arbete vet vi inte. När allt var klart för tryckning hade järnvägen kommit till Liljeholmen och de bortsprängda stenarna från järnvägstunneln vid Nyboda hade tippats i vattnet vid stranden av Årstaviken och skapat ny mark. Här har det nu vuxit upp höga kontorshus.

 

Årstafrun berättade i sin dagbok måndagen den 7 maj 1798 att hon hade fått sex tjog kräftor av krögare Friman på Grönbrink. Krogen låg vid bäcken där tunnelbanan nu har sin uppställningsplats under motorvägen mot Södertälje. Här har alla spår av den en gång kräftrika bäcken för längesedan försvunnit.

Det finns ett spår av de tidigare kräftrika vattnen och det är i lekparken Blomsterdalen. Det märks fortfarande att detta är en gammal sjöbotten och att sjön var drygt en meter djup. Min gissning är att det var här som krögare Friman fångade sina kräftor. Nu uppträder här ett helt annat djur, det är en stor drake med inbyggd rutschkana.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Måndagen den 28 juli 1806 skrev Årstafrun i sin dagbok att söte far och Hans Abraham hade rott till Grönbrink och där köpt porslin av traktör Södergren, som hade kommit efter krögare Friman på krogen Grönbrink. Det var sju färgglada äkta porslinstallrikar och två ostindiska fat som köptes. Porslinet var kantstött men för goda att använda vid gesällens måltider. Vem denne var framgår av räkningen av judar år 1816 i städerna Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona. Gesällen i Grönbrink var jude sysslade med tryckeri och vi vet inte vad det var han tryckte. Han hade med sig en judisk lärling, som kom från en berömd rabbinsläkt. Prästen lät sidan om Grönbrink i husförhörslängden vara tom. Troligtvis var han osäker när det gällde de två judiska pojkarna. Judarna fick endast bo i fyra städer och Brännkyrka socken var då inte en del av Stockholm. Vart de judiska pojkarna sedan tog vägen framgår inte av socknens handlingar. Det går inte att spåra det kantstötta porslinet i bouppteckningen efter Årstafrun.

 

Nästa gång vi skymtar spår av bäcken i olika handlingar är i på 1860-talet när Generalstaben fattade beslut av att låta sina lantmätare rita flera kartblad över Stockholm och stadens omgivningar. Europa hade gripits av nationalistisk yra. Bland akademiker och studenter föddes tanken på att skapa ett enda rike av länderna Danmark, Norge och Sverige. Dessa länder hade en gemensam historia sedan vikingatiden och det skulle inte bli några svårigheter att skapa en gemensam kultur och bygga en bro mellan de olika språken. Det nordiska var hotat från två håll, från den ryske björnen i öster och det framväxande germanska Preussen. Ett av problemen för att förverkliga dessa drömmar låg i de södra delarna av Danmark, där det bodde både danskar och tyskar. Vilket land tillhörde de? Vad hände om Preussen angrep Danmark och krävde att få införliva dessa landskap i sitt eget land? Skulle Sverige i så fall skicka trupper till Danmark? Kunde detta innebära att vårt land drogs in i ett stormaktskrig och blev anfallet av både Preussen och Ryssland? Hur skulle Stockholm försvaras?

 

Den svenske kungen Karl XV träffade år 1863 vid ett par tillfällen den danske kungen Fredrik VII och utlovade svenskt stöd om Preussen skulle anfalla Danmark. Detta var en fråga om den svenska konservativa regeringen inte hade informerats om. Regeringen greps av panik. Den svenska hären var inte rustad för ett krig mot Preussen och flottan behövde förnyas. Kungen tvingades nu att meddela kung Fredrik VII att några svenska trupper kunde inte skickas till Danmarks försvar.

