Kvarteret Barlasten i Gröndal och Olof Aschberg

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det finns ett stort och märkligt stenhus från 1910-talet i kvarteret Barlasten i Gröndal. Det påminner mycket om det hus i Göteborg jag växte upp i. Samma fönster, som var jobbiga att putsa, och samma rundbågade affärsfönster och portar. När jag nu går på spaning efter husets historia kommer jag fram till att år 1908 ett stort obebyggt område i Gröndal köptes av ett aktiebolag, där de två tongivande ägarna var Olof Aschberg och Conrad Pineus från Göteborg. Båda var judar och deras föräldrar hade kommit till Sverige på två olika sätt. Conrad Pineus välbärgade familj kom från England och sysslade med sjöfart medan Olof Aschbergs far Herman kom från Vitryssland och flyttade till Stockholm för att söka arbete. Han startade ett litet företag för tillverkning av madrasser och blev så småningom ganska förmögen.

 

Conrad Pineus var utbildad jurist och han var dispaschör, vilket innebar att han var skiljedomare vid tvister när det gällde haverier. Olof Aschberg och Conrad Pineus hade teater som gemensamt intresse och Olof Aschberg var gift med en skådespelerska. Olof Aschberg satt med i styrelsen för Svenska Arbetsgivareföreningen och Conrad Pineus var aktiv inom Folkpartiet i Göteborg. Han var en av förgrundsmännen inom göteborgsliberalismen.

 

Det blev reklam om den nya förstaden Gröndal. Här fanns en ångbåtsbrygga och det var lätt att komma in till Hornstull. I Gröndal fanns flera stora arbetsplatser som Beckers färgfabrik och Ekensbergs varv. Lägenheterna i det stora huset var moderna, har fanns rinnande vatten, avlopp och gemensamma vattentoaletter. Om några år skulle området få spårvagn på en planerad bro till Reimersholme. I det stora huset i kvarteret Barlasten fanns det både stora och små lägenheter. Hyran för ett rum med kakelspis och diskskåp hade en månadshyra på drygt 200 kronor och för en lägenhet med fyra rum, tambur och kök hade en månadshyra på ungefär 800 kronor. De var ingen tvekan, det var bättre att bo i Gröndal än i Gamla Sta´n. I Gröndal växte ett nytt och hälsosammare samhälle fram. Detta var förorten byggd på liberalismens värderingar.

 

Det blev inte som Conrad Pineus hade tänkt sig. Sommaren 1911 hyrde Olof Aschberg ett litet sommarhus i Blommensberg. På eftermiddagarna hade han ingenting att göra utan gick till Folkets Hus och lyssnade på föredrag av olika slag. En kväll var han med om något som kan liknas vid en religiös omvändelse. Hans liberala syn på samhället var av ondo, nu var det Marx lära som gällde.

 

Olof Aschberg kom bra överens med ledarna för olika fackförbund. Han fick höra att flera arbetare önskade bygga sina egna små villor och i anslutning till bostaden kunna odla potatis och plantera bärbuskar. För att hjälpa dem med lån startade Olof Aschberg Nya Banken. Här kunde han erbjuda arbetarna förmånliga lån. Samtidigt med detta hjälpte han arbetare, som önskade bygga upp en egen fabrik, med ett mindre kapital och en bra fabrikstomt i Midsommarkransen.

 

Olof Aschbergs omvändelse skakade om de andra delägarna i aktiebolaget i Gröndal. Nu gällde det för styrelsen att komma tillrätta både med de ideologiska problemen och de ekonomiska. Mitt intryck är att Conrad Pineus och några av aktieägarna inte ville ha med de kommunistiska irrlärorna att göra. Ledningen började stycka av tomter och sälja till hugade spekulanter. Gröndal, som var tänkt som ett drömområde med egen stadsplan, förvandlades snabbt till ett gytter av slarvigt uppförda hus. Kvar stod stenhuset i kvarteret Barlasten.

 

Sommaren 1914 bröt det första världskriget ut och detta betydde bättre tider för Ekensbergs varv, medan det gick sämre för de andra. Kriget förde med sig livsmedelsbrist och förhöjda matpriser. Lediga tomtmarker blev potatisland och Nobels industri lånade ut mark för odlingar. Några hungerkravaller som på Södermalm förekom inte i området.

Det blev fred och Tyskland tvingades att betala ett högt krigsskadestånd. Mycket av den svenska produktionen av järnmalm och industriprodukter hade före kriget sålts till Tyskland. Nu var detta slut och flera fabriker hade tomma orderböcker. Det fanns en ljusning i allt det svåra. Äntligen hade det byggts en ordentlig bro mellan Liljeholmen och Hornstull. Den var så stabil att det gick att lägga ett spårvagnsspår på bron. Spårvagnslinje 18 gick från Slussen över Liljeholmsbron till Gröndal och en hållplats var utanför stenhuset i kvarteret Barlasten. Här fanns en kiosk där det gick att köpa bland annat tidningar och godis. Spårvagnslinjen försvann några år efter fredsslutet efter det andra världskriget och ersattes då av en busslinje.

 

Conrad Pineus var fast rotad i Göteborg och jag minns honom säga att det bästa med Stockholm var tåget till Göteborg. En annan av hans åsikter var att göteborgarna inte skulle behöva ta tåget till Stockholm för att kunna njuta av bra teater. Han var en av initiativtagarna till Göteborgs stadsteater och donerade pengar till teaterbygget.

