Kyrkan under Essingeleden och prästen Fredrik Sebardt

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är märkligt att från bilfönstret på Essingeleden spana snett ner på ett rödmålat kyrktorn. Många undrar över hur denna kyrka kom till och om den fortfarande används. Kyrkan är ett byggnadsminnesmärke och används fortfarande. Kyrkan invigdes i september år 1904 och hade tidigare stått vid Frejgatan i anslutning till Vanadislunden. Den hade uppförts av Samfundet för Kyrklig Själavård, som var en frivilligorganisation inom svenska kyrkan. I stadgarna stod det att samfundet på alla sätt skulle hjälpa de nyinflyttade arbetarna både när det gällde ekonomin och den andliga vilsenheten. Dess förste ordförande var roteman Carl Alm och med i styrelsen fanns brodern läkaren Thorsten Alm. Bröderna Alm hade tidigare investerat pengar i byggnadsföretaget Manheim med målsättning att bygga bra och billiga bostäder åt arbetarna. Det gick trögt med intresset att bygga bostadshus i Aspudden. Det saknades en spårvagnslinje in till staden och Liljeholmen där arbetsplatserna fanns. Byggnadsföretaget skänkte en tomt i sluttningen mot sjön Trekanten och den närmaste grannen var Blommensbergsskolan. Ungefär samtidigt som kyrkan invigdes kunde vattenledningen från Bornsjön till Stockholm börja användas. Det hade tagit tre år att gräva ner ledningsrören och bygga vattentornet högst upp på Nybohov. Ledningarna hade gått genom Midsommarkransen och trots att det saknades bra dricksvatten i området kring sjön Trekanten anslöts inte fabrikerna och bostadsområdena vid Vinterviken och Gröndal till detta nät. Vattentornet kom att bli förargelsens torn för de boende runt sjön Trekanten.

 

Sankt Sigfrids kyrkas förste präst var Fredrik Sebardt, som var född i december år 1876 och var son till hovapotekaren Carl Sebardt. Efter studentexamen på Beskowska skolan sökte han sig till Fortifikationen och utbildade sig inom ingenjörstrupperna och blev sergeant. Vad som hände på detta regemente vet ingen. Fredrik Sebart slutade som militär, utbildade sig till präst i Uppsala och prästvigdes för Strängnäs stift senhösten 1903. Hans första prästtjänst blev i Brännkyrka socken och när Sankt Sigfrids kyrka invigdes blev han dess förste präst.

 

Mitt intryck är att Fredrik Sebardt ibland drömde sig tillbaka till det 30-åriga kriget, till den tid när de svenska trupperna segrande tågade fram genom Tyskland och Luthers katekes var den bok, som fältprästerna hämtade inspiration från när de höll korum för soldaterna. En annan sida av Tyskland var den diakonala rörelsen, som hade uppstått i Tyskland och sedan spritt sig till vårt land. Det var det sista som kom att forma hans verksamhet i Sankt Sigfrids kyrka.

 

Inte långt från kyrkan nere vid sjökanten invigdes hösten 1904 Liljeholmens Folkets Hus. Det var en illa underhållen fastighet, som nu i all hast byggdes om. Hela nedervåningen upptogs av en hall för ytterkläder, ett litet kök och en stor sal, som kunde användas både för möten och som danslokal. Lokalen en trappa upp disponerades av ett arbetarbibliotek. När kyrkklockan ringde till gudstjänst i Sankt Sigfrids kyrka stod ibland upp till hundra barn på kö för att få komma in i Folkets Hus för att få vara med om en sagostund.

 

Fredrik Sebardt hade svårigheter att nå fram med det kristna budskapet. Altartavlan var ett målat glasfönster som skulle få kyrkobesökarna att tänka på Johannes Uppenbarelsebok kapitel 7 vers 16.
”De skola icke mer hungra eller törsta och solens hetta skall icke mer träffa dem.” 1917 års bibelöversättning.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Detta bibelord står under glasmålningen. Texten var obegripligt för ett folk utan rent dricksvatten och så låg lön att den knappt räckte till för att få ett varmt mål mat när arbetsdagen var slut Att de fyra floderna med friskt vatten skulle symbolisera de fyra evangelierna var svårt att förklara för söndagsskolebarnen. Då var det mer spännande med berättelserna om de fornnordiska gudarna Oden och Tor som berättades under sagostunderna.

 

Det finns antydningar att drottning Viktoria, som var beskyddare av Viktoriaförsamlingen i Berlin, önskade att Fredrik Sebardt skulle få den lediga tjänsten som legationspräst i Berlin. Detta accepterades ock år 1912 flyttade Fredrik Sebardt med sin hustru till Berlin. Det var en fördel att han hade varit officer i sin ungdom. Tyskland rustade för krig och en legationspräst, som inte var aktiv inom den växande fredsrörelsen, var en tillgång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s