Spåren av Gustav III i Brännkyrka socken

gustaviii skepsbron

På Skeppsbrokajen nedanför Slottet reser sig Gustav III upp ur en sockel. Statyn avtäcktes den 14 januari 1808 och är gjuten i brons efter en förlaga av Johan Tobias Sergel. Jag har stått flera gånger framför denna staty tillsammans med studiecirkeldeltagare och berättat om Gustav III och hans brinnande intresse för teater. Längst upp i Slottsbacken på vänster sida av obelisken nedifrån sett låg Stora Bollhuset, som var en föregångare till Operan. Brandmyndigheterna i Stockholm bedömde att risken för att en eldsvåda skulle bryta ut var mycket stor. Detta var anledningen till att efter mordet på Gustav III revs teatern. När jag berättar om detta brukar mina åhörare känna en strålglans från det sena 1700-talet.

Det vilar inget skimmer från Gustav III´s dagar i Hägersten. Det år osäkert om han någon gång besökte området. Däremot kom kungens yngre bror Fredrik Adolf en gång på besök till Årstafrun och hans namnsdag firades regelbundet på Årsta. Några anteckningar om Gustav III´s krig mot Ryssland i slutet av 1880-talet skrev aldrig Årstafrun ner i sin dagbok.

 

Prästen Carl Molin i Brännkyrka kunde inte undgå att märka kriget. Drängar, som skulle ut i kriget, måste förberedas för detta genom att ta emot Herrens heliga nattvard. I hans församling växte det plötsligt upp en liten militärförläggning i Vinterviken.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är något visst med Vintervikens glittrande vatten, dalgången fram mot sjön Trekanten och dess historia. I området finns spår av de sista hundrafemtio årens verksamhet både när det gäller krigsförberedelser och fredlig verksamhet. Det går att spåra mycket av detta i Brännkyrka sockens husförhörslängder. Den första från 1772 skildrar Vinterviken som en nästan folktom dalgång. Det dröjde drygt tio år innan militären insåg att här gick det att samla soldater. På vårarna porlade bäckar ner från bergsluttningarna. Här fanns möjligheter att gräva brunnar och då fram dricksvatten.

 

I mars 1788 beslöt sig Gustav III för att starta ett krig mot Ryssland. Han blev avrådd från detta av sin gode vän sjöofficer Carl August Ehrensvärd. Den svenska flottan var i dåligt skick och måste rustas upp och manskap behövde tid för träning. Det måste finnas säkra vägar att få fram mat och varma kläder till matroser i krigszonen. Sjövägarna borde undersökas innan det var dags att starta ett krig. Dessutom måste armén få tid för förberedelser. Gustav III lyssnade inte och på våren inleddes mobiliseringen. Detta kom att innebära att armén i Vinterviken byggde tillfälliga bostäder för soldater, som till sommaren skulle skickas över till Finland. Varifrån dessa soldater kom finns inte antecknat i husförhörslängden.
I Vintervikens grannfastigheten Blommensberg bodde vid denna tid fru Hallerström med sonen Ulrik och dottern Anna. Nu insåg hon att soldater brukar vara törstiga och inrättade en liten krog, som fick namnet Jungfrudansen. Tydligen kom soldaterna strömmande och fru Hallerström anställde flera pigor. Efter det att soldaterna tågat bort kom det inga kunder till krogen och hon la ner den och flyttade. Vart familjen och pigorna sedan tog vägen är det ingen som vet.

 

Prästen Carl Molin visste att det hörde till hans arbetsuppgifter att förbereda soldaterna för kriget. Deras marsch mot kriget gick från Vinterviken till Brännkyrka kyrka för att delta i en nattvardsgudstjänst. Carl Michael Bellman har i epistel nummer 49 skildrat trakten kring Brännkyrka kyrka som ett landskap fyllt av vanvårdade åkrar och pölar med gyttja. Husen var ruttna och utan rödmålade grindar. Vi vet inte vad soldaterna tänkte när de marscherade bort från kyrkan för att stiga på ett fartyg på väg till det väntade kriget. Var detta ett fosterland värt att försvara?

 

Allt blev precis så besvärligt som Ehrensvärd hade förutsagt. Den ryska flottan var i gott skick och blockerade hammarna i Finland. Livsmedel och förnödenheter kom aldrig fram och Ehrensvärd skrev senare att soldaterna i Finland möttes av sex veckors svält.

 

Under krigets första halvår pågick ryska intriger i Stockholm. Det ryska sändebudet uppmuntrade en skara utvalda adelsmän att resa en upprorsfana mot Gustav III. Allt var mycket hemligt och det är svårt att nu få riktig insyn i vad som hände. Kriget slutade med framgångar för den svenska flottan och år 1789 kom freden. För Sveriges del innebar det att samma gränser mot Ryssland gällde som tidigare, men att landet förlorat många arbetsföra män och att ekonomin blivit betydligt sämre.

 

Gustav III hade själv som ung aldrig deltagit i något krig. Han var kungen som älskade antiken och teater. Hans föreställde sig fred som en dyster tidsperiod med ett kraftlöst folk. Ett krig härdade människor, alla lärde sig att överleva umbärande och smärtor. Däremot genomsyrade lättja fredens samhälle.

