Årsta holmar i slutet av 1700-talet

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu har jag gjort det som inte blivit av tidigare, jag har varit på Årsta Holmar och traskat runt på de tre öarna. På den största ön och under järnvägsbron finns gården byggd på m 1730-talet fortfarande kvar. Den är privatägd och det går inte att komma in i trädgården och titta på träden, som troligtvis kan berätta en lång och spännande historia om kalla vintrar och de olika ägarnas drömmar om att skapa en perfekt trädgård.

 

Det finns olika sätt att ta reda på vilka som har bott på Årsta holmar. Vi vet att holmarna på 1730-talet styckades av från Årsta gård och att ägaren lät bygga ett hus på den största och obebyggda ön. Hur det då var att då bo på en ö mitt inne i Årstaviken vet vi ingenting om. Det är först sedan prästen i Brännkyrka började föra husförhörslängder som det går att skymta den andre av ägaren till öarna. Han hette Jakob Möller, var kamrer och umgicks med Carl Michael Bellman och de närmsta grannarna, som var ägarfamiljen på Årsta.

 

Det var ingen lätt uppgift att arbeta som präst i Brännkyrka under 1700-talet. I slutet av 1600-talet fick vårt land en ny kyrkolag och där finns en paragraf som gäller föreståndaren för ett hushåll. Då var det många som arbetade på en bondgård och dessa drängar och pigor lydde under en husföreståndare, som kunde vara gårdens ägare, arrendator eller rättare. Rättaren var anställd av ägaren och ansvarade för gårdens skötsel. Dessa män skulle se till att alla i hushållet lärde sig att läsa och kunde redogöra för innehållet i Luthers lilla katekes. Till prästens uppgifter hörde att kontrollera att alla levde upp till denna regel.

 

Biskoparna var ansvariga för att prästerna skötte sina arbetsuppgifter. Det var krig och nya soldater skrev ständigt ut från landsbygden. Prästernas lön var att de fick disponera ett mycket litet lantbruk och att de olika gårdarna gav en tiondel av skörden till prästen. När det under krigsåren saknades drängar var det de äldre, kvinnor och barn, som fick sköta jordbruket. Många praktiska problem med soldatutskrivningar måste biskoparna ta hand om och någon tid för visitationer fanns inte.

 

Det hörde till att varje stift skulle föra en matrikel över sina präster och om möjligt skildra vilka dessa var. De trycktes och kallas för Herdaminnen. Tack vare Strängnäs stifts herdaminnen får vi idag veta något litet om Brännkyrka sockens präster. Deras ekonomi var mycket dålig. Sockenborna måste enligt kyrkolagen skicka 10% av skörden till prästen. Vintrarna kunde vara kalla, vilket förde med sig missväxt. Ett annat problem var att män, som kallats in som soldater i trakter runt Mälaren, kom med båt till Vinterviken och de måste sedan gå till Brännkyrka för nattvard. Efter detta följde en marsch längs Göta landsväg till staden. Under hela denna marsch mot ett kommande slagfält måste de blivande soldaterna inkvarteras i olika gårdar. Det var viktigt att dessa unga män fick mat och gårdens kvarvarande kvinnor, barn och åldringar fick klara sig med det som blev över. Brännkyrka blev en fattig socken med en svältande präst.

 

Tiderna blev långsamt bättre men omålade gårdar med dåliga tak var en vanlig syn. Hästar och oxar var en bristvara. År 1763 utnämndes Jakob Serenius till biskop i Strängnäs. Han hade sedan ungdomsåren varit intresserad av politik och hela tiden gjort sitt yttersta för att hindra nya krig. Han var känd för att vara en god administratör med vana att alltid driva igenom sin egen vilja. Det första han lade märke till var att barnen inte kunde läsa. Alltså borde varje socken anordna läsundervisning i kyrkan varje söndag före högmässan och prästerna måste föra ordentliga husförhörslängder. Han for på visitationer och besökte kyrkoherdarna. Brännkyrka hörde till Huddinge församling och biskopen kom därför aldrig till Brännkyrka och någon skola i kyrkan blev det aldrig. Spår av biskops Serenius nit märks. År 1772 började prästen i Brännkyrka slarvigt och motvilligt att föra husförhörslängder. Han skrev upp att det fanns en egendom med namnet Årsta holmar men mer blev det inte.

 

I husförhörslängden från åren 1782 till 1792 finns en anteckning om Årsta holmar. Holmarna ägdes av kamrer Jakob Möller och han infann sig aldrig på något husförhör. Husförhöret ägde troligen rum på Årsta gård och dit kom trädgårdsmästardottern Christina Catarina Lundberg från Årsta holmar. Hon var 14 år gammal och hade inga problem att läsa en för henne okänd text och kunde ordentligt redogöra för Luthers illa katekes. Strax efter förhöret flyttade hon till Stockholm och det går inte att följa hennes fortsatta liv. Vi vet inte varifrån hennes föräldrar kom och i vilken kyrka i det stora stiftet hon hade lärt sig läsa.

 

Jakob Möller bjöd gärna på kalas.  Vi vet mycket om vad som låg på faten hösten år 1785. Hedersgäst var Carl Michael Bellman och som ett tack till värdfolket Möller skrev skalden texten till sång nummer 9.

”Nå ödmjukaste tjänare, gunstig herr värd!

Klang, en klunk uppå skinkan innan steken blir skärd.

Vad den soppa den var delikat utan flärd

Och de frikadeller charmanta herr värd.

Sillsalladen förträfflig med äpplen och lök.

Delicieux den kalkonen i sin flottiga rök!

Maken bringa finns ej i konungens kök!”

 

Efter detta fortsatte Carl Michael Bellman att skildra den goda maten och den utsökte punschbålen. Till detta kalas var också en flicka medbjuden. I dikten kallas hon för Iris och vi får veta att skalden hoppas att få gifta sig med henne. Här levde skalden sig in i en annan värld och föreställde sig att han var ung och ogift. I själva verket var Carl Michael Bellman gift sedan ett par år tillbaka och hans hustru hade fått familjens andra barn, sonen Elis, som avled strax efter förlossningen. Kalaset på Årsta Holmar blev en flykt från en sörjande hustru in i drömmens värld.