 

Rädslan för ett anfallskrig var anledning till att Generalstaben tog ett beslut av att låta rita kartblad över Stockholm och dess omgivningar. Chef för generalstaben var Carl Ludvig von Hohenhausen, som var född på Sveaborg 1787. Hans pappa var amiral och hade stupat i slaget vid Svensksund den 20 augusti 1789 som befälhavare för fartyget Björn Järnsida. Sonen Carl Ludwig fick flytta med sin mamma till hennes släktingar i Linköping och här växte han upp. Det blev militär utbildning och senare blev han en av Karl XIV Johans förtrogna och delade kungens åsikter om att det bästa för Sverige vore att få en varaktig fred och att inte göra några utfästelser till andra länder om militär hjälp. Carl Ludvig von Hohenhausen var mycket konservativ. Han ville rusta upp försvaret och mötte ständigt motstånd från riksdagens borgare och bönder.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den tidigare kräftrika bäcken finns ordentligt utritad på kartan. Järnvägen var helt ny och spåret gick från Liljeholmen över en bro över bäcken till Nybodatunneln. Både bron och tunneln var platser för militären värda att försvara. Nybodatunneln med sitt enda järnvägsspår finns bevarad och ingången är stängd med en stor port av järn. Den ligger avsides i det nybyggda området vid tvärbanans station Årstadal.

Tunneln byggdes år 1858 och som arbetskraft användes fångarna från Långholmen. De bevakades av polis så att de inte skulle få tillfälle att stjäla sprängmedel. Vilka som arbetade med den eleganta stensättningen i tunnels valv vet jag inte.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Litteratur .
Eskil Olån : Judarna på svenskmark. Historien om israeliternas invandring till Sverige. Tryckt 1924 Projekt Runeberg
Norstedts Sveriges Historia 1830-1920 Kapitlet Omtvistad utrikespolitik
Generalstabens karta 1865

Kvarteret Barlasten i Gröndal och Olof Aschberg

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det finns ett stort och märkligt stenhus från 1910-talet i kvarteret Barlasten i Gröndal. Det påminner mycket om det hus i Göteborg jag växte upp i. Samma fönster, som var jobbiga att putsa, och samma rundbågade affärsfönster och portar. När jag nu går på spaning efter husets historia kommer jag fram till att år 1908 ett stort obebyggt område i Gröndal köptes av ett aktiebolag, där de två tongivande ägarna var Olof Aschberg och Conrad Pineus från Göteborg. Båda var judar och deras föräldrar hade kommit till Sverige på två olika sätt. Conrad Pineus välbärgade familj kom från England och sysslade med sjöfart medan Olof Aschbergs far Herman kom från Vitryssland och flyttade till Stockholm för att söka arbete. Han startade ett litet företag för tillverkning av madrasser och blev så småningom ganska förmögen.

 

Conrad Pineus var utbildad jurist och han var dispaschör, vilket innebar att han var skiljedomare vid tvister när det gällde haverier. Olof Aschberg och Conrad Pineus hade teater som gemensamt intresse och Olof Aschberg var gift med en skådespelerska. Olof Aschberg satt med i styrelsen för Svenska Arbetsgivareföreningen och Conrad Pineus var aktiv inom Folkpartiet i Göteborg. Han var en av förgrundsmännen inom göteborgsliberalismen.

 

Det blev reklam om den nya förstaden Gröndal. Här fanns en ångbåtsbrygga och det var lätt att komma in till Hornstull. I Gröndal fanns flera stora arbetsplatser som Beckers färgfabrik och Ekensbergs varv. Lägenheterna i det stora huset var moderna, har fanns rinnande vatten, avlopp och gemensamma vattentoaletter. Om några år skulle området få spårvagn på en planerad bro till Reimersholme. I det stora huset i kvarteret Barlasten fanns det både stora och små lägenheter. Hyran för ett rum med kakelspis och diskskåp hade en månadshyra på drygt 200 kronor och för en lägenhet med fyra rum, tambur och kök hade en månadshyra på ungefär 800 kronor. De var ingen tvekan, det var bättre att bo i Gröndal än i Gamla Sta´n. I Gröndal växte ett nytt och hälsosammare samhälle fram. Detta var förorten byggd på liberalismens värderingar.

 

Det blev inte som Conrad Pineus hade tänkt sig. Sommaren 1911 hyrde Olof Aschberg ett litet sommarhus i Blommensberg. På eftermiddagarna hade han ingenting att göra utan gick till Folkets Hus och lyssnade på föredrag av olika slag. En kväll var han med om något som kan liknas vid en religiös omvändelse. Hans liberala syn på samhället var av ondo, nu var det Marx lära som gällde.

 

Olof Aschberg kom bra överens med ledarna för olika fackförbund. Han fick höra att flera arbetare önskade bygga sina egna små villor och i anslutning till bostaden kunna odla potatis och plantera bärbuskar. För att hjälpa dem med lån startade Olof Aschberg Nya Banken. Här kunde han erbjuda arbetarna förmånliga lån. Samtidigt med detta hjälpte han arbetare, som önskade bygga upp en egen fabrik, med ett mindre kapital och en bra fabrikstomt i Midsommarkransen.

