Nils Quensel – Franciscus i regeringen

St. Francis. Sacro Speco at Subiaco. c.1224 or 1228

Den helige Fransiscus dag infaller den 4 oktober och i vårt land firas detta medeltida helgon genom att äta och bjuda på kanelbullar. Detta var inte en typ av bröd, som hörde till vardagen i det medeltida Italien. Vid sjön Trekanten har jag sett att både barn och vuxna matar gräsänder med torra och överblivna kanelbullar. Detta är något som detta helgon skulle uppskatta, om han som en ängel kom ner från sin himmel.

 
Jag har hittat en bild på den helige Franciscus på nätet. Målningen finns i en kyrka i den lilla italienska staden Subiaci i provinsen Lanzio. När jag tittar närmare på denna bild upptäcker jag likheter med Nils Quensel, som har kallats för Franciscus i den svenska regeringen. Nils Quensel var en framstående jurist och var medlem i den svenska regeringen från sommaren 1936 och sedan i ett par omgångar till hösten 1951.

 

Nils Quensel brukade ta sig an de utslagna i samhället. Innan dessa människor fick en slant brukade Nils Quensel prata med dem och när han hade möjlighet hjälpte han de arbetslösa att få ett jobb. Jag brukar säga att han gjorde det diakoner gör idag. Detta oavlönade arbete var det ingen som förstod. Nils Quensel utsattes i början av 1950-talet för en förtalskampanj och trots att det inte fanns någon grund för anklagelserna lämnade han regeringen. Han var konsultativt stadsråd, arbetade med juridiska frågor och saknade partibeteckning.

 

Nils Quensel var stor djurvän och levde i en gammaldags lägenhet tillsammans med en hushållerska och sin katt Muffi. Några kvinnor utöver de som fanns i släkten existerade inte för honom.

Nils_Quensel_-_Sveriges_styresmän

 

Nils Quensel var konservativ och avskydde både nazismen och kommunismen. I början av det andra världskriget engagerade han sig i den hemliga Sigtunagruppen, som leddes av Manfred Björkqvist. Här härskade tystnadsplikt. Gruppens målsättning var att ta reda på vilka svenskar som var nazister och försöka förhindra att de spridde ut sina tankar. De hade kontakt med den tyska motståndsrörelsen och bjöd in representanter att tala i Sigtunastiftelsen. Gruppen hade en protestantisk-kristen inriktning.

I utkanten av denna grupp fanns läkaren Israel Holmgren. Han hade specialiserat sig på infektionssjukdomar och var professor vid Karolinska sjukhuset i detta ämne. Israel Holmgren hade gästföreläst både i Tyskland och Ryssland och besökt olika sjukhus i dessa länder. Han lyckades få flera glimtar bakom kulisserna och insåg snabbt att i dessa länder pågick förföljelser av oliktänkande. År 1936 var det dags för pensionering och nu började Israel Holmgren en ny karriär inom politiken. Det var att i form av föreläsningar, torgmöten och i flygblad upplysa det svenska folket om vad nazismen stod för. Det var folkmord på bland annat judar och politiska motståndare till nazismen. Han skrev år 1942 en bok om nazismens helvete. Boken togs i beslag och Israel Holmgren dömdes till ett två månaders långt fängelsestraff.

 

Det fanns många nazister i Stockholm och de började hota Israel Holmgren till livet. Han tog då kontakt med polisen och fick tillstånd att i kavajfickan förvara en revolver. Han var eftersökt som husläkare och det var säkert inga patienter som anade vad doktorn hade med sig. Pistolen kom aldrig till användning. Allt detta finns utförligt skildrat i Israel Holmgrens självbiografi.

 

Nils Quensel satt i regeringen och var mycket försiktigare än Israel Holmgren. Han träffade regelbundet utrikesminister Christian Günther och diskuterade då hur den svenska lagstiftningen skulle anpassas till de krigförande ländernas krav. Stockholm var under krigsåren den stad i Europa där många länder hade spioncentraler. Israel Holmgren var antagligen inte den ende som kände sig hotad av Gestapo eller den ryska hemliga polisen. I början av år 1944 skärptes lagstiftningen, vilket innebar att det blev straffbart för privatspanare att i hemlighet ta reda på vilka som svenskar och utlänningar, som var spioner för de krigförande länderna. I samband med detta ville utrikesministern samtala med Nils Quensel.

 

Christian Günther kände till Sigtunagruppen och visste att gruppens medlemmar kontrollerade mycket av vad tjänstemännen på de tyska och ryska legationerna sysslade med. Enligt den nya strafflagen var detta straffbart. Christian Günther menade att Sigtunagruppen kunde fortsätta med sin verksamhet under förutsättning att han fick veta om något allvarligt höll på att hända. Nils Quensel kunde senare påpeka att det hörde till ovanligheterna att en utrikesminister uppmuntrade till lagbrott.

 

Kriget tog slut och samlingsregeringen avlöstes av en socialdemokratisk regering med Per-Albin Hansson som statsminister. Nils Quensel fick stanna kvar som en politiskt oberoende minister med kyrkofrågor som sitt arbetsområde. Ny utrikesminister blev Östen Undén, som i likhet med Nils Quensel var välutbildad jurist. Han var socialist.

Hösten 1945 märktes det tydligt i regeringen att Nils Qunsel tänkte på ett annorlunda sätt än socialdemokraterna. Speciellt gällde detta baltutlämningen. I krigets slutskede strömmade ryska trupper in i de baltiska staterna och många blev skrämda och flydde över Östersjön till vårt land. Bland dessa fanns ungefär 2500 tyska soldater och 167 från de baltiska staterna. Balterna krävde att få politisk asyl i vårt land och hävdade att de hade tvångsrekryterats av Tyskland. Hösten 1945 krävde Ryssland att dessa skulle klassas som krigsfångar och alltså skickas till Ryssland. Balterna blev förtvivlade och hotade att begå självmord. De litade inte på löften om god behandling i Ryssland.

