Västberga Allé och byggmästare Olle Engqvist

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har i dagarna gjort något jag har tänkt länge. Jag har strövat Västberga Allé från början intill motorvägen och upp till bron över järnvägsspåret och sedan tillbaka igen. Gatan är fylld med nybyggda hus och ett av dessa gör sitt bästa att med glasväggar försöka spegla den lilla natur som finns kvar i det gamla jordbruksområdet. Det blev en också avstickare genom Västberga industriområde. Denna utflykt i mitt närområde berodde på att jag var på spaning efter spår av byggmästare Olle Engqvist. I mitten av 1930-talet köpte han Elektraverkens fabrik med arbetarbostäder för att här visa att det gick att gick bra att infoga trivsamma bostäder i ett industriområde. Elektraverkens fabrik var färdigbyggd år 1917 och arkitekt var Ivar Tengbom. Detta stora område låg mellan Västberga Allé och Västbergavägen. I grannskapet fanns Södra folkparken och Västberga gård.

 

Västberga Allé var på 1800-talet en byväg mellan Brännkyrka kyrka och Midsommarkransen och Liljeholmen. Det var denna väg prästen tog när han for på husförhör. Husförhörslängderna berättar om både glädjeämnen och bekymmer. Bygdens folk kunde ofta sin katekes och de hade respekt för prästen. Undantag var krogen i Midsommarkransen där det kunde förekomma fyllerislagsmål och vissa år gick det inte att hålla husförhör eller ordna med mantalsskrivning. Prästen var rädd att riskera att bli nedslagen på denna krog. Några industrier fanns inte de allra flesta arbetade inom jordbruket på Västberga gård. Här låg flera nu rivna statarlängor. Det enda som påminner om denna tid är att tornet för vällingklockan fortfarande finns kvar på den södra flygeln. År 1916 såldes Västberga gård till Fastighetsbolaget AB Västberga. Efter detta började industrifastigheter att styckas av. En av de första köparna var Elektraverken, som hade specialiserat sig på att tillverka glödlampan Kungsljus. Det behövdes flera instrument för att tillverka dessa lampor och tillverkningen av dessa instrument skedde i Västberga. Det fanns när Olle Engqvist köpte fastigheten ett industrispår, som förde rakt in i ett område med flera mindre industrier. Detta passade Olle Engqvist perfekt. I fabrikslokalerna, som hade ingått i köpet, skulle byggnadsmaterial tillverkas.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Olle Engqvist kom till ett område, som inte hade fått stadsplan. Hans tomt var stor och här ville han bo. Arkitekterna Sven Bäckström och Leif Reinius fick i uppdrag att rita en villa där den allra modernaste tekniken skulle användas. Det blev golvvärme och värmeslingor i väggarna och en stor vinterträdgård med fönster mot söder. I vardagsrummet blev takhöjden 4,5 meter. Planlösningen var delvis hämtad från paradhus i antikens Rom. För att få en vacker trädgård anlitades trädgårdsarkitekten Sven Hermelin. Villan stod klar för inflyttning 1939 samma år som det andra världskriget ut. De första krigsvintrarna blev mycket kalla och vårvärmen kom inte förrän i slutet av maj. Det blev brist på kol och ved för uppvärmning av bostäder.

 

Vi vet inte om familjen Engqvist frös i sitt vackra hus och inte heller om de längtade till ett gammaldags hus med vedspis i köket och kakelugnar i rummen. Trots kriget byggdes det ett fåtal industrier med inriktning på föremål till försvaret. Området fick år 1944 en fastställd stadsplan och i den konstaterades att hela Olle Engqvists stora trädgård skulle bli industrimark. Nu ersattes Olle Engqvists tankar på att förena vackra bostäder och arbetsplatser i samma område med teorierna om att fabriker skall ligga för sig och bostäder för sig. Efter krigsslutet tog byggandet av industrier fart och stadsplanerarna insåg att det måste finnas en busslinje genom Västberga industriområde och att det borde finnas både cykelställ och parkeringsplatser i anslutning till fabrikerna.

 

Flera år efter kriget blev det omöjligt för Olle Engqvist att bo kvar i sin villa. Han sålde allt till Armaturfabriken Trio AB och dess chef flyttade in i villan. Nu förvandlades trädgården till en parkeringsplats för de anställda.

 

I mitten av 1960-talet avvecklades armaturfabriken och den stora tomten med samtliga byggnader såldes till ett handelsbolag. Nu revs alla byggnaderna och det höjdes inga protester vid rivningen av Olle Engqvist villa. För att kunna klara av att sköta en stor vinterträdgård krävdes det en strävsam hemmafru och sådana hade det blivit svårt att hitta. Varje flicka måste skaffa sig en ordentlig yrkesutbildning och inte bara tänka på att gifta sig med en förmögen man.

