Sturestenen vid Katarina kyrka

Det vilar en märklig frid över kyrkogården vid Katarina kyrka. Här finns ett fåtal pampiga gravar och många små. Under en liten och oansenlig gravsten har utrikesminister Anna Lind fått sitt sista vilorum. Ett minnesmärke över de nu bortglömda finska medborgare, som här fram till år 1800 har fått sitt sista vilorum och ett annat över sjöman som förolyckades under andra världskriget, Det tredje och det pampigaste är ett minnesmärke över släkten Sture.

Marken, som kyrkan är byggd på. har anor sedan den katolska tiden som en helig plats. Varje vår under fastan var det viktigt att tänka på att Jesus korsfästes och att det stod sörjande kvinnor vid korset. Då hörde det till att göra en vandring från Storkyrkan upp till den lilla kyrkan Helga Korset högt uppe på Södermalms höjder och under vandringen fundera på hur mycket Jesus har betytt för våra liv. Vandringsleden genom kåkbebyggelsen kallades för Pelargränd var utmärkt med stenar, som brukas kallas för kalvariestenar. Jerusalem ligger på ett berg och före motorvägarnas tid kunde det vara arbetsamt att komma fram till den heliga staden. Något av detta borde alla kristna få uppleva när de kämpade i backarna upp till kyrkan på berget. Först var det Götgatan och därefter Pelargränd med sina kalvariestenar.

Platsen hade också symbolisk betydelse på ett helt annat sätt. Bredvid kyrkan låg avrättningsplatsen och var en påminnelse om att Jesus korsfästes som en brottsling.

Under kriget mot danskarna 1520 rasade kriget runt kyrkan- Danskarna brände ner kyrkan och grävde i Riddarholmskyrkan upp liket efter Sten Sture den yngre. Hit fördes också kropparna efter Stockholms blodbad och en novemberdag 1520 eldades kropparna upp. Samtidigt förstördes Maria Magdalena kyrka vid Hornsgatan. Nu fanns det inga kyrkor kvar på Södermalm och här fans inget nattvardssilver att plundra när Gustav Vasa drev igenom vid reformationen.

Gustav Vasas hustru andra hustru Margareta Leijonhufvuds yngre syster Märta gifte sig med Sten Sture den yngres son Erik. Erik Sture blev på 1550-talet diplomat och skickades ut till olika kungahus för att hitta en lämplig hustru åt Gustav Vasas äldste son Erik. Uppgiften visade sig snart vara omöjlig. Vårt land hotades ständigt av Danmark och efter Gustav Vasas död bröt det nordiska sjuårskriget ut.

Kung Erik hittade äntligen en kvinna, som var villig att dela hans liv. Det var pigan Karin Månsdotter och hon kröntes i Storkyrkan 1567. Nu gällde det att snabbt lära upp en tjänsteflicka till drottning och det var Märta som fick detta uppdrag. Mycket talar för att de båda kvinnorna blev goda vänner. Samtidigt som detta skedde lät kung Erik fängsla sin halvbror Johan. Ett år senare upplevde kung Erik att adeln hotade honom och han lät avrätta de manliga medlemmarna i släkten Sture och några adelsmän. Märta var nu änka.

Gustav Vasas äldste son i det andra äktenskapet kallas i historieböckerna för Johan III. Syskonskaran blev stor och släktens äldre kvinnor fick rycka in och hjälpa till med barnen. Dessa hade aldrig övergivit sin katolska tro och Johan tog intryck av deras sätt att leva. Under protestantismens första årtionden skulle alla krucifix förstöras. Det finns berättelser om att Johan som barn drömde mardrömmar om detta och att han genom sitt sovrumsfönster såg den korsfäste Jesus.

År 1568 avsattes Erik XIV och Johan blev kung. Hans drottning kom från Polen och var katolik. Nu började Johan III bygga upp kyrkor, som hade förstörts av danskarna. På Södermalm gällde det Maria Magdalena och det lilla kapellet vid avrättningsplatsen. Här fanns det ingen grund att bygga på och därför uppfördes ett enkelt träkapell, som fick namnet Sturekapellet. Lokalbefolkningen uppskattade detta och kallade den lilla kyrkan för ”Brädekyrkan” och området runt kapellet kallades för Sturekvarteren.

Mitt intryck är att Johan valde namnet som en ursäkt för Sturemorden och en hyllning till sin moster Märta. Det blev också ett tack för att Märta tagit sig an Karin Månsdotter.

Jag har försökt hitta spår av medeltiden runt Katarina kyrka. Den medeltida processionen kom till kyrkan genom den västra porten och den finns kvar. Utanför porten tog Pelargränd vid. Gränden finns kvar mellan två bostadsrättshus men namnet har försvunnit. Här är nu en mysig privat park med cykelställ, grillplats och lekplats för barnen. Här stötte jag på några pratglada ungdomar i de tidiga tonåren och frågade vad de tyckte om Sturestenen. De tittade på mig som om jag kom från en annan planet. Sten Sture den yngre hade de aldrig hört talas om.

En kalvariesten finns bevarad och den står nu på vårt Medeltidsmuseum. Inomhus i Högalidskyrkan går det att göra en kalvariebandring. Initiativet till denna togs av Natan Söderblom.

Litteratur

Katarina kyrka återuppbyggnad efter branden redaktör Martin Olsson och Sofia Lövhagen

Norstedts Sveriges historia del 1350 – 1600

Folke Bernadotte och de vita bussarna

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För många svenskar svävar det ett skimmer av romantik över de vita bussarna. Var hämtades fångar och från vilken hamn lämnade den norska båten Tyskland? En stor del av folket i Polen är på felaktiga grunder övertygade om att dessa bussar rullade genom deras land. Anledningen kan vara att artiklar och böcker om de vita bussarna och Folke Bernadotte aldrig har översatts till polska.

Kunskap om vad Folke Bernadotte gjorde våren 1945 håller tyvärr på att försvinna och i vissa standardverk om svensk historia finns han inte med.  Det är tack vare prins Daniels intresse för Folke Bernadotte och hans amerikanska hustru Estelle som minnet hålls vid liv. Kronprinsessan Victorias äldsta barn är uppkallat efter henne. De vita bussarna kom så småningom att i Lübeck köras upp på en norsk båt för att senare komma till Trelleborg.