 

Olof Aschberg flyttade efter krigsslutet till Moskva där han hjälpte den nya statens ledare att bygga upp en centralbank.

 

Två män med olika bakgrund har lämnat efter sig ett vackert stenhus i Gröndal och ingen i området vet vem de var. Varför har de inga gator uppkallade efter sig?

 

Litteratur
Reklamskrift okänd författare : Stockholms förstäder och villasamhällen 1911
Olof Aschberg : En vandrande jude från Glasbruksgatan Stockholm 1946
Ingemar Johansson : StorStockholms bebyggelsehistoria ISBN 91-7844-088-7
Norstedts Sveriges Historia 1830-1920 ISBN 978-91-302442-4

Albin Brag – Aspuddens och Midsommarkransens arkitekt

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är många som ilar fram på gatorna och inte märker att det finns små statyer på olika platser i Stockholms sydvästra förorter. En av dessa är en liten fontän, som föreställer en pojke med påträngande naturbehov. Han finns vid Manhemsgatan och sattes dit år 1912. Den är huggen i grå granit och tyvärr vet vi inte namnet på stenhuggaren. Statyn föreställer arkitekt Albin Brags son. Albin Brag var inte bara arkitekt utan också tecknare och akvarellmålare. Han ritade en sommardag av sin son och sedan fick en skicklig stenhuggare omvandla bilden till en staty.
Vi glömmer idag att de sydvästra förorterna fram till 1 januari 1913 inte tillhörde Stockholm utan var en del Brännkyrka socken. I socknen fanns stora lantegendomar, industriområdet kring Liljeholmens järnvägsstation och slumområdena Årstadal och Sjövik. Slummens kvarter hade byggts utan stadsplan och här saknades allt och latrinen grävdes ner i de små trädgårdslanden. Barnen drabbades ofta av paratyfus på grund av förorenat dricksvatten. Områdena var blödande sår i socknens ekonomi. Nu gällde det att få skötsamma arbetare att bosätta sig i socknen. De skulle betala skatt till socknen och på så sätt få inkomsterna att räcka till fler skolor och utökad fattigvård. Ett krav från socknen var att alla nyinflyttade skulle kunna få njuta av moderna bostäder med vatten, avlopp, elektriskt ljus, gasspis i köket och gemensamma vattentoaletter i källaren. Helst måste de få tillgång till spårvagnar fram till bron till Södermalm i Liljeholmen.

 

När allt detta var på plats började de första husen byggas efter ritningar av Albin Brag. De var inflyttningsklara år 1911 och de står fortfarande kvar i Midsommarkransen och Aspudden.

 

Albin Brag var född år 1887 och han hade utbildat sig till arkitekt både i Stockholm och i München. Hans stil brukar kallas för stram jugend med stora inslag av hantverk. Tyvärr vet vi inte vilka murare och stenhuggare som utförde de vackra fasaderna, portarna och stengrunderna. Jugend var en period när hantverkskunnande uppskattades. Vilka som var stenhuggare och murare får vi aldrig veta. Själv blir jag lyrisk när jag tittar på portarna vid Hägerstensvägen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Husgrunderna längs Hägerstensvägen är konstverk. Längs ner ligger ojämna gatstenar där man i stelnad form kan uppleva hur bergen skapades för ungefär 1900 miljoner år sedan. Över detta har murarna fogat in skrovliga tegelstenar i olika röda nyanser. Det är bara skickliga och konstnärligt begåvade murare, som kan skapa något så fascinerande.

 

Det märkliga med alla Brags hus är husens översta våningar tätt under taket. Plåttaken har helt andra färger än husens väggar och varje gata är som en akvarellmålning. Flera hus har burspråk, vilket får mig att tänka på hus i södra Tyskland.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Trots husens skönhet och alla bekvämligheterna var det svårt att få hyresgäster. En flicka beklagade sig senare livet över att gatan var en leråker och att det låg byggskräp på den. Innan spårvägsspåren hade kommit på plats gick det att åka buss. I varje buss fanns det sittplats för tolv personer och vid rusningstrafik blev det trängsel. Dessutom hade bussarna svårt att ta sig fram när det regnade och gatorna förvandlades till en trögflytande välling av smutsig lera. Då var det enda sättet att komma till Liljeholmen var att föröka få tag på en hästdroska.

 

Det fanns reklam om de nybyggda områdena i Brännkyrka socken. I den lilla skriften Stockholms förstäder och villasamhällen skildras speciellt Aspudden mycket idylliskt. Här är bostäderna moderna och runt husen växer tallskog. Luften är fylld av livgivande ozon och det är inte långt till närmaste spårvagnshållplats. När det gällde Midsommarkransen trycktes en stor reklamaffisch upp och en kopia finns nu i Midsommarkransens tunnelbanestation. Bilden heter Framtidsperspektiv Stockholm juni 1910 och är ritad av G. H. Sandberg och A. Ljunggren.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Affischen var reklam. Här fanns lägenheter att hyra och villatomter att köpa. Hit skulle framtiden komma med lokalbussar och spårvagn. Säkert är jag inte den enda som förgäves har försökt spana i de olika husen på bilden. Jag har de sista dagarna gått igenom kyrkböckerna för åren runt 1910. På den tiden var det vanligt att en affärsägare bodde i närheten av sin affär. Någon urmakare har jag inte hittat.

