Midsommarkransens krog

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Alla, som numera står vid Nioörtsvägen och tittar på gatans hus från 1980-talet, har svårt att föreställa sig hur det var att leva här i början av 1800-talet. Då, precis som nu, är här en vägkorsning. Södertäljevägen stötte samman med vägen från Liseberg och Brännkyrka kyrka med Södertäljevägen. Idag brusar bilar fram på vägen till Södertälje och under den finns en gångtunnel till Västberga Allé, som är ett nytt namn på den gamla vägen. I denna korsning borde det ha varit en lönande affär att öppna en krog.

Det vilar något romantiskt över ordet Midsommarkransen och krogen har fångat folkfantasin. Kanske var det här över en tennmugg fylld med skummande öl som forna tiders ungdomar såg varandra för första gången. Nu har jag med hjälp av Brännkyrka sockens husförhörslängder stigit rakt in de boende på krogens bistra verklighet.

Det vanliga var att husförhören hölls på de större gårdarna och att det i samband med husförhören bjuds på mat och brännvin. Midsommarkransen hörde till Hägerstens rote och vid det första husförhöret var alla från Midsommarkransens krog närvarande.

 

Husförhörslängderna börjades föras år 1772. Det märkliga är att prästen förde anteckningar i marginalen om sådant som har hänt tidigare. Krögare Landström flyttade in redan är 1764 och är 1772 var han gift med Maja och hade tre döttrar. I hushållet ingick också hans svärmor samt två drängar och en piga. Krögaren, hans hustru och pigan var läskunniga.

Krögare Landström och hans familj stannade kvar på krogen i knappt 20 år. Flickorna blev vuxna och lämnade hemmet och krögaren och hans hustru flyttade till Stenkrogen och svärmodern till Västertorp.

I början på 1800-talet övertog krögare Lundström verksamheten- Han var gift och hade inga barn. I krogen bodde också skräddare Peter Holmgren med tre barn. Enligt Årstafruns dagbok kunde man sitta på krogen och supa sig full långt in på natten. Detta var inte speciellt konstigt. Vintrarna var så kalla att kråkorna, som nattetid slagit sin ner på taket till Årsta gård, frös fast i snön och på morgonen var de döda. Då var det skönt att på kvällarna söka sig till krogen för värme och någon att prata med. I detta krogbuller härdade inte skräddaren ut utan flyttade till den närbelägna gården Gibraltar. På krogen bodde också en kusk med hustru. Detta par var de enda på krogen som kunde läsa.

Det skvallrades mycket om krögare Lundström och hans hustru. Hustrun hade år 1803 kontakter med ortens kvinnliga tjuvar och hon sålde sedan tjuvgodset vidare. Den viktigaste varan i denna handel var mjöl. Detta finns utförligt skildrat i Årstafruns dagbok.

I Årstafruns dagbok från 1814 finns en skildring från julfirandet. Årstafrun var i köket och höll ett öga på matlagningen. Det var jul och senare på dagen skulle en av drängarna fara till Fattigstugan och lämna gåvorna. När det blev dags att åka vägrade drängen att göra detta. Han ansåg att han hade rätt att vara ledig på julafton. Nu fick pigan fara tillsammans med en dräng från granngården. Om de denna mörka kväll kom fram till Fattighuset fick Årstafrun då inte veta. Pigan och drängen hade stannat till vid Midsommarkransens krog och supit sig så fulla att de knappt kunde stå på benen. Någon julotta blev det inte tal om. Pigan var på juldagen rasande, svor och bar sig illa åt. Mamsellen grät och Årstafrun suckade.

Det fanns flera krogar kring vägen till Södertälje och Liljeholmens värdshus fanns i närheten. Kunderna uteblev i husförhörslängden för åren 1815 till 1820 skildras Midsommarkransens krog som ett annex till fattighuset. Här bodde inhysehjon i olika åldrar och också en före detta sergeant. Mitt intryck är att huset var slitet och att arrendatorerna hade svårt att betala arrendeavgiften till ägaren av Hägerstens gård. Allt ändrades i slutet av 1850-talet. Då kom järnvägen till bygden och det blev ont om bostäder. År 1861 övertog instrumentmakare Nils Sylov arrendekontraktet. Huset fylldes av läskunnigt folk med yrken som arbetare, timmermän, karamelltillverkare och färgare.

En ny tid hade kommit med nya yrken. Fattighjonen fanns kvar och de var ett bekymmer för sockenstämman. Det gällde att hitta en bostad för alla dessa. Hoppet fanns att hjonen skulle kunna få arbete inom järnvägen. Problemet var folkets längtan efter brännvin. Hur skulle man skapa en välmående Brännkyrka socken där alla skulle kunna försörja sig? Gick det att stoppa försäljningen av brännvin och stänga alla krogar?

Hösten 1908 tog sockenstämman ett drastiskt beslut. Det blev förbjudet att sälja brännvin, öl och vin. Krogarna längs landsvägen till Södertälje måste stängas. Nästa förändring skedde nyåret 1913 när Brännkyrka socken blev en del av Stockholm. Nu kunde till nykterhetsföreningarnas stora förtret brännvinet börja ett nytt segertåg och som en glupsk drake sluka alla som inte var på sin vakt.