I juni år 1945 kom Folke Bernadottes bok ´Slutet` ut. Här fick spökskrivaren Ragnar Svanström rycka in. Uppgifterna i boken stämmer inte alltid med vad som hände. En bättre skildring finns i en biografi, som Historiska Media gav ut år 2007. Den är skriven av Stig Hadenius. Det är ur denna bok jag har hämtat kompletterande faktauppgifter om de vita bussarna och Röda Korset.

Julen 1944 var det kaos i Berlin. De ryska trupperna närmade sig med stormsteg och skräcken för dessa soldater var stor. De hade gjort sig kända som våldtäktsmän och ingen kvinna oberoende av ålder kunde känna sig trygg i deras närhet. I staden fanns många svenska kvinnor, som var gifta med tyskar och blivit tyska medborgare. De ville komma till Sverige så snart som möjligt. För att kunna göra detta måste de ha tillstånd att lämna landet. I Berlin fanns en aktiv rödakorsförening, som arbetade med dessa frågor. Problemet var barnen, som var tyska medborgare. I boken skildrar Folke Bernadotte hur svårt det var att få utresetillstånd för barnen. De fick inte komma till Sverige och här förpestas av de antityska ledarna i Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning och Torgny Segerstedts åsikter.  De svensk-tyska barnen var Tysklands egendom, som i framtiden måste kunna försvara landet mot den framstormande kommunismen.

Det som intresserade Folke Bernadotte mest var hur de skandinaviska fångarna behandlades i de tyska koncentrationslägren. De fanns framförallt i Theresienstadt och kvinnofängelset Ravensbrück. På något sätt borde dessa kunna överföras till fängelser i sina hemländer. I början av år 1945 var allt klart. Den svenska regeringen skulle stå för kostnaderna och huvudansvaret för detta arbete skulle utföras av både det svenska Röda Korset samt den svenska armén. Till förhandlare med tyskarna utsågs Folke Bernadotte. Han talade flytande tyska och var brorson till Gustav V.

Bland de första Folke Bernadotte tog kontakt med var general Dwight Eisenhower i Paris. Om svenska bussar skulle rulla genom västra Tyskland till Lübeck måste det allierade bombflyget få klart för sig att det inte rörde sig om tyska trupptransporter. Det gjordes då en överenskommelse att bussarna på taket skulle måla ett rött kors och en blågul svensk flagga.

Efter mutor i form av brännvin och små kaffepaket och flera samtal med lägre tjänstemän fick Folke Bernadotte äntligen kontakt med Heinrich Himmler. Efter att ha lyssnat på över en timmes långt anförande om Tysklands storhet och skräcken för kommunismen kom äntligen utresetillståndet för de skandinaviska fångarna på tal.  De skandinaviska fångarna skulle få utresetillstånd till motsvarande fängelse i Danmark.

Parallellt med detta arbetade det danska Röda Korset i sitt tyskockuperade land. Tyskarna hade våren 1945 blivit skrämda av ryska rapporter om de ökända koncentrationslägren i Polen. Nu tog man ett beslut att tömma Ravensbrück så snart som möjligt. Det danska Röda Korset fick i uppdrag att fara till detta koncentrationsläger och där leta reda på de danska fångarna. De första bussarna lämnade Ravensbrück i början av april och rullade in i Danmark med danska rödakorsbussar. Personalen på dessa bussar har sedan berättat att de aldrig hade sett något mer otäckt än på detta koncentrationsläger. En redogörelse för detta finns med i ´Slutet`.

Folke Bernadotte fick göra flera bilresor från västra Tyskland till Berlin för att samtala med Himmler och få alla utresetillstånd. Ofta dundrade flygmaskiner fram över vägen och det hände att bilar bakom den svenska bilen träffades. Ett nästan lika stort problem var alla fotgängare, som hade flytt från de östra delarna av landet för att undgå de ryska soldaterna. Deras ansikten skvallrade om hopplöshet och förtvivlan. Vad skulle hända om ett par dagar? Skulle det någon gång bli fred?

Det var mycket som var annorlunda i Berlin. Ruiner och hus med gapande fönster överallt. Under att av dessa besök Folke Bernadotte blev han i egenskap av den tyskvänlige kungens brorson bjuden på middag. Här åt han grisstek och ost från Danmark och drack vin från Frankrike.

Folke Bernadotte insåg genast att det inte lönade sig att förhandla med några lägre tjänstemän. Alla var rädda för att Hitlers vrede skulle drabba dem. Efter många förhandlingar fick äntligen Folke Bernadotte träffa Heinrick Himmler och få utresetillstånd beviljat för danska och norska fångar. De skulle först transporteras från Theresienstadt till Neuengamme strax utanför Hamburg. Här kunde sedan där svenska bussar plocka upp dem. Först måste fångar från Neuengamme föras över till ett annat läger för att bereda plats för skandinaverna. När detta var klart kunde de vita bussarna rulla in i lägret. De flesta av fångarna var så dåliga att de knappt orkade stå på benen. Det enda de fick ta med sig var en filt.  Bussarna var utrustade med sängar. Personalen på bussarna berättade senare hur sjuka skandinaverna var och hur fångar från andra folkgrupper avundsjukt sneglade på skandinaverna. Bussarna rullade sedan utan större problem dels in i Danmark eller till Lübeck. I Lübeck låg ett norskt fartyg, som bussarna körde in i. En av de ansvariga för sjukvården på bussarna var Folke Bernadottes äldre syster Maria. Hon hade utbildats på Sofiahemmets sjuksköterskeskola.

I en av de första bussarna satt norrmannen Trygve Bratteli, som senare blev norsk statsminister. Han har berättat om vad som kände och hur medtagen han var.

De vita bussarna fortsatte att rulla fram till det tyska sammanbrottet och storamiral Dönitz undertecknade dokumentet att Tyskland var besegrat. Folke Bernadotte kunde koppla av och samtala med sin spökskrivare. Tack vare boken hyllades han som en hjälte.