 

När det blev känt att balterna skulle utlämnas blev det folkstorm och demonstrationer. Kung Gustav V skrev ett personligt brev till Josef Stalin och bad att balterna skulle få stanna kvar i vårt land. Några tidningar stödde helhjärtat utlämningen och bland dessa fanns Arbetaren och Ny Dag.

 

Det blev som regeringen ville. Balterna utlämnades till Ryssland. Nils Quensel konstaterade att justitieminister Herman Zetterberg och han själv var de enda som reserverade sig mot beslutet om utvisningen. Nils Quensel lär efter beslutet ha sagt
”Vi kommer att få blod på våra händer”

 

Nils Quensel avled den 16 november 1971 och fick inte uppleva att den svenska regeringen under Carl Bildts ledning bad balterna om ursäkt för utlämningen. Kungen tog emot 40 överlevande och utrikesminister Margareta af Ugglas sa att beslutet var överilat och felaktigt.

Inspiration till denna blogg har jag förutom de tidigare nämnda böckerna fått ur Birgitta Rengmyr-Lövgren : ”Franciscus i den svenska regeringen” och Henrik Arnstad : ”Spelaren Christian Günther”. Bilden på Nils Quensel kommer från en förteckning över regeringsmedlemmarna år 1937, fotograf okänd.

Nu skall hela rasket rivas . . .

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är spännande att människor i närområdet vet vem jag är och kommer med önskemål om vad jag skall blogga om. De sista dagarna har det gällt om jag vet något om det hus där tidigare den mycket populära pizzerian Spader Dam låg. Nu är fastigheten i gripklorna på en effektiv grävskopa. Här skall ett nytt hus med bostadsrättslägenheter växa upp. Vad har detta hus varit med om tidigare? Jag har inte varit på Stadsbyggnadskontoret och grävt i fastighetens förflutna. Här skildrar jag bara mina egna minnen av huset.

 

Min familj, som bestod av mamma, pappa och två barn, flyttade sommaren 1967 in i en villa tvärs över gatan till det nu rivna huset. Vi var nykomlingar från vårt lands framsida Göteborg och hade bott ett par år i Tunisien. När det gällde livsmedel uppskattade vi att paret Gustavsson hade en speceriaffär där det också gick att köpa middagsmat. Jag jobbade heltid med övertimmar som lärare i grundskolan och gillade att det gick snabbt att få fram middagsmat. Tyvärr fanns inte det som vår dotter gillade mest, nämligen leverpastej. I Tunisien var det en förbjuden maträtt och en smörgås med leverpastej var för henne Europa. I Tunisien hade hon av grannflickorna lärt sig dansa magdans. En dag gjorde hon detta när jag skickade henne till Gustix för att handla ett paket smör. Hennes uppträdande blev inte uppskattat. Dottern insåg snabbt att magdans var inget man sysslade med i gatans speceriaffär så detta blev hennes första och sista uppträdande. Magdans ingick inte i skolans gymnastiklektioner så hon glömde snabbt bort hur det gick att styra magens muskler för att åstadkomma rytmiska rullningar.

 

Barnen kallade speceriaffären för GustIx och i vårt kvarter låg deras älskade Tobix, som ägdes av Hjördis. Hjördis var ungefär 50 år och hon sålde tobaksvaror, godis, läskedrycker, serietidningar och strumpbyxor i storförpackning. Jag var inte ensam om att arbeta som lärare i området. På den tiden var lärarinneuniformen veckad kjol, blus och kofta. Skolbänkarnas ben var gammaldags med mycket flisor och det dagliga bekymret var att maskorna rände iväg på strumpbyxorna. Hemma hamnade de i soppåsen och ett par slitna långbyxor åkte på. Efter ett par arbetsdagar dagar kilade jag till Hjördis i Tobix och köpte en ny förpackning. Det brukade gå åt en förpackning varje vecka.

 

Hjördis på Tobix kom att bli något av en vicemamma för mina barn. De gick efter skolan direkt till Tobix och köpte serietidningar och något att dricka. Hjördis hade ställt fram stolar till dem och jag kom överens med henne att varje lördag betalade jag för det barnen hade köpt. Sonen slukläste Fantomen och Stålmannen medan dottern föredrog tidningar som handlade om indianflickor. Båda gillade Kalle Anka. Vid middagsbordet fick jag sedan veta allt om röd kryptonit och hur man odlade majs på den amerikanska prärien innan de vita kom och förstörde idyllen.

 

Allt har en baksida. Barnen skaffade sig ett stort ordförråd, som de sedan använde sig av i det dagliga livet i skolan. En dag skulle min son, som då gick i årskurs fyra, redogöra för ett grupparbete. Lärarens syrliga kommentar ar att han använde för svåra ord. Sonen blev förbryllad och svarade efter några sekunders betänketid att hans pappa förstod vad han sa så därför borde magistern bekväma sig att lära sig begripa vad han sa. Detta svar uppskattades inte av magistern, som dessutom var handledare på lärarhögskolan och hade blivande lärare som åhörare.

 

En dag tog Hjördis kontakt med mig. Barnen hade hittat vuxenmagasinet ”En rolig halvtimme” och undrade om detta var lämplig litteratur. Jag utgick ifrån att här fanns utmärkta ord för skolgårdens viskningar om ett förbjudet sexualliv och tyckte att detta gick bra. Hemma förmanade jag barnen att inte ta med sig tidningarna till skolan. Det räckte med att de läste dem hemma. Sonen bläddrade förstrött i tidningen och tyckte att innehållet var utomordentligt fånigt.