 

Tiderna ändrades snabbt. År 1792 mördades Carl Michael Bellmans beskyddare Gustav III och prästen började föra en ny husförhörslängd. Året därpå började Årstafrun skriva dagbok. På jakobsdagen den 23 juli 1793 bjöd kamrer Jakob Möller på kalas och herrskapet på Årsta var inbjudna. Det var en middag med få inbjudna damer.  Strax före midnatt var kalaset över och Årstafrun konstaterade att männen hade fullsupna huvuden. Hon och hennes make fick hjälp med hemfärden av familjens informator och sonen Hans Abraham.

Tisdagen den 4 september 1798 fick Årstafrun veta att kamrer Möller hade avlidit. Familjen på Årsta tog snart kontakt med den nya grannfamiljen Schoerbring och de började umgås. De båda familjerna hade ett gemensamt intresse och det var trädgårdsskötsel.

Erik Axel Karlfeldts dikt om Jungfru Maria

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ibland gör jag kopplingar mellan personer, som aldrig har träffats och som inte har något gemensamt. Detta har hänt de sista dagarna när jag har städat i mina överfyllda bokhyllor. Något måste bort för att jag skall få plats med allt nytt. Överst och helt bortglömd stod ”Arabvärlden – kultur och mångfald” skriven av Jacques Berque och översatt till svenska. Det exemplar jag har är den andra reviderade upplagan och kom ut 2001. Varför jag skaffade boken vet jag inte, troligtvis är det ett spännande loppisfynd.

Städandet kom av sig och jag blev uppslukad av bokens budskap. Helt nytt för mig var att inom islam förekommer inte lyrik med motiv hämtade från Koranen. I denna kultur skulle det varit omöjligt för Erik Axel Karlfeldt att skriva sina dikter med anknytning till dalmålningar. Tidigare under städningen hade jag hittat denne författares samlade dikter. Jag la tillfälligt undan boken om arabisk kultur och började läsa Karlfeldts dikter.

”Hon kommer utför backarna i Sjugareby

Hon är en liten kulla med mandelblommans hy

Ja, som mandelblom och nyponblom långt från väg och by

Där aldrig det dammar och vandras.

Vilka stigar har du vankat så att solen ej dig bränt?

Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt

Att ditt blod ej brinner som andras?”

Dikten är en gripande skildring om hur det kändes för en ung och ogift flicka att vänta barn. Hon riskerade att bli utstött från byns gemenskap. I dikten drar sig Maria sig undan och söker sig i skymningen ner till sjön Siljan och funderar över sitt liv. I det längsta hoppades hon troligtvis på att barnafadern skulle höra av sig.

Erik Axel Karlfeldt brukade säga att den bok som betytt mycket för hans författarskap var Karl XII´s bibel. Här är språket annorlunda än den översättning vi nu använder. I den gamla bibeln fanns bara maskulinum och femininum, allt var bara han eller hon. Maria var trolovad med Josef men mer än platonisk kärlek var det inte tal om. När ängeln kom till Maria enligt kapitel 1 i evangelium enligt Matteus berättar han att Maria skall bli havande av den Heliga Anda. Ett under skall ske. Maria skall bli gravid utan att någon man är närvarande. Efter detta försvann ängeln och Maria blev gravid. Detta ställde till bekymmer för Josef, som nu funderade på att överge Maria. Men han fick inte vara ifred för ängeln. Josef måste gifta sig med Maria och se barnet som sitt eget.

Maria hade bekymmer. Hon var med barn, men allt hade gått till på ett onaturligt sätt. Hon sökte upp sin släkting Elisabeth, som också väntade barn. Här kände hon trygghet och i kapitel 1 i evangelium enligt Lukas föds en dikt inom henne. Här är dikten hämtad ur Karl XII´s bibel och med dagens stavning.

”Min själ prisar storligen Herran

Och min ande frågar sig i Gudi minom Frälsares namn

Ty han har sett sin tjänarinnas ringhet

Sig här efter varda all släkte mig salige kallas.

Ty den Mäktige haver gjort mäktiga ting med mig

Och hans Namn är heligt

Och hans Barmhärtighet varar från släkte till släkte

Över dem som frukta honom.”

I evangelierna slutar allt lyckligt med Marias graviditet. Erik Axel Karlfeldts Maria vandrar en försommardag från Sjugareby till Siljan. Hon är ensam och olycklig, känner sig som en främling i byn. Allt detta hände innan ängeln kommit till Josef och berättat om Marias barn. Vad hade hon för alternativ?

”Ja den strålen som ligger så blänkande och lång

Ifrån aftonrodnadens fäste över Siljan –

Du kunde gå till paradis i kväll din brudegång

På den smala och skälvande tiljan.”

Varje år i december sätter kyrkan i Skärholmen upp en krubba i biblioteket. I det mångkulturella Skärholmen är detta mycket uppskattat. Hit söker sig ofta muslimska småbarnsmammor med sina barn för att berätta om Jungfru Maria och Jesus, som i Koranen skildras som en profet. I sura nummer 19 med namn Maryam skildras på ett poetiskt sätt hur Maria blev gravid. Maria var ensam då uppenbarade sig en manlig ängel för henne. Maria blev förskräckt men när hon hörde ängelns röst blev hon lugn.

”Jag är ingenting annat än en budbärare från vår Herre

Jag skall skänka dig en son, ren och rättfärdig.”

Maria gjorde allt ängeln bad henne om. När hon upptäckte att hon var gravid drog hon sig undan och när barnet skulle födas smög hon ut i öknen. Här under en palm blev hon rädd och undrade hur hon skulle överleva. Då hörde hon Guds röst

”Sörj inte, din Herre har låtit en bäck flyta upp vid dina fötter.

Ruska på palmen så faller mogna och söta dadlar ner.”