En karta från sekelskiftet 1900

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kartan skildrar en värld, som bi idag känner dåligt till. Var sitter vi när avföringen kommer ut? Vad händer sedan med den? Vi utgår ifrån att reningsverket klarar av att ta hand om detta. Få av oss tänker på att Stockholm vid sekelskiftet 1900 var lortets huvudstad och att vi fick vårt första reningsverk år 1936. Då var vårt land det sista i Europa, som byggde ett reningsverk i sin huvudstad.

Det finns skakande skildringar från slutet av 1800-talet om hur besvärligt det var att besöka en toalett på en arbetsplats. Det fanns som regel ett utedass, men det fick bara användas av de manliga anställda. Den kvinnliga personalen hänvisades i Liljeholmen till att sätta sig bakom en buske i det lilla grönområdet bakom arbetsplatsen. När det regnade försvann mycket av skiten ner i Årstaviken. På kartan är de utritade med gröna prickar eller streck.

Problemen med att avföring kom ut i dricksvattnet var många. Ett av dessa var sjukdomen paratyfus. Något måste göras och år 1930 tillsattes en utredning, som efter tre år la fram en rapport. Det måste byggas reningsverk och slammet från verket skulle kunna användas som gödsel. Det fick inte användas för potatis och rotfrukter och det var tveksamt när det gällde jordgubbar. Bromma blev först med att få ett reningsverk.

Vid sekelskiftet mättes aldrig hur mycket kvicksilver, som fanns i markerna och som sedan när det regnade sipprade ut i Mälaren. Apotekarna rörde ut en kvicksilverförening i fett av något slag och detta kallades för gråsalva.

Det saknades inte kunder till gråsalva. Den fanns i medicinskåpet i de flesta barnfamiljer. Gråsalva i hårbotten var ett effektivt sätt att utrota hårlöss. Nu behövdes inte luskammarna längre.

Gråsalva hade också en annan användning. Om en man drabbades av syfilis skulle han smörja in sina testiklar och penis med gråsalva. Den såldes utan recept på alla apotek.

Vid sekelskiftet 1900 var det inte förbjudet att gå till ett kärlekshus och köpa sexuell tillfredställelse.  Flickorna skulle registrera sig och då och då undersökas så att de inte hade någon skamlig sjukdom. Vid Eolshäll fanns ett hem för manliga alkoholister. Föreståndaren beklagade sig i sin dagbok över att några intagna smet frän anstalten för att köpa sex i ett glädjehus. Här serverades också sprit och det kunde bli arbetsamt att övertyga missbrukarna att han skulle hålla sig hemma när det blev kväll.

Numera finns en 4-H-gård vid Eolshäll. Här bör man inte odla potatis på grund av att det finns kvicksilver i jorden. Hur många av alkoholisterna som använder gråsalva vet vi inte.

Just nu pågår sanering av både mark och Mälarens vatten i Vinterviken. Här har det funnits industrier av olika slag sedan början av 1800-talet när släkten Gentele startade en liten färgfabrik. Det finns kvicksilver i marken men också arsenik. Information om detta finns uppsatt men någon karta har inte kommit ut i tryck. Här är det inte gråsalvan som är orsak till förgiftningen av jorden utan industriavfall.

Villaägare bryr sig sällan om att skicka in markprov innan de odlat potatis och grönsaker. Detta borde man kanske göra. Ett jordprov är att lära känna tidigare ägare av tomten. När vi flyttade in fanns det en gammal och trasig toalett i källaren. Här kom avföringen i en skål och i den kunde husmor plocka upp och använda som gratis gödsel för sina rosor. Så småningom lärde hon sig att den inte fick att använda på vinbärsbuskar. Vinbär giller inte kvävehaltig jord utan trivs bäst i jordar, som aldrig gödslas.

Det fanns två rosenrabatter när vi flyttade in i huset. Det är bare två plantor som har överlevt. Jag har inte brytt mig om att löpa rosengödsel. Hur mycket kvicksilver det finns i rosenrabatten vet jag inte, bara att pelargonier har överlevt i dessa rabatter.

Idag är det varken resterna från ett toalettbesök eller gråsalvan, som är det stora problemet när det gäller att hålla vattnet rent. En av anledningarna är plast. Det är lätt att tappa en plastpåse är man fikar vid stranden. Den blåser snabbt iväg, hamnar i vattnet och vågorna slår sönder den till små och för ögat osynliga partiklar. Havet är fyllt av dessa och de hamnar så småningom i magen på någon fisk. Det kan hända att plastpartiklarna täpper till gälarna på fisken.

Rester av gråsalvan hamnade slutligen i Östersjön. Ett modernt reningsverk klarar inte läkemedelsrester. Nu finns två problem, som inta fanns för hundra år sedan. Rester av P-piller och antibiotika finns i den mänskliga urinen. Det händer att forskare slår larm om detta. Bara ett fåtal lyssnar.

Vi har fått ett nytt lortsverige, som är svårare att komma tillrätta med än bajskorvar och gråsalva, Nu har landet drabbats av corona. Kan den spridas via urinen?  Vad kan vi lära oss av den gamla kartan?

Klänningar från 1960-talet

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Under denna regniga vår har jag börjat städa i lådor och skåp. Jag har gjort flera helt oväntade fynd och ett av dessa är två klänningar från 1960-talet. Då bodde vi utomlands och semestern blev den stillsamma friden i vårt soldattorp i Norra Rörum i Höör. Vissa somrar öste regnet ner nästan varenda dag. Då blev nöjet att ta bilen och åka till Wessels stormarknad utanför Malmö. Då var stormarknader något nytt och Wessels var den största i södra Sverige.

 

En avdelning var speciellt lockande. Där hängde kläder och här gällde det att se upp. Mycket var välsytt men det fanns också illa sydda plagg med slarvigt sydda knapphål. Dotter Ylva gillade att ströva runt och det vanliga var att vi fick tålmodigt vänta på henne utanför en provhytt. Varje sommar blev det minst en ny klänning. Jag rycktes med i detta och köpte en tvådelad rödrutig klänning där kjolen var fodrad med ett vitt ganska stelt tyg. I ett obevakat ögonblick hade Ylva stoppat ner en blå och vitrutig klänning till mig i kundvagnen. Hon tyckte att mamma borde se elegant ut och inte alltid gå klädd som om hon skulle ut på vandring.