 

Några spår Av Olle Engqvist kunde jag inte hitta. Det enda som fanns kvar från hans tid var en illa medfaren påle med ett snedställt kors, som visade på att här hade det funnits en järnvägslinje. Det hade löpt genom det gamla industrispåret, som ledde fram till det KF-ägda San Remo bageri strax intill Telefonplan. Varje vardag fram till maj månad år 2001 kom det en eller två järnvägsvagnar fullastade med mjöl till bageriet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Valborgsmässovägens körsbärsträd

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För ett par dagar sedan innan våren kom på allvar traskade jag runt i Midsommarkransen och njöt av knoppande körsbärsträd och den spirande grönskan på bland annat Valborgsmässovägen. I denna del av staden möter det tidiga 1900-talets hantverksbyggda hus den nya tiden med alla sina industriprodukter. Själv valde jag Ericssonstaden, som var tänkt som ett bostadsområde för alla som hade sin arbetsplats i detta stora telefonbolag.

1930-talet brukar skildras som arbetslöshetens årtionde och tiggare, som kom smygande i trappuppgångarna för att knacka på köksdörren och be om slant till mat. Det fanns en motbild, som är mindre känd. Tyskland rustade för krig och köpte varor, som skulle behövas vid det kommande krigsutbrottet. Dit hörde bland annat telefoner och för att klara beställningarna nyanställde Telefonbolaget ingenjörer och arbetare till fabriken vid Telefonplan. Ett tyskt krav var att de nyanställda måste visa att de inte var judar. Det behövdes bostäder för dessa människor och den lediga tomtmarken från fabriken fram till Svandammsplan kom till användning. En av de byggmästare som anlitades var Olle Engqvist.

Olle Engqvist föddes år 1889 i Gävle där hans far var murare. Det blev naturligt att sonen skulle gå i sin fars fotspår och därför lärde han sig i de tidiga tonåren att mura. För att komma vidare i livet behövdes mer än att kunna ett hantverk. Därför började Olle Engqvíst som 18-åring på Brunnsviks folkhögskola. En av lärarna sa senare att ingen trodde att det skulle bli något av Olle. Han försvann helt plötsligt från skolan och då var han ute och vandrade med författaren Karl-Erik Forsslund, som ägde en bergsmansgård inte långt från folkhögskolan. Olle Engqvist kom ut i naturen och en av vandringarna gick till fjällen i Härjedalen. Det den unge muraren nu lärde sig var att natur och bostäder måste flyta samman. Varje arbetare borde få möjlighet att från sina fönster se något av den svenska naturen. Bakgårdarnas smutsiga tristess fick inte upprepas när nya bostadsområden uppfördes.

Året på Brunnsvik betydde också en politisk skolning. Här lärde Olle Engqvist känna skåningen Per-Albin Hansson och några andra män, som sedan skulle få ledande befattningar inom arbetarrörelsen.

Efter tiden i Brunnsvik sökte sig Olle Engqvist till en teknisk skola för att utbilda sig till byggnadsingenjör. Han blev snart en efterfrågad byggmästare. Det fick inte slarvas med detaljerna och helst ville han anställa utbildad personal, vilket inte alltid var det lättaste.

När Olle Engqvist såg tillbaka på sin tid som byggmästare mindes han 1930-talet med glädje. Det växte upp nya stadsdelar i Stockholm och här skulle bostäder och natur mötas. Husen blev smalare än vid sekelskiftet 1900. Solljus måste få komma in i lägenheterna och på vårarna borde fågelkvitter få sila in genom ett öppet köksfönster. Träd av olika slag skulle planteras på de för sin tid breda gatorna. En sådan gata blev Valborgsmässovägen, som drogs fram under år 1938.

Jag strövade fram under körsbärsträd, som ännu inte hade slagit ut. Miljön är sig lik sedan Olle Engqvists dagar. Den enda skillnaden är att huset har blivit bredare på grund av att de har tilläggsisolerats utifrån och några fönster och dörrar är utbytta. Jag vet inte när körsbärsträden planterades, de äldsta kan mycket väl ha kommit på plats under 1940-talet.

På 1930-talet var det populärt att bygga kollektivhus för olika slags människor. Jag vet inte om Olle Aschberg var byggmästare för Rosengården, som uppfördes av Stockholms Stadsmission som seniorboende. På 1970-talet var jag där en gång och hälsade på en frånskild präst. Han var en smula bitter över att hustrun hade övergivit honom och att de aldrig hade skaffat sig några barn. Vi tog en kort promenad i den lilla parken och tittade också in i samlingssalen, som också kunde användas för gudstjänster. Många år senare övertog ett privat vårdbolag verksamheten och nu är huset ombyggt till ett bostadshus. Ytterdörren stod öppen och jag smög mig in och kunde konstatera att den lilla parken med sina fina planteringar fanns kvar.