Kring Klubbensborg vid sekelskiftet 1800

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är något speciellt med november år 2018. Hösten har varit varmare än normalt och i slutet av månaden har den första snön inte fallit. I det bleka morgonljuset skimrar det yttersta huset vid Klubbensborg i gult. Klubbensborg är ett namn, som började användas i slutet av 1800-talet. Innan dess kallades området för Klubben. Nu när jag studerar husförhörslängderna för Brännkyrka har jag inte hittat några spår av Fader Hööks krog.

 

November var tidigare månaden när odlingsåret skulle vara avslutat och det gällde att räkna ut om året hade gått med vinst eller förlust. I Stockholms sydvästra förorter kom prästen från Brännkyrka till husförhör i de större gårdarna. En av dessa var Hägerstens gård.

 

Husförhören i Brännkyrka började senare än i grannförsamlingen Huddinge. Den första husförhörslängden är från åt 1772 och slutar år 1782. Det hände mycket under dessa år. Claes Arrhén von Kapfelman tvingades att gå i konkurs och Hägerstens gård köptes av löjtnant Jaen Berndt von Torken, som var från Finland. Han flyttade in på gården tillsammans med sin hushållerska. Redan efter något år flyttade hushållerskan och husförhörslängden berättar inte vart hon tog vägen och inte heller om löjtnanten skaffade sig en ny hushållerska. Löjtnanten behöll gården till sin död i mitten av 1790-talet. Han var mycket noga med att både drängar och pigor skulle infinna sig vid husförhören och om möjligt gå till nattvard i Brännkyrka.

 

Under dessa år hörde Klubben till Hägerstens gård och det var hit folket på Klubben måste gå för att få vara med om husförhöret. Det märks i husförhörslängden att prästen var osäker på hur många människor som bodde på Klubben. En stor familj hade flyttat till ett nybygge i Långbro och några hade bara försvunnit. Kvar blev en trädgårdsmästare med hustru och barn. Det finns inga noteringar om att de kunde läsa innantill i bok.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nästa husförhörslängd började föras år 1782 och avslutades år 1791. Tiden var orolig och detta märks i husförhörslängden. Mitt intryck är att folket på Klubben var rädda för att ryska krigsfartyg skulle ta sig rakt igenom Stockholm och sedan bränna ner alla hus de stötte på längs Mälarens stränder. Husförhörslängden skildrar på sitt kortfattade sätt en nästan folktom trakt kring Klubben. Till och med den trofaste trädgårdsmästaren flyttade. År 1788 bröt kriget ut och det avslutades två åt senare. Det kom inga ryska trupper till Stockholm.

 

Nästa husförhörslängd börjar år 1792, samma år som Gustav III mördades och avslutades tio år senare. Nu flyttade kapten Carl Adolf von Hartmansdorf in tillsammans med sin dotter. De kom båda från Botkyrka och flyttade sedan vidare till Ekerö. Kapten von Hartmansdorf kom från en militärsläkt och det hörde till att han tidigt skulle skrivas in i ett regemente. Han var född ät 1741 0ch blev student i Lund när han var 14 år. Någon akademisk karriär gjorde han aldrig. År 1757 antogs kan till krigstjänst vid Jönköpings regemente och deltog i det Pommerska kriget. År 1769 beviljades han avsked som kapten. Idag vet vi inte om han sårades i detta krig och inte heller vad han arbetade med. Julen 1776 gifte han sig på Djursnäs i Ösmo med Maria Antonietta Hildebrand. Bruden var född år 1739 och änka efter friherre Carl Magnus Falkenberg. I detta äktenskap föddes sonen Carl Jakob och efter detta skilde paret sig. Några spår av dottern har jag just nu inte kunnat hitta. Vem var hennes mor?

 

Kapten von Hartsmandorf hade ganska många anställde på gården. En av dessa var en piga som hade fått ta med sig sin oäkta dotter. Ingen i denna stora grupp gick till nattvard i Brännkyrka och det finns inga noteringar om läskunnighet. Far och dotter flyttade från Klubben till Ekerö, när vet vi inte. Kaptenen avled år 1798.

 

Det vilar tragik över kapten von Hartsmandorf. Sonen Carl Jakob föddes år 1779 och redan i vaggan utstakades hans framtid. Detta var en blivande militär och när han var två år skrevs han in som volontär vid Åbo infanteriregemente och här blev han fänrik år 1790. Det militära livet passade inte den unge pojken, han begärde och fick avsked beviljar. Nu blev han sjöman i handelsflottan och stannade kvar i detta yrke till år 1806. Då var han 27 år gammal. Några möjligheter under dessa år att hälsa på sin far på Klubben hade han inte och jag vet inte om han skrev brev från sina resor till pappan och till systern.

 

Carl Jakob kom hem till ett land i krig. Han blev livdrabant och sedan löjtnant. Under krigsåren lärde han känna Finland och förälskade sig i en flicka från Åland. Paret gifte sig innan kriget var slut och det blev naturligt för Carl Jakob att stanna kvar i Finland efter kriget. Paret bosatte sig på Åland. Vi vet inte om han tog kontakt med sin syster.

 

Husförhörslängden från åren 1801 till 1810 berättar en kuslig historia om krig. Samtidigt skildrade Åtstafrun vintrarna, som började i november med iskalla vindar från norr, snöstormar och stark kyla. Alla frös och veden räckte knappt till. Kring Klubben fanns det ingen skog och i en segelbeskrivning skildras berget Klubbens kala hjässa. Det fanns vargar i nuvarande Bredäng och det är lätt att föreställa sig hur de kom ylande över isen. Bara ett fåtal människor bodde enligt husförhörslängderna på Klubben.