 

Klänningen hade inga knappar utan en dragkedja på ryggen. Midjemåttet var 65 cm och den var i minsta laget för mig. Så småningom gick dragkedjan sönder och jag hoppades på bättre och smalare tider så att jag kunde börja använda klänningen igen. Idag är midjemåttet tio cm större så någon möjlighet att få på mig denna vackra klänning har jag inte. Efter tvätten får den komma tillbaka till lådan för sommarkläder. Kanske kan något av barnbarnen ha användning för den.

 

Den rödrutiga tvådelade klänningen blev något av en favorit. Här är midjemåttet 70 cm. Tyvärr blir magen rundare med åren och idag skulle klänningen sitta alltför trångt.

 

Jag har hittat andra kläder från Wessels. Dit hör präktiga idrottskläder i glada färger och kortbyxor med mängder av fickor. Några har ett större midjemått och dessa kommer jag att använda i sommar.

Jag har aldrig varit intresserad av mode. Nu saknar jag somrarna på Wessels när dotter Ylva bestämde vad jag skulle ha på mig.

 

Jag tillhör gruppen +70 och skall hålla mig borta från både folk och affärer. Jag saknar mitt gym och kör nu styrketräning varje dag. Dit hör också ryggövningar. I mitt föräldrahem härskade regeln en ren själ i en vanvårdad kropp. Alltså blev jag kutryggig. I ensamheten gör jag ryggövningar flera gånger om dagen och har upptäckt att jag blivit knappt två cm längre.

 

Den dag när jag får gå och handla skall jag uppsöka en modeaffär. Jag vet vad jag vill ha. Att handla kläder utöver strumpor och underkläder på nätet är ingenting för mig. Jag vill ha samma rejäla tyger som på 60-talet och inte något tunt, som bara trasslar till sig runt benen.

 

Innan coronan slog till frågade jag några klädmedvetna damer varför de gillade tunna och ostyriga klänningar. Svaren blev fnissande viskningar om önskan att hitta en lämplig partner för sällskap i sängen. I brist på detta fick en tunn fladdrande kjol duga.

 

Ljuden hemma blev helt annorlunda i slutet på 1960-talet. När jag kom hem från arbete som lärare i en överfylld grundskola med stojande elever möttes jag av ett i mitt tycke öronbedövande oväsen. Det var den tio åt gamle sonen Mats, som hade använt sina veckopengar för att köpa skivan ´Sergeant Pepper´. Jag flydde till tystnaden bakom stängda dörrar in i köket.

 

Numera uppskattar jag Beatles och har insett at gruppen skev musikhistoria. Den låt jag gillar bäst får man inte spela eftersom det allmänna omdömet anser att de innehåller ett reklambudskap om drogen LSD. Självs er jag en svindlade musikalisk tolkning av de vise männens besök i i stallet i Bethlehem eller av lucianattens mysterium.

“Lucy in the sky with diamonds …”

Något lucianattlinne har jag inte hittat i skåpen.

Agatha Christies skildring av en badort

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Förra veckans nätter blev annorlunda på mer än ett sätt. Stormen ven runt huset och på morgonen måste jag gå på jakt efter soptunnan. En natt hade den hamnat vid brevlådan. Det fanns ljuspunkter och det var att på en av alla mina TV-kanaler kunde jag njuta av filminspelningar av Agatha Christies deckare.  Den sista som sändes var ´Peril at End House´. Jag mindes att jag som tonåring en regnig sommar hade läst boken. Resultatet blev att jag gick på spaning efter konstiga hus.

End house låg på en udde inte långt från det eleganta badhotellet någonstans i Cornwall.  Det stora huset var i stort behov av reparationer. Det ägdes av den eleganta kvinnan Nick Buckley, som gärna spelade ut sina uppvaktade kavaljerer mot varandra. Några kallade henne för en lögnerska, som aldrig sa något som var sant.

Jag letade på nätet och blev glatt överraskad när jag såg att boken nyligen har översatts till svenska. Boken kom ut 1932 och skildrar badortslivet i ett överklasshotell. Till middagen borde herrarna komma i frack och vid frukosten och lunchen gällde en ljus kostym. Hercule Poirot föredrog att få frukosten serverad till ett elegant dukat bord i sin hyrda våning. Något mer oaptitligt än en engelsk frukost med stekt ägg och bacon kunde han inte tänka sig. Engelsmännen åt nästan som grisar och kunde inte tänka sig att knyta en linneservett runt halsen. Den han själv hade var prydd med en spets. Frukosten bestod av en kopp varm choklad och rostat bröd och en bit ost.

Boken kom ut efter börskraschen i USA hösten 1929. Den ekonomiska oron spreds i större dem av världen. Stamgästen konsthandlaren Lazarus upplevde hur kunderna svek. Hans hopp var nu att på ett överklasshotell kunna hitta köpare till det som fanns i hans lager. Helt oväntat blev han förälskad i en gift dam. Men var fanns hennes äkta man? Var han död eller hade han bara försvunnit?

Gästerna på badhotellet levde i en avskild värld och var övertygade om att det brittiska samhället skulle vara i evighet. Australien blev för många drömlandet och oroligheterna i Indien var ingenting att bry sig om.

I boken finns flera spännande detaljer om livet i England i början på 1930-talet. Sjukhusen var trista med gröna och slitna linoleummattor på golven. Här skred sladdrande sjuksköterskor fram och de inbillade sig att de visste allt om sina patienter. En viktig person i sjukhuset var vaktmästaren. En av hans uppgifter var att sortera patienternas post, blommor och paket. Detta placerades på ett bord i sjukhusets korridor och sedan kunde patienterna eller deras besökare hämta brev, blommor och paket. En vanlig gåva var en chokladask.

Det mest intressanta samtalsämnet bland hotellgästerna var flyget. Numera fick det att flyga till Australien i en zeppelinare. Konkurrensen hade kommit i form av flygplan. Detta förde med sig at alla som hade pengar vågade satsa på flyget. Flygare, som vågade ge sig ut på längre resor, kunde för detta få en stor summa prispengar. Några vågade livet för detta.