 

Gustav III hade ingen förmåga att spana in i framtiden. Kriget mot Ryssland hade inte stärkt folket. I Brännkyrka socken hade många förlorat livsgnistan, Pigor och drängar bytte arbete nästan varje höst och de större gårdarna fick ofta nya ägare. Tegar med tistlar och törne odlades inte upp och sankmarker dikades ut först i mitten av 1800-talet.

 

Fattighjon auktionerades ut och de som krävde minst betalning fick ta hand om de utslagna. Nu kom en ny typ av fattighjon in i bilden. De kunde läsa och redogöra för katekesen, vilket sällan den mottagande torparen kunde. Hur de hade levt före kriget framgår inte av husförhörslängden.

 
Bilden på Gustav III´s staty har jag hittat på nätet. Fotograf Oleg Yunakov.
Litteratur utöver husförhörslängder och Fredmans epistlar
Leif Landén : Gustav III ISBN 91-46-21000-8
Gustav III – en konstbok från Nationalmuseum ISBN 91-29-50719-9

Carl Michael Bellman och husförhörslängderna i Brännkyrka socken

Carl_Michael_Bellman,_portrayed_by_Per_Krafft_1779

Att läsa Brännkyrka sockens husförhörslängder är som att titta genom ett litet nyckelhål rakt in i en förgången tid. Den första längden började föras år 1772 av komminister Carl Molin, som precis som Carl Michael Bellman umgicks med Årstafrun Märta Helena Reenstierna. Skalden har i ett par epistlar skildrat miljön och krogarna runt Mälarens stränder och vid husförhören försökte prästen få en uppfattning av livet på krogarna. Det var långt ifrån säkert att han fick kontakt med alla på krogen. Årstafrun har ett par gånger konstaterat att folk smet undan när det blev husförhör.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Epistel nummer 47 kan ses som en detaljerad skildring av vägen från Brännkyrka kyrka till nuvarande Fruktparken. Här låg krogen och värdshuset Nybohov.Någon på krogen Wismar hade avlidit och där skulle vännerna samlas. Författaren måste flänga från Brännkyrka för att komma i tid. Han startade hos klockaren när kyrkklockan slog tio. Dagen började med att klockaren smordes med fem supar och därpå gav sig författaren iväg till Nybohov. Det var klar sensommardag med en bitande kall nordanvind. Vägen var sumpig och på åkrarna växte enbart tistel och törne. Skogen var gles och det gick att se rakt igenom den. Herrgårdarna var ruttna och det fanns inga rödmålade grindar. Denna bygd hade inte återhämtat sig efter stora ofreden, som var de år när i början av 1700-talet när vårt land kämpade mot Ryssland. Vid slaget i Poltava 1709 fördes den svenska armén som fångar till Ryssland och många avled under fångenskapen och kom aldrig hem till gården. Ödegårdar fanns överallt på den svenska landsbygden och det dröjde in på 1800-talet tills dessa åkrar odlades upp.

 

Framme vid Nybohov fortsatte författaren fram till Mollbergs hus Grönlund på Södermalm Här fick han sällskap med männen, som var på väg i en glatt målad vagn med trasiga hjul till sterbhuset. I vagnen satt en stor grupp soldater. De hade med sig en matsäckskorg fylld med spenat, kålrötter och finkelbrännvin.Episoderna i denna epistel berättar mycket om Brännkyrka socken och hur besvärligt det var för prästen att ge sig ut på husförhör. Som regel var det husförhör före det att vårbruket började och efter det att skörden på hösten var bärgad. Den första husförhörslängder visar att Carl Molin var osäker på vad han skulle anteckna. På Årsta var det lätt. Herrskapet och tjänstefolket ställde upp och fick visa om de kunde läsa och kände till de tio budorden. Här besökte de flesta de fåtaliga nattvardsgudstjänster som fanns i kyrkan.

 

Troligtvis klev Carl Molin in på Nybohovs värdshus och pratade med krögaren Jonas Gyllenström och konstaterade att både han och hustrun hade bristfälliga kunskaper när det gällde att läsa. Här fanns en piga, som hade en flock barn runt omkring sig. Ingen visste hur gamla barnen var och vad de hade för namn. Här tittade Carl Molin rakt in i fattigdomen.

Gröndal A, sid. 038, framsida

GRÅARK Gröndal A, sid. 038, framsida Bild med text om Ekensberg, Gröndal och dess omnejd. Villastäder. Artiklar FOTOGRAF/UPPHOV: Stockholms stadsmuseum, Sweden

Det var något bättre ute på Ekensberg. Sjökrogen låg på sluttningen ner mot Mälaren och den var byggd av tegel. Någon krogverksamhet fanns inte och här bodde en före detta soldat och hans hustru med två barn. Riktigt hur gamla barnen var visste inte föräldrarna. De hade tidigare bott på Klubben och nyligen flyttat till Ekensberg.

 

Carl Michael Bellman passerade Ekenbergs krog en sommarmorgon 1769 ock beskrev detta i epistel nummer 48. Folk var vakna och gick runt på stranden och trallade medan andra spelade med käglor. I en lövsal satt några busar och drack finkel. De somnade snart och snarkningarna dånade över sjön.

 

Tiderna ändrades snabbt på 1770-talet. Tidigare hade somrarna varit varma och det hade gått att odla spannmål i delar av Norrland. 1770-talet blev ett kyligt årtionde och skördarna slog ofta fel. Det är något av detta som märks i skildringarna av Ekensberg.