 

Vårt land var också indragit i krig, först tillsammans med England och Ryssland mot Frankrike och efter år 1808 mot Ryssland. Ogifta män kallades in till Lantvärnet och kvar på gårdarna blev åldringar, kvinnor och barn. I detta krig stupade omkring 7000 svenska soldater och när freden slöts tvingades vårt land att lämna över Finland till Ryssland.

 

Efter år 1810 började livet långsamt återvända till Klubben. Det var fred, det nya livsmedlet potatisen hade blivit vardagsmat och vaccineringen mot smittkoppor gjorde att fler barn överlevde. Någon krogverksamhet blev det aldrig, hit flyttade slaktare med drängar och pigor.

Kyrkan under Essingeleden och prästen Fredrik Sebardt

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är märkligt att från bilfönstret på Essingeleden spana snett ner på ett rödmålat kyrktorn. Många undrar över hur denna kyrka kom till och om den fortfarande används. Kyrkan är ett byggnadsminnesmärke och används fortfarande. Kyrkan invigdes i september år 1904 och hade tidigare stått vid Frejgatan i anslutning till Vanadislunden. Den hade uppförts av Samfundet för Kyrklig Själavård, som var en frivilligorganisation inom svenska kyrkan. I stadgarna stod det att samfundet på alla sätt skulle hjälpa de nyinflyttade arbetarna både när det gällde ekonomin och den andliga vilsenheten. Dess förste ordförande var roteman Carl Alm och med i styrelsen fanns brodern läkaren Thorsten Alm. Bröderna Alm hade tidigare investerat pengar i byggnadsföretaget Manheim med målsättning att bygga bra och billiga bostäder åt arbetarna. Det gick trögt med intresset att bygga bostadshus i Aspudden. Det saknades en spårvagnslinje in till staden och Liljeholmen där arbetsplatserna fanns. Byggnadsföretaget skänkte en tomt i sluttningen mot sjön Trekanten och den närmaste grannen var Blommensbergsskolan. Ungefär samtidigt som kyrkan invigdes kunde vattenledningen från Bornsjön till Stockholm börja användas. Det hade tagit tre år att gräva ner ledningsrören och bygga vattentornet högst upp på Nybohov. Ledningarna hade gått genom Midsommarkransen och trots att det saknades bra dricksvatten i området kring sjön Trekanten anslöts inte fabrikerna och bostadsområdena vid Vinterviken och Gröndal till detta nät. Vattentornet kom att bli förargelsens torn för de boende runt sjön Trekanten.

 

Sankt Sigfrids kyrkas förste präst var Fredrik Sebardt, som var född i december år 1876 och var son till hovapotekaren Carl Sebardt. Efter studentexamen på Beskowska skolan sökte han sig till Fortifikationen och utbildade sig inom ingenjörstrupperna och blev sergeant. Vad som hände på detta regemente vet ingen. Fredrik Sebart slutade som militär, utbildade sig till präst i Uppsala och prästvigdes för Strängnäs stift senhösten 1903. Hans första prästtjänst blev i Brännkyrka socken och när Sankt Sigfrids kyrka invigdes blev han dess förste präst.

 

Mitt intryck är att Fredrik Sebardt ibland drömde sig tillbaka till det 30-åriga kriget, till den tid när de svenska trupperna segrande tågade fram genom Tyskland och Luthers katekes var den bok, som fältprästerna hämtade inspiration från när de höll korum för soldaterna. En annan sida av Tyskland var den diakonala rörelsen, som hade uppstått i Tyskland och sedan spritt sig till vårt land. Det var det sista som kom att forma hans verksamhet i Sankt Sigfrids kyrka.

 

Inte långt från kyrkan nere vid sjökanten invigdes hösten 1904 Liljeholmens Folkets Hus. Det var en illa underhållen fastighet, som nu i all hast byggdes om. Hela nedervåningen upptogs av en hall för ytterkläder, ett litet kök och en stor sal, som kunde användas både för möten och som danslokal. Lokalen en trappa upp disponerades av ett arbetarbibliotek. När kyrkklockan ringde till gudstjänst i Sankt Sigfrids kyrka stod ibland upp till hundra barn på kö för att få komma in i Folkets Hus för att få vara med om en sagostund.

 

Fredrik Sebardt hade svårigheter att nå fram med det kristna budskapet. Altartavlan var ett målat glasfönster som skulle få kyrkobesökarna att tänka på Johannes Uppenbarelsebok kapitel 7 vers 16.
”De skola icke mer hungra eller törsta och solens hetta skall icke mer träffa dem.” 1917 års bibelöversättning.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Detta bibelord står under glasmålningen. Texten var obegripligt för ett folk utan rent dricksvatten och så låg lön att den knappt räckte till för att få ett varmt mål mat när arbetsdagen var slut Att de fyra floderna med friskt vatten skulle symbolisera de fyra evangelierna var svårt att förklara för söndagsskolebarnen. Då var det mer spännande med berättelserna om de fornnordiska gudarna Oden och Tor som berättades under sagostunderna.

