Sjövikskajen en julidag år 1793

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Februari år 2018 är snöslaskets månad. Detta märks på Sjövikskajen där de höga bostadshusen nuddar vid de grå molnen. Dagtid är det alltid folk i rörelse på kajen. Joggare trotsar vädret och ilar fram medan andra fäller upp huvan på sin jacka för att inte få in små och vassa snöflingor innanför jackan. En sådan dag är det svårt att föreställa sig hur området med sin stora äng såg ut i juli månad år 1793. Den 18 juli skulle gräset vara slaget och en lövsal rest mitt på ängen. Bord och bänkar skulle plockas fram. Denna dag hade Fredrik namnsdag och festen var en hyllning till hertig Fredrik Adolf, som var en fyra år yngre bror till Gustav III.  Det var Årstafrun, Marta Helena Reenstierna, som hade bjudit till slåtterfest.

 

Årstafrun gjorde upp en lista på vilka som skulle bjudas in. Trots att hon varit mycket kritisk till Gustav III på grund av att han år 1789 genom Förenings-och säkerhetsakten gjorde sig själv nästan till enväldig kung måste denna fest försöka framkalla ett skimmer av Gustavs dagar. Den förnämste gästen var Carl Mikael Bellman och en annan var Gustav III´s hovmarskalk Carl Johan Drufva och hans son Adam Fredrik. Adam Fredrik var nästan lika gammal som Årstafruns son Hans Abraham. En annan av gästerna var konstnären Per Estenberg. Listan innehöll 47 namn och 14 av de inbjudna kom aldrig till festen. Alla, som arbetade på gården, skulle vara med och också en musikkår.

 

Förberedelserna tog lång tid. Maten måste räcka till alla. Nu slaktades två grisar, en kalv och ett får och kökspigorna fick mycket att göra när maten lagades till. Själv bakade Årstafrun fyra olika sorters bröd och bakelser köpte hon inne i staden. Dagen före festen hade drängarna slagit ängen och hjälpt till att sätta fram bord och bänkar. Här restes också en lövsal. Allt var förberett för en stor fest. Då kom åskvädret med gnistrande blixtar och häftiga skurar.

 

Åskfronten drog bort och i det våta gräset gick Årstafruns make ryttmästaren Christian von Schnell och informatorn Kindberg ner till ängen för att skjuta salut. Detta lokala buller var ett meddelande till bygden att morgondagen var vikt för en fest på ängen.

 

Kalaset började klockan ett på förmiddagen. Innan dess hade både ryttmästaren och Årstafrun kontrollerat att allt var ordentligt framdukat. De anställda kom tågande. Det var kvinnorna med sina barn och sist lufsade de fullsupna drängarna. Årstafrun for hem som hastigast och troligtvis tog hon på dig sina bästa kläder. Hon återvände i sin vagn och kom samtidigt som gästerna. Ryttmästaren var nu den perfekte värden. Ett batteri var uppställt och till hertigens ära sköts 200 skott och efter detta var det tid att skåla för hertig Fredrik Adolf och den omyndige kung Gustav IV Adolf.

 

Carl Mikael Bellman hade skrivit en dikt till värdfolket och jubel bröt ut blev stort när han tog fram sin luta. Nu fick gästerna lyssna på en skildring av den lyckade rättsprocess, som fört med sig att ryttmästaren blev ägare till den vackra ängen. Efter detta prisades värdfolkets egenskaper.

 

Musikerna spelade upp till dans och alla roade sig. När skymningen kom signalerade musikerna till uppbrott. De började spela marschmusik och började gå mot staden. Gästerna med Årstafrun i spetsen följde efter och sällskapet skingrades först vid Hornskrogen. Hur Årstafrun sedan kom hem finns det inga notiser i dagboken om.

 

Vi vet inte idag vad festdeltagarna pratade om. Kanske började de fråga ut de två män, som fanns i hovets närhet, om hertig Fredrik Adolfs mätress Sophie Hagman. Var hon så förföriskt vacker som alla påstod? Denna kvinna hade ett förflutet som dansös på Operan och här vid enstaka tillfällen tagit på sig pojkkläder och uppträtt som page. Hertig Fredrik Adolf fick syn på den annorlunda ynglingen och anade en hemlighet. Han följde med pagen in i en loge och upptäckte då en ung kvinna. Sedan gick allt mycket snabbt och Sophie Hagman blev hertigens älskarinna.

 

Storebror Gustav III hade goda kunskaper om livet i det franska hovet. Det var inte ovanligt att manliga medlemmar av kungafamiljen hade mätresser. År 1778 fick Sophie Hagman titeln som officiell mätress och hon blev värdinna på Tullgarns slott. Här började problemen torna upp sig. Sophie Hagman var vacker som Venus och när hon deltog i olika jaktsällskap red hon på en vit häst. Hennes hållning var perfekt och många ansåg att hennes barm var förförisk.

Varken Sophie Hagman eller hertigen klarade i längden av att vara trogna. Någon gång under 1793 tog förhållandet slut och Sophie Hagman fick en helt annan ställning. Hur mycket av detta fick damerna veta på festen? Sladdret om Sophie Hagman levde kvar i Sörmland under nästan hela 1800-talet.

 

För ett par dagar sedan började jag prata med några kvinnliga seniorer på Sjövikskajen. Jag vet att de är intresserade av svensk historia. Sophie Hagman hade de aldrig hört talas om och undrade om hon hade något med melodifestivalen att göra. De tyckte det var spännande när jag sa några ord om denna nu bortglömda mätress.

 

 

Sjövikskajens minnen och hemligheter

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sjövikskajen är en spännande upplevelse. Numera är det ett bostadsområde vid Årstaviken och det går att vandra längs stranden från Liljeholmen till Skanstull. Jag har de sista åren gått här ganska regelbundet och i alla väder. För att par dagar sedan dalade blöta snöflingor ner från himlen. Det var lugnt och Årstabron speglade sig i vattnet.