 

Trots de vackra husen blev inte området som reklammakarna hade hoppats på. Det dröjde ända fram till åren efter det andra världskriget tills alla tomterna var sålda och nya hus hade byggt upp. Då hade smaken förändrats och jugend var hopplöst gammalmodigt. Den gamla stammen murare och stenhuggare fanns inte längre. Den ena porten är den andra lik och några fantasieggande grunder i de nyaste husen går det inte att hitta. Hästdroskorna kommer aldrig att fylla gatorna och idag lämnar vi inte in en klocka till reparation utan köper en ny.

 

Min önskedröm är att alla som ser reklamaffischen i tummelbanestationen ger sig ut på spaning efter den tid som flytt. Det finns mycket att upptäcka i både Aspudden och Midsommarkransen.
Litteratur
Stockholms förstäder och villasamhällen 1911 författare ej namngiven
Ingemar Johansson : Stockholms bebyggelsehistoria ISBN 91-7844-088-2

Grönbrinks krog

OLYMPUS DIGITAL CAMERAI mitt närområde finns en bullrig vägkorsning mellan början av Hägerstensvägen och motorvägen på en bro söderut mot Södertälje. I slutet av 1700-talet låg under bron en liten krog, som vi tack vare Årstafrun vet ganska mycket om. Den hette Grönbrink och området runt krogen blev senare känt för sin vackra tallskog.

 

Grönbrink lydde under Årsta och varje år skulle arrendatorn betala en avgift till ägaren av Årsta gård. Som regel fungerade detta mycket bra. Däremot var det ofta svårt för prästen att kontrollera vilka som bodde på Grönbrink.

 

Prästen i Brännkyrka hette vid denna tid Carl Molin och han umgicks med Årstafrun och hennes make. Vi vet av dagboken att han uppskattade en god middag med flera supar finkelbrännvin och att få spela kort på kvällarna. Han började föra husförhörslängder 1772 och när det gäller Grönbrink blev det bara idag oläsligt klotter. Ändringen kom år 1792 när han fick hjälp med kyrkobokföringen. Då hade det skett stora förändringar på Grönbrink tack vare att det kommit en ny arrendator.

 

Arrendatorn hette Johan Friman och han var gift med Johanna, som kom från en av norra Upplands vallonsläkter. Släkten hade kommit till vårt land som smeder på 1600-talet och de blev så småningom ganska välbärgade. Katastrofen kom för dessa familjer när ryska fartyg sommaren 1719 kom och brände ner bruk och herrgårdar i kusten mellan Gävle och Norrköping. Smederna blev utan arbete och några av dem fick snart arbete medan andra fick hitta sin försörjning bäst de kunde. Här vill jag inte skriva ut Johannas namn med tanke på att det idag är en känd släkt med gott rykte. Johannas familj var problemfylld.

 

Prästen hade stora svårigheter när det gällde Johan Frimans familjerelationer. I huset bodde hans svägerska och pigan Eva från samma vallonsläkt. Johanna hade en dotter och en son. Det blev tydligen bråk i familjen och svägerskan flyttade till Stockholm. Hösten 1797 kom sjukdom till huset och i december dog sonen. Äktenskapet knakade och Johan Friman sökte tröst hos pigan Eva. Resultatet syntes i maj 1798 när pigan Eva blev mor till två välskapade tvillingpojkar.

 

Den enda på Grönbrink som kunde läsa och som visste vad som stod i katekesen var pigan Eva. Hennes roll på Grönbrink var troligtvis att hålla reda på alla papper och se till att arrendeavgiften kom in i tid.

 

Prästen ingrep med fasthet. Det hörde till hans uppgifter att anteckna om barnen var födda inom eller utom äktenskapet. Nu satte han hårt mot hårt. Johan Friman erkände att han var far till pojkarna och fick gå med på att de hade rätt att använda hans efternamn Friman. Det hela skedde mycket diskret och finns inte med i Årstafruns anteckningar om det lokala sladdret.

 

År 1804 hade Johanna fått en flicka och några mer oönskade barn fick inte pigan Eva. Nu flyttade Johan Friman med hustru och två barn och det går inte att tyda vart han flyttade på grund av att prästen hade så dåligt bläck att det rann ut över det skrivna. Strax därefter flyttade pigan Eva. Några anteckningar om tvillingpojkarna finns inte, det troliga är att de gömdes undan när det var dags för husförhör. Om pigan Eva följde med familjen Friman går det inte att få någon klarhet i och inte heller vad som hände med tvillingpojkarna.

 

Årstafrun kom bra överens med Johan Friman. Måndagen dem 7 maj 1798 skrev Årstafrun i sin dagbok att hon hade skickat ett matpaket till sonen Hans Abraham. Han hörde nu till vaktstyrkan vid Slottet och speciellt mycket mat fick han inte soldaterna. I Årstafruns paket låg en färsk vetebulle, några stekta löjor och sex tjog kräftor, som hon fått som gåva av Friman på Grönbrink.