 

Det finns antydningar att drottning Viktoria, som var beskyddare av Viktoriaförsamlingen i Berlin, önskade att Fredrik Sebardt skulle få den lediga tjänsten som legationspräst i Berlin. Detta accepterades ock år 1912 flyttade Fredrik Sebardt med sin hustru till Berlin. Det var en fördel att han hade varit officer i sin ungdom. Tyskland rustade för krig och en legationspräst, som inte var aktiv inom den växande fredsrörelsen, var en tillgång.

Hundkojan och Stallet under Essingeleden

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Under Essingeleden ligger ett litet gult skolhus, som brukat kallas för Hundkojan. Huset är från den senare delen av 1800-talet och var en del av Blommensbergs gård. Gården köptes år 1893 av Brännkyrka kommun för att användas som skola. Det anställdes en manlig folkskollärare och en småskollärarinna. Enligt husförhörslängden stannade de inte kvar på sina arbeten i mer än ett enda år. Folkskolläraren flyttade till Ekerö och småskollärarinnan till Stockholm. Nu såg kommunen sin chans att spara pengar. En kvinnlig folkskollärarinna hade lägre årslön än en manlig och hon kunde inte ställa samma krav på en bra bostad som sina manliga kollegor. Småskollärarinnan ersattes av en kvinna utan examen. Hur det sedan gick för dessa båda kvinnor ger inte kyrkböckerna några besked om.

 

Det föddes fler barn och Hundkojans klassrum räckte inte till. Tack vare donerade medel kunde Brännkyrka kommun i oktober år 1901 inviga ett nytt skolhus på samma tomt som Hundkojan. Det blev ett modernt skolhus och Svensk Lärartidning skickade dit en reporter och en fotograf. Skolan var byggd i trä och påminde till det yttre om en förmögen grosshandlares sommarbostad. Den hade tre våningar och flera ljusa klassrum. I klassrummen fanns kakelugnar och belysning, som kom från en acetylengasframställning i källaren. Barnen måste kunna få studera till god belysning även under de möka vintermånaderna. Detta skolhus kom senare att kallas för Stallet.

blommensberg1

Väggarna vid trapporna var ljusa och här kunde barnen ta till sig visdomsord. Det viktigaste budskapet fanns i trappan mellan den första och den andra våningen
”Gudsfruktan är visdomens begynnelse”
Detta var något som inte alla föräldrar höll med om.

 

Den nya och vackra skolan invigdes en solig söndagseftermiddag i mitten av oktober år 1901. Det kom folk strömmande för att bekanta sig med den nya skolan och lyssna på när barnkören sjöng fromma visor och psalmer. Invigningstalaren var prosten August Forssman, som säkert tyckte att området kring sjön Trekanten var ett stökigt hörn av hans stora församling från Farsta och fram till Ekensbergs varv. Han hade tittat i gamla husförhörslängder och kunnat konstatera att en stor grupp människor höll sig borta från husförhören, de besökte aldrig till nattvarden och kom först till pastorsexpeditionen när de skulle ta ut lysning eller när ett barn skulle jordfästas. Prosten var inte ovetande om att i dessa trakter var gudsförnekaren Hjalmar Branting den store hövdingen.

 

Prosten talade medryckande om barnens framtid låg i en bra skolundervisning under sex år. Nu hade skolstyrelsen fattat beslut om att sex nya folkskolor skulle byggas och den första, som blev klar var Blommensbergsskolan. Denna höst skulle ett hundratal barn få sin undervisning i skolan. Lärarnas bostäder kunde ingen klaga på. Lärarinnorna fick var sin enrumslägenhet med både köksspis och kakelugn och skolans ende manlige lärare fick en tvårumslägenhet. Prosten avslutade sitt tal med förmanande ord till föräldrarna och barnen. De skulle inte lyssna till de gudlösa förkunnarnas locktoner om att det gällde att kräva människovärdet tillbaka. Alla hade möjlighet att genom Guds nåd känna sig delaktiga i en större gemenskap och här var det ingen skillnad mellan de högsta och de lägsta i samhället.

 

Det var långt mellan skolan vid sjön Trekanten och Solberga prästgård. Strax före skymningen rullade hans vagn förbi träkåkarna i Nynäs, fram till järnvägsstationen, genom de utslagnas stadsdel Årstadal och vidare till jordbruksbygden Västberga och fram till den nya kyrkogården vid bron över järnvägen. Det flyttade ständigt in nytt folk i församlingen och det kom nya yrken på gravstenarna. Hemmansägare började ersättas med stationsförman och lokförare. I ett hörn av kyrkogården fanns gravplatser för de obemedlade. Dessa var en skamfläck för socknen och prosten visste inte hur han skulle förhindra att det uppstod fattigdom.

Prosten var mycket musikalisk och hans doktorsavhandling hade handlat om psalmmusik. Han hade varit ledare för Uppsalas studentkårs sångkör och framträtt med sin kör på en stor internationell musikfest i Paris. Något intresse för att delta i de politiska diskussionerna hade han inte haft. Den skarpaste debattören hade varit Knut Wicksell, matematikern som övergivit den kristna läran när han började studera fysik och upptäckte att bibelns skapelseberättelse inte stämde med den moderna fysikens lagar. När Knut Wicksell talade i olika studentföreningar kom folk strömmande. Han kritiserade inte bara kristendomen utan också kyrkans syn på äktenskapet och sexuallivet. Nu hade den enligt kyrkan förhatlige Knut Wicksell blivit professor i nationalekonomi i Lund.

 

Hemma i prästgården kunde prosten fundera på hur han bäst kunde förhindra att socialisterna spred sitt antikristna gift i församlingen. Några år senare kom räddningen. År 1904 flyttades ett träkapell från Tulegatan till backen från sjön Trekanten upp mot Aspudden. Den lilla rödmålade kyrkan kallades för Sankt Sigfrids kyrka och ansvariga för flyttningen var Samfundet för Främjandet av Kyrklig Själavård.

 

Tiden har stormat fram i trakterna runt sjön Trekanten. I början av 1960-talet började Essingeleden byggas och den kom att gå över Blommensbergsskolan. I samband med detta revs Stallet medan både Hundkojan och Sankt Sigfrids kyrka fick stå kvar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Eolshäll i Hägersten

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Här I Hägersten har vi ett friluftsområde intill Mälarens stränder, som är uppkallat efter den grekiske antiken guden Aeolos. Området kallades fram till början av 1890-talet för Johannisberg. Namnet ändrades när direktör John Bernström köpte egendomen av lektor Per Magnus Elmblads änka Emilie Teresia.

 

Per Magnus Elmblad var född år 1806 i Småland och visste redan som mycket ung att han ville bli präst. Efter studier i Lund prästvigdes han för Växjö stift och kom redan efter något år att bli osams om trosfrågor med biskop Esaias Tegnér. Efter detta var prästyrket stängt för honom och tack vare förbindelser med Peter Wieselgren kunde han söka en lärartjänst i Stockholm för att senare bli lektor vid Stockholms gymnasium på Riddarholmen.

elmblad riksRKIVET

Bilden kommer från Riksarkivet, fotograf okänd

Per Magnus Elmblad blev en av grundarna till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, som kom att utvecklas till en lågkyrklig väckelse inom den svenska kyrkan. År 1867 invigde denna stiftelse sin egen kyrka, Blasieholmskyrkan strax intill den tomt där Grand hotell ligger idag. Kyrkan var mycket stor med två läktare och 3000 sittplatser. Hit sökte sig folk från alla samhällsklasser och här tjänstgjorde prins Oscar Bernadotte som söndagsskollärare.

 

Blasieholmskyrkans oskrivna regler var stränga. All värdslig kultur som opera, romanläsning och dans var förbjudet. Det gällde för de tongivande ledarna att se till att deras barn levde efter detta. Moralväktarna brukade vara en flock kvinnor, som gärna tog på sig uppgiften att kontrollera andras barn.

 

Det framgår av husförhörslängderna för Brännkyrka församling att lektor Elmblad köpte en avstyckad tomt från Hägerstens gård för att bygga en sommarbostad. Johannes Döparen hade en stor plats i hans förkunnelse och därför fick området heta Johannisdal. Han anlade en trädgård och planterade fruktträd. I ett litet hus nere vid stranden fick en trädgårdsmästare bo tillsammans med sin familj.

 

Lektorns hustru, Emelie Elmblad var mycket musikalisk och musik spelade en stor roll i hemmet. Sonen Johannes hade redan i de tidiga tonåren på kvällarna börjat smita hemifrån för att gå på Operan. Att studera för att bli präst hade han inga tankar på, han ville bli operasångare. I största hemlighet tog han sånglektioner och när det sedan blev tal om fortsatta studier vid Operans elevskola förbjöd pappan honom att söka en elevplats. Sonen Johannes gav sig inte, han sökte sig till en operaskola i Tyskland och var några år senare en efterfrågad operasångare. En enda gång gjorde han ett gästspel i Stockholm och det var året efter det att hans far hade gått bort.

 

Lektor Elmblad avled år 1887 och hustrun blev ägare till Johannisdal. Mitt intryck är att hon hyrde ut delar av huset till sommargäster. Troligtvis kände hon sig ganska ensam. Den äldre sonen Magnus hade inga tankar på att studera teologi. Han for till USA och blev journalist i olika svensk-amerikanska tidningar. Det blev också dikter, som gick bra att sjunga till de mest kända melodierna av Carl Michael Bellman. Efter några år kom han tillbaka till Sverige och började arbeta som översättare. Helt plötsligt blev han svårt sjuk och avled år något år efter sin fars bortgång. Nu var hans mor helt ensam. I början av 1890-beslöt hon sig för att sälja Johannisdal. Troligtvis hade hon träffat den blivande köparen John Bernström i Blasieholmskyrkan.

 

Det första John Bernström gjorde var att ändra namnet till Eolshäll. Namnet Johannisdal var knutet till en familj där mycket gick fel. Stormvindar hade kommit med religiös ofördragsamhet och slagit sönder familjelivet. En ljum västanvind med försoning borde smyga sig in över det kala berget runt husen.
Det blåste alltid vid Mälarens stränder och här skulle antikens gud Aeolos kunna trivas. Han kunde genom sin andedräkt styra de fyra vindarna, allt från vårens ljuva västanvind till höstens och vinterns stormar, som fick alla löv att virvla runt som förkrympta balettflickor.

eoluiia

Teckning Ulla Weidstam

Det var något visst med Eol. I den fjärde och sista versen av Fredmans sång nummer 31 skildrar Carl Michael Bellman vad som kan hända om ett kärlekspar ger sig ut på en fisketur en tidig sommarmorgon. Den första versen börjar med de kända raderna ”Upp Amaryllis . . .” och i den fjärde larmar Eol och havets vrede skapar böljor. Då gällde det för kärleksparet att krypa ihop och inte bli skrämda av döden.