 

Det blev pedagogdag och vi visste inte vad vi skulle göra med barnen. En heldag hos Hjördis i Tobix var inte att tänka på. Alltså skulle jag sätta fram frukost åt dem, ge dem pengar till tunnelbanan och sedan skulle de åka till pappas jobb vid Telefonplan. På den tiden disponerade pappa ett stort kontor med sammanträdesbord. Barnen hade fått veta att de inte fick fara runt och föra oväsen utan att de skulle ta med sig något att läsa. Innan de klev iväg tittade de in hos Hjördis på Tobix. De enda nyutkomna tidningarna var ”En rolig halvtimme” och Kalle Anka.

 

Pappa skulle ha sammanträde och arbetskamraterna passerade barnen. En av de manliga besökarna upptäckte vad barnen läste och höjde på ögonbrynen. När sammanträdet var slut sa han några ord till pappa och undrade vad som egentligen lästes hemma hos oss. Pappa svarade att det kunde vara en tillgång att kunna de vanligaste runda orden, vilket besökaren höll med om. Sonen hade hört samtalet, reste sig upp och bugade sig inför besökaren.
”Varsågod, här får du. Tidningen är tråkig.”

 

Den tredje affären var Elix, som låg vägg i vägg med Tobix. Hit skickade jag barnen att köpa glödlampor och proppar, vilket förde med sig att de lärde sig elementär elektronik. Ägaren var ganska butter så där hände inget spännande.

 

Två år efter det att vi hade bosatt oss på Hägerstensvägen började affärsverksamheten i våra kvarter att minska. Detta berodde på att Obs hade startat sin första stormarknad i Masmo. Här var utbudet av livsmedel större och insprängt mellan tvättmedel och toappper fanns en hylla med häften med Asterix och Tintin. Vi köpte ett nytt och större kylskåp och for med bilen varje lördag till Obs. Priserna var lägre och utbudet av varorna var betydligt större. Det dottern uppskattade mest var falukorv och leverpastej. Dessutom var det ett tjatande på fredagarna om mer Asterix och mer Tintin. Gustix förde en tynande tillvaro och så småningom insåg paret Gustavsson att det bäste de kunde göra var att avveckla verksamheten. Nu hade flera i området blivit gamla och behövde hemtjänst. Gustix förvandlades till hemtjänstens lokalkontor tills svenskarna insåg att pizza var en trevlig maträtt. Efter ett par ägarbyten kom Spader Dam, som snabbt blev känd för goda pizzor och utsökta kebabrullar.

 

Ekix gav snart upp och den enda kvarvarande var Tobix, som fortfarande sålde strumpbyxor i storförpackning. Denna verksamhet började föra en tynande tillvaro. De oskrivna reglerna om lärarinnornas kjoluniform började höra till en förgången och konservativ livsstil. Nu blev det välsittande långbyxor som gällde och sådana gick att köpa på Obs. Dessa saknade ett märke på bakfickan, vilket förde med sig att det blev ett outtalat krav att köpa sina långbyxor i en modeaffär i kvarteren runt Hötorget.

 

Dråpslaget för Tobix kom när huset bytte ägare. Nu skulle affärerna läggas ner och husets skulle byggas om och innehålla flera lägenheter.

 

Vi var många som sörjde Hjördis i Tobix. Gustix är det knappt någon som minns och Elix är jag kanske den enda som har ett svagt minne av. Huset är snyggt och få som passerar inser vilken social roll tanten i tobaksaffären spelade i området. Hon fanns här innan vi hade fritidshem för lågstadiebarn och mystimmar för mellanstadiebarn i Mälarhöjdens kyrka.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Anna Retzius-Hiertas klippträdgård

Anna_Wilhelmina_Hierta_Retzius

Det finns mycket skrivet om denna märkliga kvinna, som i sin ungdom arbetade mycket aktivt för att kvinnorna skulle få rösträtt och som långt senare i livet ansåg att kvinnorna inte var mogna för att få politiskt inflytande. Hon var född år 1841 och var Lars Johan Hiertas yngsta dotter. När hon var 35 år gammal gifte hon sig med läkaren Gustaf Retzius. Ett par år efter det hon gift sig år 1876 sökte hon upp den kända porträttfotografen Selma Jakobsson. Kanske var det en gåva till hennes make för att placeras i en elegant ram på hans skrivbord.

 

Det är något visst med detta porträtt. Selma Jakobsson har plockat fram pojkflickan Anna, som älskade att i sjömansblus ströva omkring på klipporna i Lysekil och som gillade att syssla med trädgårdsarbete. När scoutrörelsen kom skänkte hon pengar till deras arbete med städernas ungdomar. Blusen hon fotograferades i påminner mycket om en scoutskjorta.

 

Anna var Lars Johan Hiertas yngsta dotter och brukar skildras som hans favorit i syskonskaran. Hon fick för sin tid en mycket god skolutbildning och hade utmärkta kunskaper i främmande språk. Det stora problemet var att hon inte klarade av luften i Stockholm, som var fylld av sothaltig rök från vedspisar och kakelugnar. Ett botemedel för detta var att söka sig till havsbandet, vilket för Annas del innebar badorten Lysekil och kontakt med badhusläkaren Carl Curman.

 

Hur Anna lärde känna läkaren Gustaf Retzius är inte klarlagt. De brevväxlade länge innan de gifte sig år 1876. Det var under en tid när intresset för arkeologi hade vaknat bland svenskarna. Vårt land hade haft ett spännande förflutet, som kunde mäta sig med historierna om trojanska kriget och Odysseus irrfärder över Medelhavet. Vikingarnas livsstil och de första stavkyrkorna i Norge blev stilbildande och det första hus i denna nya trend blev den Curmanska villan i Lysekil.