Jag gick ut på gatan och kom ner till Svandammsplan. Solen sken och det var sommarvarmt. På parkbänkarna satt de äldre och njöt och barnfamiljerna hade picknick på gräsmattorna. Himlen var blå och fylld av fiskmåsarnas parningstjut. Nu fick jag se något märkligt.

Två måsar kom flygande och slog sig ner på toppen av en lyktstolpe. Snabbt efter nedslaget syntes bara en enda mås. Inför en helt ointresserad mänsklig publik hade de parat sig. När allt var över ställde de sig intill varandra och tittade ut över området som om de sökte en lämplig plats för ett rede.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu funderar jag på varför stockholmarna går man ur huse för att titta på Kungsträdgårdens blommande körsbärsträd. De planterades år 1998 när Stockholm var EU´s kulturhuvudstad. Det är trångt och svårt att undvika att komma med på en bild från en mobil under detta skimrande blomsterhav. På Valborgsmässovägen är det en helt annan stämning. Det ar en gata med ett sprudlande och lågmält liv utan ivriga fotografer. Föräldrar kommer framvinande på cyklar med släp för barnen, ungdomar glider fram med mobilen för örat och det äldre gänget knattrar med sina gångstavar mot trottoarens stenläggning. Här är arvet från den svenska byggnadskulturen levande på ett helt annat sätt än under Kungsträdgårdens japanska körsbärsträd och bullret från innerstadens busstrafik och gnisslet från spårvägen till Djurgården.

Kungsträdgården3

Järnvägsbyggaren Erik Sparre

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är något visst med trafiken utanför centralstationen i Stockholm. Folk kommer ilande från alla håll och bara ett litet fåtal slinker in på hotell Terminus för att där stanna ett par nätter innan det blir dags att fara vidare. Ingen tänker på att huset har anor sedan 1700-talet och att det under många år gick i arv i släkten Sparre af Söfdeborg.

 

Ottilia Sparre af Söfdeborg var ganska välbärgad när hon år 1851 gifte sig med sin kusin Erik Sparre. Hon hade ärvt fastigheten Vasagatan 20 av sin far. Erik Sparre hade från sin mor ärvt Västberga gård i Brännkyrka socken. Bruden var vid vigseln 31 år gammal och hennes make var fyra år äldre.

 

Erik Sparre föddes år 1816 och var son till Erik Samuel Sparre af Söfveborg, som var landshövding i Gävleborgs län. Han utbildade sig till jurist vid Uppsala universitet, fick ett arbete vid Svea Hovrätt och hans specialintresse kom snart att bli järnvägar. Innan han hade fyllt 40 år utsågs han till sin släkts huvudman och fick rösträtt i Riddarhuset.

 

ÅR 1858 utsågs Erik Sparre till landshövding i Älvsborgs län och han bodde i Vänersborg under de månader han inte var i Stockholm på grund av sitt arbete i riksdagen. Efter det att vårt land fått en ny riksdagsordning år 1866 valdes Erik Sparre in i riksdagens första kammare där han satt fram till 1877 då han blev vald till den andra kammaren.

 

Det hände mycket under kort tid. Hästar och oxar började långsamt ersättas av ångmaskiner och när den första järnvägen år 1856 öppnades i Värmland användes dragdjur. Sju år efter detta genombrott för spårbunden trafik kunde de första ångloken användes på en sträcka mellan Köping och Hult.

 

Under 1860-talet uppstod intensiva diskussioner i riksdagen om hur anläggningarna av nya järnvägar skulle finansieras. Var detta en angelägenhet för den svenska staten eller skulle enskilda personer eller olika företag bekosta detta? Resultatet blev att endast stambanorna mellan de större städerna var en statlig angelägenhet. Dit hörde i första hand järnvägen mellan Stockholm och Göteborg. Hur skulle postgången mellan Stockholm och unionslandet Norge med huvudstaden Christiania fungera? Järnvägslinjen genom Bohuslän var förslaget, som inte mottogs med entusiasm i Göteborg. Det fanns en pålitlig båtförbindelse mellan Göteborg och Christiania och en järnväg riskerade att slå ut denna båtlinje. Det fanns redan hamnar och reparationsvarv. Det skulle dröja minst tio år innan en järnvägslinje genom Bohuslän skulle bli lönsam.

 

Norrmännen önskade sig en järnvägslinje och efter många förhandlingar var alla överens om att järnvägen skulle gå från Vänersborg genom Dalsland till Fredrikshald (nuvarande Halden). Den svenska delen skulle bli privatägd och ansvarig för administrationen av detta bygge blev landshövding Erik Sparre. Han var själv villig att satsa pengar i detta företag, som alla hoppades snart skulle gå med vinst.