 

Det kom en försoningens vind till Eolshäll. Många trodde att det var bristande förtroende för både Gud och samhället, som gjorde att både män och kvinnor blev alkoholister. År 1895 köpte Stockholms stad Eolshäll för att starta ett alkoholisthem. Det sattes till en styrelse och en av ledamöterna blev John Bernström. Prins Carl utsågs till hemmets inspektor.

 

Det har virvlat många vindar över Eolshäll sedan lektor Elmblads dagar. Alkoholisthemmet är sedan länge nedlagt och husen användes nu som HVB-hem. Trädgården ingår i Eolhälls 4-H gård. Trädgårdsmästarens bostad vid stranden finns kvar.

Nils Quensel – Franciscus i regeringen

St. Francis. Sacro Speco at Subiaco. c.1224 or 1228

Den helige Fransiscus dag infaller den 4 oktober och i vårt land firas detta medeltida helgon genom att äta och bjuda på kanelbullar. Detta var inte en typ av bröd, som hörde till vardagen i det medeltida Italien. Vid sjön Trekanten har jag sett att både barn och vuxna matar gräsänder med torra och överblivna kanelbullar. Detta är något som detta helgon skulle uppskatta, om han som en ängel kom ner från sin himmel.

 
Jag har hittat en bild på den helige Franciscus på nätet. Målningen finns i en kyrka i den lilla italienska staden Subiaci i provinsen Lanzio. När jag tittar närmare på denna bild upptäcker jag likheter med Nils Quensel, som har kallats för Franciscus i den svenska regeringen. Nils Quensel var en framstående jurist och var medlem i den svenska regeringen från sommaren 1936 och sedan i ett par omgångar till hösten 1951.

 

Nils Quensel brukade ta sig an de utslagna i samhället. Innan dessa människor fick en slant brukade Nils Quensel prata med dem och när han hade möjlighet hjälpte han de arbetslösa att få ett jobb. Jag brukar säga att han gjorde det diakoner gör idag. Detta oavlönade arbete var det ingen som förstod. Nils Quensel utsattes i början av 1950-talet för en förtalskampanj och trots att det inte fanns någon grund för anklagelserna lämnade han regeringen. Han var konsultativt stadsråd, arbetade med juridiska frågor och saknade partibeteckning.

 

Nils Quensel var stor djurvän och levde i en gammaldags lägenhet tillsammans med en hushållerska och sin katt Muffi. Några kvinnor utöver de som fanns i släkten existerade inte för honom.

Nils_Quensel_-_Sveriges_styresmän

 

Nils Quensel var konservativ och avskydde både nazismen och kommunismen. I början av det andra världskriget engagerade han sig i den hemliga Sigtunagruppen, som leddes av Manfred Björkqvist. Här härskade tystnadsplikt. Gruppens målsättning var att ta reda på vilka svenskar som var nazister och försöka förhindra att de spridde ut sina tankar. De hade kontakt med den tyska motståndsrörelsen och bjöd in representanter att tala i Sigtunastiftelsen. Gruppen hade en protestantisk-kristen inriktning.

I utkanten av denna grupp fanns läkaren Israel Holmgren. Han hade specialiserat sig på infektionssjukdomar och var professor vid Karolinska sjukhuset i detta ämne. Israel Holmgren hade gästföreläst både i Tyskland och Ryssland och besökt olika sjukhus i dessa länder. Han lyckades få flera glimtar bakom kulisserna och insåg snabbt att i dessa länder pågick förföljelser av oliktänkande. År 1936 var det dags för pensionering och nu började Israel Holmgren en ny karriär inom politiken. Det var att i form av föreläsningar, torgmöten och i flygblad upplysa det svenska folket om vad nazismen stod för. Det var folkmord på bland annat judar och politiska motståndare till nazismen. Han skrev år 1942 en bok om nazismens helvete. Boken togs i beslag och Israel Holmgren dömdes till ett två månaders långt fängelsestraff.

 

Det fanns många nazister i Stockholm och de började hota Israel Holmgren till livet. Han tog då kontakt med polisen och fick tillstånd att i kavajfickan förvara en revolver. Han var eftersökt som husläkare och det var säkert inga patienter som anade vad doktorn hade med sig. Pistolen kom aldrig till användning. Allt detta finns utförligt skildrat i Israel Holmgrens självbiografi.

 

Nils Quensel satt i regeringen och var mycket försiktigare än Israel Holmgren. Han träffade regelbundet utrikesminister Christian Günther och diskuterade då hur den svenska lagstiftningen skulle anpassas till de krigförande ländernas krav. Stockholm var under krigsåren den stad i Europa där många länder hade spioncentraler. Israel Holmgren var antagligen inte den ende som kände sig hotad av Gestapo eller den ryska hemliga polisen. I början av år 1944 skärptes lagstiftningen, vilket innebar att det blev straffbart för privatspanare att i hemlighet ta reda på vilka som svenskar och utlänningar, som var spioner för de krigförande länderna. I samband med detta ville utrikesministern samtala med Nils Quensel.