 

Gustaf Retzius och Carl Curman var båda medlemmar i Svenska Vetenskapsakademien och familjerna umgicks privat både i Lysekil och i det curmanska huset på Floragatan i Stockholm. Carl Curmans andra hustru Calla uppskattade att ströva runt på klipporna runt Lysekil och hon förfasade sig över att det vackra och mycket gamla berget skulle huggas sönder för att bli gatstenar. Hon visste vad berget betydde för stenhuggarna, som riskerade att bli arbetslösa om någon tog ifrån dem deras berg. Trots detta startade hon en insamling. En stor del av berget måste få finnas kvar i orört skick. Hon vandrade runt på berget tillsammans med sina väninnor och kragarna på deras vita sjömansblusar fladdrade i vinden. Dessa damer kom att kallas för ”Strandflickorna”. Calla Curman lyckades och berget är numera ett naturreservat och kallas för Stångehuvud. Strandflickorna är idag namnet på en restaurang vid havet i Lysekil.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Paret Retzius önskade om möjligt skapa sitt eget Bohuslän i Stockholms närhet. År 1881 hittade de tomten de sökte. Den låg på det kala berget Klubben inte långt ifrån Lyran. Här skulle de bo under den varma årstiden i ett liknande hus som det familjen Curman ägde i Lysekil. Både invändigt och utvändigt skulle det påminna om vikingatiden. Utsikten över Mälaren var fantastisk. Det enda problemet var att nere vid stranden låg två hästslakterier och enligt husförhörslängden bodde det 25 personer i husen. Det kan ha funnits fler på grund av att det alltid var några som smet när det blev husförhör.

 

Gustaf Retzius gillade troligtvis inte grannskapet. Han köpte Klubben nummer 2, som nu motsvaras av Tornvillan och Uddvillan. Anna Retzius-Hierta kunde plocka fram sjömansblusen från Bohuslän och börja planera för en klippträdgård. Husen låg på ett berg, som på södersidan stupade ner mot en vik av Mälaren. Här dröjde sig sommaren kvar längre, här kunde värmeälskande växter trivas. Hon anställde en trädgårdsmästare med uppgift att bygga terrasser och plantera växter. Tyvärr skrev hon aldrig upp vilka växter som planterades. Det går fortfarande att se spår av allt detta.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Gustav Retzius testamenterade Sagatun och Klubben 2 till Kungliga Vetenskapsakademien, som senare sålde egendomen vidare. Ingen visade minsta intresse för Annas klippträdgård förrän Svenska Missionsförbundet sommaren 1938 disponerade Klubben 2 för sin ungdomsverksamhet. Jag träffade på 1980-talet en äldre man med trädgårdsintresse. Han hade under någon semestervecka i slutet av 1930-talet försökt rensa ogräs i den nu vildvuxna klippträdgården. Han gav snart upp, det var jobbigt att ligga på knä bland alla stenarna. Dessutom var det ingen som var intresserad. Det var roligare att sitta på båtbryggan och sjunga några av Bellmans epistlar. Här finns skildringar av deras hus både när sommarsolen sken och när det var vinter med ylande vargar på Mälarens is. Det var en fördel att Carl Mikael Bellman var nykterist precis som alla andra i Svenska Missionsförbundet.

 

Carl Mikael Bellman är levande vid Klubbensborg medan Anna Retzius-Herta och hästslaktarna är helt bortglömda. Sagatun finns kvar och numera förknippas huset med Gustaf Retzius indelning av svenskarna i långskalliga och kortskalliga och på så sätt kom han att inleda rasbiologin.

 

Inspiration till denna blogg har jag hittat i artiklar on Calla Curman på nätet och husförhörslängderna från Brännkyrka socken under 1800-talets sista årtionden. Fotografierna på Sagatun och den vildvuxna klippträdgården har jag tagit själv.

Svängbron i Liljeholmen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Strax nedanför Liljeholmsbron ligger en märklig ö, som få lägger märke till. Den är inte naturlig utan byggd av betong och det växer träd på den. Denna ö har en spännande historia. För mer än hundra år sedan var den en liten del av en järnvägsbro, som gick tvärs över Årstaviken till den lilla och nu bortglömda järnvägsstationen Ligna vid Hornstull.

 

År 1860 kunde järnvägsstationen i Liljeholmen invigas. Då var också järnvägsbron över ÅrstavIken klar. Teknikerna hade enats om en svängbro. Den del av bron, som låg närmast Liljeholmen, kunde svängas ut för att på så sätt släppa in mindre skutor i Årstaviken. Det gällde i första hand bogserbåtar med pråmar lastade med ved och foder till hästarna.

 

Nils Erikson hade det högsta ansvaret för denna bro och varje dag var platschefen skyldig att rapportera hur brobygget utvecklades. Bron skulle bli 270 meter lång och ligga ett par meter över vattenytan. Brofästena måste vila direkt på berggrunden och det var det från ytan 25 meter. Bottnen måste rensas och därefter fyllas på med grus innan bropelarna kunde monteras. Varje dag kom många rosslagsskutor släpande med pråmar, som var lastade med grus. Arbetet var inte riskfritt. En dag sjönk två skutor under lossningsarbetet. Ingen människa skadades men arbetet försenades.

 

När bron var klar och det första tåget hade passerat upptäckte lokförarna att vinterstormarna från Östersjön kunde vara så starka att tågen började svaja. Drygt tio år efter att de första tågen hade börjar rulla över bron kallades trädgårdsmästare in. Deras uppgift var inte den lättaste. Nu gällde det att plantera snabbväxande träd på den ena sedan av järnvägsspåret. Dessa var avsedda som stormdämpare och dessa fungerade utmärkt. Träden blev något av en sevärdhet och senare blev det en upplevelse att en vårdag åka över den grönskande bron.

1600px-Årstaviken_1870

Bilden kommer från Stockholmskällan och bilden tecknades år 1870 av P. C. Bergman. Huset med den höga skorstenen till höger på bilden är Tanto sockerbruk.