 

Ibland användes Johan Friman som mellanhand vid olika inköp. Han var skicklig jägare och onsdagen den 2 maj 1802 köpte Årstafruns make 2 harar av honom. Han hjälpte också till när det gällde att sätta snaror för småfåglar, som sedan Årstafrun förvandlade till en smaklig måltid. Sista anteckningen om Johan Friman är söndagen den 8 januari 1804. Vad han gjorde framgick inte av dagboken, troligtvis kom han för att säga adjö. Efter denna dag arrenderade Grönbrink av traktören Johan Christian Södergren och hit sökte sig sonen Hans Abraham.

 

Tisdagen den 24 november drunknade sonen Hans Abraham när han skulle gå över isen från Tanto till Grönbrink. Isen brast under honom och han föll ner i det kalla vattnet. Årstafrun blev förtvivlad. Visst hade det varit bekymmer med sonen på mer än ett sätt, men han var det enda av alla hennes barn som hade överlevt barndomsåren. Hon var änka sedan en tid tillbaka och det var vemodigt att bo ensam på Årsta.

 

Julen gick och ett par dagar efter nyår kom traktör Södergren på besök. Han hade med sig en nota. Hans Abraham hade inte betalat för det han hade druckit på krogen Grönbrink och nu önskade traktören att få betalt för detta. Årstafrun suckade invändigt och betalade.

 

Traktör Södergren kom regelbundet och betalade arrendet och ibland hjälpte han till med skörden. År 1816 flyttade han till en krog, som förhoppningsvis skulle löna sig bättre. Då kom juden Ruben, som Årstafrun skrev mycket om. Det blir så småningom en blogg om honom.

 

Litteratur
Magnus Ullman : Rysshärjningarna på Ostkusten sommaren 1791
ISBN91-651-7602-1
Årstafruns dagbok del 1 -3
Brännkyrka sockens husförhörslängder

Spåren av Gustav III i Brännkyrka socken

gustaviii skepsbron

På Skeppsbrokajen nedanför Slottet reser sig Gustav III upp ur en sockel. Statyn avtäcktes den 14 januari 1808 och är gjuten i brons efter en förlaga av Johan Tobias Sergel. Jag har stått flera gånger framför denna staty tillsammans med studiecirkeldeltagare och berättat om Gustav III och hans brinnande intresse för teater. Längst upp i Slottsbacken på vänster sida av obelisken nedifrån sett låg Stora Bollhuset, som var en föregångare till Operan. Brandmyndigheterna i Stockholm bedömde att risken för att en eldsvåda skulle bryta ut var mycket stor. Detta var anledningen till att efter mordet på Gustav III revs teatern. När jag berättar om detta brukar mina åhörare känna en strålglans från det sena 1700-talet.

Det vilar inget skimmer från Gustav III´s dagar i Hägersten. Det år osäkert om han någon gång besökte området. Däremot kom kungens yngre bror Fredrik Adolf en gång på besök till Årstafrun och hans namnsdag firades regelbundet på Årsta. Några anteckningar om Gustav III´s krig mot Ryssland i slutet av 1880-talet skrev aldrig Årstafrun ner i sin dagbok.

 

Prästen Carl Molin i Brännkyrka kunde inte undgå att märka kriget. Drängar, som skulle ut i kriget, måste förberedas för detta genom att ta emot Herrens heliga nattvard. I hans församling växte det plötsligt upp en liten militärförläggning i Vinterviken.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är något visst med Vintervikens glittrande vatten, dalgången fram mot sjön Trekanten och dess historia. I området finns spår av de sista hundrafemtio årens verksamhet både när det gäller krigsförberedelser och fredlig verksamhet. Det går att spåra mycket av detta i Brännkyrka sockens husförhörslängder. Den första från 1772 skildrar Vinterviken som en nästan folktom dalgång. Det dröjde drygt tio år innan militären insåg att här gick det att samla soldater. På vårarna porlade bäckar ner från bergsluttningarna. Här fanns möjligheter att gräva brunnar och då fram dricksvatten.

 

I mars 1788 beslöt sig Gustav III för att starta ett krig mot Ryssland. Han blev avrådd från detta av sin gode vän sjöofficer Carl August Ehrensvärd. Den svenska flottan var i dåligt skick och måste rustas upp och manskap behövde tid för träning. Det måste finnas säkra vägar att få fram mat och varma kläder till matroser i krigszonen. Sjövägarna borde undersökas innan det var dags att starta ett krig. Dessutom måste armén få tid för förberedelser. Gustav III lyssnade inte och på våren inleddes mobiliseringen. Detta kom att innebära att armén i Vinterviken byggde tillfälliga bostäder för soldater, som till sommaren skulle skickas över till Finland. Varifrån dessa soldater kom finns inte antecknat i husförhörslängden.
I Vintervikens grannfastigheten Blommensberg bodde vid denna tid fru Hallerström med sonen Ulrik och dottern Anna. Nu insåg hon att soldater brukar vara törstiga och inrättade en liten krog, som fick namnet Jungfrudansen. Tydligen kom soldaterna strömmande och fru Hallerström anställde flera pigor. Efter det att soldaterna tågat bort kom det inga kunder till krogen och hon la ner den och flyttade. Vart familjen och pigorna sedan tog vägen är det ingen som vet.