 

Carl Molin var privilegierad. Det hände att Årstafrun skickade en dräng till honom med nyfångade braxar. Carl Molin var ungkarl och hade tjänstefolk och detta var ett välkommet tillskott till hans lön.

 

Carl Molin kunde ställas inför oväntade uppgifter. Dit hörde att avgöra om hästkött gick att äta. Den 30 november år 1798 hade Årstafrun fått en stor häststek och beslöt sig för att ställa till kalas för 30 gäster. Om detta skulle gå att genomföra måst hon först fråga gästerna om de kunde tänka sig att äta detta kött. Alla utom två tackade ja till kalaset. För Carl Molin var det självklart att äta hästkött. Det serverades också fläsk, kål och riskakor. Brännvin saknades inte och prästen gick inte hem förrän vid midnatt.

Porträttet av Carl Michael Bellman målades år 1779 av per Kraft.

Bilden på Ekensbergs krog är ett träsnitt från 1800-talet.

Litteratur utöver Husförhörslängderna och Fredmans epistlar

Årstafruns dagbok del I 1793-1839

Norstedts Sveriges Historia !721- 1830 ISBN 978.91-1-302441–7

 

Släkten Aminoff på Slättens gård

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det händer att jag får frågor om Slättens gård och det långa röda huset. Då får jag förklara att det är en gammal arbetarlänga, som nu har renoverats. Flera tycker att det är märkligt att en gård med huvudbyggnad, arbetarlänga och ett stort förvaringshus har fått stå kvar. 1860-talets strävsamma husmor Sofia Aminoff skulle säkert inte känna igen sig. Hon flyttade in som nygift på gården år 1865 och då var hon 19 år gammal. Hennes make sjökaptenen Wimmerstedt från Kalmar var gissningsvis aldrig hemma. Familjen arrenderade gården av änkefru Råfeldt, som varit gift med en sjöofficer. Något år efter vigseln bosatte sig Sofias äldre bror Knut Axel på gården. Han studerade på Karlberg för att bli sjökapten för ångbåtarna på Mälaren. På gården var hav, båtar och navigation männens samtalsämne.

 

Husmor Sofia beslöt sig för att satsa djärvt. Ångbåtstrafiken på Mälaren hade fört med sig att sommargäster sökte sig till stränderna, där de antingen hyrde en bostad eller som familjen Limnell byggde en egen stuga. Här fanns en marknad för grönsaker, bär och frukt. Nu anställdes två trädgårdsmästare och som mest bodde det ungefär 50 personer på Slättens gård.

 

Släkten Aminoff var en stor militärsläkt med tre grenar, en i vårt land och två i Finland. Den svenska medelklassen hade i Fänrik Ståls sägner, författad av Johan Ludvig Runeberg, med beundran läst dikten om fältmarskalk Aminoffs insatser i kriget mot Ryssland 1809. I dikten Fältmarskalken låter författaren en av de underställda officerarna göra en jämförelse mellan fältmarskalken och kung Gustav IV Adolf:
”Du har hjärta, han har mage
Du vet dö och han vet att äta.”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mitt intryck är att husmor Sofia kände sig ganska ensam på Slättens gård. Grannen Fredrika Limnell hade hon inte mycket gemensamt med. Husmor Sofia var lika gamma som Fredrikas son Wilhelm, som nu studerade i Uppsala. Fredrika Limnell var förmögen och hade ett stort umgänge. Själv var Sofia trots sitt adelskap en vanlig bondhustru, som måste se till att ekonomin gick ihop.

 

Ett år i april hyrdes några rum ut till en ambulerande folkskola och en ogift lärarinna flyttade in. Prästen kom på husförhör och konstaterade att barnen lärde sig läsa och att lärarinnan kunde sin katekes. Prästen fick också en pratstund med husmor Sofia. Hon hade inga svårigheter att läsa en okänd text, men när det gällde katekesen var hon osäker. Katekesrabbel var ingenting som låg för husmor Sofia.

Vi vet ingenting om husmor Sofia var intresserad av debatterna om skarpskyttekåren, frihandeln och den begynnande fredsrörelsen. Skarpskyttarna var en grupp män, som hyllade stormaktstidens krigare och hade som målsättning att det i varje socken borde finnas en frivilligkår. Dessa män måste vara villiga att delta i ett krig för att rycka tillbaka Finland från Ryssland. Fredsrörelsen hade helt andra tankar. Krig gav bara upphov till umbärande för folken, nedtrampade åkrar och familjer med män, som hade stupat i kriget. En fortsättning på dessa åsikter var att handelsutbytet med Ryssland måste utvidgas och att det borde importeras tullfria livsmedel från Ryssland och de baltiska staterna.

 

Det fanns ångbåtsdrömmar. År 1837 startades en ångbåtslinje mellan Stockholm och Sankt Petersburg med båtbyte i Åbo. Nu blev det lätt att söka arbete i Ryssland och bland de första som beslöt sig för att pröva lyckan i Sankt Petersburg var Emanuel Nobel, en sångerska och en balettdansör. Alla dessa tre lyckades bra och detta gav mersmak.

 

År 1868 blev ett katastrofår, som inleddes med bitande nordanvindar och en sen vår. Medeltemperaturen i Stockholm i månaden maj var 4.7 grader Celsius. Bärbuskar och träd dog av kölden och det var omöjligt att så grönsaksfröer. Husmor Sofia tvingades att avskeda en av trädgårdsmästarna. Hennes mor blev änka och bosatte sig på Slättens gård och brodern Knut Axel var klar med sin kaptensexamen och förde nu befälet på två ångbåtar, som trafikerade olika bryggor vid Mälaren.