 

Februari är numera en månad fylld av ruskväder med dagarnas blötsnö och nätternas isglänsande gator. En sådan mulen dag är det svårt att föreställa sig att för fyrahundra år sedan kunde kalla vindar från Östersjön torna upp meterhöga snödrivor. Några termometrar fanns inte i stugorna och man uppskattar idag att det vissa dagar kunde bli 30 minusgrader kallt. Både människor och djur frös.

 

Alla träd höggs ner för att bli bränsle och området förvandlades snabbt till ett kalhygge. Vårarna kom sent och somrarna blev regniga och svala. Beteshagarna förvandlades gradvis till kärr och mossar och hit sökte sig orrar.

 

Väderomslaget kom i början av 1700-talet. Nu inleddes en tid, som ofta har kallats för ödemarkens vår. Sommarsolen torkade ut kärren och här kunde nu kreatur beta. Problemet var till vilken gård dessa nya hagar tillhörde. Markägarna började driva processer mot varandra och det kunde gå flera årtionden innan allt var löst. En sådan markprocess har gått till historien. Det gällde Naboths ängar, som idag motsvaras av området vid Sjövikskajen. Vinnaren i denna tvist blev i början av år 1793 ryttmästare Christian von Schnell på Årsta gård. Han var 60 år gammal och hans hustru Märta Helena Reenstierna 20 år yngre. Denna kvinna började skriva dagbok i mars 1793 och fortsatte med denna vana fram till slutet av november år 1839. Hon brukar kallas för Årstafrun.

Årstafruns dagböcker har varit en del av mitt liv sedan hösten 1975. Då fick jag hoppa in som vikarie på studiecirklar om Stockholm i Bromma och Vällingby. Jag blev kvar på detta jobb i sex år. Det var tufft eftersom jag inte har vuxit upp i Stockholm. För att undvika alla fallgropar anknöt jag till Årstafruns dagböcker, som hade givits ut i ett sammandrag nio år tidigare. Bland det första som skildras är en fest på Naboths ängar. På 1970-talet hade Vin-och Spriaktiebolaget köpt området och här byggt en anläggning för att bland annat tappa vin från tunnor till flaskor. All mark kring byggnaden var då avspärrad och det gick inte att gissa sig till hur området hade sett ut i slutet av 1700-talet.

 

År 1793 kom våren med snösmältningen tidigt. Det gick bra att färdas med häst och vagn till Uppsala. I denna stad skulle Årstafrun och hennes son Hans Abraham vara med om en jubelfest och också fira att sonen hade blivit sergeant. Han var 13 år gammal och till föräldrarnas stora sorg inte road av livet som militär. Vad sonen tyckte om att följa med sin mamma på visningen av Uppsala domkyrka framgår inte av dagboken.

 

Mars månad kom och gräset började spira runt Årsta gård. Årstafrun hade beslutat sig för att ordna ett slåttergille på Naboths ängar i juli. Hennes man hade med åren blivit en smula grinig och tyckte inte om att gå på kalas. Vi vet inte hur motvilligt han ställde upp på kravet att vara värd på ett slåttergille.

 

Till slåttergillet i juli var det mycket som behövde köpas in. Dessutom måste Hans Abraham få en ny blå uniform. Årstafrun började gå igenom sitt skåp med porslin och skrev upp allt som borde köpas. Det behövdes två punchbålar och två skålar för sås. Det bästa och vackraste porslinet kom från Rörstrands porslinsfabrik. Porslinet såldes i Nordenstolpes magasin vid kyrkobrinken. Familjen Nordenstolpe ägde Rörstrands porslinsfabrik och Årstafrun hade hos gemensammabekanta träffat hovjunkare Nordenstolpe. Tack vare honom hade hon fått komma in i stallet vid Haga slott och där bekantat sig med hästarna. Mest spännande var de små ölänningarna, som hon fick böja sig ner för att klappa. Ölänningarna är numera en utdöd hästras.

 

I dagboken framgår att det var i Nordenstolpes porslinsmagasin som den högre medelklassen träffades. Den här gången stötte hon samman med justitieombudet Nils Brygger och fick höra sladder om en process, som just hade avslutats. Tyvärr berättar inte dagboken mer om Nils Brygger. Släkten kom från Gotland och var mycket musikalisk. En bror till Nils Brygger hade blivit känd för sina fina tolkningar av Fredmans epistlar.

 

Några veckor före kalaset ledde stalldrängen fram ryttmästarens häst och han fick hjälp att ta sig upp på den. Nu red han till ängarna och vid hemkomsten konstaterade Årstafrun att den var 19 år sedan hennes make hade varit vid ängarna. Nu var han där som ägare av dessa marker.

 

Jag är övertygad om att ryttmästaren aldrig hade kunnat föreställa sig att hus, större än Katarina kyrka, skulle växa upp på hans beteshagar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fredrikssonsvägen i Hägersten

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Denna gråmulna februaridag fladdrar små snöflingor in från Östersjön. De läger sig som ett vitt lakan över Fredrikssonsvägen.

Fredrikssonsvägen har varit en del av min vardag i halva mitt liv. Den första gången jag traskade denna gata var sommaren 1967. Då var jag nyinflyttad och då gällde det ett bankärende i Västertotp. Numera använder jag denna gata som uppvärmning före en snabb och lång stavgångspromenad till Långbro via Fruängen.

Det är bara något enstaka hus som är ombyggt. Trädgårdarnas fruktträd har blivit större och gräsmattorna ser annorlunda ut. Höstens förföriska dofter har försvunnit. På 1960-talet fanns det hemmafruar i många av husen. De samlade in all frukt och kokade äppelmos och plommonmarmelad samt bakade äppelpajer för frysen. Denna tid är för längesedan förbi. Vi har kommit in i den ruttnande fallfruktens tidevarv.