 

Prästen Carl Molin visste att det hörde till hans arbetsuppgifter att förbereda soldaterna för kriget. Deras marsch mot kriget gick från Vinterviken till Brännkyrka kyrka för att delta i en nattvardsgudstjänst. Carl Michael Bellman har i epistel nummer 49 skildrat trakten kring Brännkyrka kyrka som ett landskap fyllt av vanvårdade åkrar och pölar med gyttja. Husen var ruttna och utan rödmålade grindar. Vi vet inte vad soldaterna tänkte när de marscherade bort från kyrkan för att stiga på ett fartyg på väg till det väntade kriget. Var detta ett fosterland värt att försvara?

 

Allt blev precis så besvärligt som Ehrensvärd hade förutsagt. Den ryska flottan var i gott skick och blockerade hammarna i Finland. Livsmedel och förnödenheter kom aldrig fram och Ehrensvärd skrev senare att soldaterna i Finland möttes av sex veckors svält.

 

Under krigets första halvår pågick ryska intriger i Stockholm. Det ryska sändebudet uppmuntrade en skara utvalda adelsmän att resa en upprorsfana mot Gustav III. Allt var mycket hemligt och det är svårt att nu få riktig insyn i vad som hände. Kriget slutade med framgångar för den svenska flottan och år 1789 kom freden. För Sveriges del innebar det att samma gränser mot Ryssland gällde som tidigare, men att landet förlorat många arbetsföra män och att ekonomin blivit betydligt sämre.

 

Gustav III hade själv som ung aldrig deltagit i något krig. Han var kungen som älskade antiken och teater. Hans föreställde sig fred som en dyster tidsperiod med ett kraftlöst folk. Ett krig härdade människor, alla lärde sig att överleva umbärande och smärtor. Däremot genomsyrade lättja fredens samhälle.

 

Gustav III hade ingen förmåga att spana in i framtiden. Kriget mot Ryssland hade inte stärkt folket. I Brännkyrka socken hade många förlorat livsgnistan, Pigor och drängar bytte arbete nästan varje höst och de större gårdarna fick ofta nya ägare. Tegar med tistlar och törne odlades inte upp och sankmarker dikades ut först i mitten av 1800-talet.

 

Fattighjon auktionerades ut och de som krävde minst betalning fick ta hand om de utslagna. Nu kom en ny typ av fattighjon in i bilden. De kunde läsa och redogöra för katekesen, vilket sällan den mottagande torparen kunde. Hur de hade levt före kriget framgår inte av husförhörslängden.

 
Bilden på Gustav III´s staty har jag hittat på nätet. Fotograf Oleg Yunakov.
Litteratur utöver husförhörslängder och Fredmans epistlar
Leif Landén : Gustav III ISBN 91-46-21000-8
Gustav III – en konstbok från Nationalmuseum ISBN 91-29-50719-9

Carl Michael Bellman och husförhörslängderna i Brännkyrka socken

Carl_Michael_Bellman,_portrayed_by_Per_Krafft_1779

Att läsa Brännkyrka sockens husförhörslängder är som att titta genom ett litet nyckelhål rakt in i en förgången tid. Den första längden började föras år 1772 av komminister Carl Molin, som precis som Carl Michael Bellman umgicks med Årstafrun Märta Helena Reenstierna. Skalden har i ett par epistlar skildrat miljön och krogarna runt Mälarens stränder och vid husförhören försökte prästen få en uppfattning av livet på krogarna. Det var långt ifrån säkert att han fick kontakt med alla på krogen. Årstafrun har ett par gånger konstaterat att folk smet undan när det blev husförhör.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Epistel nummer 47 kan ses som en detaljerad skildring av vägen från Brännkyrka kyrka till nuvarande Fruktparken. Här låg krogen och värdshuset Nybohov.Någon på krogen Wismar hade avlidit och där skulle vännerna samlas. Författaren måste flänga från Brännkyrka för att komma i tid. Han startade hos klockaren när kyrkklockan slog tio. Dagen började med att klockaren smordes med fem supar och därpå gav sig författaren iväg till Nybohov. Det var klar sensommardag med en bitande kall nordanvind. Vägen var sumpig och på åkrarna växte enbart tistel och törne. Skogen var gles och det gick att se rakt igenom den. Herrgårdarna var ruttna och det fanns inga rödmålade grindar. Denna bygd hade inte återhämtat sig efter stora ofreden, som var de år när i början av 1700-talet när vårt land kämpade mot Ryssland. Vid slaget i Poltava 1709 fördes den svenska armén som fångar till Ryssland och många avled under fångenskapen och kom aldrig hem till gården. Ödegårdar fanns överallt på den svenska landsbygden och det dröjde in på 1800-talet tills dessa åkrar odlades upp.

 

Framme vid Nybohov fortsatte författaren fram till Mollbergs hus Grönlund på Södermalm Här fick han sällskap med männen, som var på väg i en glatt målad vagn med trasiga hjul till sterbhuset. I vagnen satt en stor grupp soldater. De hade med sig en matsäckskorg fylld med spenat, kålrötter och finkelbrännvin.Episoderna i denna epistel berättar mycket om Brännkyrka socken och hur besvärligt det var för prästen att ge sig ut på husförhör. Som regel var det husförhör före det att vårbruket började och efter det att skörden på hösten var bärgad. Den första husförhörslängder visar att Carl Molin var osäker på vad han skulle anteckna. På Årsta var det lätt. Herrskapet och tjänstefolket ställde upp och fick visa om de kunde läsa och kände till de tio budorden. Här besökte de flesta de fåtaliga nattvardsgudstjänster som fanns i kyrkan.