Agatha Christie hade läst på när det gällde flygets historia. I boken svävar romantik kring alla flygare. Ingen fick veta att Nick var hemligt förlovad med en av dessa. Vad händer om hans plan störtar? Hade han skrivit ett testamente?

I filmen spelar det som händer på dansgolvet en stor roll. Den populära dansen var foxtrot. Modedansen chalestone fick inte förekomma. Rörelserna var för utmanande. Hercule Poirot dansade inte utan satt stilla vid sitt bord och spanade in allt som hände. Några av kvinnorna hade en glasartad blick.  Detta betydde att de använde drogen kokain.

Vem smugglade in kokain till hotellets gäster? Hade Nick något med detta att göra? Vem var mannen, som med sitt förvridna ansikte sena kvällar glodde in i olika sovrum?

Boken skrevs innan Adolf Hitler tog över makten i Tyskland. Flera år senare kom en ny bodortsdeckare och då hade folket i Cornwall fått en känsla av att ett nytt krig kan bryta ut. Det är dags att bygga skyttegravar vid kanten av golfbanan. En dag ligger det ett lik i skyttegraven och det blir ett nytt fall för Hercule Poirot.

Vad hände i badorterna under det andra världskriget? Det har skildrats med stor inlevelse av Rosamund Pilcher i boken `Snäcksamlarna´. Boken har också spelats in som film.

 

Farmors apelsinskål

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det var i början på 1930-talet och vi hade flyttat från landet till Göteborg. På gatan utanför huset vi bodde i gnisslade det fram en spårvagn. Det var inte ofta Jag fick komma ut och därför såg jag alltid fram att få följa med pappa till farmor. Då fick jag se något helt annat.

 

Farmor tyckte inte om barn. På en hylla hade hon en märklig glasskål och på den låg det apelsiner. En gång frågade jag farmor om jag kunde få en av dessa vackra frukter. Svaret blev ett fräsande och farmor påminde plötsligt om häxan i pepparkakshuset. Skålen hade hon fått av en vän till familjen och i den skulle det alltid ligga apelsiner.  Denna helgonliknande vän till familjen brukade då och då komma och titta på sitt mästerverk.  Hennes apelsiner måste ligga kvar.

 

Tiderna var helt annorlunda på 1930-talet. Den stora händelsen i Göteborgs hamn var när årets apelsinbåt kom in i början på december. I lasten fanns också torkade fikon, dadlar och valnötter. Apelsiner var en lyxvara och jag hoppades alltid varje jul att få mer än ett par klyftor. Farmors prydnadsapelsiner tyckte jag påminde om skådebröden i Jerusalems tempel. De var heliga på ett för mig obegripligt sätt.

 

I dagarna har jag plockat ner apelsinskålen från sin hylla och tittat närmare på dem. Materialet är blått och vitt glas, som har fogats samman så att skarven inte syns.  På den vita delen är glasbitar i andra färger infogade. Här glittrar blommor och blad i jugendstil.

 

Min farfar var teckningslärare på Slöjdföreningen i Göteborg. Som ung hade han velat bli konstnär men insåg snart att detta inte var att yrke som det gick att försörja sig på. Alltså blev han folkskollärare, gifte sig för att inte få rykte om sig att besöka glädjehusen i Haga och där bli smittad av en skamlig sjukdom. Jag utgår ifrån att han träffade andra teckningslärare och bland dessa fanns Betzy Ählström.

 

Betzy Ählström arbetade som teckningslärare i Nya Elementarskolan för flickor i Göteborg. Den låg strax bredvid mina farföräldrars bostad och mitt intryck är att hon då och de träffade min farmor.

 

I början på 1900-talet var Betzy Ählsröm formgivare på Reijmyre glasbruk Östergötland. Det var en glanstid för glasföremål som prydnader. Under dessa år var det mycket som hände. Segelfartygens tid var förbi och det var inte längre lika äventyrligt att åka till Amerika. Arbetarrörelsen hade fått fotfäste bland vanligt folk och deras paroll var samarbete över gränserna.

 

I min farmors familj var det ingen lycklig tid. År 1902 blev farmor änka och min pappa, som var yngst, var då elva år gammal. Under de ekonomiskt svåraste åren blev Berzys apelsinskål en symbol för kärlek och omtanke.

 

Under det första världskriget märktes den första sprickan i familjen. Betzy hade fått sin utbildning i Paris och hon hade av allt att döma ingen förståelse för att rabblande av katekes var det viktigaste i livet. Hon inspirerade min pappa till att som ung präst skriva en egen konfirmationsbok. Äldsta systern Signe var då folkskollärare och det enda utländska språk hon kunde var tyska. Så snart Betzy steg igenom ytterdörren försvann faster Sugne till KFUK, där hon var aktiv i en stödgrupp för fattiga barn i Norrland. Hon blundade för fattigdomen i det egna området.

 

Det var ont om mat under kriget och det blev hungerkravaller i fattigkvarteren. Det existerade ingen kristidsnämnd som delade ut ransoneringskort. Det fanns livsmedel och de köptes upp av gulaschbaronerna, som sedan sålde allt dyrt till överklassen.  Mitt i denna röra började min pappa att uppvakta mamma. Hon hade pengar, hon fick gå på gymnasium och ta studenten och hon behövde aldrig svälta. Hennes pappa var en av de föraktade gulaschbaronerna.

 

Förhållandet mellan mamma och farmor blev inte det bästa. Mamma hälsade på, hade med sig ett bröd och någon gång en rökt korv. Hon tittade på Betzys apelsiner och undrade varför inte hembiträdet Sofia fick i uppdrag att koka marmelad av dem. Varför mat som prydnad? Något riktigt svar fick hon aldrig.

 

Betzys apelsiner fick ligga kvar till år 1956 när jag som nygift flyttade in i min farmors lägenhet. Hon hade då varit död i 21 år.