 

Det fanns bara ett järnvägsspår på bron. För att undvika kollisioner anställdes en brovakt, som skötte en semafor. Brovakten fick en snygg uniform, som skulle få folket att inse att denne man hade befogenheter av olika slag. Några tyckte säkert att han påminde om Karl XII där han i alla väder stod framför bron. Om det var busväder hade han möjlighet att söka skydd i en liten brovaktsstuga. Brovaktaren hade flera andra uppgifter än att svänga ut bron. Det var att se till att inga gående tog sig upp på svängbron. De måste använda sig av flottbron lite längre bort. De gående måste ha en biljett och alla, som på något sätt såg obehagliga ut, fick ingen biljett. På broarna gällde strikta ordningsregler. Det fanns räcken att hålla sig i men de kunde blåsa sönder när det blev storm. Ingen fick halka och trilla rakt genom räcket och sedan rakt ner i vattnet för att drunkna. Simkunnighet var ingen självklarhet.

 

Liljeholmen blev snart vårt lands största järnvägsstation. Runt stationen växte det upp ett industriområde. Området tillhörde Brännkyrka socken och här gällde andra och mindre strikta regler för uppförandet av fabriker och bostäder än inne i Stockholm. Under åren fram till slutet av det första världskriget tillverkades i området bland annat speglar, bilar och cyklar. Godsvagnarna visade sig ofta var för små för större transporter av råvaror och färdiga produkter. Dessa skedde med båtar, som för att komma till Liljeholmen tvingades passera slussen vid Gamla Sta´n. Här var det för trångt för större båtar. Alla tvingades inse att de gamla segelskutornas tid var förbi.

 

Det första världskriget hade inneburit att många fartyg hade gått under och att varven hade ställt om mycket av sin produktion från lastfartyg till krigsfartyg. Efter kriget upplevde de svenska varven en storhetstid och ett av dessa var Ekensbergs varv. Här tillverkades bland annat båtar för handel med fjärran länder som Kina och Japan. Fartygen blev för stora för den gamla slussen.

 

Något måste göras. Det avgörande beslutet innebar att det smala näset mellan nuvarande Gullmarsplan och Skanstull måste bort och en ny och bred sluss byggas vid Hammarby sjö. Detta blev ett enormt arbete att genomföra. För varje år som gick blev det fler människor som åkte tåg och godstransporterna ökade. Järnvägen fick en annan sträckning från Älvsjö och år 1929 invigdes Årstabron med pompa och ståt. Samtidigt uppfördes en ny klaffbro för både fotgängare, spårvagnar och bilar mellan Hornstull och Liljeholmen.

 

Brovakten hade sedan starten 1860 gradvis fått andra uppgifter. Den gamla flottbron byggdes om och blev säkrare att gå på, vilket förde med sig att brovakten inte längre behövde kontrollera vilka som traskade över den ofta svajande flottbron. 1928 stängdes svängbron och började rivas. Brovakten måste byta arbete.

 

Jag har bett Ulla Weidstam i bild tolka brovaktens känslor. Han visste att framtidens passagerarbåtar skulle bli stora och att de små bogserbåtarnas tid var förbi. Brovakten står med ryggen vänd mot Årstaviken och svängbron och tittar rakt upp mot slumområdet Årstadal. Han skall lämna tillbaka sin uniform och hoppas på ett nytt arbete inom järnvägen. Han är på väg mot en ny tillvaro.

ullas

Inspirationskälla till denna blogg har varit Hans Björkman – Gert Ekström ”Stockholms järnvägar, miljöer förr och nu, del 1 – 5”

Cleves spegelfabrik i Liljeholmen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag hoppas att jag har hittat den tomt där det i slutet av 1800-talet låg en spegelfabrik. Idag är det en liten park och där porlar det en liten bäck med vatten från stadens vattenledning. Få tänker idag på att för ungefär 200 år sedan var området där Liljeholmens köpcentrum nu breder ut sig en sankmark med surrande myggor och på vårarna spelande orrar. Det finns ingen notis i planteringen som påminner oss om detta.

 

Under flera år har jag funderat över varför en spegelfabrik byggdes mitt bland all verksamhet, som var inriktad på järnvägar och tåg. Järnvägen kom till Liljeholmen i slutet på 1850-talet och den 18 februari 1860 tuffade det första ångloket over järnvägsbron från Liljeholmen till Tanto. Detta blev starten för den nya arbetarförstaden Liljeholmen. Hit drogs affärsmän och ingenjörer. Fabriker och mer eller mindre välbyggda bostadsfastigheter växte upp som svampar ur jorden. Folk kom flyttande från landsbygden för att om möjligt skapa sig en framtid i denna nya förstad till huvudstaden. Nu är miljön helt annorlunda. Inga tåg stannar längre i Liljeholmen och det går att spana in rester av den gamla järnvägsbron. Höghus har ersatt låga träkåkar och de enda tecknen på den svunna industriepoken är ett knappt synligt industrispår till Cementas anläggning i Lövholmen.

 

Spegelfabriken kom året efter nedläggningen år 1902 att betyda mycket för den framväxande arbetarrörelsen i Brännkyrka socken i vars utkant Liljeholmen låg. Då bland de kvarvarande speglarna samlades en grupp män, vars största önskan var att förändra samhället. Det fanns ingen lokal där fackföreningarna kunde hålla sina möten och där man kunde samlas för att diskutera politik. Folket i Liljeholmen borde samla in pengar för att skaffa sig ett Folkets Hus. Hur många gånger dessa män samlades i spegelfabriken vet vi inta, bara att fabriken upphörde och att fastigheten bytte ägare. När Folkets Hus senare blev verklighet skedde detta i en nedsliten fastighet vid sjön Trekanten.

 

Det finns inte mycket information om spegelfabriken i Riksarkivet. Den var registrerad som ett aktiebolag med Reinhold Fredrik Cleve som huvudägare. Han finns också registrerad som grosshandlare när det gällde spegelglas och fönsterglas. Hur många anställda det fanns i fabriken vet vi inte och inte heller hur de speglar såg ut som tillverkades i denna fabrik. Utöver speglar slipades det glas.