 

Prästen kom och höll husförhör. Till hans uppgifter hörde att förhindra fattigdom och därför se till att alla om möjligt hade att arbete. När han satt framför en grupp drängar och trädgårdsarbetare frågade han om de hade några framtidsplaner. En an drängarna fattade mod och förklarade att kapten Aminoff hade pratat med dem och uppmuntrat alla att söka arbete på någon ångbåt. Om detta skedde vet vi inte.

 

Åren gick och pigor kom, stannade ett år och flyttade sedan vidare. Tidigare hade både pigor och drängar stannat flera år på Slättens gård och kanske hade de försökt att lära sig läsa ordentligt. Mitt intryck är att vantrivseln hade flyttat in i gården och att husmor Sofia höll på att ge upp. Den stora förändringen kom år 1877 när kapten Aminoff gifte sig. Han hade tydligen flera gånger åkte med ångbåten till Sankt Petersburg och där umgåtts med män, som byggde upp den ryska örlogsflottan. Dit hörde den franske ingenjören Pierre Marie Fouqué och hans svenska hustru. Paret hade tonårsdottern Marguerite och den svenske kaptenen ansågs som ett passande parti. Paret gifte sig år 1877 och bosatte sig i Katarina församling.

 

Det dröjde några år och sedan insåg husmor Sofia att hon och hennes make klarade av att livnära sig på hans lön. De var barnlösa. Paret flyttade in till Stockholm där Sofia avled i slutet av 1890-talet. Hennes make överlevde henne i knappt tio år.

 

Litteratur
Husförhörslängder för Brännkyrka socken, Riksarkivets nätupplaga. Nätupplagan av släktens Aminoffs ättetavla
Norstedts Sveriges Historia 1830-1920 ISBN 978-91-1-302442-4
Bengt Jangfeldt : Svenska vägar till Sankt Petersburg ISBN 91-46-17209-2
För att få fram stämningen av läsningen av Fänrik Ståhls sägner har jag fotograferat ett uppslag av praktupplagan av Fänriks Ståls Sägner från år 1900 Boken är större än A4 och tar upp hälften av mitt lilla köksbord. Illustrationerna är gjorda av Albert Edelfelt.

Slättens gård under köldens årtionde på 1860-talet

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är märkligt att stå framför huvudbyggnaden till Slättens gård och fundera över alla byggnader, som fanns runt gården i mitten av 1860-talet. Då var Slättens gård känd för sina trädgårdsprodukter och också för ett jordbruk med stall och ladugård. Här bodde ungefär 50 personer i alla åldrar och vart femte år kom prästen för att hålla husförhör.

 

Husförhörslängderna lockar med sina snabbskildringar av hur gården såg ut just när prästen kom på besök. Prästen steg in och la inte märke till spinnrockar, nålbindning och vävstolar. Vad såg han och vad frågade han efter som var värt att notera? Hur klarade folket på landsbygden i Stockholms närhet den stränga kylan under 1860-talet? Vårarna kom sent och somrarna var kalla och torra.

 

Det var viktigt att kontrollera att folket kunde de tio bibelorden. som då var en enkel samling lagar. Alla borde också förstå vad det betydde att inte stjäla, inte dräpa och inte begå falskt vittnesbörd mot sin nästa.

 

År 1861 antecknade prästen att Slättens gård ägdes av före detta kommendanten Anton Råfeldt. Det finns anteckningar om honom i andra källor, som skildrar honom som en driftig sjöofficer och kommendant på Nya Varvet i Göteborg. Efter freden efter kriget på Krim den 30 mars 1856 var många övertygade om att Europa skulle bli en fredens världsdel. Den ryska björnen var krossad och i vårt land behövde ingen längre frukta för att den ryska flottan skulle komma seglande och bränna ner Stockholms skärgård. Det var inte alla som trodde på detta. Riksdagen tog ett beslut på att örlogsflottan borde moderniseras och att detta måste finansieras genom att antalet flottenheter minskades. Detta innebar att Västkusten skulle försvaras av den norska flottan och att Nya Varvet utanför Göteborg skulle förvandlas till ett fängelse. Anton Råfeldt kunde få förflyttning till Karlskrona, men han valde att flytta till Stockholm och livnära sig på arrendeinkomsterna från sin ärvda gård Sätra med underliggande gårdar, torp, sommarboställen och krogar.

 

Anton Råfeldt var med om husförhör tillsammans med sin hustru Christina Mannerskantz. Anton Råfeldt hade inga svårigheter att läsa och kunde de tio budorden men inte katekesens förklaringar till dessa. Han förstod vilka regler som gällde. Hustrun kunde med stor möda stava sig igenom en okänd text och hade dåliga kunskaper om de tio budorden och var osäker på hur de skulle tolkas.

 

På gården bodde också demoiselle Serafina Broman född 1827 från Karlskrona. Det framgår inte av husförhörslängden vad hon gjorde på Slättens gård och det troliga är att hon var sällskapsdam åt husets ägarinna. Hoppades hon på äktenskap med den tolv år yngre styrman Carl Hildebrand Wimmerstedt, som också bodde på gården? Han hade utexaminerats från Karlberg och hade goda kunskaper utom när det gällde förklaringarna till katekesen.