Faster Signes böcker och porslin

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Egentligen är det inte så dumt att vara isolerad. Ett av mina nöjen är att sortera böcker. Det var tack vare detta jag hittade faster Signes böcker.
Att sitta isolerad är att minnas. Min pappa och min äldste bror var under krigsåren engagerade medlemmar i Folkpartiet och hatade allt som hade med förföljelsen av judar att göra. Då blev det en spricka i släkten. Min faster Signe hade helt andra åsikter
Faster Signe var född år 1882 och hennes livsöde formades redan när hon som nyfödd låg i klädkorgen. Hon skulle bli lärare. Tyvärr är alla hennes böcker från lärarutbildningen slängda. Två böcker frän ungdomsåren finns kvar. Den ena är en lagbok som skulle användas i ämnet samhällskunskap i klass 6, som då var sista klassen i folkskolan och den andra är en bok om homeopatmedicin på tyska. Faster Signe var rädd för läkare, de kunde komma på hennes hemligheter. Hon var definitivt ingen oskuld.

Vi hade ett gemensamt sommarställe med pappas syskon. Jag hade inga kamrater på landet och min tröst i ensamheten blev faster Signes bokhylla. Alla böcker var på gammalstavning och när jag återvände till skolan på hösten hade jag mycket svårt för rättstavning.

Böckerna i bokhyllan var annorlunda än de vi hade hemma. I mina föräldrars bokhyllor trängdes postillor och andaktsböcker, i faster Signes stod barnförbjudna böcker. Dit hörde bland annat ’Dorian Greys porträtt’ författad av Oscar Wilde. Enda resultatet av boken blev att jag blev skrämd av min egen spegelbild. Denna rädsla försvann först när jag kom till ett gym med speglar precis överallt.

Under 1930-talet reste faster Signe varje sommar till Berlin. Nu efteråt har jag insett att här hade hon en uppvaktande kavaljer. Efter varje resa behövde hon ett stadsbud för att komma från tåget till bostaden. Bagaget bestod utöver en sliten resväska en trälåda med elegant porslin. Det jag har kvar är tekoppar med guldränder och handmålade assietter.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En dag under sommaren 1941 suckade pappa fram ord om att faster Signe hade visat sympatier för Adolf Hitler. Det vackra porslinet skulle hon ha köpt billigt av en judisk familj. Någon klarhet i detta fick jag aldrig.

Faster Signe var märklig på ett helt annat sätt. Hon hade aldrig som barn fått hjälpa till i köket och det enda hon kunde laga till var en kopp te. Hembiträdena avlöste varandra fram till den dag då hon fick en hjärnblödning som förlamade henne. I samband med detta förlorade hon talförmågan.

Det kunde vara jobbigt att hälsa på faster Signe på sjukhemmet. Allt jag tog med till henne var fel och då höjde hon pekfingret och ville slå med den på mina händer. En dag kom jag med några bitar hembakad sockerkaka. I ursinne slängde hon dem på golvet, tog tag i mitt mörka hår och drog i det. Hon hade svårt att röra vid mina armar och gjorde samtidigt ett tafatt försök att göra en hitlerhälsning.

Detta var sista gången jag träffade faster Signe. Hon avled våren 1958.

För ett par veckor sedan fick jag ett meddelande här på facebook. Det kom från en för mig helt okänd judisk kvinna i min egen ålder. Hon hade listat ut mitt flicknamn och förstått att jag var släkt med hennes folkskollärarinna. Faster Signe hade bråkat med henne för att hon var befriad från skolans morgonandakter. Hon brukade ha sällskap till skolan med andra flickor. Medan andakten pågick brukade hon stå vid fönstret och läsa någon rolig bok. En gång hade faster Signe med våld försökt släpa in henne i klassrummet. Hon slet sig loss, rusade till överläraren. Resultatet blev att hon fick byta klass.

Vem var faster Signes tyske älskare? Det enda vi vet är att hon någon gång under kriget eldade upp brev i köksspisen. Stupade mannen hon älskade på Östfronten?

Linnehanddukar från 1950-talet

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ibland känns ensamheten påfrestande. Minnen kommer framkrypande både ur hjärnan och ur lådor och skåp. Detta har jag i dagarna varit med om. Alla kökshanddukar i lådan vid arbetsbänken låg i smutskorgen och jag hade inte tillräckligt mycket lortigt för att köra tvättmaskinen. Det måste bli en inventering av linneskåpet en trappa upp.

 

Det var flera år sedan jag röjde i skåpet. Nu blev jag imponerad av mig själv. Det mesta låg i prydliga högar och hyllorna kan platsa i TV-programmet ”Vem bor här?” Längst ner låg ljusblå och ljust gula linnehanddukar avsedda att användas efter ett toalettbesök. Det är ungefär 40 år sedan jag använde dem sist.

 

Jag gifte mig hösten 1956 och pluggade samtidigt på universitet i Göteborg. Jag kom från en strikt borgerlig familj med regler, som hörde hemma från sekelskiftet 1900. Dir hörde att före vigseln brudens moder skulle bjuda i sina väninnor att titta på det mycket stora linneskåpet. Alla band på örngotten skulle vara krusade. En tant gav mig en krustång i lysningspresent. Tyvärr har jag inte kvar den.

Broderade örngott i klumpsöm var inget som passade ihop med tentamensläsning. Det blev en kompromiss med linnehanddukar och Ö I stjälkstygn. De spanande tanterna förstod ingenting. De kom hem och såg med en nedlåtande min på mitt skrivbord. Här fanns travar med böcker, anteckningar och en räknesticka. Nål och tråd lyste med sin frånvaro.

 

Jag gifte in mig i en helt annan miljö. Min make David hade vuxit upp på ett torp i Småland och kämpat sig fram i livet med hjälp av otaliga hermodsbrev. Nu var han civilingenjör och upplevdes som ett hot från det gamla och fina Göteborg. En uppkomling, som begärde en plats i solen, kunde med sina annorlunda kunskaper vara en tillgång i svensk industri men ett hot i de gamla förnäma släkterna. När jag stötte samman med mina gamla kamrater från flickskolan kände jag mig utanför. Jag hade gift ner mig,

 

Mina svägerskor hade inget otroligt stort linneskåp och ingen krustång för lakansband. Jag hängde upp linnehanddukarna vid toaletten när de kom på besök. Då fick jag frågor varför de skulle torka händerna på en bordduk.