Då var det inte populärt att köra bil på Fredrikssonsvägen. Gatan tillhörde barnen. Här samlades de efter skolan för att spela landhockey. Målen hade någon pappa snickrat i garaget och klubborna kostade omkring 30 kronor på Obs i Masmo. Ibland gick en klubba sönder och stoppades omedelbart in i den kombinerade ved- och oljepannan för att förvandlas till varmvatten. Tunnelbanan slutade i Skärholmen och det gällde att övertala mamma om det nödvändiga i att äga en ny klubba. Den måste hon löpa nästa gång hon tog ut bilen för att storhandla på Obs.

Idag är det annorlunda. Obsvaruhusen har försvunnit och Inga lågstadiebarn spelar landhockey på Fredrikssonsvägen. De går till skolan och fortsätter till fritids. Hemma är det datorspel som gäller. Landbandyn är ingenting för småknattarna och leksporten har flyttat från gatan in till någon idrottshall. På gymmet hörde jag hur en pappa beklagade sig över hur dyra klubborna har blivit och att landhockey inte längre är en lek på en bilfri gata. Han suckade och mumlade att när det gällde barnidrott var det bättre förr.

Biltrafiken på Fredrikssonvägen har knappast förändrats. Det nya inslaget är pappor, som stolt mitt i gatan skjuter en barnvagn framför sig samtidigt som de pratar i mobilen.

Denna vinter har gatan blivit annorlunda. Nu skall alla de gamla elledningarna grävas ner och på flera ställen finns det staket uppställda. Dessa skall göra så att ingen av misstag trillar ner i ett hål. I detta område bor flera tonåringar och man vet aldrig hur vimmelkantiga de kan bli efter en natts dataspelande hos en kompis. När jag kom som nyinflyttade till området förekom föräldralösa tonårsfester. Några enstaka gånger hade pappa glömt att låsa sitt barskåp. På runda fötter lufsade trallande tonåringar hem till den egna sängen. Vad deras mammor tyckte om detta är något man inte pratade om. Dagens mammor spanar gärna in sina nattsuddande ungdomar. De är nyfikna på vilka spel som är mest populära. Sedan kommer förmaningar om att borsta tänderna ordentligt. Coca-cola och chips kan föra med sig hål i tänderna.

Antagligen är jag ensam om att spana efter mitt områdes historia i de uppgrävda groparna på Fredrikssonsvägen. I de djupaste hålen går det att skymta gul sand längst ner. Det är ett minne från den tid när en grund sjö bredde ut sig i kvarteren runt gatan. De sista resterna av sjön dikades ut i slutet av 1920-talet i samband med att de första villorna byggdes. Högre upp på gatan mot Västertorp syns det inga spår av sjön. Här går det att ana sig till hur den bitande vinterkölden med kraftiga snöstormar från nordost formade naturen under 1600-talet. Vårarna kom sent och snösmältningen gick långsamt. När det blev augusti hade flera betesmarker förvandlats till mossrika träsk, som det ibland går att se spår av.

Ibland när jag går på Fredrikssonsvägen funderar jag på hur den kommer att se ut om hundra år. Kommer gatan och husen att förändras på grund av vi nu upplever snöfattigare och varmare vintrar?

 

En kyrktagning i Västsverige försommaren 1922

mosebok
Jag har fått frågor om kyrktagning. Det är en reningsrit efter en kvinnas förlossning och den finns skildrad i Tredje Moseboken kapitel 12. En dramatisk skildring finns i Karl Xii´s bibel. Den innebar att kvinnorna skulle vara hemma flera veckor efter en förlossning eftersom de ansågs som orena. Enligt den kyrkohandbok, som tidigare har använts i vårt land, skulle kvinnan vid kyrktagningen erkänna att hon före graviditeten hade syndat och nu vid denna högtid skulle hon renas och försonas för sitt brott. Ett tecken på den nyblivna moderns bot var att hon vid kyrktagningen skulle vara svartklädd och skänka gåvor till socknens fattiga. Sedan med kyrktagning försvann under 1800-talet i Stockholm, men har levat kvar fram till 1980-talet i Västsverige.

 

Jag har en stor brevsamling. Brevskrivarna har kommit från mina och min make Davids släktingar. Ibland har skildringarna av kyrktagning skildrats på ett mycket obehagligt sätt. På 1960-talet frågade jag alla äldre släktingar med rötter i Västsverige vad de kom ihåg om olika kyrktagningar. Min skildring av hur det kunde gå till är hämtad från flera olika håll och namnen har ingenting med de verkliga personerna att göra.

 

Nils och Anna hade kommit som nygifta till byn sommaren 1910. De hade köpt ett litet torp långt från landsvägen och kyrkan. Byns kyrkoherde predikade och regerade sin församling enligt Henrik Schartaus läror och det viktigaste inslaget i konfirmationsundervisningen var syndabekännelsen ”jag fattig syndig människa, som i synd född . . ”

 

Anna hade vuxit upp i socken med en präst, som såg på religionen på ett helt annat och ljusare sätt. Han delade med sig av Guds nåd och välsignelse under högmässorna, som var mycket välbesökta. Efter det att Anna hade konfirmerats blev kyrkoherden svårt sjuk och samtidigt försvagades hans syn. Nu fick Anna rycka in och läsa högt för kyrkoherden. Litteraturen blev blandningen av lokala nyheter, den politiska oron i Tyskland och antikens kultur. Kyrkoherden hade fått en ung hjälppräst, som predikade och skötte kyrkobokföringen. Genom honom fick Anna veta mycket av vad som hände utanför bygden och om svenska kyrkans mission i främmande länder. Anna blev förälskad och var övertygad om att kärleken var besvarad.