Också här blir det ett lyckligt slut för Maria. Hon återvände till sin by och alla insåg att hon bar en blivande profet i sina armar. I Koranen finns inte Josef och inga imamer har problem med den obefläckade avlelsen.

Jag hoppas att jungfru Marias livsöde kan bli en bro mellan muslimer och kristna. Det finns stycken i Bibeln och Koranen som är mycket lika varandra.

Magnus Sahlstedt – hovpredikant och prost i Stora Tuna

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En av Stockholms äldsta träbyggnader är den röda klockstapeln på Johannes kyrkogård. Den uppfördes år 1692 på en pestkyrkogård högst upp på Brunkebergsåsen. Området skildrades trots klockringningar och böner som en plats som drog till sig spöken och vålnader. Det var ingen lätt uppgift att tjänstgöra om präst i detta område och ett par år under den tid Karl XII vistades i Turkiet vikarierade Magnus Sahlstedt på denna tjänst. Idag är han bortglömd utom i Stora Tuna i Borlänge där han senare blev kyrkoherde.
De allra flesta vet inte idag vem Magnus Sahlstedt var trots att han var en känd profil på Stockholms gator under de år som Arvid Horn hade hand om regeringskansliet. Magnus Sahlstedt tjänstgjorde både som huspredikant och själasörjare hos Arvid Horn och lånades efter prästvigningen ut som extra präst till Jakob och Johannes församling. Detta berodde på att kyrkoherden i denna församling var gammal och sjuk och inte orkade med sitt arbete.

Magnus Sahlstedt prästvigdes år 1711. Under studierna i Uppsala hade han specialiserat sig på orientaliska språk och på judarnas äldsta historia. Hans första tjänst var att bli huspräst hos Arvid Horn och hans förmögna och politiskt inflytelserika hustru Margareta Gyllenstierna. Hon ägde flera gods och också en stor fastighet i Stockholm. Det ingick i en husprästs arbetsområde att varje söndag predika för familjen och deras anställda. Detta var en uppgift som Magnus Sahlstedt tyckte om och han la ner stor möda på sina predikningar. Det hörde till att bjuda in gäster till dessa gudstjänster och snart blev Magnus Sahlstedt känd som en skicklig uttolkare av Guds ord.

Tiderna var oroliga, kung Karl XII fanns i Bender i Turkiet med spillran av sin armé och den svenska hären hade efter slaget i Poltava förts som fångar till Ryssland. Många soldater och officerare hade stupat. I Stockholm spirade oro. Peter den Store hade rustat upp den ryska flottan och när som helst kunde man vänta på ett anfall riktat mot den svenska kusten. Nu måste det skapas nya trupper med officerare, soldater och en fältpräst med status som kunglig hovpredikant. Ansvarig för detta arbete blev Cal Gustav Bielke. Han letade på flera ställen och ett av dessa var huspredikningarna hemma hos Arvid Horn och hans hustru. Här hittade han den blivande fältprästen och skickade omedelbart ett kurirbrev till Karl XII med begäran att få Magnus Sahlstedt utsedd till hovpredikant.
Det var viktigt med den andliga vården vid förberedelserna för ett anfallskrig. Varje morgon skulle prästen samla soldaterna till korum, han skulle samtala om krig och Guds vilja när det gällde att försvara fosterlandet. Varje söndag var det gudstjänst och fyra gånger om året skriftermål med nattvardsgång. Det hände att officerare sökte upp prästen för enskilda samtal om krig och fred. Prästen hade då tystnadsplikt.

1714 kom beskedet från Karl XII att Magnus Sahlstedt hade utnämnts till hovpredikant. Detta innebar bland annat att han behövdes i Stockholm för att vägleda prinsessan Ulrika Eleonora. Kungen hade givit sitt tillstånd till att hon fick gifta sig med arvprins Fredrik av Hessen. Problemet var att arvprinsen var kalvinist. Kalvinismen var en annan gren av i protestantismen och skilde sig på flera punkter från lutherdomen. Vi vet inte vilka frågor prinsessan ställde till hovpredikanten, bara att prinsessan fick förtroende för Magnus Sahlstedt. Mycket ändrades i december 1715 när Karl XII kom tillbaka till Sverige och bosatte sig i Lund. Skulle det äntligen bli fred?

Freden kom inte. Karl XII hade beslutat sig för ett fälttåg till Norge och han önskade att Magnus Sahlstedt skulle följa med. Andra i truppen var arvprins Fredrik av Hessen, som nu hade gift sig och blivit svåger till Karl XII, och också hertig Karl Fredrik av Holstein. Hertig Karl Fredrik var systerson till Karl XII och en tänkbar arvtagare till den svenska kungatronen. Det ingick även några officerare med erfarenheter från slaget vid Poltava och kungens dramatiska flykt från Bender. Helt ny i gruppen var den franske ingenjörsofficeren André Sicre, som var adjutant åt Fredrik av Hessen.

Kriget i Norge blev bekymmersamt och svenskarna stötte på oväntat motstånd. Karl XII beslöt sig hösten 1718 att inta fästningen Fredriksten och André Sicre fick i uppgift att konstruera löpgravarna runt fästningen. Allt grävarbete utfördes under nätterna.

Den 30 november inföll första söndagen i advent och Magnus Sahlstedt ansvarade för både högmässa och aftonsång. Kungen deltog i både gudstjänsterna och på kvällen när det blivit mörkt gick han för att inspektera löpgravarna. Ett vittne berättade att ha sparkade undan jord i vallen och hålen, som uppstod använde ha som trappsteg för att komma högre upp för att kunna se bättre. Då hördes ett skott. Det hade träffat kungen tinning och han föll ner död. André Sicre rusade fram, slet av sig peruken och la den över kungens ansikte. Efter detta bar sex soldater ner den döde kungen till högkvarteret i Tistedalen. Nu blev det bråda tider. Någon måste rida till Stockholm och berätta för prinsessan Ulrika Eleonora om att kungen var död och kungens kropp måste forslas till Stockholm för jordfästning i Riddarholmskyrkan. Samtidigt som detta skedde samlade arvfursten Fredrik sina närmaste vänner i sitt tält för att diskutera tronföljdfrågan. Han ansåg sig som självskrivet till att efterträda Karl XII. Medtävlaren var kungens systerson Karl Fredrik. Karl Fredrik hade vuxit upp i Stockholm tillsammans med sin mor Hedvig Sofia och han såg upp till sin morbror Karl XII. Nu var kungen död och den unge hertigen drog sig ensam undan i sitt tält för att sörja. I detta läge saknade han krafter att intrigera om vem som skulle bli Sveriges kung.