Erik Sparre satsade djärvt. Liljeholmen hade blivit vårt lands största järnvägsstation och detta område gränsade till hans jordbruksfastighet Västberga. Vid stranden strax intill järnvägsstationen låg Årsta äng, som tidigare hade varit en beteshage för kreaturen från Årsta säteri. Somrarna i slutet på 1860-talet hade varit mycket regniga och ängen hade förvandlats till sumpmark utan värde. År 1874 var Årsta säteri till salu. Nu slog Erik Sparre till och köpte Årsta. Några dagar efter köpet satte han in en annons i Dagens Nyheter om att vackra tomter vid Mälarens stränder var till salu. Köpekontrakten var klurigt skrivna och köparna visste inte riktigt vad som gällde. Varje tomt skulle ha en trädgård men det stod ingenting om brunnar i området. Det hade kunnat gå att koppla in Stockholms vatten. och avloppsnät till det nybyggda området, men detta skedde aldrig.

 

Det nya området fick namnet Årstadal och har senare skildrats som vårt lands första slumområde. Husen uppfördes med sämsta sortens virke och vid inflyttningen dröp fukten på väggarna. Hit flyttade fattigt folk, som försörjde sig på tillfälliga arbeten inne i Stockholm. Det fanns ett par brunnar i området, men vattnet från dessa räckte inte till. För att klara av hyran kunde det hända att den som ansvarade lägenheten hyrde ut sängplatser. Det kunde därför upp nio personer i ett ruckel med två små rum och ett litet kök. Avföringen grävdes ner i trädgården, som snart stank av avföring. När regnen kom förvandlades allt till gyttja, som barn hoppade runt i. Mänga drabbades av tyfoidfeber och provinsialläkaren slog larm. Greven måsta se till att området fick vatten, avlopp och hämtning av latrin. Problemet var att greven fanns i Vänersborg och var fullt upptagen med att se till att hans järnväg blev färdig och kunde gå med vinst. Greven hoppades att få ränta på de pengar han hade satsat i denna järnvägslinje till Norge.

 

Järnvägen genom Dalsland blev färdig. Det första loket för persontrafik fick namnet Erik Sparre. I Dalsland blev Greve Erik Sparre något av en folkhjälte. Han hade givit folket en järnväg och vid stationshusen fanns det postkontor.
Ingenting blev som järnvägsentusiasterna hade tänkt sig. Det blev ingen vinst på de privata järnvägarna och i riksdagen diskuterades ständigt om statens skulle skjuta till mer pengar.

 

Erik Sparre blev trängd. Han hade förklarats för ansvarig för de urusla bostadsförhållandena i Årstadal, han var både riksdagsman och landshövding och som dessutom var en drivande kraft bakom flera privata järnvägar i Västergötland och Dalslands kanal. Nu hördes varningsrop från Riksdagen. Erik Sparre vanskötte sitt län. Svaret lät inte vänta på sig. Erik Sparre förklarade att det fanns mer än 20 landshövdingar i landet som också slarvade med sina län.

 

Mer blev aldrig sagt eller skrivet. Det var svårt att riktigt nå fram till Erik Sparre. Sensommaren 1886 avled han helt plötsligt. Orsaken var att hästen, som drog hans droska råkade i sken och ekipagen föll nerför en slänt. Landshövdingen och järnvägsbyggaren avled omedelbart.

 

I Årstadal drog alla en lättnadens suck. Nu äntligen skulle det komma vatten och avlopp till området. I Dalsland och i Västergötland sörjde folket över att deras järnvägsbyggare hade fått ett tragiskt slut. En tröst var att de kunde titta på de fem lok, som alla hette Erik Sparre.

Hadrianus Villa

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Först en blomsterhyllning till Carina Beckerman som tack för en fin bok.
Carina Beckerman har skrivit en mäktig bok med utgångspunkt från det som återstår av Hadrianus villa strax utanför Rom. Hadrianus har blivit mest känd som kejsaren som underkuvade halva England och byggde en mur tvärs över ön. Utanför den bodde ett stridslystet folk och innanför skulle den tusenåriga freden skydda befolkningen. När han blev äldre drog han sig tillbaka till bergen öster Rom. Här fanns inga sumpmarker och han slapp bli biten av de envisa malariamyggorna. I detta paradis byggde han upp en park med bostäder, tempel, statyer och spegeldammar.