 

Hjälpprästen visste att han måste gifta sig ståndsmässigt för att få en tjänst i ett förmöget pastorat. En dag berättade han för Anna att han skulle gifta sig med dottern till en storbonde utanför Göteborg. Anna bet ihop tänderna för att inte börja gråta. Sedan rusade hon in till kyrkoherden och meddelade att det var så mycket att göra i föräldrahemmet att hon inte hade tid att komma till prästgården och läsa högt. Kyrkoherden nickade förstående. Han anade sig till vad som hade hänt.

 

Anna kände ett behov av att hämnas. Hon ville visa alla att hon kunde hitta en uppvaktande kavaljer som hon kunde gifta sig med. Hon gick in i en nykterhetsloge och började gå på deras möten. Här mötte hon den ståtlige Nils och föll omedelbart för hans charm. Sedan gick allt fort, kanske för fort. Anna blev med barn och paret gifte sig och köpte ett litet torp ungefär en mil från Annas hembygd. Vad Anna inte kände till dagarna före vigseln var att Nils tidigare hade varit trolovad med en förmögen flicka. Hon hade brutit trolovningen. Nils var för konservativ i hennes smak, hon var liberal och ägnade all ledig tid åt att fara runt i sin lilla vagn och prata om kvinnlig rösträtt och att alla gifta kvinnor borde få bli myndiga.

 

Anna och Nils hade sommaren 1921 fem barn, två döttrar och tre söner. Denna sommar drev regnskurar in från havet och nådde ända fram till det lilla torpet. Det gällde att utnyttja de dagar när solen sken. Om man hade tur kom det luffare, som visste hur man arbetade i ett jordbruk. Anna var helt ovetande om att de var studenter, som var ute på studentkorståg. De pluggade till präster eller läkare i Uppsala och var ett gissel för bygdens kyrkoherde. De hade vuxit upp på landsbygden och kunde konsten att slå med lie och hässja hö. På kvällarna, innan de fick en sovplats på loftet, pratade de om Gud och Jesus på ett sätt som folket förstod. De kom tillbaka flera gånger till torpet, De arbetade, fick mat och en sovplats på ladan Denna sommar trivdes Anna med livet och när det blev lördagskväll kröp hon tätt intill Nils. När hösten kom var luffarna tillbaka i Uppsala. Då var Anna gravid med sitt sjätte barn.

 

Både Anna och Nils hade mörkt hår och bruna ögon. Båda hade blonda och blåögda nära släktingar. Anna hade redan från de första dagarna i bygden upplevts som ett främmande inslag. Under ett husförhör hade hon ställt en försynt fråga om det inte vore bättre att utantill lära sig några stycken ur Nya testamentet än att själlöst rabbla Luthers lilla katekes.

 

Grannarna hade märkt att de duktiga luffarna gärna återvände till det lilla torpet. De kom naturligtvis för en kärleksstund med Anna. Förtalet fick förnyad kraft när det visade sig att den nyfödde pojken hade blont hår och stora blå ögon. Han var Annas horunge.

Sex veckor efter förlossningen skulle det enligt gammal sed bli kyrktagning. Den kunde ske antingen i kyrkan i samband med högmässan eller i hemmet. Anna och Nils beslöt sig för att slå på stort. Kyrktagningen skulle ske i hemmet och de inbjudna gästerna måste få se att Anna på knä lovade inför Gud och församlingen att aldrig synda mer. Efter kyrktagningen och dopet skulle alla gästerna bjudas på middag.

 

Med vid kyrktagningen var Nils syster Johanna och hennes äldsta dotter Fanny. Det var Johanna som ledsagade Anna till den bönpall, som var uppställd i stora salen. Här hade matbordet förvandlats till ett altare. Både Anna och Johanna var svartklädda och Fanny, som skulle ansvara för den nyfödde pojken, hade på sig en ljus klänning. Efter kyrktagningen döptes sonen till Leif. Det var som om den lille grabben kände av all oro i rummet. Han skrek sig igenom dopakten och Fanny lyckades aldrig trösta honom.

 

Anna hade hoppats att sladdret om henne och luffarna skulle tyna bort. Detta hände aldrig utan sladdret fick förnyad kraft. Leif var inget stillsamt barn. Han ville undersöka allt, var rastlös och trots detta något av en ledarbegåvning, Han kunde brusa upp och bli aggressiv. Leif blev en olycklig pojke, som under många år var Annas favoritbarn.

 

Leif kände sig ofta utanför bygdens liv. Han var Annas horunge och det syntes ju på hans blonda hår. Pappa Nils brukade ibland påpeka att han inte var far till den besvärlige Leif.

 

I bygden fanns det en varannandagsskola. När det gällde kursen i naturkunskap i årskurs 6 gjorde läraren sitt bästa att få eleverna förstå utvecklingsläran och få en annan syn på naturen än den som stod u Bibelns skapelseberättelse. Detta gällde bland annat ärftlighetslagarna, som pekade på att två mörkögda föräldrar kunde få barn med blå ögon. Bara ett mycket litet fåtal av eleverna tog till sig detta. Varför tro på vad läraren sa när alla visste att Leif var Annas horunge?

 

Fotografiet på texten ur Karl XII´s Bibeln har Ulla Weidstam tagit

 

Johan Beijers postkontor vid Storkyrkobrinken

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Idag är Johan Beijer helt bortglömd trots att hans vackra stenhus fortfarande finns kvar i skuggan av Storkyrkan. Hans resa genom livet startade en vårdag år 1606 i Berlin. Två år senare utbröt krig mellan protestanter och katoliker. Ingen trodde att det skulle bli långvarigt. I krigets slutskede var nästan alla av Europas stater inblandade och stora delar av Tyskland hade förvandlats till en ödemark där skorstenar från nedbrända hus berättade om att här hade det en gång legat en välmående by. Då bodde Johan Beijer i Stockholm och var en förmögen postmästare. Det var tacka vare rikskansler Axel Oxenstierna som han kunde göra denna klassresa.