 

År 1863 blev förändringarnas år på Slättens gård. Anton Råfeldt avled och hans änka arrenderade ut gården till styrman Wimmerstedt, som nu hade pluggat vidare på Karlberg och blivit kapten. Några månader efter jordfästningen for änkefru Råfeldt tillsammans med kapten Wimmerstedt till nattvard i Brännkyrka kyrka. Vi vet inte vad de samtalade om under färden och troligtvis fick änkefrun veta att kaptenen tänkte gifta sig med Sofia Aminoff. När detta blev känt på gården valde demoiselle Broman att flytta till Stockholm.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Under dessa kalla svältår var det vanligt att barnen dog i mycket späd ålder. Slättens gård var ett undantag. På gården bodde flera drängar och sammanlagt föddes tolv barn och alla överlevde. För att dryga ut inkomsterna hade en drängfamilj ett fosterbarn och en annan ett barn från Stora Barnhuset i Stockholm.

 

Mitt intryck av att ha läst husförhörslängderna är att Sofia Aminoff var en mycket duktig kvinna, som inte drog sig för att hugga i. Änkefru Råfeldt hade flyttat till Stockholm och det var dags för nytänkande och på alla sätt försöka överleva de långa vintrarna. Hon hittade en inkomstkälla och det var att ta emot betalande gäster. Nu kom den läskunniga demoiselle Agda Sjöblomh från Visby. Demoiselle levde upp när det blev husförhör. Hon kunde sin katekes och visste vad det innebar att bära falskt vittnesbörd mot sin nästa.

 

Av allt att döma var demoiselle en fordrande dam. Plötsligt anställdes pigor och vissa år var de nio stycken. Sofia Aminoffs bror Knut Axel bodde tidvis på gården. Han var utbildad sjökapten med specialitet att föra befäl över ångbåtar och arbetade för ett rederi, som hade specialiserat sig på ångbåtslinjerna i Mälaren.

 

Trots kylan sökte förmögna stockholmare sig till sommarnöjen mellan Ekensberg och Fittja. Nu satsade Sofia Aminoff stort och anställde två trädgårdsmästare. Färska grönsaker, bär och frukt skulle säkert gå att sälja till sommargästerna.

 

Tydligen gick affärerna ganska bra fram till våren 1867. Detta år svepte bitande snöstormar från Nordpolen ner över landet och de ville inte släppa taget. I maj var dygnsmedeltemperaturen i Stockholm 4.7 grader Celsius. Nu kom fattigdomen smygande och i Norrland frös människor ihjäl.

 

Enligt gällande bestämmelser hade prästen vid husförhören flera uppgifter. Han skulle inte bara kontrollera läskunnigheten och om folket kände till de tio budorden utan också förhindra att folk blev fattiga. Hur han utförde detta är en spännande historia, som blir mitt ämne för nästa blogg.
Utöver Brännkyrka sockens husförhörslängder och Elgstiernas adelskalender har jag använt mig av Norstedts Sveriges historia 1930 – 1920.

Dalarös husförhörslängder och psalm 621

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det finns mycket att upptäcka i Stockholms närhet och dit hör Dalarö strax intill Nämdöfjärden. Här är man granne med havet, som kan vara brusande, skimrande eller hotfullt. Dalarö lockar inte bara med sin skärgårdsnatur och intressanta minnesmärken utan också med sina gamla husförhörslängder. Den första började föras år 1688, vilket var två år efter det att vårt land fått en ny kyrkolag. Att studera dessa handlingar är att komma in i en annan värld där Bibeln var det enda rättesnöret och där socknens kaplan kontrollerade hur detta efterlevdes.

 

Flera torp på Dalarö lydde under Tyresö slott och där regerade under 1600-talet den företagsamma grevinnan Maria Sofia De la Gardie, som var änka efter en släkting till riksföreståndare Axel Oxenstierna. Hennes mor var Ebba Brahe och hon var yngre syster till drottning Kristinas gunstling Magnus Gabriel De la Gardie.

 

Maria Sofia var i likhet med sin bror religiös och ansåg att på slottets ägor borde det finnas kyrkor för bygdens folk. Hon skänkte pengar så att dalaröborna fick en egen liten träkyrka med tillhörande klockstapel. Kyrkan kunde invigas år 1652. Maria Sofia var mycket driftig och insåg snabbt att det borde finnas fler sätt att tjäna pengar än att enbart odla jorden. Tack vare brevväxling med sina bröder fick hon god inblick i vad som hände på de olika slagfälten. Hären hade stort behov av uniformer och Maria Sofia startade ett väveri i Tyresö. Tygerna syddes sedan upp till uniformer.

 

Tiderna blev bistra med både krig och bitande köld. År 1660 avled Karl X Gustav i Göteborg och hans son var fyra år gammal. Nu sattes det till en förmyndarregering där en av de ledande männen var Magnus Gabriel De la Gardie. Hans sinne för ekonomi var dåligt och hans förslag var ofta ogenomtänkta. Krigen hade kostat pengar och landet hade stora skulder. Det blev förmyndarregeringens uppgift att lösa problemen och Magnus Gabriel drev igenom sitt förslag att vårt land skulle få subsidier från Frankrike och i gengäld ställa sig på Frankrikes sida om det utbröt krig mellan Frankrike och Brandenburg.