 

Fram till mitten av 1850-talet var speglar en lyxvara, som få hade råd att skaffa sig. Det var påkostade speglar ofta med förgyllda ramar. Det vilade magi över speglar. Om Djävulen utan att någon såg det tog sig in i ett hus och när han speglade sig försvann han in i spegeln. Därifrån kunde han helt osynlig glida ut när en ung flicka i spegeln beundrade sitt eget utseende. Då fladdrade han in i flickan. Hon tappade sitt förnuft och gav sig ut på svindlade kärleksäventyr. Nio månader senare syntes resultatet i en vagga.

 

Skrocket om spegelmagi glömdes bort när folkskolan, järnvägen och industrierna kom. Samtidigt utarbetades ny teknik För att tillverka spegelglas. Det blev billigare att framställa speglar och nu började glasmästare att tillverka enkla speglar. De minst påkostade hade ingen träram utan klistrades upp på tjockt papper. Det hände att spegelglas gick sönder och då gick det att skära bitar, som sedan kunde bli fickspeglar och enkla toalettspeglar. Att nu tillverka billiga speglar kunde bli en lönande affär och år 1884 startade Reinhold Fredrik Cleve sin spegelfabrik i Årstadal i Liljeholmen.

 

Reinhold Fredrik Cleve avled år 1889 och verksamheten övertogs av glasmästare Andersson, som drev verksamheten vidare. Troligtvis var det tack vare denne okände man som, som den spirande arbetarrörelsen fick tillgång till lokalen.

 

Det hände mycket i slutet av 1800-talet. Vårt land fick uppleva en framgångsrik kvinnorörelse med krav på att de gifta kvinnorna skulle få bli myndiga och att alla vuxna skulle få rösträtt och kunna få säte och stämma i riksdagen. Några, som Kata Dalström, tog järnvägen och gav sig ut på landsbygden och agiterade, Det gällde att se trevlig ut när man väl kom fram och då var det bra att ha med sig en liten spegel. För männens del hägrade det att som Hjalmar Branting få vara med on internationella fredskongresser i Tyskland eller i Schweiz. Det gick nattåg söderut från Liljeholmen. Sovvagnarna var inte speciellt bekväma. I varje hytt fanns det två trevåningssängar och det krävdes starka ben för att klänga upp till den översta.

 

Jag gissar att männen i spegelglasfabriken diskuterade hur en socialistisk revolution skulle se ut. Skulle den ske genom att massorna tog till vapen eller gick det att ordna detta på fredlig väg? Fredens väg är den enda framkomliga vägen ansåg Hjalmar Branting. Det var inte alla i Liljeholmen som höll med honom om detta.

 

Drömmar fanns i den gamla spegelfabriken. Nästa generation arbetare skulle i bekväma och välutrustade sovvagnar medan tåget rullade mot Alperna kunna raka sig framför en spegel. Nedrustning tillsammans med socialism hade skapat ett fredens och välståndets Europa. Arbetarna hade fått tillbaka sitt människovärde och de ville se eleganta ut när de mötte representanter för olika länders regeringar.

Man i tågkupé utan UW (1)

Drömmarna slog aldrig in. Sommaren År 1914 tändes en gnista i Sarajevo och det första världskriget blev ett faktum.

Bilden på arbetaren framför spegeln har ritats av Ulla Weidstam

Utöver handlingar i Riksarkivet har jag använt mg av Torbjörn Norman : ”Hjalmar Branting, freden och Folkens förbund (2014)” samt Torsten Sylvén och Elisabeth Welander-Berggren : ”Speglar spegelmakare och fabrikörer 1650-1850 (2000)

Charlottendal i Gröndal och kryddkramhandlare Keisner

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Varje gång jag i Stockholms grönområden hittar spår av förflutna tider grips jag av glädjerus och vill skrika ut min hänförelse. Detta har hänt en av de sista dagarna när jag lät blicken glida till ett hål i vegetationen vid Mälarens strandkant strax intill en nedlagd fabrik i Lövholmen. Här upptäckte jag rester av en brygga. Hit kom i mitten på 1700-talet kärlekssugna män för att få uppleva ljuva stunder på krogen Ludikulla. Detta manliga nöje upphörde i slutet av 1770-talet när kryddkramhandlare Anders Keisner köpte krogen, rev de gamla husen och skapade ett ståndsmässigt sommarnöje, som han uppkallade efter sin hustru Charlotte. Enligt husförhörslängden för Brännkyrka socken år 1781 bodde det en läskunnig trädgårdsmästare på Charlottendal. Några spår av ägaren till fastigheten finns inte i kyrkböckerna. Vem var denne kryddkramhandlare och hur kom det sig att han fick så god ekonomi att han kunde satsa på ett vackert sommarnöje?

 

Tjugo år tidigare, år 1761 var ett år när skördarna slog fel och tiggare traskade runt på Stockholms gator och torg. Många av dessa dämpade hungern med starkt kryddat finkelbrännvin och berusade män och kvinnor raglade fram överallt. Fylleslagsmål hörde till dagen. Det beslutande organet för vårt land var Kammarkollegiet och dess president hade mycket stor makt. Tillsättningen av denne president var politisk och de två partierna Hattarna och Mössorna utmanade ständigt varandra. Detta år hade Hattarna makten och president i Kammarkollegiet var Karl Fredrik von Höpken. Han undertecknade alla handlingar om beslut och sedan fick kung Adolf Fredrik sätta dit sin namnstämpel.

 

Vintern kom och den 3 december hölls ett sammanträde i Kammarkollegiet. Det viktigaste beslutet blev att all husbehovsbränning i städerna Stockholm, Göteborg och Karlskrona skulle förbjudas och krögare, som tidigare haft tillstånd för att tillverka brännvin, fick detta indraget. Det blev också förbjudet att sälja brännvin innanför städernas tullar. Dessa beslut förde med sig att alla, som önskade sig ett par supar till middagen, fick fara ut till värdshus utanför tullarna. Det enda värdshus som finns kvar sedan denna glansperiod är Stallmästargården.