 

Olof Aschbergs omvändelse skakade om de andra delägarna i aktiebolaget i Gröndal. Nu gällde det för styrelsen att komma tillrätta både med de ideologiska problemen och de ekonomiska. Mitt intryck är att Conrad Pineus och några av aktieägarna inte ville ha med de kommunistiska irrlärorna att göra. Ledningen började stycka av tomter och sälja till hugade spekulanter. Gröndal, som var tänkt som ett drömområde med egen stadsplan, förvandlades snabbt till ett gytter av slarvigt uppförda hus. Kvar stod stenhuset i kvarteret Barlasten.

 

Sommaren 1914 bröt det första världskriget ut och detta betydde bättre tider för Ekensbergs varv, medan det gick sämre för de andra. Kriget förde med sig livsmedelsbrist och förhöjda matpriser. Lediga tomtmarker blev potatisland och Nobels industri lånade ut mark för odlingar. Några hungerkravaller som på Södermalm förekom inte i området.

Det blev fred och Tyskland tvingades att betala ett högt krigsskadestånd. Mycket av den svenska produktionen av järnmalm och industriprodukter hade före kriget sålts till Tyskland. Nu var detta slut och flera fabriker hade tomma orderböcker. Det fanns en ljusning i allt det svåra. Äntligen hade det byggts en ordentlig bro mellan Liljeholmen och Hornstull. Den var så stabil att det gick att lägga ett spårvagnsspår på bron. Spårvagnslinje 18 gick från Slussen över Liljeholmsbron till Gröndal och en hållplats var utanför stenhuset i kvarteret Barlasten. Här fanns en kiosk där det gick att köpa bland annat tidningar och godis. Spårvagnslinjen försvann några år efter fredsslutet efter det andra världskriget och ersattes då av en busslinje.

 

Conrad Pineus var fast rotad i Göteborg och jag minns honom säga att det bästa med Stockholm var tåget till Göteborg. En annan av hans åsikter var att göteborgarna inte skulle behöva ta tåget till Stockholm för att kunna njuta av bra teater. Han var en av initiativtagarna till Göteborgs stadsteater och donerade pengar till teaterbygget.

 

Olof Aschberg flyttade efter krigsslutet till Moskva där han hjälpte den nya statens ledare att bygga upp en centralbank.

 

Två män med olika bakgrund har lämnat efter sig ett vackert stenhus i Gröndal och ingen i området vet vem de var. Varför har de inga gator uppkallade efter sig?

 

Litteratur
Reklamskrift okänd författare : Stockholms förstäder och villasamhällen 1911
Olof Aschberg : En vandrande jude från Glasbruksgatan Stockholm 1946
Ingemar Johansson : StorStockholms bebyggelsehistoria ISBN 91-7844-088-7
Norstedts Sveriges Historia 1830-1920 ISBN 978-91-302442-4

Albin Brag – Aspuddens och Midsommarkransens arkitekt

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är många som ilar fram på gatorna och inte märker att det finns små statyer på olika platser i Stockholms sydvästra förorter. En av dessa är en liten fontän, som föreställer en pojke med påträngande naturbehov. Han finns vid Manhemsgatan och sattes dit år 1912. Den är huggen i grå granit och tyvärr vet vi inte namnet på stenhuggaren. Statyn föreställer arkitekt Albin Brags son. Albin Brag var inte bara arkitekt utan också tecknare och akvarellmålare. Han ritade en sommardag av sin son och sedan fick en skicklig stenhuggare omvandla bilden till en staty.
Vi glömmer idag att de sydvästra förorterna fram till 1 januari 1913 inte tillhörde Stockholm utan var en del Brännkyrka socken. I socknen fanns stora lantegendomar, industriområdet kring Liljeholmens järnvägsstation och slumområdena Årstadal och Sjövik. Slummens kvarter hade byggts utan stadsplan och här saknades allt och latrinen grävdes ner i de små trädgårdslanden. Barnen drabbades ofta av paratyfus på grund av förorenat dricksvatten. Områdena var blödande sår i socknens ekonomi. Nu gällde det att få skötsamma arbetare att bosätta sig i socknen. De skulle betala skatt till socknen och på så sätt få inkomsterna att räcka till fler skolor och utökad fattigvård. Ett krav från socknen var att alla nyinflyttade skulle kunna få njuta av moderna bostäder med vatten, avlopp, elektriskt ljus, gasspis i köket och gemensamma vattentoaletter i källaren. Helst måste de få tillgång till spårvagnar fram till bron till Södermalm i Liljeholmen.