Det blev en mödosam färd till Stockholm under kalla och snörika vinterdagar. I sorgetåget fanns drygt 400 personer och kungens kista låg på en släde dragen av två hästar. Magnus Sahlstedt var med och anordnade troligtvis korum och gudstjänster. Först den 24 januari 1719 ställdes kistan in i Riddarholmskyrkan. Bland det första Magnus Sahlstedt gjorde var att söka upp prinsessan Ulrika Eleonora. Ingen vet vad de pratade om bara att prinsessan fortfarande hade förtroende för hovpredikant Sahlstedt.

Det finns inga dokument bevarade som ger oss en inblick i Magnus Sahlstedts arbetsuppgifter. Han var gift och hade fru och barn att försörja. Nu började han aktivt leta efter en ledig kyrkoherdetjänst i ett rikt pastorat på den svenska landsbygden.

Under Arvid Horns ledning diskuterade rådet hur tronföljdfrågan skulle lösas. Enligt gamla regler kunde inte prinsessan Ulrika Eleonora utses till regerande drottning på grund av att hon var gift. Nu upphävdes denna regel och prinsessan valdes till vårt lands drottning den 23 januari 1719 och skrev samtidigt under frihetstidens nya regeringsform. Ett år senare avsa hon sig denna värdighet till förmån för Fredrik av Hessen.

Regeringsformen påminde mycket om det som gällde under Axel Oxenstiernas tid som rikskansler. Enväldet var avskaffat och de enda ärendena där kungen inte behövde fråga rådet var utnämningar av olika slag. Detta kom att gälla kyrkoherdetjänsterna i de rika pastoraten och dit hörde Stora Tuna.

Magnus Sahlstedt hade vuxit upp i Bergslagen och han sökte kyrkoherdetjänsten i Stora Tuna. Nu kallades han upp flera gånger till kung Fredrik för samtal. Det framgår tydligt att kungen inte litade på honom. Bakgrunden till detta kan spåras i Karl XII`s likfärd. Officerarna hade då diskuterat vem som hade mördat kungen. Slutsatsen de drog var att André Sicre hade avlossat ett skott på nära håll och att det skett på uppmaning av prinsessans Ulrikas gemål Fredrik av Hessen. Hur mycket kände Magnus Sahlstedt till om detta?

Vi vet inte hur mycket Magnus Sahlstedt fått höra under tystnadsplikt. Utnämningen drog ut på tiden och först år 1725 kunde Magnus Sahlstedt slå sig till ro i Stora Tuna. Under studietiden hade han trängt in i judarnas historia och här på landsbygden började han forska i bygdens historia. Det blev en tjock bok som senare har kommit ut som nytryck.

Magnus Sahlstedt avled 1752 och några år före sin död hade han uppfört ett eget gravkapell i anslutning till sakristian. Några av socknens bönder ansåg att deras kyrkoherde varit alltför skrytsam och att det fula gravkapellet var ett tecken på detta.

Litteratur:

Svenska Kong. Hof. Clericies historia av Arin Weslén tryckt i Örebro 1801

Gunnar Wetterberg: Arvid Horn ISBN 10: 91-7353-125-1

Norstedt Sveriges historia 1600-1721 ISBN 978-91-1-302440-0

 

N

 

Tallarna i Mälarhöjden

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är spännande att få frågor om mitt områdes historia. En av dessa frågor handlar om områdets tallar. Vi har en vacker talldunge på det gamla spårvagnsspåret och bakom de stora lådorna för återvinning. Träden var små när jag kom som ny till området på 1960-talet och nu är stammarna högre än de närliggande husen.

I denna vecka har jag fått veta att några kvarter från mitt hus har man fällt en stor tall. Naturligtvis räknades årsringarna och det visade sig att den första lilla plantan började spira på 1730-talet. Vet jag något om hur området såg ut då?

Mitt område tillhörde Brännkyrka socken och prästen i Solberga prästgård brydde sig på 1730-talet inte om att föra kyrkböcker. Mina kvarter hörde till Årsta gård, som ägdes av släkten de Geer. Vem som skötte gården vet vi inte och inte heller vad som odlades och om nuvarande Mälarhöjden användes som betesmarker för får, getter och kor.

Varje gång någon villaägare borrar för bergvärme eller gräver en stenkista för avloppsvattnet från takrännorna går det bra att ta del av områdets historia. Jag bor i kvarteret Sprätthöken och större delen av kvarteret var tidigare en grund sjö. När villorna växte upp som svampar ur jorden fylldes sjön igen med det material som grävdes bort för grunderna och med trasigt porslin och krokiga spikar. I reklamen för min del av Hägersten skildras området lyriskt. Här var det gott om frisk och väldoftande luft på grund av alla resliga tallar.

På 1700-talet kunde det med bra vinst gå att sälja en hög och rak tallstam. Tall var ett hårt träslag och klarade hårt väder mycket bar. Svenska flottan behövde få nya fartyg och tallar var bra mastvirke. Problemet var att det saknades arbetskraft. År 1709 inföll katastrofens sommar. Största delen av den svenska hären fördes bort som fångar efter slaget vid Poltava. Kvar på landsbygden fanns kvinnor, barn och åldringar. För dessa gällde det att skaffa fram mat och bränsle till den öppna härden. De hårda tallarna lämnades åt sitt öde. Det var först när freden kom på 1800-talet som tallarna började leva farligt. Stockholm växte och det behövdes bostäder, som skulle ha fönster. Bästa virket för fönsterkarmarna var bräder från tall. Var i Stockholm man sågade snickarvirke av tall vet jag inte, bara att det i mitt område det går att hitta fönsterbågar av tall. Själv har jag några och detta beror på att de äldsta delarna av mitt hus är byggt av rivningsvirke. Hur gammalt detta är vet jag inte och inte i vilka hus allt detta kommer ifrån.