 

I december år 1772 blev Karl XI myndig. Han var bara 17 år gammal och beklagade sig senare i livet att hans uppfostran hade varit dålig. Han var inte förberedd på alla svårigheter, som genast skulle möta honom. Dit hörde fördraget med Frankrike. Två år efter kröningen bröt kriget mellan Frankrike och Brandenburg ut och i ett slag nordväst om Berlin blev en förlust för vårt land. Det var ett mindre slag med ganska få döda och sårade soldater. Följden av nederlaget blev katastrofalt på ett helt annat sätt. Sverige var inte längre ett land med en armé i topptrim. Grannländerna insåg genast att ett gyllene tillfälle att krossa Sverige hade uppstått. Den svenske kungen var ung och oerfaren. Det första som hände var att Danmark förklarade krig. Skåne måste lämnas tillbaka till Danmark. När detta hände hade Karl XI hittat goda rådgivare. Den danska hären och den svenska möttes i tre slag i de forna danska landskapen. Här segrade svenskarna- När freden kom 1679 blev det i stort sett inga nya gränser.

 

Karl XI insåg att något måste göras åt landets förvaltning och dåliga ekonomi. År 1680 gjorde han sig själv till envåldshärskare och började utarbeta nya bestämmelser. En av dessa innebar att gästgivargårdarna inte enbart skulle hålla med hästskjuts till den närmaste gästgivargården utan också ansvara för posten. Detta förde med sig nya vinstgivande uppgifter för gästgivargården i Dalarö. Hit kom brev från de baltiska provinserna och varje gång en postbåt kom in fick en kurir rida in till Stockholm och lämna breven. Det blev andra förändringar som ny kyrkolag, ny katekes och slutligen en ny psalmbok 1695.

 

Den nya katekesen och freden märks i husförhörslängderna. Prästen började förhöra folket i katekes och de allra flesta hade tagit till sig mycket av det nya. Kunskaperna om evangelierna var också levande hos befolkningen.

 

Karl XI genomdrev en reduktion med avsikt att förbättra ekonomin. Nu började han kräva tillbaka den jord och de gods, som adeln hade fått som förläningar. Magnus Gabriel De la Gardie drabbades mycket hårt och fick bara behålla en liten del av det ha tidigare hade ägt. Han sökte tröst i kristendomen började skriva religiösa dikter ofta med döden som motiv. En av dessa finns med i vår nuvarande psalmbok och har nummer 621.
”Jag kommer från et brusand hav
På rätta glädjestranden
Min kropp skall läggas ner i grav
Men Gud behåller anden
Ur mörker kommer jag till ljus
Från armod till Guds rika hus
Från oro till god vila.”
Vers 3.

magnus favriel
Målning Anselm von Hulle graverad år 1649

År 1697 avled Karl XI på Stockholms slott och rådet beslöt efter några dagars diskussioner att den unge kronprins Karl skulle förklaras som myndig den dag han fyllde 15 år. Detta skedde den 14 december samma år. Tre år senare var vårt land indraget i flera krig. Katastrofen inträffade i juni år 1709 när den svenska armén togs till fånga i slaget vid Poltava och Karl XII flydde till Turkiet. Nästa dråpslag kom i Fredrikshald när någon sköt en dödlig kula mot Karl XII.

Det märks i husförhörslängderna för Dalarö att folket sökte tröst i Bibeln och katekesen. Kunskaperna och läskunnigheten blev bättre. Sedan kom katastrofen sommaren 1719 när ryssarna kom seglande in och brände ner bygden. De skonade kyrkan och på så sätt undgick kyrkböckerna att förvandlas till aska.

Efter det att ryssarna seglat bort samlade kanske prästen sin församling till psalmsång i kyrkan och att alla då sjöng Magnus Gabriels psalm. Havet var ju en del av deras liv.

Litteratur
Gunnar Wetterberg : Arvid Horn ISBN 91-7353-125-1
Bertil Hedenstierna : Skärgårdsöar och fiskekobbar ISBN 91-518-3533-9

Kyrkoherde Hermonius och hans barnbarn Carl Mikael Bellman

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är något speciellt med Maria Magdalena kyrka. Den har två gånger rest sig ur lågorna. Den första gången var i början av 1500-talet den dag när danskarna kom stormande för att inta Stockholm. Någon respekt för heliga rum hade inte de stridande parterna och kyrkan brändes ner. Den nya stenkyrkan kunde först invigas år 1632. I juli månad år 1759 rasade en eldsvåda på Södermalm och kyrkan skadades mycket svårt och måste byggas upp igen. Det blev en ny stenkyrka och den invigdes fyra år efter branden. Altartavlan ’Herdarnas tillbedjan’ målades av Louis Masreliez och sattes upp år 1800. Då hade församlingens mest kände och mycket stridbare kyrkoherde Michael Hermonius varit död i 52 år. Kyrkoherden har blivit känd på grund av att han blev morfar till Carl Michael Bellman och också för att han förföljde pietisterna i sin församling. Han hörde till ortodoxins förkämpar och önskade se till att endast präster fick göra förklaringar till Bibeln.