 

Vad tänker slagfältens segerherrar när de drar sig tillbaka till stillheten i sitt egna smakfullt inredda hem? Funderar de någon gång över hur offren för deras krigståg uppfattade situationen? Hur kändes det att dö på ett slagfält? Här låter Carina Beckerman både en ångerfull segerherre och offren komma till tals. I boken finns en gripande dikt om krigaren Niobidens sista timmar under det trojanska kriget. Hur kan hans tankar föras vidare till dagens generation, som nu kämpar i inbördeskrigets Syrien? Landskapet är nästan detsamma som under antiken. I de östra medelhavsländerna kommer höstregnen, som skänker bönderna välsignelse och löften om kommande goda skördar. För krigarna är det tvärt om. Regnen förvandlar de sönderbombade vägarna till en lervälling, som det är svårt att ta sig fram genom. Torra kläder och varm mat blir lyx.

 

Det finns en dikt om de religiösa motsättningarna i staden Lahore i Pakistan. Denna stad var fram till år 1858 huvudstad i det mäktiga Mogulriket. Då kom engelsmännen och invaderade landet och införde andra lagar och byggde också egna kyrkor. Kristendomen med rötter från fornkyrkan mötte här islam. Fredagsbönerna ropades ut från minareterna och på söndagarna klingade kyrkklockorna. Idag är allt annorlunda. Islam har hårdnat och att i denna gamla stad vara ansvarig för ordningen är en svår uppgift. Under fastemånaden ramadan skimrar moskéerna av levande ljus och om denna tid infaller under högsammaran ställs alla från Västeuropa inför oanade problem. Ramadan är inte alltid en fridens tid utan då tänds ibland lusten att utrota alla oliktänkande. I dunklet finns våldet. Nattens hetta kan bli outhärdlig och fukten från de levande ljusen drar till sig stora svärmar av kraftiga myggor. Dikten om detta är gripande.
Boken, som är mycket läsvärd, är utgiven på förlaget Intensic

 

Hur ser det ut i Lahore ut idag? Jag har blivit nyfiken och hittat en bild på nätet .Här är informationen om bilden.

lahore (2)
Av Clockwise from the top:Rohaan Bhatti Muhammad Ashar Guilhem Vellut Shahbaz Aslam429` Lime.adeelInam Photography 824930

Piren vid Klubbensborg

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det grå gryningsljuset över Mälaren på Piren vid Klubbensborg blev en stilla stund i väntan på våren. Förra sommaren hade någon släpat dit en gul parkbänk och ställt på ett soligt ställe. Den var fuktig efter nattens regn och stod bara där och längtade efter sol och sommar.

 

Piren har sedan i slutet av 1960-talet varit en av mina favoritplatser sommartid. Det är jobbigt att stiga ner i vattnet på de kantiga stenarna utan att slinta. Jag uppskattar baden vid Piren på grund av att här kommer jag genast ut på djupt vatten. Vid Piren kan jag ta ut simtagen utan att stöta knäna i bottnen.

 

Piren blev på 1970-talet en samlingsplats för tjejer, som upplevde att deras kroppar inte höll måttet på en stor badplats med många par kritiska ögon. Att köpa en ny baddräkt var för dessa en påminnelse om fet mage och plufsiga lår. Här på Piren existerade inget badmode, man kunde komma i en urblekt baddräkt, som var minst tio år gammal. En stor fördel var att vattnet var varmare mellan Piren och båtklubben än vid de andra badplatserna.

 

För ett par dagar sedan stod jag i gryningen längst ut på Piren och konstaterade att träden hade vuxit sedan första gången jag stod här och undrade hur jag skulle ta mig ner i vattnet. Vinterstormarna från nordost har sedan dess böjt träden och bildar nu ett valv. På sommaren är här ganska mörkt och nu i april påminner Piren om naturens egen gotiska katedral. Jag upplevde tystnaden och sedan började jag skratta åt ett minne.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det var en solig dag i mitten av juli i mitten på 1970-talet. Vår semester hade inte börjat och jag gick ner till Piren för att bada. De vanliga tjejerna var där och prasslade med sina veckotidningar. En pappa med två flickor kom traskande och frågade artigt om han fick slå sig ner bland oss. Vi nickade och flyttade oss närmare varandra. Pappan talade om att han var biolog och nu skulle han berätta för sina döttrar om Mälarens liv under vattenytan. Han hjälpte den yngsta flickan ner i vattnet och flickorna letade sig med fötterna runt bland stenarna samtidigt som pappan visade dem vad skulle titta på. I det lugna vattnet simmade en flock lillfingerstora fiskar runt och sökte efter plankton. De blev skrämda av flickornas plaskande och gav sig snabb ut på djupare vatten.

