Idag är det kyrkoval och alla över 16 år och som är medlemmar i svenska kyrkan är röstberättigade. Det är tre val det gäller, till kyrkofullmäktige, till stiftsfullmäktige och till kyrkomötet. Jag har fått en del valpropaganda i min brevlåda och där har olika kandidater berättat om sig själva. Ingen enda har försökt skildra vilken gudsbild de har och ingen har skrivit något om Jesus. Det enda parti, som avviker från detta mönster, är Sverigedemokraterna. De anser att Gamla Testamentet bör få en utökad plats i den kristna förkunnelsen och att det kristna budskapet har urholkats och blivit flummigare på grund av att kommunister och homosexuella har fått göra sina röster hörda i kyrkopolitiken.

Jag har i nästan ett helt år skrivit söndagsbloggar om kristendomen. I samband med detta har jag börjar läsa Bibeln på kvällarna och blivit medveten om att det finns olika skildringar av Gud. Om jag sedan läser den svenska psalmboken träder Gud fram i ännu fler gestalter. När det gäller att skildra vem Gud är Sverigedemokraterna mycket tydliga. Det är den Gud som skildras i Josua och Domarboken i Gamla Testamentet. Denne Gud hade sin storhetstid för drygt 3000 år sedan och idag tar de flesta svenskar avstånd från honom. Detta är en Gud som inte drar sig för folkmord och etnisk rensning. Idag skulle han ställas inför den internationella brottsmålsdomstolen i Haag och bli dömd för folkmord. Anhängare av denne Gud vill jag inte släppa in i kyrkofullmäktige för min församling eller i kyrkomötet.

Jag bläddrar vidare i allt material om kyrkovalet jag fått. Några namn känner jag igen sedan tidigare medan andra är helt nya. Ingen av kandidaterna beskriver sig själva som kyrkobesökare och ingen talar om vilken av församlingens fyra kyrkor de brukar gå till. Jag skulle ha god lust att innan vallokalerna stängs ringa upp några av kandidaterna och fråga när de sist gick till högmässan. För drygt 20 år sedan, innan kyrkan skiljdes från staten, gjorde jag detta. Det vanliga svaret var att som politiker hade man så många uppdrag att det var omöjligt att få tid över till ett kyrkobesök. Efter detta började de flesta prata om församlingens ekonomi. En man sa att kyrkans lokaler var så stora att de skulle kunna hyras ut till olika företag och en kvinna suckade över att städningen vintertid blev alltför dyr efter kyrkans mycket uppskattade barntimmar. En ung grabb på icke valbar plats förklarade glatt att han skulle gå till högmässan om han fick sammanträdesarvode för detta besök. I år hoppas jag att alla som ställer upp i årets kyrkoval är mer intresserade av kristendomen än den dag jag ringde runt och ställde obehagliga frågor.

Ett av mina barnbarn läste ut Barnens Bibel innan han började skolan. Det var mycket denne pojke funderade över. En dag fick jag frågan om man inte borde uppgradera Gud. Pojken tyckte att Bibelns Gud inte passade in i en värld med tunnelbana och datorer. Jag höll med honom och vi var båda eniga om att vi inte visste vem som skulle ansvara för denna uppgradering. När pojken gått hem kom jag att tänka på att det är Kyrkomötet som ansvarar för förändringarna inom kyrkan. Detta är svåra frågor som jag är glad att jag slipper ta ställning till.

Ibland får jag efter en söndagsblogg frågor om min egen inställning till kristendomen och hur min bild av Gud ser ut. I dagarna har jag kommit att tänka på att jag ser Gud som en skicklig trädgårdsmästare och att det kan vara svårt att hitta grinden till hans andliga oas. Det är psalm 530 i vår senaste psalmbok som har inspirerat mig till detta. Psalmen diktades år 1919, det år när kunskap om grymheterna under det första världskriget blev allmänt kända. Många ställde sig frågan varför inte Gud ingrep och stoppade det vanvettiga kriget mellan kristna stater. Kriget hade fört med sig död, mänskligt lidande och ödeläggande av åkermark. Var fanns Gud när gasen sipprade in i skyttegravarna? Svenskarna började nu tvivla på det kristna budskapet och det var inte längre självklart att gå till kyrkan varje söndag. Kristendomen kom att ligga i skymningslandet mellan tro och tvivel. Författare till psalmen om sökandet efter Gud var Emil Liedgren.

”En dunkel örtagård jag vet,
vars port jag ofta nalkas.
Den lockar med sin enslighet,
när dagen börjar svalkas.
Där inne dväljs min bäste vän,
men jag vid porten dröjer än.”

Bilden föreställer den stig, som leder från Brunnsviken in i Bergianska trädgården.