 

Församlingens präster började utföra husförhör på 1730-talet under de år Hermonius var kyrkoherde. Vem som räddade kyrkoböckerna när prästgården med tillhörande pastorsexpedition brann ner framgår inte av handlingarna. Däremot syns på de äldsta att det har brunnit och de är en smula vattenskadade.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Michael Hermonius kom till en församling där de allra flesta kunde rabbla utantill samtliga fem huvudstycken i Martin Luthers lilla katekes. Många hade titeln kapten eller sekreterare. I kvarteret Överkikaren vid Södermalmstorg bodde ett fåtal högre tjänstemän och de tillfrågades aldrig. De var inte gifta utan bodde tillsammans med en piga. Dessa pigor var intressanta att förhöra. Om de kunde läsa i bok framgår inte av handlingarna, däremot var de mycket duktiga när det gällde katekesen. Om det fanns barn smusslades dessa undan vid husförhören. Det var mycket vanligt att barnen dog under de första levnadsåren. Vi vet inte vad dessa pigor hade varit med om från den dag de kom in i puberteten och senare blev pigor i de eleganta husen vid Slussen. Om de hade arbetat som humleplockerskor på en krog hade de fått i sig östrogen från humlen och det av inte ovanligt att krogpigorna blev med barn innan de fyllt 14 år.

 

Michael Hermonius valdes år 1731 till kyrkoherde i Maria Magdalena församling och kunde flytta in i en stor prästgård i kyrkogårdens nordöstra hörn. Längre västerut på Hornsgatan och vid kyrkogården låg den stora Dauerska malmgården där den förmögna änkefru Dauer bodde tillsammans med sina tre föräldralösa barnbarn. Hennes dotter hade gift sig med professorn i latinsk poesi och latinsk vältalighet vid Uppsala universitet Johan Arndt Bellman. Båda föräldrarna hade hastigt avlidit och mormor tog hand om de tre barnen. I denna syskonskara var Johan Arndt äldst, född år 1707. Det uppstod tycke mellan Johan Arndt Bellman och kyrkoherdens dotter Chatarina. Paret gifte sig år 1738 och två år senare föddes sonen Carl Michael.

 

Det är mycket vi inte vet något om. Dit hör bland annat Michael Hermonius inställning till kyrktagning. Var hans dotter med om detta efter detta det att hon hade fött barn? Kyrktagningen var en sed, som kristendomen har hämtat både från Tredje Moseboken kapitel 12 och från evangelisten Lukas kapitel 2. En tolkning i Gamla Testamentet var att kvinnorna efter en förlossning skulle befrias från offentliga uppdrag som att hämta vatten i brunnen, att de var orena och fick inte röra vid heliga ting. När den lagstadgade tiden var över skulle de gå till synagogan och lämna både ett brännoffer och ett syndoffer. Detta kom I vårt land att tolkas så att kvinnorna vid ett speciellt altare vid den norra sidan av ingången skulle lämna mat åt församlingens fattiga innan de fick gå fram till altaret och bli befriade från sina synder. I Lukasevangeliet finns ingen hänvisning till syndoffer och orenhet utan tyngdpunkten ligger i skildringen av två seniorer, som i Marias barn ser världens frälsare. Detta blev de mycket tacksamma för och upplevde Guds närhet.

 

Michael Hermonius var effektiv som kyrkoherde. Det fanns alla samhällsklasser i hans församling och något måste göras åt de fattiga, som drev runt på gatorna och stal och tiggde. Han lyckades övertala de styrande i församlingen att bygga ett fattighus. Det uppfördes i hörnet av Brännkyrkagatan och Hornsgatan och kom att ligga mitt emot det Dauerska huset. Det brann ner år 1759 och uppfördes några år senare på samma plats. Min gissning är att offren i samband med kvinnornas kyrktagning spelade stor roll för de fattiga i församlingen.

 

Carl Michael Bellman har enligt tillgänglig litteratur varit mycket fäst vid sin mor. Vi vet inte om han någon gång var närvarande vid någon kyrktagning av modern. Det hörde till att i hemmen läsa bibeln och det mustiga språket i Karl XII’s bibel har inspirerat flera svenska författare och kom att spela en stor roll i Bellmans diktning. Härifrån hämtade han miljön i flera av sina måltidssånger. Joakim uti Babylon och hans vackra hustru Susanna är bara ett exempel på detta.

bibelk12

foto Ulla Weidstam

I de tidiga tonåren hade Carl Mikael Bellman en energisk och krävande lärare i tyska. Han gav sina elever i läxa att skriva översättningar till tyska psalmer. Detta var en uppgift som roade Carl Mikael Bellman. Nu fick han upp ögonen för psalmernas betydelse och började själv skriva psalmer. Den mest gripande handlar om när jungfru Maria i Jerusalems tempel var med om en reningsceremoni efter det att Jesus var född. Detta firas i den svenska kyrkan på söndagen närmast Kyndelsmässodagen den 2 februari.

För fyra år sedan la Andreas Holmgren ut Carl Michael Bellmans psalm om jungfru Marias rening på nätet. Vi vet inte vilken melodi Bellman hade tänkt den skulle sjungas till. Johan Olof Wallin ville inte ta med den i 1819 års psalmbok och det är först de sista åren som intresset för Bellmans religiösa dikter har börjat vakna bland våra kyrkomusiker. Psalmen, som skildrar händelsen i Jerusalems tempel, skulle kunna göras om till ett kyrkospel. Ett utdrag ur den första versen låter jag bli ett smakprov på den dramatik Carl Michael Bellman vill förmedla till kyrkobesökarna.