Mitt område tillhörde fram till dess Stockholms stift bildades år 1942 Strängnäs stift. I slutet av 1700-talet utnämndes Jakob Serenius till biskop över detta stift. Han var känd för att ha ett häftigt humör och van att driva igenom sin vilja. Nu var de lata prästernas tidevarv över. Det blev en ordentlig kyrkobokföring i stiftets alla socknar som gällde. Den blev inte perfekt i Brännkyrka de första åren, men det går att spåra var folk bodde. Ungefär samtidigt såldes delar av Årsta gård till Carl Michaels Bellmans svåger. Han hade svårt att få jordbruket att löna sig och tvingades efter ett par år att gå i konkurs. Under denna tid var de större gårdarna i behov av reparationer. Taken släppte in regn. Staket och grindar höll på att ruttna bort, inte en enda grind var rödmålad och sjöarna var tomma på fisk efter svältåren. Detta skildrade Carl Michael Bellman på ett dramatiskt sätt i epistel nummer 47. Snart kom ännu ett krig mot Ryssland, som slutade med att Finland blev en del av Ryssland. De svenska soldaterna stupade eller dukade under av fältsjukan. Vem tänkte i detta läge på att bygga om sitt hus och skaffa en ny grind av tall?

Tallarna i området började leva farligt när Olsson & Rosenlund på 1880-taöet köpte Hägerstens gård och började handla med byggnadsmaterial. Företaget hade också ett litet skeppsvarv där det tillverkades segelbåtar. Hur många tallar från området som höggs ner för att användas som master vet jag inte, men det bör ha varit ganska många. Nästa dråpslag mot tallarna kom efter det att vanligt folk hade råd att skaffa sig en telefon. Jag har varit runt i området och kunnat konstatera att telefonstolparna inte visar några tecken på att ruttna bort.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vad händer nu med tallarna på villatomterna? Det har blivit populärt att skaffa sig ett litet sågverk för hemmabruk och att använda detta efter en trädfällning. Resultatet blir en hög med plankor. Nu riskerar flera tallar att bli nedsågade och får ett nytt liv som trädgårdsmöbler. Det behövs inga kemikalier, trävirket från tallen kan klara ruskväder utan att ruttna.

Som barn lekte jag med tallkottar och för ett par dagar satt en grupp dagisbarn under tallarna och lekte med kottarna. Det finns gott om kottar denna sommar och min förhoppning är att kottarna kommer att räcka till både frön och leksaker.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ekensbergs krog, Carl Michael Bellman och boktryckare Hultander

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är spännande att gå runt ett hus och se efter hyr baksidan ser ut. Bilden föreställer baksidan av den gamla krogen i Ekensberg. Kanske har någon av mina läsare i mitten av 1800-talet arbetat i denna våning när krogen användes som kontor.

Området kring Ekensbergs krog har förändrats mycket sedan 1760-talet när Carl Michael Bellman författade epistel nummer 48. Här skildras Ekensberg som en krog med kägelbana och tillhörande jordbruk. Det var glada skratt och söta pigor och försupna snarkande drängar inte långt från kägelbanans dunsande klot. Staket och stängsel saknades och kreaturen strövade runt i en pastoral miljö. Strax utanför krogen fanns en liten ö och i det grunda sundet växte det vass. Landhöjningen har för med sig att sundet mellan krogen och ön har försvunnit. Några vassruggar där kor kan beta finns inte längre. Idag är ön en mysig park med badbrygga och Eriksberg är nu ett bostadsområde. Det enda kvarvarande spåret av svunna tider är krogen. Krogen byggdes som ett suterränghus med två våningar. Senare har det kommit till en övervåning med ingång från baksidan av huset. Idag finns ett fåtal bostäder i krogen.

Carl Michael diktade episteln efter år 1769 och skildrar hur det gick till när Ulla Winblad och de andra i gruppen for med båt från det inre av Mälaren till Stora Essingen. Han målade i ord fram en bild av ett land som håller på att kämpa sig igenom alla svårigheter, som hade tornat upp sig under 1760-talet. De ledande politikerna hade år 1757 övertalat riksdagen att Sverige borde vara med i en allians mot Fredrik den Store av Preussen. Kriget blev en katastrof, den svenska armén var dåligt rustad och stadskassan tömdes. Fem år senare slöt vårt land en separatfred med Preussen. Några vinster blev det inte, vårt lands tid som stormakt var definitivt slut. Strax efter fredsslutet drabbades vårt land av kreaturspest och kriget i Europa förde med sig ekonomiskt kaos i landet och både jordbruksfastigheter och industrier gick i konkurs. I slutet av årtiondet hade det skett en viss återhämtning och friska djur hade köpts in. Problemet var den höga konsumtionen av alkohol. En berusad dräng orkade inte snickra staket och hålla efter husdjuren, som fick springa runt som de ville.

”Kon i vassen skylt sin kropp
Snärjd i våta tågen
Bruna oxen kastar upp
Himmelsblåa vågen
Ängen står i härlighet
Kalven dansar yr och fet
Hästen tumlar stolt och het
Svinen går i rågen.”