 

När allt detta var på plats började de första husen byggas efter ritningar av Albin Brag. De var inflyttningsklara år 1911 och de står fortfarande kvar i Midsommarkransen och Aspudden.

 

Albin Brag var född år 1887 och han hade utbildat sig till arkitekt både i Stockholm och i München. Hans stil brukar kallas för stram jugend med stora inslag av hantverk. Tyvärr vet vi inte vilka murare och stenhuggare som utförde de vackra fasaderna, portarna och stengrunderna. Jugend var en period när hantverkskunnande uppskattades. Vilka som var stenhuggare och murare får vi aldrig veta. Själv blir jag lyrisk när jag tittar på portarna vid Hägerstensvägen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Husgrunderna längs Hägerstensvägen är konstverk. Längs ner ligger ojämna gatstenar där man i stelnad form kan uppleva hur bergen skapades för ungefär 1900 miljoner år sedan. Över detta har murarna fogat in skrovliga tegelstenar i olika röda nyanser. Det är bara skickliga och konstnärligt begåvade murare, som kan skapa något så fascinerande.

 

Det märkliga med alla Brags hus är husens översta våningar tätt under taket. Plåttaken har helt andra färger än husens väggar och varje gata är som en akvarellmålning. Flera hus har burspråk, vilket får mig att tänka på hus i södra Tyskland.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Trots husens skönhet och alla bekvämligheterna var det svårt att få hyresgäster. En flicka beklagade sig senare livet över att gatan var en leråker och att det låg byggskräp på den. Innan spårvägsspåren hade kommit på plats gick det att åka buss. I varje buss fanns det sittplats för tolv personer och vid rusningstrafik blev det trängsel. Dessutom hade bussarna svårt att ta sig fram när det regnade och gatorna förvandlades till en trögflytande välling av smutsig lera. Då var det enda sättet att komma till Liljeholmen var att föröka få tag på en hästdroska.

 

Det fanns reklam om de nybyggda områdena i Brännkyrka socken. I den lilla skriften Stockholms förstäder och villasamhällen skildras speciellt Aspudden mycket idylliskt. Här är bostäderna moderna och runt husen växer tallskog. Luften är fylld av livgivande ozon och det är inte långt till närmaste spårvagnshållplats. När det gällde Midsommarkransen trycktes en stor reklamaffisch upp och en kopia finns nu i Midsommarkransens tunnelbanestation. Bilden heter Framtidsperspektiv Stockholm juni 1910 och är ritad av G. H. Sandberg och A. Ljunggren.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Affischen var reklam. Här fanns lägenheter att hyra och villatomter att köpa. Hit skulle framtiden komma med lokalbussar och spårvagn. Säkert är jag inte den enda som förgäves har försökt spana i de olika husen på bilden. Jag har de sista dagarna gått igenom kyrkböckerna för åren runt 1910. På den tiden var det vanligt att en affärsägare bodde i närheten av sin affär. Någon urmakare har jag inte hittat.

 

Trots de vackra husen blev inte området som reklammakarna hade hoppats på. Det dröjde ända fram till åren efter det andra världskriget tills alla tomterna var sålda och nya hus hade byggt upp. Då hade smaken förändrats och jugend var hopplöst gammalmodigt. Den gamla stammen murare och stenhuggare fanns inte längre. Den ena porten är den andra lik och några fantasieggande grunder i de nyaste husen går det inte att hitta. Hästdroskorna kommer aldrig att fylla gatorna och idag lämnar vi inte in en klocka till reparation utan köper en ny.

 

Min önskedröm är att alla som ser reklamaffischen i tummelbanestationen ger sig ut på spaning efter den tid som flytt. Det finns mycket att upptäcka i både Aspudden och Midsommarkransen.
Litteratur
Stockholms förstäder och villasamhällen 1911 författare ej namngiven
Ingemar Johansson : Stockholms bebyggelsehistoria ISBN 91-7844-088-2