 

Christian Günther kände till Sigtunagruppen och visste att gruppens medlemmar kontrollerade mycket av vad tjänstemännen på de tyska och ryska legationerna sysslade med. Enligt den nya strafflagen var detta straffbart. Christian Günther menade att Sigtunagruppen kunde fortsätta med sin verksamhet under förutsättning att han fick veta om något allvarligt höll på att hända. Nils Quensel kunde senare påpeka att det hörde till ovanligheterna att en utrikesminister uppmuntrade till lagbrott.

 

Kriget tog slut och samlingsregeringen avlöstes av en socialdemokratisk regering med Per-Albin Hansson som statsminister. Nils Quensel fick stanna kvar som en politiskt oberoende minister med kyrkofrågor som sitt arbetsområde. Ny utrikesminister blev Östen Undén, som i likhet med Nils Quensel var välutbildad jurist. Han var socialist.

Hösten 1945 märktes det tydligt i regeringen att Nils Qunsel tänkte på ett annorlunda sätt än socialdemokraterna. Speciellt gällde detta baltutlämningen. I krigets slutskede strömmade ryska trupper in i de baltiska staterna och många blev skrämda och flydde över Östersjön till vårt land. Bland dessa fanns ungefär 2500 tyska soldater och 167 från de baltiska staterna. Balterna krävde att få politisk asyl i vårt land och hävdade att de hade tvångsrekryterats av Tyskland. Hösten 1945 krävde Ryssland att dessa skulle klassas som krigsfångar och alltså skickas till Ryssland. Balterna blev förtvivlade och hotade att begå självmord. De litade inte på löften om god behandling i Ryssland.

 

När det blev känt att balterna skulle utlämnas blev det folkstorm och demonstrationer. Kung Gustav V skrev ett personligt brev till Josef Stalin och bad att balterna skulle få stanna kvar i vårt land. Några tidningar stödde helhjärtat utlämningen och bland dessa fanns Arbetaren och Ny Dag.

 

Det blev som regeringen ville. Balterna utlämnades till Ryssland. Nils Quensel konstaterade att justitieminister Herman Zetterberg och han själv var de enda som reserverade sig mot beslutet om utvisningen. Nils Quensel lär efter beslutet ha sagt
”Vi kommer att få blod på våra händer”

 

Nils Quensel avled den 16 november 1971 och fick inte uppleva att den svenska regeringen under Carl Bildts ledning bad balterna om ursäkt för utlämningen. Kungen tog emot 40 överlevande och utrikesminister Margareta af Ugglas sa att beslutet var överilat och felaktigt.

Inspiration till denna blogg har jag förutom de tidigare nämnda böckerna fått ur Birgitta Rengmyr-Lövgren : ”Franciscus i den svenska regeringen” och Henrik Arnstad : ”Spelaren Christian Günther”. Bilden på Nils Quensel kommer från en förteckning över regeringsmedlemmarna år 1937, fotograf okänd.

Nu skall hela rasket rivas . . .

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är spännande att människor i närområdet vet vem jag är och kommer med önskemål om vad jag skall blogga om. De sista dagarna har det gällt om jag vet något om det hus där tidigare den mycket populära pizzerian Spader Dam låg. Nu är fastigheten i gripklorna på en effektiv grävskopa. Här skall ett nytt hus med bostadsrättslägenheter växa upp. Vad har detta hus varit med om tidigare? Jag har inte varit på Stadsbyggnadskontoret och grävt i fastighetens förflutna. Här skildrar jag bara mina egna minnen av huset.

 

Min familj, som bestod av mamma, pappa och två barn, flyttade sommaren 1967 in i en villa tvärs över gatan till det nu rivna huset. Vi var nykomlingar från vårt lands framsida Göteborg och hade bott ett par år i Tunisien. När det gällde livsmedel uppskattade vi att paret Gustavsson hade en speceriaffär där det också gick att köpa middagsmat. Jag jobbade heltid med övertimmar som lärare i grundskolan och gillade att det gick snabbt att få fram middagsmat. Tyvärr fanns inte det som vår dotter gillade mest, nämligen leverpastej. I Tunisien var det en förbjuden maträtt och en smörgås med leverpastej var för henne Europa. I Tunisien hade hon av grannflickorna lärt sig dansa magdans. En dag gjorde hon detta när jag skickade henne till Gustix för att handla ett paket smör. Hennes uppträdande blev inte uppskattat. Dottern insåg snabbt att magdans var inget man sysslade med i gatans speceriaffär så detta blev hennes första och sista uppträdande. Magdans ingick inte i skolans gymnastiklektioner så hon glömde snabbt bort hur det gick att styra magens muskler för att åstadkomma rytmiska rullningar.

 

Barnen kallade speceriaffären för GustIx och i vårt kvarter låg deras älskade Tobix, som ägdes av Hjördis. Hjördis var ungefär 50 år och hon sålde tobaksvaror, godis, läskedrycker, serietidningar och strumpbyxor i storförpackning. Jag var inte ensam om att arbeta som lärare i området. På den tiden var lärarinneuniformen veckad kjol, blus och kofta. Skolbänkarnas ben var gammaldags med mycket flisor och det dagliga bekymret var att maskorna rände iväg på strumpbyxorna. Hemma hamnade de i soppåsen och ett par slitna långbyxor åkte på. Efter ett par arbetsdagar dagar kilade jag till Hjördis i Tobix och köpte en ny förpackning. Det brukade gå åt en förpackning varje vecka.