 

Flickorna gillade pappans biologilektion och efter en lång simtur började de frysa. Pappan hjälpte dem att komma upp och sa några uppmuntrande ord. De blev insvepta i stora badlakan och just när de började klä på sig kom två kraftiga män, som pratade ett språk som ingen förstod. Den minsta flickan blev en smula rädd och pappan plockade snabbt ihop badkläderna och gick sedan mot Klubbensborg. De båda männen tittade på varandra och på oss lättklädda tjejer i obestämbar ålder. De drog av sig sina jeans klev ut i vattnet och la ut en långrev just på de bästa ställena att kliva i och ur vattnet. När detta var klart satte de sig på marken och tog fram var sin burk med läskedryck.

 

Vi tittade på varandra och nickade till samförstånd. Längst in på kajen vid kanotisternas klubbhus kom en mamma med två barn. Nu gick vi bort till männen och viftade hotfullt med våra badlakan. Alla tittade på mig och det blev jag som fick förklara för männen att detta var en badplats med flera barn och att det var mycket olämpligt att just här lägga ut en långrev.

 

En av männen började på stapplande svenska tala om allemansrätten medan den andra tog fram en ett papper om bestämmelser för var fisket var fritt och vilka redskap som gällde. En rundlagd dam hade tagit med sig en liten väska och plockade fram sina läsglasögon. Hon ryckte till sig lappen och började läsa. Sedan skrek hon triumferande till:
”Här står hur stora fiskarna skall vara. Här finns bara småfisk.”
De båda männen tittade oförstående på oss. Vi signalerade storleken på fiskarna med den ena handen och viftade hotfullt med våra badlakan. Längst in på Piren under de stora träden stod mamman, som tittade på oss med ett roat leende.

”Var?” sa männen och tittade på långreven.
”Försök på andra siden, där är fiskarna större” kastade jag fram som förslag.
”Tjurfäktning” tyckte en av oss.

 
Nu fick vi riktigt roligt. De båda männen kände sig plötsligt utlämnade till en flock vildsinta tjejer, som med all kraft hotade dem med badlakan. Mamman kom närmare och hon och barnen skrattade så högt att de fogliga gräsänderna blev rädda och kom glidande över våra huvuden.

 

Efter ett par minuter gav männen upp, klev ner i vattnet och drog till sig långreven. De beslöt sig för att lägga ut den på andra sidan av Piren, vilket blev något av ett äventyr för dem. Just då kom båten från Drottningholm och spolade stora vågor över Pirens yttersta stenar. Mannen med långreven halkade och föll rakt ner i vattnet. Han lyckades ta sig i land med långreven i den ena handen. Någon av oss applåderade och barnen började hoppa av förtjusning. Männen drog på sig sina Jeans och försvann omedelbart mot campingplatsen. Vi återgick till att läsa veckotidningar och några löste korsorden.

 

Det var något märkligt med 1970-talets tjejgäng på Piren. Vi möttes på Piren, sa några ord till varandra och mer blev det sällan saagt. Vi visste ingenting om varandra och visade ingen nyfikenhet. Några somrar senare fanns det inget tjejgäng längre. Piren hade blivit tonåringarnas tummelplats. Här träffades de på badlakan under träden och ingen brydde sig vad de gjorde. Jag gick ibland ner i gryningen och brukade då plocka undan några använda kondomer.

 

Nu har jag blivit nyfiken. Hur kommer livet på Piren se ut denna sommar med hemmasnickrade bänkar på stenarna och en gul parksoffa?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Västertorp i vårvinterns tid

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Denna påsk har jag strövat genom skogen till ett nästan öde Västertorp. Kyliga vindar kom insvepande från norr, solen lyste och de minst frusna hade slagit sig ner på en parkbänk för att lapa sol. Den här vägen gick jag många gånger med mina barnbarnspojkar för att komma fram till parkleken Lugnet. Jag fick hoppa in som dagmamma under de år de inte hade dagisplats och när daghemmet var stängt. Jag gillade detta uppdrag och de nu vuxna grabbarna berättade i julas att det var roligt att vara hos mig. Jag hittade ofta på annorlunda lekar.

 

Det är mycket som har förändrats i parkleken sedan 1990-talet. Då hette föreståndarinnan Vivi och bodde vid sjön Trekanten. Hon tiggde gamla gymnastikredskap som bockar och plintar, som hon byggde om till lekredskap. En plint blev en häst och gamla slitna hopprep blev tömmar. I ett stort skjul förvarades trampbilar, som det gick att koppla släp till. Den äldste barnbarnspojken lekte alltid att han körde bil och backade med husvagn. Allt han hittade satte han upp för att göra en hinderbana. Inte en enda spann för sandlådan gick sönder.