 

Troligtvis klev Carl Molin in på Nybohovs värdshus och pratade med krögaren Jonas Gyllenström och konstaterade att både han och hustrun hade bristfälliga kunskaper när det gällde att läsa. Här fanns en piga, som hade en flock barn runt omkring sig. Ingen visste hur gamla barnen var och vad de hade för namn. Här tittade Carl Molin rakt in i fattigdomen.

Gröndal A, sid. 038, framsida

GRÅARK Gröndal A, sid. 038, framsida Bild med text om Ekensberg, Gröndal och dess omnejd. Villastäder. Artiklar FOTOGRAF/UPPHOV: Stockholms stadsmuseum, Sweden

Det var något bättre ute på Ekensberg. Sjökrogen låg på sluttningen ner mot Mälaren och den var byggd av tegel. Någon krogverksamhet fanns inte och här bodde en före detta soldat och hans hustru med två barn. Riktigt hur gamla barnen var visste inte föräldrarna. De hade tidigare bott på Klubben och nyligen flyttat till Ekensberg.

 

Carl Michael Bellman passerade Ekenbergs krog en sommarmorgon 1769 ock beskrev detta i epistel nummer 48. Folk var vakna och gick runt på stranden och trallade medan andra spelade med käglor. I en lövsal satt några busar och drack finkel. De somnade snart och snarkningarna dånade över sjön.

 

Tiderna ändrades snabbt på 1770-talet. Tidigare hade somrarna varit varma och det hade gått att odla spannmål i delar av Norrland. 1770-talet blev ett kyligt årtionde och skördarna slog ofta fel. Det är något av detta som märks i skildringarna av Ekensberg.

 

Carl Molin var privilegierad. Det hände att Årstafrun skickade en dräng till honom med nyfångade braxar. Carl Molin var ungkarl och hade tjänstefolk och detta var ett välkommet tillskott till hans lön.

 

Carl Molin kunde ställas inför oväntade uppgifter. Dit hörde att avgöra om hästkött gick att äta. Den 30 november år 1798 hade Årstafrun fått en stor häststek och beslöt sig för att ställa till kalas för 30 gäster. Om detta skulle gå att genomföra måst hon först fråga gästerna om de kunde tänka sig att äta detta kött. Alla utom två tackade ja till kalaset. För Carl Molin var det självklart att äta hästkött. Det serverades också fläsk, kål och riskakor. Brännvin saknades inte och prästen gick inte hem förrän vid midnatt.

Porträttet av Carl Michael Bellman målades år 1779 av per Kraft.

Bilden på Ekensbergs krog är ett träsnitt från 1800-talet.

Litteratur utöver Husförhörslängderna och Fredmans epistlar

Årstafruns dagbok del I 1793-1839

Norstedts Sveriges Historia !721- 1830 ISBN 978.91-1-302441–7

 

Släkten Aminoff på Slättens gård

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det händer att jag får frågor om Slättens gård och det långa röda huset. Då får jag förklara att det är en gammal arbetarlänga, som nu har renoverats. Flera tycker att det är märkligt att en gård med huvudbyggnad, arbetarlänga och ett stort förvaringshus har fått stå kvar. 1860-talets strävsamma husmor Sofia Aminoff skulle säkert inte känna igen sig. Hon flyttade in som nygift på gården år 1865 och då var hon 19 år gammal. Hennes make sjökaptenen Wimmerstedt från Kalmar var gissningsvis aldrig hemma. Familjen arrenderade gården av änkefru Råfeldt, som varit gift med en sjöofficer. Något år efter vigseln bosatte sig Sofias äldre bror Knut Axel på gården. Han studerade på Karlberg för att bli sjökapten för ångbåtarna på Mälaren. På gården var hav, båtar och navigation männens samtalsämne.

 

Husmor Sofia beslöt sig för att satsa djärvt. Ångbåtstrafiken på Mälaren hade fört med sig att sommargäster sökte sig till stränderna, där de antingen hyrde en bostad eller som familjen Limnell byggde en egen stuga. Här fanns en marknad för grönsaker, bär och frukt. Nu anställdes två trädgårdsmästare och som mest bodde det ungefär 50 personer på Slättens gård.

 

Släkten Aminoff var en stor militärsläkt med tre grenar, en i vårt land och två i Finland. Den svenska medelklassen hade i Fänrik Ståls sägner, författad av Johan Ludvig Runeberg, med beundran läst dikten om fältmarskalk Aminoffs insatser i kriget mot Ryssland 1809. I dikten Fältmarskalken låter författaren en av de underställda officerarna göra en jämförelse mellan fältmarskalken och kung Gustav IV Adolf:
”Du har hjärta, han har mage
Du vet dö och han vet att äta.”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mitt intryck är att husmor Sofia kände sig ganska ensam på Slättens gård. Grannen Fredrika Limnell hade hon inte mycket gemensamt med. Husmor Sofia var lika gamma som Fredrikas son Wilhelm, som nu studerade i Uppsala. Fredrika Limnell var förmögen och hade ett stort umgänge. Själv var Sofia trots sitt adelskap en vanlig bondhustru, som måste se till att ekonomin gick ihop.