 

Johan Beijers familj berättar de svenska källorna inte speciellt mycket om. Familjen var välbärgad och Johan fick en god skolutbildning, Svårigheterna tornade upp sig när det gällde att få arbete. Han var inte adlig och regenterna i de små tyska furstendömena anställde nästan uteslutande män med anor. När Axel Oxenstierna år 1626 landsteg i Tyskland för att härifrån få en varaktig fred med Polen öppnades nya vägar till arbete för utbildade unga män. Johan Beijer fick arbete i kansliet och hade bland annat ansvar för den svenska handeln med järn till olika länder i Europa. När de stridande parterna samlades i Prag år 1635 för att försöka komma överens om ett fredsavtal fick Johan Beijer flera diplomatiska uppdrag. Det blev inget fredsavtal och året därpå återvände axel Oxenstierna till Sverige. Han tog med sig Johan Beijer och också sin tyske postmästare Anders Wechel.

 

Johan Beijer blev en tillgång för Axel Oxenstierna. Kommerskollegium var en ny myndighet med ansvar för landets utrikeshandel. Chef för detta kollegium var amiral Clas Larsson Fleming, som ofta deltog i kriget. Under denna tid hade Johan Beijer huvudansvaret för utrikeshandeln. Ett av hans specialområden blev att ordna kontakter med svenskarna i kolonien Nya Sverige på Nordamerikas ostkust. Härifrån skickades pälsar och tobak till olika hamnar i Europa. Någon befordran var det inte tal om. Anders Beijer var inte adlig.

 

När Anders Wechel avled övertog änkan Gese arbetet och skötte detta oklanderligt. Det var många som blev förvånade när de insåg att Sverige hade en kvinnlig postmästare. Gese Wechel avled år 1642 och då utnämndes Johan Beijer till generalpostmästare. Efter samtal med Axel Oxenstierna beslöt Johan Beijer att ge ut en tidning, som mot betalning sluööedelas ut av brevbärarna. Den fick namnet ”Post- och Inrikes tidningar”. Här kunde man läsa hur det gick för svenskarna i kriget i Tyskland, hur det var att leva som granne med indianerna i Nordamerika och också hur väl Axel Oxenstierna skötte om landet. Johan Beijer inrättade också ett postkontor intill Storkyrkan. Hit kom folk med brev och paket och betalade en slant för att det skulle skickas till släktingar eller goda vänner i vårt land, i Finland och i de baltiska staterna. Det gick också bra att skicka brev och paket till de som krigade i Tyskland. Kanske hade de svenska officerarna samma matvanor som Axel Oxenstierna. Hans svenska favoritmaten var saltad lax.

 

Vid denna tidpunkt var ett nät för post utbyggt. Det sträckte sig från landets södra delar, upp till Haparanda och genom Finland till Åbo och vidare till sjön Ladoga. Varje postiljon hade sin egen sträcka. Vintertid tog det tre veckor för ett brev att färdas mellan Stockholm och Åbo. Sommartid gick det fortare, eftersom postens roddare tog sig fram mellan skärgårdens öat till Åland och därifrån till Åbo. Om möjligt måste postiljonerna ha tillgång till hästar. Till deras utrustning hörde vapen att slå ned rövare och vilddjur med och ett horn. När hornstötarna hördes i en by visste alla att nu var posten här.

 

Johan Beijer blev förmögen på denna verksamhet. Han köpte en trädgård och ett hus vid sjön Fatburen, Västberga gård i Brännkyrka socken och två rivningsfastigheter vid Storkyrkobrinken. Han rev dessa kåkar och lät uppföra det vackra stenhus, som fortfarande finns kvar med adress Storkyrkobrinken 4.

 

Tiderna förändrades och Axel Oxenstierna åldrades och förlorade sin forna ställning som landets mäktigaste man. År 1644 blev drottning Kristian myndig och nu flockades högadliga män runt omkring henne. Hon började dela ut kronojord till några av dessa och så småningom började hon se sig om efter andra sätt att gynna sina gunstlingar. Då kom hon att tänka på posten, som nu drevs som ett privat företag med Kungligt medgivande. Hennes gunstling friherre Wilhelm Taube utnämndes helt plötsligt år 1654 till generalpostmästare och Johan Beijer fick endast behålla förtjänsten av de brev och paket, som skulle skickas till de baltiska staterna. Någon månad senare adlades Johan Beijer och tog sig då namnet von Beijer. Nu började den tidigare förmögne Johan Beijer få ekonomiska svårigheter. Ett problem var att han inte hade betalat fastighetsskatt som han skulle.

 

Det fanns en regel i Stockholm. Alla adelsmän, som ägde en fastighet, var undantagna för fastighetsskatt. Alla andra husägare var skyldiga att göra detta. Johan Beijer ägde fastigheter både i närheten av Storkyrkan och på Götgatan. Som adelsman var han befriad att betala fastighetsskatt, men inga gamla skatteskulder kunde efterskänkas. Samtidigt begärde han att få Västberga gård klassad som säteri. Om detta skedde gällde andra och betydligt förmånligare skattevillkor. En annan fördel var att säteriernas torpare och drängar inte fick skrivas ut som soldater. Det gick inte som Johan von Beijer hade tänkt sig. Huvudbyggnaden i Västberga var inte ståndsmässig och för att få säterirättigheter blev Johan von Beijer ombedd att bygga om gården. Detta skedde och gården ser nästan ut idag som den gjorde efter ombyggnaden.

 

Wilhelm Taube klarade inte av att vara generalpostmästare och några år senare fick Johan von Beijer tillbaka sitt arbete. Då var han en knäckt man. Han avled år 1669 och då övertog hans änka arbetet som generalpostmästare.

 

Sterbhuset hade ont om pengar. Änkan måste spara och två år efter makens död kunde hon äntligen orda en ståndsmässig begravning i Storkyrkan. Graven finns någonstans under golvet i kyrkan.