 

Handdukarna får ligga kvar i skåpet och vänta på att någon blir intresserad av att överta dem. Numera använder jag bara frottéhanddukar.

 

Den svenske Andrews väg bort från fattigdomen

Bild (66)

Den svenske Andrew från södra Bohuslän skrev i slutet av 1800-talet en rad brev till sin brorson Eskil i Göteborg. Han var då ganska förmögen och rädd för att det röda kriget skulle bryta ut i arbetarstaden Chicago. Hans hatobjekt var Eugene Debs från grannstaten Indiana. Denne man hade i de tidiga tonåren börjat arbeta som eldare på lokomotiven. Det var ett tungt och farligt jobb och det kunde hända att lokomotivet exploderade. Därför hade han startat en fackförening för eldare och ingenjörer på järnvägen. Om inte anställningsvillkoren blev bättre tvekande han inte att se till att det blev strejk. Detta ansåg Andrew var mycket oamerikanskt. Själv hade han på egen hand byggt upp en förmögenhet.

 

Efter dessa inledningsord började han skildra sitt liv. Han hade tagit alla jobb han kunde få.  arbetat hårt och skadat sin högra hand. Nu ville han skildra sitt liv för brorsonen Eskil i Göteborg. Amdrew var en författarbegåvning som lät fantasin fylla ut minnesluckor.

 

Andrew tog alla byggnadsarbeten han kunde få. I början av det nordamerikanska inbördeskriget fick han ett välbetalt arbete som gick ut på att bygga broar åt den nordstaternas armé. Dessa män kallades för konstruktörer och i gruppen fanns många skandinaver. Denna trupp fick fara i en godsvagn till floden. Maten var ganska god och arbetet kunde vara tungt. När nordstaternas armé drog sig tillbaka blev maten betydligt sämre och det hände att kocken samlade in råttspillning och la den i soppan.

 

Nordstaternas soldater drog sig tillbaka och lämnade konstruktörerna utan vapen i ett läger. På natten kom sydstaternas soldater stormande och tog alla till fånga. Soldaterna var hungriga och saknade hela kläder. Alla tvingades att öppna sina väskor och soldaterna tog både mat och kläder. Någon mat i detta fångläger fick de inte.

 

En natt rymde fångvaktarna eftersom de förstod att soldaterna från den norra armén tänkte gå till anfall. Efter diskussioner beslöt sig fångarna för att rymma så snart det blev ljust.

 

Nu gällde det att inte villa bort sig utan försöka lyssna efter ljud. På vägen stötte de på ett märkligt följe. Först kom en vagn dragen av en mager häst och en mulåsna. Kusken var en negerslav och han var tillsammans med sin familj på väg mot nordstaterna. Efter kom en ko och på den låg en trasig madrass som herrsadel. Ryttarinnan red som en man. I madrassen var fyra hål urklippta och ur dessa tittade små svarta huvuden. Sist i tåget traskade två äldre barn och de vallade ett par får och getter. När dessa förrymda slavar insåg att de hade stött på konstruktörer från nordstaterna bjöd de på mat.

 

Andrew hade svårt att samla tankarna. Kriget hade varit mycket otäckt. Flera av hans kamrater hade stupat och han hade fått gräva mängder av gravar. När freden äntligen kom reste han tillbaka till Chicago.

 

När kriget var slut kom nya problem. Var skulle de frigivna slavarna hitta arbete? Vad kunde en före detta slav? Gick det att lita på en neger?  Kunde en neger fälla träd i staterna Michigan och Ohio? Skogsägarna skakade på huvudena. Det var svenskar de ville ha för dessa många gånger farliga arbeten.

 

Chicago var en kåkstad, som vuxit upp på ett sumpigt område. Här fanns flera små fabriker, som byggde på hantverk. Dit hörde bland annat konsten att blåsa glas. Andrew stannade bara några dagar i den smutsiga och stinkande staden. De bäst betalda jobben fanns som skogshuggare i Michigan.  Det var dit han flyttade.

 

Natten den 9 oktober 1871 lystes natthimlen upp av ett intensivt ljus, som syntes både i Michigan och I Wisconsin, där brodern Theodor bodde. Alla förstod vad det var frågan om. Kåkstaden Chicago brann. Theodor hade utbildat sig till snickare. Han visste att så snart elden var släkt skulle staden byggas upp igen. Har fanns det jobb. Brodern Andrew tänkte likadant. Knepigare var det för brodern Samuel, som var en av Chicagos skräddare. Han och andra svenskar behövde hjälp med mat och husrum.

 

Nu gällde det att förklara hur branden hade uppstått. Naturligtvis ville Gud straffa ett syndfullt folk och hade därför låtit en meteorit slå ner i staden. Förklaringen var mycket enklare. En fattig irländsk kvinna bodde tillsammans med sin magra ko i en kåk. En kväll hade hon tänt ett ljus för att söka värme bredvid kon. Hon hade snubblat och sedan började allt brinna. På natten började det regna och stadens dåliga gator förvandlades till lervälling. På morgonen blev borgmästaren orolig. Han kallade in trupper och soldater patrullerade gatorna.

 

Svenskar i hela USA skänkte pengar till sina landsmän i den drabbade staden. Nu skulle en ny stad i sten byggas upp. Detta kom att kallas för Fågel Fenix.

Andrew från Chicagos brev

Bild (66)

I mitt fotoarkiv har jag en bild av Andrew, född år 1835, och som senare i livet bosatte sig i Chicago. Han ändrade i USA sitt namn till Andrew.  Han var äldst av sju bröder och alla utom den yngste Anton följde i hans spår. Ingen av dessa pojkar ville bo på landsbygden. Det var storstadens myller av folk som lockade.  Till denna storstad sökte sig senare hans yngre bröder. När köpt en ny kostym sökte de upp en fotograf och skickade bilden till släkten i hemlandet.