”Simeon, vad helig syn
Som långt mer än världen gäller
Då med ögonen emot skyn
Du i andakt tårar fäller.”

Inspirationskällor har varit ”Bellmans morfar” av Arvid Stålhane i Sankt Eriks Årsbok år 1945 och Norsteds Sveriges Historia 1721 – 1830.

 

Liljeholmens värdshus och Årstafrun

liljeholmens_värdshus,_vykort

För många vilar det en sidenprasslande idyll över orden ett värdshus med anor från Carl Michael Bellmans tid. Några drömmer sig tillbaka till sommardagar då söta flickor gick runt och vallade får vid Årstavikens stränder. Man tittar på en kopia av ett vykort från år 1908. Värdshuset är stort och den främre delen är nymålad i gult. Så här pampigt var inte värdshuset den 6 juni år 1775 när Årstafrun gifte sig här med ryttmästare von Schnell. Källarmästaren hette då Malmsten i efternamn och till sin hjälp hade han en stor skara drängar och pigor. Den enda noteringen prästen under 1870-talet gjorde var att källarmästarens hustru bara en enda gång gick till kyrkan och tog emot nattvarden.

 

Det förvillande i husförhörslängderna från 1780-talet är att det fanns en krog med en egen källarmästare och också att värdshuset hade en källarmästare. Värdshuset användes också som tingssal och här hölls då lösöresauktioner när någon från bygden hade gått i konkurs. Då strömmade nyfiket folk in i värdshuset och troligtvis fick krögaren sälja mycket öl till törstiga kunder.

 

År 1793 den 18 juli hade hertig Fredrik Adolf namnsdag och detta firades med ett slåttergille på ängen. Årstafrun slog på stort och slaktade två grisar, ett får och en kalv så att ingen skulle gå hungrig från festen. En av de inbjudna gästerna var källarmästare Schylander från Liljeholmens värdshus.

 

Söndagen den 19 november 1793 på mårtensdagen fick Årstafrun ta del av det lokala sladdret. Kvällen innan hade källarmästare Schylander gift sig med Ulrica Zimmert. En av gästerna var hovmarskalk Carl Johan Drufva, som hade anställt av kung Adolf Fredrik år 1769. Två veckor senare knackade en dräng från Liljeholmens värdshus på hos Årstafrun. Drängen hade med sig en muntlig inbjudan till en hemvändarmiddag på värdshuset för det nygifta paret. Årstafrun var ensam hemma och sa ett hövligt nej tack med motivering att hon var mitt uppe i slakten och var sysselsatt med bland annat att baka paltbröd. I dagboken skrev att hon inte kände till något om hustruns släkt och bekantskapskrets och visste inte vilka hon skulle störa samman med på detta kalas. Vad ryttmästaren tyckte om detta återbud får vi aldrig veta.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Prästen i Brännkyrka låg inte på latsidan när det gällde att hålla reda på värdshusen och krogarna. Det finns inga noteringar om att källarmästaren kunde läsa eller att hans familj gick till skriftermål med nattvard i Brännkyrka kyrka. Året efter bröllopet föddes en dotter, som avled strax efter förlossningen. Senare fick paret två barn till innan familjen bara försvann från värdshuset.

 

Det blev en del dramatik kring källarmästaren. Gustav III hade tillåtit judar att bosätta sig i Stockholm och syssla med handel och hantverk på ett sätt som inte konkurrerade med de olika skråna. Det var också förbjudet för judarna att ha svenskar anställda. En av dessa judar blev kaffehandlare. En vårdag år 1794 vände han sig till källarmästare Schylander på Liljeholmens värdshus och bad att i värdshuset få deponera ett parti kaffebönor. I maj kom juden tillbaka för att hämta sitt kaffe och källarmästaren sa att han aldrig hade fått något kaffe. Juden ansåg sig ha rätt och vände sig till tinget. 16 maj hölls ett extra ting om de försvunna kappebönorna och Årstafrun var där och lyssnade. Domen skulle avkunnas senare. Många anade att det snart skulle bli förbjudet att köpa och dricka kaffe och nu i maj förekom smyghandel med kaffe.

 

Domen avkunnades den 21 maj och Årstafrun var på värdshuset och lyssnade. Det framgår inte av dagboken vem som ägde kaffebönorna och källarmästare Schylander dömdes till husarrest och att bevakas av fjärdingsmannen. Två dagar senare fick Årstafrun höra att källarmästaren hade rymt men att han nästan omedelbart hade kommit tillbaka till värdshuset.

 

Vi vet inte om Årstafruns make umgicks med källarmästaren och hans hustru. På något sätt hade familjerna kontakt med varandra. Söndagen den 20 oktober år 1799 regnade det. Helt oväntat kom det två gäster, vilket Årstafrun inte brydde sig om. Hennes frisör kom samtidigt för att kamma hennes hår. Klockan fyra på eftermiddagen skulle hon vara en av de åtta faddrarna vid dopet av källarmästare Schylanders yngsta dotter Lovisa Fredrika. Barnet skulle döpas i Storkyrkan av den extra ordinarie hovpredikanten Carl Fredrik Ortman, som detta år var komminister i Storkyrkan. En av de andra faddrarna var professor Pehr Hilleström vid Konstakademin.

 

Något mer om anteckningar om källarmästare Schylander och hans familj finns inte i Årstafruns dagbok. Vi får heller inte veta hur det gick för den judiske kaffehandlaren