 

Ungefär samtidigt fick Anders Keisner burskap i skrået för kryddkramhandlare i Stockholm. Var han hade sitt försäljningsställe har jag inte lyckats ta reda på, troligtvis låg det i närheten av Skeppsbron. Det var en smula riskabelt att satsa på kryddor, som var något som endast de välbärgade hade råd att köpa. Den svenska ekonomin var i gungning och inflationen var ett gissel för vanligt folk.

 

Den svenska utrikeshandeln började ta fart efter freden i Nystad 1721. Holländska skepp kom till Stora Sjötullen vid Blockhusudden. De fortsatte sedan till Skeppsbron, där de lastade av sina varor. Här bodde de förmögna affärsmännen och bakom de vackra fasaderna låg deras magasin. Kryddor var en eftersökt vara och ett användningsområde var att med hjälp av olika kryddor dölja smaken av finkelolja i brännvinet. Ett annat var att krydda maten. Det är ett känt faktum att starkt kryddad mat kan dämpa upplevelserna av hunger och minska aptiten. Under krigsåren och år, när skördarna slog fel, var maten mycket saltad och helst skulle den ha en strak smak av peppar. En genomgående dryck var brännvin, som hade smaksatts med olika odlade eller vilda växter. Bruket med starkt kryddad mat blev mattradition fram till mitten på 1700-talet när bland andra Carl von Linné påpekade att detta kunde vara hälsovådligt.

 

År 1755 började förändringen av hur svenskarna såg på matlagning få genomslag. Då kom boken ´Hjälpreda i hemmet för unga fruentimber´ut. Författarinnan var Anna Christina Warg och boken kallades sedan för Cajsa Wargs kokbok. Författarinnan varnar för starkt kryddad mat och ville gärna se stor variation när det gällde att krydda både mat och brännvin. Att då sälja kryddor innebar att försäljaren borde kunna ge råd om matlagning och smaksättning av finkelbrännvin. De besuttna ägde som regel en fastighet utanför tullarna och här var det fritt fram för att bränna sitt eget brännvin.

 

Anders Keisner hade burskap i Stockholm, vilket innebar att han fick delta i valet av vem som skulle bli representant för Stockholm i borgarståndets i riksdagen. Borgarståndet hade glidit över från att tidigare söka sig till Hattarna till de fredsvänliga Mössorna. En av anledningarna kan ha varit att köpmännen längs Skeppsbron upplevde Hattarna som krigshetsare och en annan var att den inkomstbringande salthandeln med länderna runt Medelhavet skulle försvåras om ett krig bröt ut. När Gustav III den 19 augusti 1772 drev igenom en ny regeringsform, som gjorde honom enväldig, vägrade borgarståndets talman Carl Fredrik Sebaldt att skriva under godkännandet av en ny regeringsordning. Det blev en av ståndets tjänstemän, som fick göra detta. Man hade fått nog av enväldiga kungar, som inte drog sig för att starta nya krig.

Handeln vid Skeppsbron påverkades inte av den nya regeringsformen. Fartygen kom och lossade sina laster och köpmännen kunde bygga upp sina förmögenheter. Under dessa är minskade Stockholms befolkning. Mycket berodde detta på att staden saknade renhållning och att snuskets sjukdomar skördade många offer. Alla, som hade möjlighet, flyttade sommartid bort från staden. En av dessa var kryddkramhandlare Anders Keisner.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kryddkramhandlare Keisner, som var med och röstade fram att Carl Fredrik Sebaldt fick representera Stockholms borgare i riksdagen, skulle idag ha varit helt bortglömd om inte hans sommarbostad finns kvar. År 1795 gjordes en förteckning på stadens kryddkramhandlare och då hade kryddkramhandlare Keisner dragit sig tillbaka.

Bilden på Charlottendal är nytagen. Det är tack vare byggmästare Olle Engkvist som huset har befarats. År 1947 skedde renoveringen och allt gjordes för att återskapa det sena 1700-talet. De gamla träden i trädgården fick stå kvar.

De vackra fasaderna längs Skeppsbron finns fortfarande kvar, men någon kryddhandel i gränderna i Gamla Sta´n har jag inte hittat.

Skeppsbron_1790a
Bilden på Skeppsbron på 1790-talet är en akvarell målad av Johan Petter Cumelin, Stockholms Stadsmuseum.

Inspiration till denna blogg har jag upplevt vid läsningen av nätupplagan av Svenskt Biografiskt Lexikon, Norstedts svensk historia 1721 – 1830 och handlingar i Stockholms stadsarkiv.

Landshövding Johan Georg de la Grange och skalden Erik Johan Stagnelius

Lilla_torget_i_Kalmar[1]

Det är något visst med torgen i våra mindre städer. I Kalmar vid Lilla Torget ligger Residenset. Bilden kommer från Wikimedia Commons, fotograf Västgöten. Den vackra byggnaden till höger på bilden är från slutet av 1600-talet. Det är Residenset och här bodde landshövding Johan Georg de la Grange i tolv år från år 1810. På andra sidan av torget, till vänster på bilden, hade biskop Magnus Stagnelius sin tjänstebostad och i huset fanns biskopens kansli. Biskopen har blivit känd på grund av att han var far till skalden Erik Johan Stagnelius. Över detta torg ilade tjänstemän till den krävande landshövdingen och stiftets präster kom skridande för att göra en artighetsvisit hos biskopen.

 

Landshövding Johan Georg de la Grange var en man med mycket bestämda åsikter. Han hörde inte till den innersta kretsen runt kronprins Karl Johan och hade inga möjligheter att påverka olika beslut om bland annat skatter och utvecklingen av jordbruket. Från statens sida var det sparsamhet på alla plan som gällde. Statsskulden var stor efter kriget mot Ryssland, den svenska dalern hade sjunkit i växlingsvärde och inflationen hade skjutit i höjden. Tiggare och krigsinvalider drev omkring på Stockholms gator. Något måste göras och den ansvarige för landets ekonomi var Gustav Fredrik Wirsén.