 

Johan von Beijers döttrar övertog Västberga gård. Jag är osäker på om de någon gång bodde där. De gifte in sig i släkten von Snoilsky och flyttade till säteriet Svanshals vid Röks kyrka och sjön Tåkern i Östergötland.

 

 

 

 

 

 

Axel Oxenstierna och Johan von Beijer på Västberga gård

Axel Oxenstierna

Jag har inte förrän de sista veckorna börjat fundera på vad som hände i Stockholms sydvästra förorter under 1600-talet och vilka som bodde i de nu bevarade gårdarna. På så sätt stötte jag på Johan Beijer på Västberga gård. Under det 30-åriga kriget hade han ingått i Axel Oxenstiernas kansli, där han hade ansvarat för skrivelser och också använts för diplomatiska uppdrag. Johan Beijer var från Berlin och tillhörde en välbärgad icke adlig familj. Trots att Johan Beijer var välutbildad och kunnig i språk hade han små möjligheter att få ett välavlönat arbete hos någon av de tyska kurfurstarna. Dessa var reserverade för de adliga unga männen.

 

Gustav II Adolf var 17 år gammal år 1611 när han trots sin unga ålder utsågs till svensk kung. Han fick inte bara ärva ett rike utan också krig med flera länder i närområdet. Ett av dessa var Polen, vars kung ansåg att han hade arvsrätt till vårt land. I kriget mot Polen visade sig den unge kungen vara en skicklig härförare. Efter en rad segrar gick den polske kungen med på stillestånd och det sköts i Altmark år 1628. Problemet var att kriget kunde blossa upp inom de närmaste åren.

 

I början av 1600-talet hade det varit inbördeskrig i Sverige. Detta berodde på att flera högadliga familjer uppskattade en union med Polen och blev en del av de polska trupper, som hade skickats till vårt land. Svenskarna segrade men trots detta ansåg den polske kungen att Sverige var hans arvslott på mödernets sida. Något nytt inbördeskrig var det ingen som önskade. Därför uppstod det inte några svårigheter för Gustav II Adolf att övertyga rådet om att svenska trupper skulle skickas till Tyskland för att här kunna besegra Polen. Försommaren 1630 inleddes detta krig och svenska trupper intog bland annat staden Stettin.

 

Det 30-åriga kriget hade startat i början av 1600-talet som en kamp mellan katoliker och protestanter i Tyskland. Då var dagens Tyskland uppdelat i en mängs små furstendömen, som ofta hade svårt att enas om ett gemensamt mål och vem som skulle vara överbefälhavare för en protestantisk här. Efter det att Gustav II Adolf hade dragit fram som den store segraren blev han härförare för de samlade protestantiska trupperna. Efter det att han hade stupat vid slaget i Lützen den 6 november 1632 utsågs Axel Oxenstierna till ledare för de protestantiska trupperna. Ingen tänkte på att Axel Oxenstierna var en statsman utan grundläggande militär utbildning.

 

Sommaren 1626 hade Gustav II Adolf skickat Axel Oxenstierna på diplomatiska uppdrag till Preussen. Ingen anade då att det skulle gå tio år innan han fick möjlighet att återvända. För att få kontakterna med hemlandet och andra delar av Tyskland behövde Axel Oxenstierna en fungerande postgång. Han anställde Anders Wechel som postmästare och några år senare började Johan Beijer från Berlin att arbeta på hans kansli. Mitt intryck är att det snart uppstod ett far-son-förhållande mellan Axel Oxenstierna och Johan Beijer. Axel Oxenstiernas äldste om Gustav (född år 1609) kom sommaren 1629 till sin far för att sätta sig in i diplomatiska spelregler och lära sig något om krigsföring. Han kom inte längre än till Stettin där han drabbades av fältsjukan och avled efter några dagar. Johan Beijer var ett par år äldre än sonen och kom snart att bli som en skugga till Axel Oxenstierna.

 

Det är mycket vi inte vet om Johan Beijer. Det framgår att han hade lätt att för att skriva medryckande texter. När postmästaren Anders Wechel startade en nyhetstidning är det mycket troligt att Johan Beijer skrev flera av de notiser, som handlade om kriget. Samtidigt med detta började de stridande parterna att skicka ut flygblad, som lyriskt och överdrivet skildrade de egna framgångarna och motståndarsidans svagheter. Ett omskrivet exempel på detta är skildringarna av hur det gick till när de katolska trupperna intog den protestantiska staden Magdeburg sommaren 1931. Soldaterna skövlade staden och brände ner alla hus och kyrkor de såg. Kvinnor och barn råkade mycket illa ut. Vem som i ett flygblad utförligt beskrev de katolska soldaternas råhet och illdåd är inte klarlagt. Flygbladet trycktes i en stor upplaga och spreds över hela Tyskland. Initiativet till detta kan ha varit Axel Oxenstierna och en tänkbar författare Johan Beijer.

Flygbladet om Magdeburg blev läst och den katolska kyrkan anklagades för brutalitet och hedendom. Detta stärkte protestanterna stridsvilja. Katoliker ansågs som mycket farliga och denna åsikt klingade i vårt land först av när det på 1960-talet blev billigt att flyga till Italien på badsemester i Medelhavet.

Axel Oxenstierna flyttade tillbaka till Sverige år 1636 och tog med sig sin postmästare och Johan Beijer. Nu började han organisera den svenska förvaltningen. Anders Wechels uppgift blev att organisera ett postverk, vars uppgift var att skicka ut skrivelser till olika delar av landet och Finland. Johan Beijer fick arbeta i kansliet och något år senare i det nybildade Kommers kollegium. På denna arbetsplast sysslade Johan Beijer med utrikeshandel och ansvarade också kontakten med den svenska kolonin Nya Sverige på Nordamerikas östkust. Hans närmaste chef var amiral Clas Larsson Fleming och när denne man var ute i kriget vikarierade Johan Beijer som Kommerskollegiums chef.