 

Ett år i april hyrdes några rum ut till en ambulerande folkskola och en ogift lärarinna flyttade in. Prästen kom på husförhör och konstaterade att barnen lärde sig läsa och att lärarinnan kunde sin katekes. Prästen fick också en pratstund med husmor Sofia. Hon hade inga svårigheter att läsa en okänd text, men när det gällde katekesen var hon osäker. Katekesrabbel var ingenting som låg för husmor Sofia.

Vi vet ingenting om husmor Sofia var intresserad av debatterna om skarpskyttekåren, frihandeln och den begynnande fredsrörelsen. Skarpskyttarna var en grupp män, som hyllade stormaktstidens krigare och hade som målsättning att det i varje socken borde finnas en frivilligkår. Dessa män måste vara villiga att delta i ett krig för att rycka tillbaka Finland från Ryssland. Fredsrörelsen hade helt andra tankar. Krig gav bara upphov till umbärande för folken, nedtrampade åkrar och familjer med män, som hade stupat i kriget. En fortsättning på dessa åsikter var att handelsutbytet med Ryssland måste utvidgas och att det borde importeras tullfria livsmedel från Ryssland och de baltiska staterna.

 

Det fanns ångbåtsdrömmar. År 1837 startades en ångbåtslinje mellan Stockholm och Sankt Petersburg med båtbyte i Åbo. Nu blev det lätt att söka arbete i Ryssland och bland de första som beslöt sig för att pröva lyckan i Sankt Petersburg var Emanuel Nobel, en sångerska och en balettdansör. Alla dessa tre lyckades bra och detta gav mersmak.

 

År 1868 blev ett katastrofår, som inleddes med bitande nordanvindar och en sen vår. Medeltemperaturen i Stockholm i månaden maj var 4.7 grader Celsius. Bärbuskar och träd dog av kölden och det var omöjligt att så grönsaksfröer. Husmor Sofia tvingades att avskeda en av trädgårdsmästarna. Hennes mor blev änka och bosatte sig på Slättens gård och brodern Knut Axel var klar med sin kaptensexamen och förde nu befälet på två ångbåtar, som trafikerade olika bryggor vid Mälaren.

 

Prästen kom och höll husförhör. Till hans uppgifter hörde att förhindra fattigdom och därför se till att alla om möjligt hade att arbete. När han satt framför en grupp drängar och trädgårdsarbetare frågade han om de hade några framtidsplaner. En an drängarna fattade mod och förklarade att kapten Aminoff hade pratat med dem och uppmuntrat alla att söka arbete på någon ångbåt. Om detta skedde vet vi inte.

 

Åren gick och pigor kom, stannade ett år och flyttade sedan vidare. Tidigare hade både pigor och drängar stannat flera år på Slättens gård och kanske hade de försökt att lära sig läsa ordentligt. Mitt intryck är att vantrivseln hade flyttat in i gården och att husmor Sofia höll på att ge upp. Den stora förändringen kom år 1877 när kapten Aminoff gifte sig. Han hade tydligen flera gånger åkte med ångbåten till Sankt Petersburg och där umgåtts med män, som byggde upp den ryska örlogsflottan. Dit hörde den franske ingenjören Pierre Marie Fouqué och hans svenska hustru. Paret hade tonårsdottern Marguerite och den svenske kaptenen ansågs som ett passande parti. Paret gifte sig år 1877 och bosatte sig i Katarina församling.

 

Det dröjde några år och sedan insåg husmor Sofia att hon och hennes make klarade av att livnära sig på hans lön. De var barnlösa. Paret flyttade in till Stockholm där Sofia avled i slutet av 1890-talet. Hennes make överlevde henne i knappt tio år.

 

Litteratur
Husförhörslängder för Brännkyrka socken, Riksarkivets nätupplaga. Nätupplagan av släktens Aminoffs ättetavla
Norstedts Sveriges Historia 1830-1920 ISBN 978-91-1-302442-4
Bengt Jangfeldt : Svenska vägar till Sankt Petersburg ISBN 91-46-17209-2
För att få fram stämningen av läsningen av Fänrik Ståhls sägner har jag fotograferat ett uppslag av praktupplagan av Fänriks Ståls Sägner från år 1900 Boken är större än A4 och tar upp hälften av mitt lilla köksbord. Illustrationerna är gjorda av Albert Edelfelt.

Slättens gård under köldens årtionde på 1860-talet

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är märkligt att stå framför huvudbyggnaden till Slättens gård och fundera över alla byggnader, som fanns runt gården i mitten av 1860-talet. Då var Slättens gård känd för sina trädgårdsprodukter och också för ett jordbruk med stall och ladugård. Här bodde ungefär 50 personer i alla åldrar och vart femte år kom prästen för att hålla husförhör.

 

Husförhörslängderna lockar med sina snabbskildringar av hur gården såg ut just när prästen kom på besök. Prästen steg in och la inte märke till spinnrockar, nålbindning och vävstolar. Vad såg han och vad frågade han efter som var värt att notera? Hur klarade folket på landsbygden i Stockholms närhet den stränga kylan under 1860-talet? Vårarna kom sent och somrarna var kalla och torra.