Andrew från Kolstorp var en av de första från sin bygd som sökte sin lycka i USA. I min familj ansåg de flesta att han var en hjälte, som hade börjat som småtjuv i Göteborg, kommit över till USA med falska papper och där skrapat ihop en förmögenhet. År 1894 tog min farbror Eskil kontakt med. honom. Kanske önskade han att släkten i USA skulle skicka pengar till honom. Pappa seminarielärare Anton Freemans lön räckte dåligt till. Hans hem hade blivit samlingsplats för musiker och konstnärer.  Man åt ärtsoppa och drack punsch och säkert blev det många gånger mer punsch än soppa. Hustru Amanda spelade piano. Ibland var barnens soppa så tunn att alla som fick mer än fem ärter kunde känna sig privilegierade. Gästerna fick godbitarna från fläsket.

 

Andrew bodde i Chicago som de flesta svenskar på den norra sidan av Chicago. Det var ofta villor med en liten trädgård och en terrass utanför ytterdörren. I brevet berättade jan att det gick bra för bröderna. Theodor hade öppnat sin andra speceriaffär och kunderna kom strömmande.

 

Den dag Andrew skrev sitt första brev till Eskil kände han oro i luften. Chicago hade drabbats av ett inbördeskrig och Andrew var osäker på om postvagnen fortfarande rullade. Allt detta berodde på en strejk i Pullmans sovvagnsfabrik, som låg på den södra sidan. Lugnet från sommaren innan var nu ett minne.

 

Sommaren 1893 var det en världsutställning med industriprodukter och konst från Europa. Bröderna i Chicago samlade ihop pengar till en biljett till lillebror Anton i Göteborg. Svenskarna var populära, de arbetade och lärde sig engelska. De gjorde allt för att bli goda amerikanare och hyllade Abraham Lincoln som sin president.

 

Anton var fascinerad och bländad av detta överflöd. Släkten hade lyckats och han ställde frågor om han inte skulle få det bättre i Chicago än i Göteborg.  Svägerskorna snörpte på munnen. De hade aldrig träffat Amanda men genom sladdret fått veta att hon då och då både skrev och talade nedsättande om släkten. Det sista syns tydligt i de bred hon skrev till sina bröder i Boston. Anton stannade kvar i Göteborg.

 

Anton var inte roas av politik eller ekonomi. Han hade drömmar om att bli lika berömd som Anders Zorn, som hade fått ställa ut några tavlor på världsutställningen.

 

Under ytan på världsutställningen kokade oron. De goda tiderna när järnvågarna byggdes var över och nu började det bli ont om arbeten. Det hade också kommit en ny invandrargrupp med ett annat sätt att uttrycka sig. Det var judar från Ungern. Flera av dem hade med sig socialistisk litteratur och de var inte främmande för att engagera sig politiskt.  Det fanns en annan oroshärd. Det var tyska politiska flyktingar, som hade tvingats lämna sina hem på grund av att kejsar Wilhelm i Tyskland var rädd för socialister.  De hade fört med sig tankar om att bilda fackföreningar vars första mål var att införa åtta timmars arbetsdag för industriarbetare. De var heller inte främmande för att en vit arbetare skulle få högre lön än en svart. Det låg i de svartas natur att vara opålitliga.

 

Det stora företaget i Chicago var Pullmans sovvagnsfabrik. Nu fanns det järnvägslinjer från kust till kust och det var bekvämt att åka på natten. Den stora fabriken låg i södra Chicago och här fanns bostäder för arbetarna. Många arbetare hade stora familjer och under de gyllene åren behövde inte arbetarna betala hyra för sin bostad.  Ägaren av fabriken hade lånat pengar för att kunna bygga anläggningen med tillhörande personalbostäder. I kontrakten stod det att räntan på pengarna skulle vara 30%. Det tillverkades eleganta vagnar och också vagnar för vanligt folk. Här saknades det vatten och sängplatserna var mycket dåliga. Redan efter den första natten stank det i vagnarna, de resande hoppade av tåget och började kräva pengarna tillbaka. Samtidigt krävde långivarna att få tillbaka sina pengar.

 

Hos Pullman tillverkades olika sorter av vagnar. I de elegantaste fanns det både bibliotek och restaurang. Dessutom tillverkades det sovvagnar för alla om sökte sig västerut för att vaska fram guld. Här saknades det mesta och vagnarna gick inte att städa. Resultatet blev att ingen åkte i dessa vagnar och de gick inte att sälja.

 

Georg Pullman tog ett drastiskt beslut. Arbetarna hade gratis bostad och två gånger i månaden delades lönen ut. Den var 9.07 dollar. År 1894 var det inte tal om gratis bostad och hyran fastställdes till 9 dollar. Kvar för familjen att leva på var 7 cent. Till och med de konservativa tidningarna var upprörda. Detta var värre än på slaveriets dagar i sydstaterna.

 

Det blev vild strejk. Arbetarna rusade till järnvägen och slog sönder alla pullvagnvagnar de hittade. För att verkligen visa sin makt gav de sig på postvagnarna. Nu skulle Chicago bli helt isolerad. Det kom tåg lastade med livsmedel från landsbygden. Hungriga arbetare upptäckte detta och plundrade tågen. Fotografen av bilden är okänd.

Bild (65) strjk

 

Georg Pullman tog genast kontakt med president Grover Cleveland, som kallade in Nationalgardet. Soldaterna fick i uppgift att slå ner upproret. Hur många som dödades framgår inte, bara att Georg Pullman insåg att han inte kunde stanna kvar i Chicago. Han flydde ut till landsbygden och återvände först som död till Chicago. När upproret lagt sig sammanträdde en domstol.  Det var politisk rättegång och i den dömdes fackföreningens ledare till fängelsestraff.

 

Längre än så kom inte Andrew i sitt skrivande. Han gjorde ett uppehåll och tittade på sin högerhand Någon gång under ungdomsåren hade han skadat handen och den hade aldrig blivet helt återställd.  Han skrev och åren gled samman för honom. När bröderna senare fått veta vad han skrivit till brorsonen fick Eskil ett brev från den framgångsrike Theodor. Andrew var författare och hans skildring av livet hade ingenting ned den bistra verkligheten att göra.

Litteratur : William Cahn. A pictural history of American labor ISBN 0-156-172046