Tre år senare skedde en omsvängning av landets politik. 1771 avled kung Adolf Fredrik och efterträddes av sonen Gustav III. Sommaren 1772 genomförde kungen en statskupp och strax därpå fick vårt land en ny författning. Kungen utsåg rådets medlemmar och de var ansvariga enbart inför honom. I ett fåtal fall var kungen skyldig att konsultera riksråden och det gällde bland annat fredsslut, stillestånd och utländska resor. Riksdagen och kungen skulle gemensamt besluta om beskattning. Riksdagen måste godkänna beslut om krig och ändringar i de högre ståndens privilegier. Bestämmelserna om tryckfrihet var luddigt skrivna och de ändrades ofta. I slutet av Gustaf III´s regeringstid hade tryckfriheten i det närmaste upphört. Däremot gick det bra att anonymt trycka små skrifter. Flera av dessa var kritiska mot Gustaf III och hans sätt att regera landet. Dessa togs snabbt i beslag och boktryckaren blev ansvarig för innehållet.

Den nya författningen uppskattades inte av adeln, som helt plötsligt hade förlorat makten över riket. Carl Michael Bellman jublade. Nu var konkursernas tid över och landet gick mot en ljusare framtid. Landet behövde en nationalsång och den diktade Carl Michael Bellman. Den hade titeln Gustafs skål.

Samtidigt som vårt land fick en ny författning började prästerna i Brännkyrka socken föra husförhörsregister. Det är oklart hur många av gårdarna de besökte och det är långt ifrån säkert att han antecknade alla som bodde i området. Här kommer en helt annan bild av Ekensberg fram. Krogen var nu bostad för arbetslösa militärer. Prästen la inte ner mycket möda på folket i Ekensberg. På sidorna finns plumpar av bläck och det vimlar av överstrykningar och felskrivningar. Först år 1792 blev präster intresserad av Ekensberg. Detta skedde efter mordet på Gustaf III och den omyndige kungen Gustaf IV Adolf var bara 13 år gammal. Landet styrdes efter mordet av hertig Karl och hans medhjälpare Gustav Adolf Reuterholm. Bland det första som ändrades var tryckfrihetsförordningen. Det blev tillåtet att kritisera olika beslut och varje tidningsartikel eller bok måste ha en notis om vem som hade skrivit texten. Om något olämpligt trycktes var det inte längre boktryckaren som riskerade att åtalas utan författaren. Jag vet inte hur många boktryckeri som startades, bara att år 1792 flyttade boktryckare Hultander in i Ekensbergs krog och här hade han ett litet tryckeri. Nu blev prästen mycket intresserad. Böcker var dyrt och här hade han förhoppningsvis tillfälle att komma över böcker till nedsatt pris. Redan efter ett år blev det inskränkningar i tryckfriheten. Det blev förbjudet att kritisera hur landet styrdes och att skriva om franska revolutionen, kejsar Napoleon och hur det gick till när Amerikas Förenta Stater bildades och vad det innebar att ett land var republik.

Boktryckarfamiljens hushåll är väl dokumenterat. Boktryckaren gifte sig i slutet på 1790-talet med en änka och de fick fem barn, som alla överlevde. Han hade en medhjälpare från landsbygden utanför Örebro. Medhjälparens hustru fick rycka in och hjälpa till med barnen. Hon kunde nätt och jämt läsa. Drängar kom, stannade något år och flyttade vidare till Stockholm. Några år arbetade den läskunniga pigan Catharina på Ekensberg. Hon flyttade till Stockholm och fick troligtvis plats i en förnäm familj. Här var det en tillgång att kunna läsa och förstå recepten i Cajsa Wargs kokbok.

Krigets åskor började mullra och i februari 1808 trängde ryska trupper in i Finland. Nu gick det inte längre att hemlighålla allt som skedde i andra länder. Ogifta drängar kallades in i kriget för att skickas till den finska krigszonen. Kritiken mot kungen växte och detta fick man inte skriva om. I samband med kriget försvann boktryckare Hultander och hans familj från Ekensberg. Det finns inga anteckningar om vart de flyttade.

Jag har funderat mycket över detta. Hade Hultander skrivit något kritiskt om regeringen och sedan riskerade att åtalas för detta? Var det därför han hade rymt från bygden?

Vi vet hur det hela slutade. Den 13 mars 1809 häktades Gustav IV Adolf och avsattes om kung. Freden med Ryssland innebar att Finland blev ett storfurstendöme i Finland.

Boktryckaren kom aldrig tillbaka till Ekensberg och prästen tappade intresset för området. Det gjorde inte alla som drömde sig tillbaka till skimret under Gustafs dagar. De for sommartid med båt till Ekensberg och blev besvikna. Ingen mysig krog, inga betande kor i vassen och ingen skuttande välnärd kalv i en beteshage. Hit hade de utslagna i samhället sökt sig och försörjde sig som sjömän eller arbetar i någon industri inne i Stockholm.

Litteratur utöver Brännkyrka sockens husförhörslängder
Lars O. Lagerqvist : Sveriges regenter ISBN 91-1-963882- 1
Norstedt Sveriges historia 1721-1830 ISBN 978-91-1-302441-7

Esaias Tegnér och Uppenbarelsekyrkan

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kanske är jag ensam om att fundera över Esaias Tegnérs diktning varje gång jag besöker Uppenbarelsekyrkan i Hägersten. För drygt hundra år sedan växte det tallar kring en kal berghäll och här samlades de frikyrkliga till friluftsgudstjänster. Det var en svindlande höjd med utsikt över Mälaren. Här gick det att uppleva hur Gud Fader uppenbarade sig i susningen från tallbarren. Det blev annorlunda i samband med att kyrkan byggdes och tomten planerades i slutet av 1950-talet. Känslan av rymd försvann och ersattes av nyplanterade ekar. Dessa får mig att tänka på de heliga ekarna i Dodona och Esaias Tegnérs dikt om dessa ekar. Det är oklart när han skrev dikten, troligtvis under studieåren i Lund.
”Dodonas ekar talade fordomdags
Ur helga skuggor stammades ödets dom.
Ännu idag för den vises öra
viskar en stämma ur edra toppar
….
O låt nig trycka vart väsen till kärligt bröst
Se varje träd som blommar en tunga har
Talar om skönhet om liv och kärlek
De stummas tunga är aftonvinden.”