 

Det var viktigt att kontrollera att folket kunde de tio bibelorden. som då var en enkel samling lagar. Alla borde också förstå vad det betydde att inte stjäla, inte dräpa och inte begå falskt vittnesbörd mot sin nästa.

 

År 1861 antecknade prästen att Slättens gård ägdes av före detta kommendanten Anton Råfeldt. Det finns anteckningar om honom i andra källor, som skildrar honom som en driftig sjöofficer och kommendant på Nya Varvet i Göteborg. Efter freden efter kriget på Krim den 30 mars 1856 var många övertygade om att Europa skulle bli en fredens världsdel. Den ryska björnen var krossad och i vårt land behövde ingen längre frukta för att den ryska flottan skulle komma seglande och bränna ner Stockholms skärgård. Det var inte alla som trodde på detta. Riksdagen tog ett beslut på att örlogsflottan borde moderniseras och att detta måste finansieras genom att antalet flottenheter minskades. Detta innebar att Västkusten skulle försvaras av den norska flottan och att Nya Varvet utanför Göteborg skulle förvandlas till ett fängelse. Anton Råfeldt kunde få förflyttning till Karlskrona, men han valde att flytta till Stockholm och livnära sig på arrendeinkomsterna från sin ärvda gård Sätra med underliggande gårdar, torp, sommarboställen och krogar.

 

Anton Råfeldt var med om husförhör tillsammans med sin hustru Christina Mannerskantz. Anton Råfeldt hade inga svårigheter att läsa och kunde de tio budorden men inte katekesens förklaringar till dessa. Han förstod vilka regler som gällde. Hustrun kunde med stor möda stava sig igenom en okänd text och hade dåliga kunskaper om de tio budorden och var osäker på hur de skulle tolkas.

 

På gården bodde också demoiselle Serafina Broman född 1827 från Karlskrona. Det framgår inte av husförhörslängden vad hon gjorde på Slättens gård och det troliga är att hon var sällskapsdam åt husets ägarinna. Hoppades hon på äktenskap med den tolv år yngre styrman Carl Hildebrand Wimmerstedt, som också bodde på gården? Han hade utexaminerats från Karlberg och hade goda kunskaper utom när det gällde förklaringarna till katekesen.

 

År 1863 blev förändringarnas år på Slättens gård. Anton Råfeldt avled och hans änka arrenderade ut gården till styrman Wimmerstedt, som nu hade pluggat vidare på Karlberg och blivit kapten. Några månader efter jordfästningen for änkefru Råfeldt tillsammans med kapten Wimmerstedt till nattvard i Brännkyrka kyrka. Vi vet inte vad de samtalade om under färden och troligtvis fick änkefrun veta att kaptenen tänkte gifta sig med Sofia Aminoff. När detta blev känt på gården valde demoiselle Broman att flytta till Stockholm.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Under dessa kalla svältår var det vanligt att barnen dog i mycket späd ålder. Slättens gård var ett undantag. På gården bodde flera drängar och sammanlagt föddes tolv barn och alla överlevde. För att dryga ut inkomsterna hade en drängfamilj ett fosterbarn och en annan ett barn från Stora Barnhuset i Stockholm.

 

Mitt intryck av att ha läst husförhörslängderna är att Sofia Aminoff var en mycket duktig kvinna, som inte drog sig för att hugga i. Änkefru Råfeldt hade flyttat till Stockholm och det var dags för nytänkande och på alla sätt försöka överleva de långa vintrarna. Hon hittade en inkomstkälla och det var att ta emot betalande gäster. Nu kom den läskunniga demoiselle Agda Sjöblomh från Visby. Demoiselle levde upp när det blev husförhör. Hon kunde sin katekes och visste vad det innebar att bära falskt vittnesbörd mot sin nästa.

 

Av allt att döma var demoiselle en fordrande dam. Plötsligt anställdes pigor och vissa år var de nio stycken. Sofia Aminoffs bror Knut Axel bodde tidvis på gården. Han var utbildad sjökapten med specialitet att föra befäl över ångbåtar och arbetade för ett rederi, som hade specialiserat sig på ångbåtslinjerna i Mälaren.

 

Trots kylan sökte förmögna stockholmare sig till sommarnöjen mellan Ekensberg och Fittja. Nu satsade Sofia Aminoff stort och anställde två trädgårdsmästare. Färska grönsaker, bär och frukt skulle säkert gå att sälja till sommargästerna.

 

Tydligen gick affärerna ganska bra fram till våren 1867. Detta år svepte bitande snöstormar från Nordpolen ner över landet och de ville inte släppa taget. I maj var dygnsmedeltemperaturen i Stockholm 4.7 grader Celsius. Nu kom fattigdomen smygande och i Norrland frös människor ihjäl.

 

Enligt gällande bestämmelser hade prästen vid husförhören flera uppgifter. Han skulle inte bara kontrollera läskunnigheten och om folket kände till de tio budorden utan också förhindra att folk blev fattiga. Hur han utförde detta är en spännande historia, som blir mitt ämne för nästa blogg.
Utöver Brännkyrka sockens husförhörslängder och Elgstiernas adelskalender har jag använt mig av Norstedts Sveriges historia 1930 – 1920.