 

Johan Georg de la Grange kom inte överens med Gustaf Fredrik Wirsén. Det hade börjar 1814 när han av kronprins Karl Johan utsågs till materalansvarig för fälttåget i Norge. Det behövdes mycket material som till exempel skjortor, byxor och yllestrumpor för soldaterna, sjukvårdsutrustning, liksäckar och extra trumpinnar. Gustav Fredrik Wirsén ansåg att kriget var för dyrt. Johan Georg de la Grange stod på sig och fick så småningom rätt. Den dagliga omsorgen av soldaterna måste fungera, annars var kriget dömt att misslyckas.

 

Detta krig kom att föra med sig en livslång ovänskap mellan landshövding de la Grange och Gustaf Fredrik Wirsén. När de träffades gick diskussionens vågor höga och landshövdingen var påstridig. Beskattningen av jordbruket borde minskas och få samma villkor som handeln.

 

Vi vet inte speciellt mycket om Johan Georg de la Granges familj. Hans hustru avled år 1817 i Kristinehamn där hennes familj bodde. Var döttrarna sedan vistades känner jag inte till, men mycket talar för att de blev kvar i moderns hembygd i Varnums socken i Värmland eller i Kristinehamn. Mitt intryck är att landshövdingen efter hustruns bortgång blev mycket ensam. Han blev känd för sin stora arbetsförmåga, sitt engagemang för jordbruket, krav på mindre tillverkning av brännvin och för sitt hetsiga humör. Om inte länsmännen lydde hans order kallade han upp dem till Residensen och lät dem få smaka på sin knutpiska.

 

1818 blev köldens år, ett av de kallaste åren under hela 1800-talet. Våren kom sent och sommaren blev torr och solfattig. Då och de kom häftiga regnskurar och luften blev fuktig. Höet, som trots allt bärgades, möglade. När hösten kom var svälten ett faktum. Husdjuren nödslaktades och detta förde med sig att det året därpå blev brist på får och kor.

 

Jag vet inte hur landshövdingen lyckades skapa bättre förutsättningar för jordbruket. Däremot känner vi till hur det dagliga livet var i staden år 1820. Detta beror på att skalden Erik Stagnelius tillfälligt flyttade hem till Kalmar. Han kom från Södermalm i Stockholm och här hade skaffat sig avancerade spritvanor, som också innebar bruk av opiater. Varje kväll i Kalmar önskade han få en sejdel med svagdricka och en salt och orensad sill placerat på bordet vid sängen. Detta skulle bli en tidig frukost för att nyktra till.

 

På Södermalm var Erik Stagnelius enstöringen, som bodde nära Maria Magdalena kyrka. Det var som om Bellmans epistlar och sånger tonade ut från husen runt Adolf Fredriks torg (nuvarande Mariatorget). Här fattade i början av år 1820 Erik Stagnelius ett ovanligt beslut. Han måste fara tillbaka till Kalmar och här bli stadens Bellman. Musiken fanns redan. Nu skrev han sina egna texter, som handlade om det dagliga livet i Kalmar.

 

Johan Georg de la Grange kunde detta år vara ganska belåten med det han hade uträttat. Uppfödningen av får hade lyckats och de betade nu på fästningsvallarna. Ibland smet några ut och vandrade runt på gatorna där de fick samsas om utrymmet med ankor, gäss, kalkoner och höns. Det fanns mer mat än stadens invånare kunde äta upp. Problemet var att det tog för lång tid att forsla överskottet med ett segelfartyg till Stockholm och under denna tid kunde till och med rökt fårbog mögla.

 

Johan Georg de la Grange ansåg att säd och potatis var mat och inte råvara för framställning av finkelbrännvin. Bruket av denna dryck måste minska till minst hälften. Han hade förgäves försökt få kalmarborna att leva efter detta och mötts av ett kompakt motstånd speciellt från skepparna. Ett annat problem var färjan till Öland. Det hörde till för både män och kvinnor att ha ett par jamare innanför västen innan man gav sig ut på havet. Erik Stagnelius fångade livet på färjan till Öland i en av sina Bellmansdikter.
”Färjan är redan fuller
Järngrytor, smör och kastruller
Kroppkakor ligga huller
Och buller om varandra.
Käringarna stupa kuller
Byttor om varandra. Dem tog Fan”

 

I Erik Stagnelius dikter om livet i Kalmar finns flera skildringar av stadens kända personer. En av dessa är Kniberg, som gillade astronomi och en annan landshövding de la Grange. Dessa blev kalmarbornas örhänge, som de gick och gnolade på.
”Ett midnattsmoln var blick för Knibergs öga stänger
Vilt dånar ras.
Och luftens de la Grange kring öde rymder svänger
Sin blanka länskarbas.”

 

Mitt intryck är att nu insåg Johan Georg de la Grange att han hade kämpat färdigt som landshövding. De ständiga grälen om skatter och jordbruksekonomi med Gustaf Fredrik Wirsén och nu skalden som drev gäck med honom var påfrestande. När förordnandet som landshövding gick ut år 1822 valde han att lämna Kalmar och flytta till Älvstorps herrgård i Grythyttan. Samma år återvände skalden Erik Stagnelius till Södermalm. Här avled han ett år senare och hans grav finns på Maria Magdalena kyrkogård.

Detta blir min sista blogg om Johan Georg de la Grange. Inspirationen är hämtad från boken ’Erik Johan Stagnelius’ författad av Fredrik Böök år 1919 och boken ’Stamfadern’ författad av Kenne Fant år 1993. En bok, som jag har använt mig av i samtliga bloggar är ’Omvälvningarnas tid’ av Martin Hårdstedt utgiven år 2010.