 

Den lilla plaskdammen var mina barnbarnsgrabbar inte speciellt intresserade av. Detta berodde säkert på att de fick plaska så mycket de ville i mitt badrum från 1950-talet. Badkaret står fortfarande kvar och ibland tycker jag det ekar av deras glada skratt när de lyckades med konststycket att fylla en skurspann med badvattnet och hälla det över en yngre och ofta försvarslös bror. Kamraterna i parkleken kom från nyrenoverade hus där badkaret hade bytts ut mot en vattensnål dusch. I plaskdammen fanns stora möjligheter till vilda vattenlekar, som inte alltid uppskattades av mammorna. Så småningom lärde de sig att det var bäst att ta med sig extra kläder. Det var inte något nöje att släpa hem en genomvåt och småfrusen unge. Spåren av sommarens lekar syns denna vinter i plaskdammen. Här saknade jag sparsamheten under 1990-talet. Plastleksaker var då lyx och dessa skulle barnen lära sig att vara rädda om.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det hjälps inte, jag gillar att förklara och undervisa. De slipade stenhällarna berättade för mig en lång historia om vår senaste istid och om isen som släpade med sig stora stenar. Dessa repade berget och här kunde man se räfflorna. Stenarna fanns på flera andra ställen i området. Barnen tittade storögt på mig och begrep ingenting. En pojke frågade om det var isen som dödade dinosaurierna och en flicka med förskräckta ögon undrade om isen skulle komma tillbaka. Den sista frågan var enklast att besvara. Medan jag gjorde detta hade pojken tappat intresset för dinosaurierna och plockat fram ett par kulor ur byxfickan. Räfflorna från istiden var alldeles utmärkta att rulla kulor i.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Barnbarnen gillade frukt och varje eftermiddag gick vi till den före detta bensinmacken, som nu hade byggts om till en grönsaksaffär. Här köpte jag mandariner, bananer, stora röda äpplen och morötter. Jag blev mycket förvånad när en av pojkarna ihåg det jag hade sagt om flyttblock och konstaterade att del låg ett par stycken utanför affären. Här slog han sig ner och slukade en banan.

 

Idag är allt annorlunda. Fruktaffären har försvunnit och här finns numera ett hembageri. Flyttblocken ligger kvar och har nu målats så att de ser ut som stora nyckelpigor.
Jag gick runt i ett tyst och stilla Västertorp. Under vårt första år 1967 i Mälarhöjden gjorde vi våra bankärenden i Handelsbankens kontor i Västertorp. Här vek jag sommartid av på grund av min klädsel. När det blir varmt drar jag alltid på mig kortbyxor och tenniströja. Västertorp var kärnfamiljernas stadsdel. Mamma var hemmafru och sydde sina och barnens kläder och pappa arbetade i Ericssons stora telefonfabrik vid Telefonplan. Här gick man anständigt klädd i en blommig sommarklänning och en handstickad kofta. Jag kom snart att kallas för Originalet från Mälarhöjden.

 

Vi bytte bank och alla bankärenden skötte min make om i Midsommarkransen. Sedan återvände jag inte till Västertorp förrän jag blev dagmamma. En av anledningarna var att utanför ett hörnhus kunde det bli stökigt. Av vad jag har hört fanns det en liten livsmedelsaffär där det fanns 35 olika märken av mellanöl att välja mellan. Här samlades grabbarna för att dricka mellanöl och flera av dem kunde bli otrevliga. Skolläkarna slog larm. Mellanölet gav upphov till alkoholskador hos ungdomar. Tio år efter det att vi hade blivit stockholmare försvann mellanölet från livsmedelsbutikerna. Lugnet återvände till Västertorp. De modigaste bland hemmafruarna hade hittat ett arbete och klädseln blev friare. Kvar från denna tid är Handelsbankens kontor.

 

Affären vid det stökiga hörnet finns kvar. Före bredbandets tid blev affären en samlingsplats för alla som ville hyra en videofilm. Här kunde det på fredagskvällarna bli trångt och glada diskussioner om vilka filmer som passade bäst för att visa för barnen eller för gamla mamma hördes enda ut på gatan. Numera är det här som Postnord lämnar sina paket och det går bra att köpa frimärken. Det är som om de nuvarande mörkhyade ägarna inte riktigt har förstått sig på de svenska helgerna. I fönstret finns det fortfarande reklam för julfrimärken.

 

Jag gick hem genom skogen och kom fram till en nu försvunnen liten lekpark. Här fanns tidigare en stor sandlåda och bänkar för mammorna. Här kunde de hålla ett vakande öga på barnen samtidigt som de stickade. Att åka rutschkana på berghällen uppskattades inte. Telningarna kunde ju nöta ut sina byxor. Bänkarna finns kvar och här brukar områdets seniorer slå sig ner soliga sommardagar och fundera över om det var bättre förr.