Esaias Tegnér levde i antikens värld och hade som biskop ibland svårt att förena detta med den kristna tron. I Växjö kom han från det skånska slättlandskapet in i en stor ekskog. För honom fanns det heliga ekar och de var helgade åt guden Zeus och växte i kultplatsen Dodona. Här fanns ett inflytelserikt orakel, som genom arr lyssna på suset i ekarnas kronor kunde se in i framtiden och berätta vad som skulle hända. Oraklet förmedlade ett budskap från ödets stumma tunga. Hit sökte sig antikens makthavare för att få råd i svåra beslut. Kring denna idag bortglömda orakelplats växte det upp en liten stad och där handlade allt om guden Zeus och hans syn på samhället. När kristendomen gick segrande fram genom antikens Grekland stängdes den heliga platsen och templet till Zeus förvandlades till en kyrka. Dodona blev ett biskopssäte och på rötterna till en av ekarna uppfördes ett litet palats för biskopen. Då höggs de sista heliga ekrarna ner och oraklets röst tystnade.

Apostelns Paulus drog sig inte för att besöka heliga platser i antikens Grekland och förkunna kristendomen i synagogor och på öppna platser. Hantverkare, som hade specialiserat sig på att tillverka och sälja religiösa minnessaker, blev förargade. Här kom en liten jude och berättade om en gud, som det inte gick att avbilda. Paulus reste vidare och lämnade efter sig en liten församling. Vem som först for till Dodona för att predika kristendomen vet vi inte, bara att på denna plats skedde dödsstöten av den gamla kulten.
I den långa och utförliga dikten om ekarna i Dodona går det att tolka in Tegnérs vilsenhet i den kristna tankevärlden. Inne i kyrkorna gick det inte att uppfatta viskningarna från darrande löv, som var en röst från en gudomlig storhet. Syndabekännelsen om att människorna var födda i synd och ständigt måste be om förlåtelse för detta spelade en stor roll under gudstjänsten. Det var prästens uppgift att förmedla detta, en mänsklig stämma som läste upp det som stod i kyrkohandboken. Allt upprepades enformigt söndag efter söndag. Ekarnas susande varierade med väder och vind, varje dag förmedlade guden Zeus ett nytt budskap. Detta var något som tilltalade Esaias Tegnér mycket mer än kyrkohandbokens statliga krav på syndens makt över folket.

Esaias Tegnér var i egenskap av biskop riksdagsman i det andliga ståndet i fyrståndsriksdagen. Han var mycket konservativ och riksdagen år 1840 blev en plåga för honom. Liberalismen hade smugit sig in i prästståndet och en av förkämparna var norrlänningen Anders Grafström, som var svärson till hans vän biskop Franzén i Härnösand. I brev till en god vän beklagade han sig över alla jakobiner och att Stockholm kokade av social oro med slödder, som drev runt på gatorna. Den störste orosspridaren var Lars Johan Hjerta. Kungen var nu till åren och hade inte kraft att spjärna emot och den liberale kronprinsen Oscar var för vek för att tämja riksdagen. Till slut stod han inte ut längre. Han var trotsig och upprorisk. Liberalismen var en farsot, som ingen kunde stoppa. Det var inte många som höll med honom. Han begärde permission från riksdagen, fick detta beviljat och for  på försommaren hem till biskopsgården Östrabo i Växjö. Biskop Tegnér återvände aldrig till riksdagen.

Esaias Tegnér hade under tidigare år plågats av depressioner och nu kom dessa tillbaka. Gustaf Fröding skrev år 1894 en lång dikt om hur ett kalas på Östrabo kunde få till. Jag har här bara tagit med vissa delar.
«Det lider mot slutet av biskopskalaset
Och biskopen klingar med gaffeln mot glaset
Och fyller det bräddfullt med skummande vin.
. . . .
Och biskopen reser sig, ögonen ljunga
Av trotset, men icke av trones sken
Och attiskt är saltet på biskopens tunga
Och tankarna komma direkt från Aten.
. . .
Men snart går en viskning i lönn över salen
Herr biskop blickar för djupt i pokalen
Om detta får fortgå blir biskopen galen.
Från hus till hus går den stora skandalen
I hela den småländska jämmerdalen.”

På senhösten 1840 tog Esaias Tegnérs söner med sig sin far till ett dårhus i Scheslig där han fick vård. I behandlingen ingick att det inte var tillåtet att dricka vin och sprit. Långsamt blev Esaias Tegnér bättre och kunde återvända till Östrabo. År 1846 avled han i sitt hem.

Det är mycket som har ändrats i den svenska kyrkan sedan biskop Tegnérs tid. De stora biskopskalasens tid är över och dagens präster pluggar inte längre i minst ett år antikens kultur och historia. Idag som kyrkobesökare blir jag påmind om att allt jag gör inte är etiskt försvarbart. Ingen biskop predikar numera med inlevelse om att vi är födda i synd inför en församling, där alla sitter skräckslagna i obekväma träbänkar. Dagens präster möter en helt annan verklighet än för knappt tvåhundra år sedan. Islam var då en okänd värld för prästerna och homosexualitet var straffbart

Jag vet inte om dagens präster lyssnar på ekarnas sus innan de går in genom Uppenbarelsekyrkans stora port. Jag brukar göra det och fundera varifrån vinden kommer och om den tänker föra med sig regnmoln. Detta är ett sätt att skåda in i den närmaste framtiden.
Litteratur :
Esaias Tegnérs brev i urval och med förklaringar. Fredrik Böök andra upplagan 1949
Norstedts Sveriges historia 1830-1920

Västertorp för trehundra år sedan

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Idag svävar tunnelbanan högt över betongen i Västertorp. För trehundra år sedan var området ett jordbrukslandskap med sädesfält och betesvallar för några kor och får. Några hundra meter från tunnelbanestationen låg torpet Västertorp och här var torparen skyldig att göra dagsverken på den stora gården Västberga.

 

De första anteckningarna om Västertorp gjordes av prästen Carl Froman, som har lämnat få spår efter sig i historien. Årstafrun anmärkte spydigt år 1806 i sin dagbok att den nye prästen Erik Bergfalk inte visste hur man skulle umgås med herrskapsfolk. Den konsten hade de båda företrädarna Carl Froman och Carl Molin behärskat. Kyrkböcker var inte Carl Fromans starka sida och det finns mycket klotter i den första husförhörslängden, som varade mellan 1772 och 1882. Här finns inte Västertorp finns med.

 

I början på 1780-talet flyttade torpare Jan Nilsson med hustru och fyra tonårsbarn från Huddinge till Västertorp. Det var en märklig familj där föräldrarna inte kunde läsa medan tre av fyra barn kunde läsa och redogöra för vad som stod i Luthers lilla katekes. Familjen gick regelbundet på nattvardsförhör I Brännkyrka kyrka. I hushållet fanns drängar och pigor. De flesta kom från närliggande torp och flyttade sedan vidare till Stockholm. Några enstaka pigor lärde sig hur bokstäverna såg ut innan de flyttade vidare till Stockholm.

 

År 1792 flyttade torparen Jan Nilsson till torpet Orrhem, som också tillhörde Västberga gård. Den nye torparen Anders Andersson kunde både läsa och redogöra för Luthers lilla katekes, vilket inte hans hustru kunde. Nu gled fattigdomen in i socknen. Torpare Andersson besökte fattigauktioner i sockenstugan och la det lägsta budet på artillerikaptenen Johan G. Eklund, hans hustru och deras två år gamle son. Gustav III hade avlidit efter ett attentat på en maskeradbal på Operan i Stockholm och landet styrdes några år senare av storvesiren Reuterholm. Under åren fram till Gustav IV Adolf blev myndig visade Reuterholm tydligt att gustavianerna måste berövas allt inflytande. Vi vet inte mycket om artillerikaptenen Johan Eklund och det framgår inte vilket regemente han kom ifrån. Kanske hade han hoppats på att kriget mot Ryssland år 1788 skulle innebära framgång och att han skulle bli adlad. Nu efter kriget var han bara en kapten utan inkomst och var beroende av fattigvården i Brännkyrka. Han stannade ett år och flyttade till Stockholm. Vad han gjorde där framgår inte av husförhörslängden.

 

Två år senare kom kapten Johan Eklund med familj tillbaka till Brännkyrka och fick vara med om en ny fattigauktion. Också denna gång ropades han in av den lägstbjudande, som var torparen på Västertorp. Husförhöret blev kaptenens stora triumf. Både han och hustrun kunde läsa, kände till Luthers lilla katekes och kunde också redogöra för vad kristendomen innebar. Vi vet inte vad som sedan hände. Kaptenen och hans lilla familj fick vara med om sin tredje fattigauktion och denna gång la torparen på torpet Millanberg det lägsta budet och kapten med familj fick flytta. Här aktade sig kaptenen för att glänsa på husfören. Det var inte riskfritt att vara duktigare än sin husbonde.

 

I november år 1796 blev Gustav IV Adolf myndig och många hoppades på en bättre tid för de gamla gustavianerna. Några skakade på huvudet och var tveksamma om den inbundne tonårspojken skulle klara av att styra landet. Allt förvärrades de två sista åren av 1700-talet. Vintrarna var långa och kalla och nattfrosten kom tidigt på hösten. Skördarna hann inte bärgas innan det blev matbrist. Torparen på Västertorp gick på fattigauktioner och la det lägsta budet på flera hjon. Någon mat fanns inte på torpet och flera hjon avled. Prästen Carl Molin ingrep och några hjon fick flytta från Västertorp till fattigstugan, där de kanske kunde få mer mat.

 

Det blev en svår start för den unge och oerfarne kungen. Storvesiren hade inte brytt sig om att lära honom hur ett land skall styras och den unge kungen kände dåligt till vad det innebar att vara ordförande för konseljerna. Många stockholmare fick ett dåligt intryck av kungen. Ett undantag var den unga Cajsa Greta Svedbom från Härnösand. Hon var i Stockholm för att inhämta kunskaper för att kunna försörja sig själv. Det hon lärde sig var att sy kvinnomössor av svart taftsilke, läsa men inte tala engelska och att spela cittra. Förhoppningsvis skulle detta hjälpa henne att få en guvernantplats i en förmögen familj. Hon skrev ofta brev hem till sin mamma och tack vare dessa bevarade brev får vi en inblick hur stockholmarna uppfattade kung Gustav IV Adolf

 

Cajsa Greta hade goda vänner, som arbetade på Slottet. Tack vare detta fick hon den 1 november 1796 tillsammans med sina vänner sitta vid ett av Slottets fönster och från detta kunna titta på den kungliga processionen över Borggården till Rikssalen. Cajsa Greta tyckte synd om den unge kungen, som hade påtagit sig en svår roll. Senare fick hon höra att det hade varit mycket högtidligt inne i salen. Hertig Karl överlämnade ansvaret för regeringen till den unge kungen. Båda hade svårt att hålla inne tårarna. Kungen hade hållit ett redigt och bra tal, vilket enligt Cajsa Greta bådade gott för framtiden. Några veckor senare skrev hon hem att hon hört att någon hade försökt mörda kungen genom att hälla gift i hans kaffekopp. Detta tyckte hon var fruktansvärt. Hennes manliga kusiner, som studerade i Uppsala, höll inte med henne. De var övertygade om att den unge kungen skulle dra olycka över landet. Men ännu ett kungamord ville de inte vara med om. En ny kungaätt eller kanske republik som i Nordamerika?

 

Gustav IV Adolf försökte på alla sätt att knyta kontakt med faderns goda vänner bland gustavianerna. Detta kom att innebära att officerare ingrep. Kapten Eklund skulle tillbaka till Fortifikationen och nu var äntligen hans förödmjukande tillvaro som fattighjon i Brännkyrka över. Några fler spår av kapten Eklund har jag inte hittat.