 

Sverige hade fått hjälp av det Nederländska Ostindiska kompaniet att starta en handelsstation norr om det område, som dominerades av engelsmän och holländare. Det tog sin början år 1637 och den förste guvernören blev Johan Printz, som redan frän början kom bra överens med indianerna. Han köpte tobak och pälsar från indianerna, som han sedan kunde sälja med viss vinst. Någon regelbunden sjötrafik mellan vårt land och Nya Sverige fanns inte. Johan Beijer kunde utnyttja gamla kontakter från åren tillsammans med Axel Oxenstierna i Tyskland och på så sätt fick han posten mellan värt land och Nya Sverige att fungera. Han skrev artiklar om kolonin den nystartade Post- och Inrikes tidningar.

 

Det gick bra gör Johan Beijer trots att han inte var adlig. År 1644 stupade Clas Fleming i ett sjöslag och då blev i praktiken Johan Beijer chef för Kommerskollegium. Någon ordinarie tjänst var det inte tal om. Det fanns en oskriven regel att alla högre chefer inom förvaltningen skulle vara adliga och vara inskrivna i Riddarhuset.

 

År 1654 adlades Johan Beijer av drottning Kristina och tog då namnet von Beijer. Då ägde han Västberga gård . Han var stolt, byggde om gården och som adelsman fick han säterirättigheter på gården. Nu kunde han kalla sig Johan von Beijer till Västberga.

 

Det kommer mera om några dagar om Johan von Beijer, som tyvärr har blivit bortglömd i våra historieböcker. Inspiration till denna blogg har jag fått fram Gunnar Wetterbergs bok om Axel Oxenstierna och material från Riksarkivet. Ulla Weidstam har varit min tecknare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Västberga gård och Karl IX

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är lätt att bli bortglömd om man står i skuggan för en man med stort inflytande. Detta gäller i hög grad Nils Chesnecopherus, som var hovkansler i början av 1600-talet och som under dessa år köpte Västberga gård. Sedan dess har gården byggts om ett par gånger. Gården ligger inte långt från Midsommarkransens tunnelbanestation.

 

Idag är det få som tänker på att vid sekelskiftet 1600 plågades vårt land av inbördeskrig. Det gällde bland annat om den polske kungen hade arvsrätt till Sverige och vem som skulle regera vårt land. Segrare i denna kamp blev hertig Karl, som var Gustav Vasas yngste son. Han var född år 1550 och kände dragning till den reformerta kyrkan. Hans hustru var den vackra och viljestarka Kristina av Holstein-Gottorp. Efter det att hertigens armé hade segrat avrättades den polske kungens anhängare den 20 mars 1600 i Linköpings blodbad. De var välutbildade och kom från högadeln och hade tidigare arbetat i kungens kansli. Några dagar senare beslöt riksdagen att utse hertig Karl till kung och som efter detta kom att kallas Karl IX. Han brukar skildras som en sparsam och praktisk regent och också som en rättshaverist.

 

Efter blodbadet jäste det inom adeln och Karl IX litade inte på adelsmännen. Nu började han leta bland de icke adliga unga män, som hade studerat utomlands. På så sätt fick han kontakt med Nils Chesnecopherus, som hade matematik som specialområde och var professor i detta ämne i ett tyskt universitet. Han återvände till vårt land 1601 och fick genast plats i kansliet, där han snart fick ansvaret för rikets finanser och fick titeln hovkansler. För sitt arbete belönades han med Långbrodals gård, som tidigare hade tillhört en anhängare till den polske kungen och som hade beslagtagits av hertig Karl. Något senare adlades hovkanslern och tog då namnet Lillieram. Inkomsterna blev goda och nu kunde han köpa Västberga gård. Han brukade kallas för hovkanslern till Västberga gård.

 

Nils Chesnecopherus fick snart mycket god kontakt med den viljestarka drottning Kristina. På 1590-talet fodde hon i tät följd tre barn och det äldsta, en dotter, dog mycket ung. År 1601 fick hon sladdbarnet Karl Filip, som blev hennes älsklingsbarn. Under syskonens uppväxttid uppstod det spänningar mellan den äldste sonen och den sju år yngre Karl Filip. I dessa syskonkonflikter brukade Nils Chesnecopherus ta Karl Filips parti.

 

Den danske kungen Kristian IV hade spanare i vårt land. De kunde rapportera om att det jäste av missnöje inom adeln. Flera betydande familjer hade fått sina egendomar beslagtagna av hertig Karl. Omedelbart efter det att Karl IX hade utropats till kung började han skriva brev till den svenske kungen. Karl IX hade inte rätt kalla sig för konung av Lappland och kräva att Lapplands kust mot Norra Ishavet skulle tillhöra Sverige. Ett annat tvisteämne blev om Sverige hade rätt att använda tre kronor som riksvapen. Sverige borde avstå från denna symbol.

 

Det blev Nils Chesnecopherus som fick i uppgift att ta hand om dessa känsliga frågor. Hans åsikt var att kungen inte borde gå med på dessa danska krav. Den danske kungens sändebud kunde rapportera att de svenska adelsmännen missnöjde med Karl IX och hans sätt att regera landet växte för vart år som gick . Kristian IV övertygade herredagen (den danska riksdagen) att det inte skulle bli några svårigheter att erövra Sverige och den 4 april år 1611 förklarade han Sverige krig. Några veckor senare anföll den danska flottan Kalmar och danska trupper intog Älvsborg och tågade efter detta genom Västergötland, där de brände både städer och byar. De första månaderna var segerrika för Danmark och svenskarna klarade inte av att försvara Kalmar och Öland. Situationen för vårt land förvärrades genom att Karl IX drabbades av ett slaganfall och avled i Nyköping den 1 oktober. Då var äldste sonen Gustav Adolf 15 år.

 

Det var problem i landet. De förnämsta adelsätterna hade inte glömt Linköpings blodbad och den rättegång, som ägt rum innan domen avkunnades. Flera adelsmän hade då tvingats att gå i landsflykt och deras ofta stora jordbruksfastigheter hade beslagtagits. Nu hoppades dessa släkter att de skulle kunna påverka den unge prinsens förmyndare och då driva igenom att släkten skulle få tillbaka dessa egendomar. Problem uppstod, det fanns bara ett fåtal, som var villiga att ingå i en förmyndarregering. Krisen löstes på ett oväntat sätt. Den unge prinsen förklarades vid en riksdag år 1612 som myndig och kallades Gustav II Adolf.

 

Karl IX var medveten om att en kung levde farligt och kunde avlida innan den äldste sonen blev myndig. I sitt testamente uttryckte han en önskan att Axel Oxenstierna skulle inneha en ledande roll i en förmyndarregering. Det blev inte riktigt som Karl IX hade tänk sig. Sonen ansågs tillräckligt mogen för att bli kung och också kapabel att leda en armé i krig. Axel Oxenstierna blev rikskansler och fick som sitt arbetsområde landets ekonomi. Nu tvingades Nils Chesnecopherus att lämna över ansvaret till en nio år yngre adelsman. Detta var något han hade svårt att förlåta.

 

Kriget tog slut och fredsvillkoren blev hårda. Vårt land fick tillbaka Kalmar och Öland men tvingades att lösa ut Älvsborg och området kring Göta älvs mynning. Vårt land avstod från alla rättigheter när det gällde Lappland och tvisten om riksvapnet löstes på sätt att det blev en del av det danska riskvapnet och här omgavs av tre lejon. Sverige fick behålla sina tre kronor.

 
Efter krigets  slut  blev det Axel Oxenstiernas uppgift att se till att landet fungerade både under fredstid och när det var indraget i krig. Han organiserade olika myndigheter, delande in landet i län samt såg till att landet fick ett Riksarkiv. Det stora problemet var änkedrottningen Kristina. Karl Filip hade erhållit flera landskap som hertigdömen, men någon verklig makt hade han inte fått. I detta ärende behövde hon stöd från Nils Chesnecopherus. Nu började en maktkamp. Ett tvisteämne blev om Nils Chesnecopherus hade adlats och skaffat sig en adelssköld. De ledande adelssläkterna förkunnade att han inte var adel, något som senare döttrarna började processa om. De hade redan som barn använt Lillieram som efternamn.

 

Vårt land hade ingen ordentlig riksdagsordning innan Axel Oxenstierna grep in. År 1617 på en riksdag i Örebro fick vart land sin första riksdagsordning. Riksdagen skulle bestå av fyra stånd, adeln, präster, borgare och bönder. I adel skulle det finnas en representant för varje ätt. Nu uteslöts Nils Chesnecopherus från allt politiskt inflytande. Vid denna riksdag förde han fram änkedrottningens klagomål angående Karl Filip. Detta ansågs vara snudd på landsförräderi och Nils Chesnecopherus fängslades. Efter några dagar gjorde han offentlig avbön och blev frisläppt. Han fick behålla sin titel som hovkansler men hade inget eget ansvarsområde. Änkedrottningen flyttade till Nyköping och de sista åren av sitt liv bodde också Nils Chesnecopherus i denna stad. Här avled han år 1622.

Scan0051

Det var inte lätt att vara som till en viljestark mor. När Karl Filip var tio år kom ett ryskt sändebud till Stockholm och utryckte en önskan att Karl Filip skulle bli tronföljare. Mamma sa nej, sonen var för ung för att flytta till ett annat land och också byta religion. Vi vet inte om hon hade några invändningar när karl Filip deltig i krigen i Baltikum. Efter slaget vid Narva år 1622 insjuknade han i fältsjukan och avled. Det var ett par månader innan hans dotter Elisabeth Carlsdotter Gyllenhielm skulle födas.

 

Änkedrottningen bestämde vem barnen skulle gifta sig med. Karl Filip smet undan och gifte sig år 1620 i hemlighet med Elisabeth Ribbing. När barnbarnet Elisabeth var mycket liten ingrep änkedrottningen och drev igenom att hon skulle bli vårdnadshavare åt den lilla flickan. som nu fick namnet Elisabeth Carlsson Gyllenhielm. Senare i livet blev Elisabeth Gyllenhielm hovmästarinna till änkedrottning Hedvig Eleonora, som var farmor till Karl XII.

 
Nils Chesnecopherus arvingar tog över Västberga och dottern Beata ärvde Långbro gård. Hon gifte sig med David Stuart. Hennes äldre halvsyster Maria gifte sig med Jakob Forbes af Lund. Dessa systrar krävde efter det att de gift sig adligt att deras släkt skulle räknas som adel och kallas Lillieram. Detta beviljades inte. Deras far hade utmanat makten när han tog änkedrottningen Kristinas parti mot Axel Oxenstierna och nu fick döttrarna lida för detta.

Maria och Beata Lillieram skulle idag inte känna igen sig om de idag kom till Västberga. Det finns skogspartier kvar, men på den gamla åkermarken har det vuxit upp industrier och bostäder. Berg har sprängts bort för att bereda plats år järnvägsspår. Vägen till Brännkyrka kyrka går över spåren på en vacker bro, som får mig att tänka på en gotisk katedral i röd granit. Västberga gård ägs idag av Stockholms stad och disponeras av den ideella föreningen Ny Gemenskap. Verksamheten på gården är inriktad på att hjälpa och stödja de utslagna i samhället.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Bilden på drottning Kristina av Holstein-Gottorp som ung har jag hämtat ur boken “Alla Sveriges drottningar” av Åke Ohhlmarks. Den kommer från ett tyskt kopparstick.