 

När jag år ute på länga stavgångspromenader brukar jag passera bänkarna och nicka åt gänget på bänkarna. I somras fick jag en fråga. Det var i vilken affär jag hade köpt mina snygga kortbyxor. Allt var inte bättre på 1960-talet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

 

 

 

Telefonplan

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har flera gånger fått rådet att börja skildra min närmiljö innan jag försöker mig på att göra en miljöskildring av hur mitt område såg ut under köldens århundrade på 1600-talet. Denna gång har jag sökt mig till Telefonplan och börjar med korvkiosken. Den har ett helt annorlunda utseende idag än våren 1967 när jag ett par gånger i veckan passerade Telefonplan. Det var före klottrarnas tid.

 

Jag kom till Stockholm i början av januari år 1967. Tidigare hade jag bara varit i vår huvudstad några dagar och då bekantat mig med Skansen och Hagalund. Nu hade min make efter flera års arbete i Tunisien fått arbete i industriområdet i Västberga. I hans kontrakt ingick en genomgångslägenhet i Solberga under en kortare tid.

 

Vår dotter fyllde sex år efter det att vi blivit stockholmare. Hon pratade en blandning av arabiska, svenska och franska och nu gällde det att snabbt få in henne i svenska förhållanden. Min första åtgärd var att skriva in henne i Tant Inga Tobiassons kurser i dans och teater i Midsommargården vid Telefonplan.

 

Vi kom med bussen och det första vi såg var en korvkiosk. Jag försökte förklara för dottern vad varmkorv med bröd var. Hon konstaterade genast att detta var något konstigt, som hon inte ville äta.

 

Efter lektionerna gick vi runt i området och jag beskrev för henne vad en telefonkiosk var. Vi hade haft telefon i Tunisien och den ringde bara när något var på tok på min makes arbetsplats och att han måste rycka in och se hur felet kunde åtgärdas. Jag lyfte upp dottern och hon fick stoppa in en slant och slå vårt hemtelefonnummer och lät henne konstatera att ingen var hemma. Sedan gick vi fram till huvudingången till Ericssons stora telefonfabrik. Här fanns en vaktkur och där satt en man, som konstaterade att ingen obehörig fick komma innanför grindarna. Detta kände dottern igen från sin pappas arbetsplats i Tunisien. Rundturen kring Telefonplan avslutades med att vi gick in i snabbköpet och köpte leverpastej, en maträtt som inte fanns i Tunisien och som dottern gillade.

 

Åren gick och vi blev bofasta i Mälarhöjden. Dottern pluggade och fick så småningom ett arbete hos Ericssons vid Telefonplan och kunde utan problem kliva ut och in genom den mäktiga porten.

 

Allt har gått svindlade fort. Telefonbolaget Ericsson har sålt sina fastigheter vid Telefonplan och flyttat till Kista. Vem som helst kan kliva in genom porten och här besöka Försäkringskassan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För nio år sedan drabbades min make av stroke. Detta innebar att vi med sex månaders mellanrum måste besöka stadsdelsnämndens kontor för att få hans färdtjänst beviljad. Vi tog tunnelbanan till Telefonplan och han traskade stödd av sin rollator förbi telefonkiosken och här längst bort i Ericsssons stora anläggning hade stadsdelsnämnden flyttat in. Vi tog hissen till en av de översta våningarna och kom in i ett gammalt kontorsutrymme. Jag frågade hur dessa eleganta rum med en svindlande utsikt tidigare hade använts. En flicka sa att hon trodde att här hade cheferna för försäljningen haft sina tjänsterum.

 

På hemvägen gick vi till korvkiosken och köpte med oss lunchmat hem. Till skillnad från våra barn gillade vi varmkorv med bröd och gurksallad.

 

Min make blev sämre och fick stora svårigheter att gå. Nu kom en socialsekreterare hem till oss och skrev ut intyget om färdtjänst. Alla hade insett att min make aldrig skulle bli återställd och det sista intyget gällde för två år.

 

Nu har jag varit ensam i tre år och i lördags hade jag vägarna förbi Telefonplan. Den nedklottrade korvkiosken stod där den skulle men den var stängd. Jag tog god tid på mig och strövade runt i den stora anläggningen. Här fanns gårdar mellan höghusen och här syntes lastkajer. Anslagstavlorna berättade en lång historia om vilka företag, som har flyttat in. Inget av dessa hade anknytning till telefoner eller telefonväxlar. Jag hittade bland annat fotvård och en frisörsalong.

 

Innan jag tog tunnelbanan hem ställde jag mig bredvid telefonkiosken och tittade på statyn över Lars Magnus Ericsson och funderade över om något av alla dessa småföretag i hans nu nedlagda fabrik kommer att bli ett världsledande företag. Bakom kiosken och statyn skymtade jag en konstgjord kamel. Nya svenskar, nya tankar och kanske nya uppfinningar. På Midsommargården kan man nu gå på kurs och lära sig danser från andra länder. Inga barn ilar numera över torget för att lära sig spela teater.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA