Kulturäventyret Brunnsviken

Kulturäventyret Brunnsviken

För drygt en vecka sedan såg jag på kartan att det skulle finnas en promenadväg mellan Bergianska trädgården och parken Bellevu. Detta var lockande och jag hoppades att orken skulle räcka att promenera halvvägs runt Brunnsviken och på så sätt komma fram till Fjärilshuset i Hagaparken. Det blev inte den lugna promenad jag tänkt mig utan ett äventyr upp och nedför branta trappor och blanka berghällar. Krafterna tröt och jag fick aldrig möjlighet att njuta av fjärilarna på Haga.

Bergianska trädgården smög sig in i naturparken vid Brunnsviken och övergången till naturpark märktes först när skyltarna med växternas namn upphörde. Då blev också vägen smalare och förvandlades snart till en stig, som slingrade sig fram mellan stora flyttblock och knäckepilar med nedhängande grenar. Stigen gick sedan uppåt, blev brantare och efter ett tiotal meter slingrade den sig uppför ett kalt och halt berg. Det fanns ett räcke att hålla sig i, men jag föredrog att lägga mig ner på knä och krypa uppför berget. Detta visade sig snart vara förnuftigt. Nedför berget kom samtidigt mammor, som släpade på sina barns cyklar. De var på väg till höstfesten i Bergianska trädgården, en fest som hade på sitt program trädklattring för alla barn och avsmakning av olika grönsaker. Solen sken och mammorna såg trötta ut. En flicka undrade om de inte snart var framme. Rårivna morötter såg hon inte fram emot, men däremot hoppades hon på att det skulle finnas en glasskiosk bredvid klätterträden.

Efter detta blev det en kilometer upp och nedför berget. Vid stranden växte knäckepilarna så tätt att solens strålar inte nådde ner till sanden på stigen. Jag mötte ständigt barnfamiljer, som kämpade med sina barns cyklar och bar på matsäckskorgar. Alla hade ett mål, klätterträden i Bergianska trädgården. Plötsligt gick stigen brant uppåt och jag stod på grått urberg och hade en otrolig utsikt över Brunnsviken. Sjön var lugn och röda kanoter klöv vattenytan. På andra sedan skymtade jag bakom vassruggar och en strandäng Haga slott. Häruppe förstod jag varför naturen såg ut som den gjorde. Stigen vid stranden löpte fram på gammal sjöbotten. Den nuvarande strandlinjen med alla sina flyttblock kom till i mitten av 1860-talet och var resultatet av att Brunnsviken sänktes 1.3 meter.

Då försvann mycket av den gamla charmen vid Hagaparkens alla små öar och träbroar. Efter sjösänkningen påminde området runt slottet mest om ett träsk. Då började man fylla ut de gamla vikarna och sunden, broarna revs och parken fick sitt nuvarande utseende. De najader, som Carl Mikael Bellman sjöng om, försvann för alltid.

Idag kan man undra om denna sjösänkning verkligen var nödvändig. Det skapades ingen ny åkermark och på den östra sidan av sjön blev stranden en sumpmark med många stora flyttblock. Kor och får fick leta efter grässtrån mellan de stora och skarpkantade stenarna och det var risk för att djuren halkade och bryta benen på de hala klipporna. Anledningen till sjösänkning var att vid Albano hade det vuxit upp ett industriområde. Material och färdiga varor skulle fraktas med båt ut mot Saltsjön. För att komma dit behövde de passera den trånga slussen vid Ålkistan. Om sjön sänktes och slussen sprängdes, kunde man förvandla bäcken till en bred kanal och sedan bygga en stabil bro över den nya kanalen. Det fanns ytterligare en anledning till sjösänkningen. Brunnsviken hade under många år använts som soptipp och nu var vattnet så dåligt att fiskarna hade försvunnit och det fanns inte längre några beckasiner i sunden mellan Hagaparkens små öar. Vattnet var förgiftat och Brunnsviken hade blivit ett stinkande hälsoproblem. Genom att spränga en kanal ut mot fjärden Lilla Värtan kunde friskt vatten från Östersjön med höststormarna brusa in i Brunnsviken. Om sjön samtidigt rensades på skräp, skulle man här kunna få ett trivsamt parkområde på gångavstånd från arbetarbarackerna på Norrmalm. Tjugo år senare flyttades Bergianska trädgården från Brunkebergsåsen strax intill nuvarande Stadsbiblioteket till sin nuvarande plats i närheten av villa Frescati. Stockholm hade fått en grön oas dit alla som var intresserade av botanik kunde söka sig för att

Jag satte mig ner på en sten och funderade på detta. Det var fler än jag som satt här och njöt av solen denna sensommardag. Unga skator tiggde kraxande godbitar från matsäckskorgar och barnen undrade om de inte var framme snart vid klätterträden. Själv reste jag på mig och gick försiktigt baklänges nerför en brant stig till stranden, som redan efter ett tiotal meter slingrade sig uppåt igen. Här uppe delade sig stigen. En gren ledde in i en liten skog med lövträd och den andra mot en trappa, som var uthuggen direkt i berget. Här kände jag historien vingslag. Detta var kanske den trappa, som Jean Louis ritade på 1780-talet. Han fick då i uppdrag av Gustav III att göra ritningarna till Villa Frescati. I denna herrgård var det tänkt att kungagunstlingen Gustaf Mauritz skulle bo. Nedanför trappan skulle det finnas en båtbrygga. Hit kunde kungen komma med båt från Haga, bli av starka matroser buren i bärstol uppför den branta trappan och sedan skrida in i den vackra villan.

Det blev inte som Gustav III hade tänkt sig. Villa Frescati blev färdigbyggd år 1792, som var samma år som kungen mördades på en maskeradbal på Operan. Gustav Mauritz Armfelt flyttade aldrig in i den vackra villan utan blev så småningom rysk medborgare och tjänstgjorde under tsar Alexander I. Det slott i Haga, som Gustav III drömde om, fullbordades aldrig och grunden står nu som en stämningsfull ruin i Hagaparken

Trappan var oväntat lätt att gå i och på vägen ner mötte jag en flicka, som glatt sa att denna trappa var ett utmärkt ställe att stärka benmusklerna inför vinterns Wasalopp. Hon bodde i närheten och brukade komma hit och träna ett par gånger i veckan.

”Bättre och billigare än gym” sa hon och skrattade med hela ansiktet.

Efter trappan kom en sandig, bred och rak gångväg. Med trötta ben gick jag först förbi en badplats och sedan en båtklubb och kom fram till Kräftriket, där det på 1700-talet låg en krog. Här, mitt bland träden på en kulle, såg jag Gustav Alfred Nyströms staty över Carl Mikael Bellman. Den skall påminna vandrarna om att hit kom Mollberg och Ulla Winblad en sensommardag gör att njuta av mörkröda kräftor.

”Så höljde min nymf på Floras fest
ett enkelt och skiftat flor,
då hon utav Mollberg bjuden till fest,
ut till Första Torpet for,
det torpet lilla, strax utom tulln,
där kräftan ljustras röd i kastrulln
och dit Brunnsvikens bölja klar
i vattrade vågor sig drar.”
Bellmans epistel nummer 80

Mina ben kändes som tunga trästockar när jag en halvtimme senare kom fram till tunnelbanestationen vid Stadsbiblioteket på Sveavägen. Dagen hade blivit fylld av oväntade upplevelser. När vårsolen lyser skall jag återvända till denna för oss söder-om-söderbor okända kulturoas.

Bilden föreställer ”Armfelts trappa”

En tanke på “Kulturäventyret Brunnsviken

  1. Så kul att få denna rundvandring från en miljö man aldrig mött. Kanske man skulle uppsöka platserna o träna bena vid nästa storstadsbesök!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s