 

Hjördis på Tobix kom att bli något av en vicemamma för mina barn. De gick efter skolan direkt till Tobix och köpte serietidningar och något att dricka. Hjördis hade ställt fram stolar till dem och jag kom överens med henne att varje lördag betalade jag för det barnen hade köpt. Sonen slukläste Fantomen och Stålmannen medan dottern föredrog tidningar som handlade om indianflickor. Båda gillade Kalle Anka. Vid middagsbordet fick jag sedan veta allt om röd kryptonit och hur man odlade majs på den amerikanska prärien innan de vita kom och förstörde idyllen.

 

Allt har en baksida. Barnen skaffade sig ett stort ordförråd, som de sedan använde sig av i det dagliga livet i skolan. En dag skulle min son, som då gick i årskurs fyra, redogöra för ett grupparbete. Lärarens syrliga kommentar ar att han använde för svåra ord. Sonen blev förbryllad och svarade efter några sekunders betänketid att hans pappa förstod vad han sa så därför borde magistern bekväma sig att lära sig begripa vad han sa. Detta svar uppskattades inte av magistern, som dessutom var handledare på lärarhögskolan och hade blivande lärare som åhörare.

 

En dag tog Hjördis kontakt med mig. Barnen hade hittat vuxenmagasinet ”En rolig halvtimme” och undrade om detta var lämplig litteratur. Jag utgick ifrån att här fanns utmärkta ord för skolgårdens viskningar om ett förbjudet sexualliv och tyckte att detta gick bra. Hemma förmanade jag barnen att inte ta med sig tidningarna till skolan. Det räckte med att de läste dem hemma. Sonen bläddrade förstrött i tidningen och tyckte att innehållet var utomordentligt fånigt.

 

Det blev pedagogdag och vi visste inte vad vi skulle göra med barnen. En heldag hos Hjördis i Tobix var inte att tänka på. Alltså skulle jag sätta fram frukost åt dem, ge dem pengar till tunnelbanan och sedan skulle de åka till pappas jobb vid Telefonplan. På den tiden disponerade pappa ett stort kontor med sammanträdesbord. Barnen hade fått veta att de inte fick fara runt och föra oväsen utan att de skulle ta med sig något att läsa. Innan de klev iväg tittade de in hos Hjördis på Tobix. De enda nyutkomna tidningarna var ”En rolig halvtimme” och Kalle Anka.

 

Pappa skulle ha sammanträde och arbetskamraterna passerade barnen. En av de manliga besökarna upptäckte vad barnen läste och höjde på ögonbrynen. När sammanträdet var slut sa han några ord till pappa och undrade vad som egentligen lästes hemma hos oss. Pappa svarade att det kunde vara en tillgång att kunna de vanligaste runda orden, vilket besökaren höll med om. Sonen hade hört samtalet, reste sig upp och bugade sig inför besökaren.
”Varsågod, här får du. Tidningen är tråkig.”

 

Den tredje affären var Elix, som låg vägg i vägg med Tobix. Hit skickade jag barnen att köpa glödlampor och proppar, vilket förde med sig att de lärde sig elementär elektronik. Ägaren var ganska butter så där hände inget spännande.

 

Två år efter det att vi hade bosatt oss på Hägerstensvägen började affärsverksamheten i våra kvarter att minska. Detta berodde på att Obs hade startat sin första stormarknad i Masmo. Här var utbudet av livsmedel större och insprängt mellan tvättmedel och toappper fanns en hylla med häften med Asterix och Tintin. Vi köpte ett nytt och större kylskåp och for med bilen varje lördag till Obs. Priserna var lägre och utbudet av varorna var betydligt större. Det dottern uppskattade mest var falukorv och leverpastej. Dessutom var det ett tjatande på fredagarna om mer Asterix och mer Tintin. Gustix förde en tynande tillvaro och så småningom insåg paret Gustavsson att det bäste de kunde göra var att avveckla verksamheten. Nu hade flera i området blivit gamla och behövde hemtjänst. Gustix förvandlades till hemtjänstens lokalkontor tills svenskarna insåg att pizza var en trevlig maträtt. Efter ett par ägarbyten kom Spader Dam, som snabbt blev känd för goda pizzor och utsökta kebabrullar.

 

Ekix gav snart upp och den enda kvarvarande var Tobix, som fortfarande sålde strumpbyxor i storförpackning. Denna verksamhet började föra en tynande tillvaro. De oskrivna reglerna om lärarinnornas kjoluniform började höra till en förgången och konservativ livsstil. Nu blev det välsittande långbyxor som gällde och sådana gick att köpa på Obs. Dessa saknade ett märke på bakfickan, vilket förde med sig att det blev ett outtalat krav att köpa sina långbyxor i en modeaffär i kvarteren runt Hötorget.

 

Dråpslaget för Tobix kom när huset bytte ägare. Nu skulle affärerna läggas ner och husets skulle byggas om och innehålla flera lägenheter.

 

Vi var många som sörjde Hjördis i Tobix. Gustix är det knappt någon som minns och Elix är jag kanske den enda som har ett svagt minne av. Huset är snyggt och få som passerar inser vilken social roll tanten i tobaksaffären spelade i området. Hon fanns här innan vi hade fritidshem för lågstadiebarn och mystimmar för mellanstadiebarn i Mälarhöjdens kyrka.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA