Landshövding Johan Georg de la Grange och skalden Erik Johan Stagnelius

Lilla_torget_i_Kalmar[1]

Det är något visst med torgen i våra mindre städer. I Kalmar vid Lilla Torget ligger Residenset. Bilden kommer från Wikimedia Commons, fotograf Västgöten. Den vackra byggnaden till höger på bilden är från slutet av 1600-talet. Det är Residenset och här bodde landshövding Johan Georg de la Grange i tolv år från år 1810. På andra sidan av torget, till vänster på bilden, hade biskop Magnus Stagnelius sin tjänstebostad och i huset fanns biskopens kansli. Biskopen har blivit känd på grund av att han var far till skalden Erik Johan Stagnelius. Över detta torg ilade tjänstemän till den krävande landshövdingen och stiftets präster kom skridande för att göra en artighetsvisit hos biskopen.

 

Landshövding Johan Georg de la Grange var en man med mycket bestämda åsikter. Han hörde inte till den innersta kretsen runt kronprins Karl Johan och hade inga möjligheter att påverka olika beslut om bland annat skatter och utvecklingen av jordbruket. Från statens sida var det sparsamhet på alla plan som gällde. Statsskulden var stor efter kriget mot Ryssland, den svenska dalern hade sjunkit i växlingsvärde och inflationen hade skjutit i höjden. Tiggare och krigsinvalider drev omkring på Stockholms gator. Något måste göras och den ansvarige för landets ekonomi var Gustav Fredrik Wirsén.

 

Johan Georg de la Grange kom inte överens med Gustaf Fredrik Wirsén. Det hade börjar 1814 när han av kronprins Karl Johan utsågs till materalansvarig för fälttåget i Norge. Det behövdes mycket material som till exempel skjortor, byxor och yllestrumpor för soldaterna, sjukvårdsutrustning, liksäckar och extra trumpinnar. Gustav Fredrik Wirsén ansåg att kriget var för dyrt. Johan Georg de la Grange stod på sig och fick så småningom rätt. Den dagliga omsorgen av soldaterna måste fungera, annars var kriget dömt att misslyckas.

 

Detta krig kom att föra med sig en livslång ovänskap mellan landshövding de la Grange och Gustaf Fredrik Wirsén. När de träffades gick diskussionens vågor höga och landshövdingen var påstridig. Beskattningen av jordbruket borde minskas och få samma villkor som handeln.

 

Vi vet inte speciellt mycket om Johan Georg de la Granges familj. Hans hustru avled år 1817 i Kristinehamn där hennes familj bodde. Var döttrarna sedan vistades känner jag inte till, men mycket talar för att de blev kvar i moderns hembygd i Varnums socken i Värmland eller i Kristinehamn. Mitt intryck är att landshövdingen efter hustruns bortgång blev mycket ensam. Han blev känd för sin stora arbetsförmåga, sitt engagemang för jordbruket, krav på mindre tillverkning av brännvin och för sitt hetsiga humör. Om inte länsmännen lydde hans order kallade han upp dem till Residensen och lät dem få smaka på sin knutpiska.

 

1818 blev köldens år, ett av de kallaste åren under hela 1800-talet. Våren kom sent och sommaren blev torr och solfattig. Då och de kom häftiga regnskurar och luften blev fuktig. Höet, som trots allt bärgades, möglade. När hösten kom var svälten ett faktum. Husdjuren nödslaktades och detta förde med sig att det året därpå blev brist på får och kor.

 

Jag vet inte hur landshövdingen lyckades skapa bättre förutsättningar för jordbruket. Däremot känner vi till hur det dagliga livet var i staden år 1820. Detta beror på att skalden Erik Stagnelius tillfälligt flyttade hem till Kalmar. Han kom från Södermalm i Stockholm och här hade skaffat sig avancerade spritvanor, som också innebar bruk av opiater. Varje kväll i Kalmar önskade han få en sejdel med svagdricka och en salt och orensad sill placerat på bordet vid sängen. Detta skulle bli en tidig frukost för att nyktra till.

 

På Södermalm var Erik Stagnelius enstöringen, som bodde nära Maria Magdalena kyrka. Det var som om Bellmans epistlar och sånger tonade ut från husen runt Adolf Fredriks torg (nuvarande Mariatorget). Här fattade i början av år 1820 Erik Stagnelius ett ovanligt beslut. Han måste fara tillbaka till Kalmar och här bli stadens Bellman. Musiken fanns redan. Nu skrev han sina egna texter, som handlade om det dagliga livet i Kalmar.

 

Johan Georg de la Grange kunde detta år vara ganska belåten med det han hade uträttat. Uppfödningen av får hade lyckats och de betade nu på fästningsvallarna. Ibland smet några ut och vandrade runt på gatorna där de fick samsas om utrymmet med ankor, gäss, kalkoner och höns. Det fanns mer mat än stadens invånare kunde äta upp. Problemet var att det tog för lång tid att forsla överskottet med ett segelfartyg till Stockholm och under denna tid kunde till och med rökt fårbog mögla.

 

Johan Georg de la Grange ansåg att säd och potatis var mat och inte råvara för framställning av finkelbrännvin. Bruket av denna dryck måste minska till minst hälften. Han hade förgäves försökt få kalmarborna att leva efter detta och mötts av ett kompakt motstånd speciellt från skepparna. Ett annat problem var färjan till Öland. Det hörde till för både män och kvinnor att ha ett par jamare innanför västen innan man gav sig ut på havet. Erik Stagnelius fångade livet på färjan till Öland i en av sina Bellmansdikter.
”Färjan är redan fuller
Järngrytor, smör och kastruller
Kroppkakor ligga huller
Och buller om varandra.
Käringarna stupa kuller
Byttor om varandra. Dem tog Fan”

 

I Erik Stagnelius dikter om livet i Kalmar finns flera skildringar av stadens kända personer. En av dessa är Kniberg, som gillade astronomi och en annan landshövding de la Grange. Dessa blev kalmarbornas örhänge, som de gick och gnolade på.
”Ett midnattsmoln var blick för Knibergs öga stänger
Vilt dånar ras.
Och luftens de la Grange kring öde rymder svänger
Sin blanka länskarbas.”

 

Mitt intryck är att nu insåg Johan Georg de la Grange att han hade kämpat färdigt som landshövding. De ständiga grälen om skatter och jordbruksekonomi med Gustaf Fredrik Wirsén och nu skalden som drev gäck med honom var påfrestande. När förordnandet som landshövding gick ut år 1822 valde han att lämna Kalmar och flytta till Älvstorps herrgård i Grythyttan. Samma år återvände skalden Erik Stagnelius till Södermalm. Här avled han ett år senare och hans grav finns på Maria Magdalena kyrkogård.

Detta blir min sista blogg om Johan Georg de la Grange. Inspirationen är hämtad från boken ’Erik Johan Stagnelius’ författad av Fredrik Böök år 1919 och boken ’Stamfadern’ författad av Kenne Fant år 1993. En bok, som jag har använt mig av i samtliga bloggar är ’Omvälvningarnas tid’ av Martin Hårdstedt utgiven år 2010.

Johan Georg de la Grange – landshövding i Kalmar län

Kalmar_slott_-_KMB_-_16001000535363

Mitt intryck är att mycket litet hade ändrats i Kalmar från år 1810, när major de la Grange blev landshövding, fram till den senare delen av 1800-talet. Då gjorde Carl Svante Hallbeck en blyertsteckning över slottet. Slottet var vid denna tidpunkt förfallet och det var tal om att det skulle rivas. Det hade använts bland annat som fängelse, kronobränneri och sädesmagasin.

 

Johan Georg de la Grange kom till en stad, som ruvade över minnen från en förgången storhetstid. Det bodde ungefär 4000 människor i Kalmar och innanför fästningsvallarna fanns resterna av en på 1790-talet nedlagd garnison. Ledare i denna grupp ganska inflytelserika herrar var överste Peter Fredrik Kock. Här drömde man sig tillbaka till skimret över Gustavs dagar och tiden när Finland tillhörde vårt land. Köpmännen var konservativa och ogillade allt nytt. De mest betydelsefulla var landshövdingen och biskop Magnus Stagnelius, som har gått till historien på grund av att han var far till skalden Erik Johan Stagnelius.

 

År 1810 var en tid fylld av oro. Tronföljaren hade helt plötsligt avlidit och många var övertygade om att han hade blivit förgiftad av någon i gruppen kring Axel von Fersen. Axel von Fersens galavagn utsattes för hänsynslös stenkastning i samband med jordfästningen av arvprinsen. Axel von Fersen avled av skadorna och detta illdåd kom att kasta mörka skuggor långt fram i tiden. Detta innebar bland annat att den nye adopterade tronföljaren marskalk Bernadotte blev mycket misstänksam mot alla, som på något sätt kunde kopplas samman med de gamla gustavianerna.

 

Johan Georg de la Grange deltog riksdagen år 1810 i Örebro när marskalk Bernadotte valdes till tronföljare. Han har senare medgivit att det mesta av riksdagsdebatterna tråkade ut honom. År 1810 hade han säkert annat att tänka på. Hans familj, hustrun och två minderåriga döttrar, hade tillfälligt flyttat till Kristinehamn där hustruns mormor hade slagit sig ner. Här föddes parets fjärde barn, en flicka som avled i samband med förlossningen. Tidigare hade en dotter avlidit i tidig ålder. Vi vet inte om Johan Georg de la Grange hoppades att kunna samla sin familj i Kalmar.

 

Sverige var ett land i kaos. Statsskulden var mycket stor och landsbygdens sädesmagasin hade tömts under krigsåren. Det hade varit missväxt och kalla vintrar. Skatterna på jordbruket var höga och Årstafrun beklagade sig i sin dagbok över detta. Nu hade vårt land fått en ny tronföljare, som tidigare hade varit en av kejsar Napoleons marskalkar. Detta var mannen, som skulle ge Sverige en ny och bättre framtid. Ryssland borde besegras och Finland åter bli svenskt.

 

I denna tid fylld av hopp inledde Johan Georg de la Grange sitt arbete som landshövding i Kalmar. Invånarna i länet upplevde nästan omedelbart att de hade fått en energisk och jordbrukskunnig landshövding. Han hade mycket bestämda åsikter och ogillade när de underställde inte gjorde som han sa. Det första han tog itu med var att se till att ingen behövde svälta. Sädesmagasinen måste fyllas på och nu gällde det att bygga upp nya förråd. När våren kom måste det finnas utsäde.

 

Senhösten 1811 tog landshövding de la Grange initiativ till att bilda ett kungligt hushållningssällskap. Detta skedde på gästgivargården i Staby. Gården var ganska stor och taken var täckta med torv. Här frodades gräs och varje år i juli skickades en dräng upp på taket för att slå gräset, som sedan torkades till hö. Det gällde att ta tillvara allt.

 

Landshövdingen red runt i sitt län och konstaterade att många knappt kunde läsa och skriva, att svält fanns i de flesta torp och gårdar samt att det var vanligt att stöta på berusade människor av båda könen. Nu tog han två beslut, som inte blev speciellt populära. Det första var att se till att det tillverkades mindre alkohol och att värdshusvärdarna fick uppmaningar att inte servera för många supar till sina gäster. De borde också tala om för alla de stötte på att det var viktigare med mat än med brännvin. En bieffekt borde bli att det blev mindre fyllerislagsmål och en lugnare tillvaro på Kalmars gator och torg.

 

En annan nymodighet var att städernas hantverkare skulle gå i skola på söndagarna efter högmässan i kyrkan. De borde lära sig att läsa och förstå innebörden av olika kungörelser, att skriva och att räkna. Det måste bli slut på att berusade hantverkare stök omkring och skränade på gatorna på söndagarna. Många uppskattade detta medan andra upplevde det som ett av landshövdingens onödiga påbud.

Befolkningen i Kalmar län fick det långsamt bättre. Många följde med vad som hände i Europa och de allra flesta beundrade kejsar Napoleon. När kronprins Karl Johan gjorde klart för alla att han tänkte ingå i en allians tillsammans med bland annat England och Ryssland för att på slagfältet kämpa mot de franska trupperna blev de mest konservativa irriterade på kronprinsen. När det sedan stod klart för alla att kravet var att erövra Norge från Danmark och att låta Ryssland få behålla Finland växte missnöjet ute i bygderna.

 

Johan Georg de la Grange deltog i kriget dock inte i de väpnade styrkorna i kriget i Norge. Han var ansvarig för materialförsörjningen, vilket blev en knepig uppgift. Krig kostade pengar och statsskulden var inte betald. Trots alla svårigheter med ekonomin lyckades han bra med denna uppgift.

 

Freden slöts i Kiel den 14 januari år 1814. Danmark fick lämna över Norge till Sverige och som kompensation erhöll Danamrk svenska Pommern, som varit en del av vårt land sedan Gustav II Adolfs dagar. Danmark sålde därefter denna del av Tyskland till Preussen. I samband med detta erhöll vårt land en ganska stor summa pengar, som var avsedda att täcka de kostnader vårt land hade haft för insatserna i kriget mot kejsar Napoleon.

 
I Stockholm hyllades kronprinsen för denna framgång i fredsförhandlingarna. I det konservativa Kalmar län tänkte man annorlunda. Varför byta bort Finland mot Norge? När landshövding de la Grange kom tillbaka efter kriget till sitt län fick han ett ganska kyligt mottagande av länsstyrelsen.

 
Det fanns en i länet, som öppet hyllade kronprinsen för denna överenskommelse. Det var biskopens son skalden Erik Johan Stagnelius.

Gustav Adolfs Torg mars år 1809

SSMD0142B 001

SSMD0142B 001

Mitt intryck är att mycket litet hade ändrats sedan år 1809. Någon gång på 1800-talet fotograferade en idag okänd fotograf torget. Den stora skillnaden är att det inte rullade några hästspårvagnar på torget år 1809. Bilden kommer från Stockholmskällan.

Mars månad år 1809 var omvälvningarnas månad. Något nytt borde skapas i vårt land, det måste bli slut på alla krig och unga män skulle slippa att skrivas ut till Lantvärnet. Kungen borde röjas ur vägen. De militärer och högre tjänstemän, som diskuterade hur förändringarna borde ske, samlades hos Jakob Cederström i hans bostad vid Gustaf Adolfs Torg snett emot Operan. De kallades för Cederströmska klubben och hit fick inte vem som helst komma.

 

Jakob Cederström var född den 21 januari 1782 och kom från en militärsläkt. All undervisning sköttes i hemmet och hans pappa ansåg att sonen redan i mycket unga år skulle lära sig rida och jaga. I de tidiga tonåren skickades han till Uppsala för fortsatta studier. Någon akademisk examen blev det inte. Det var officersyrket inom kavalleriet som lockade och när det pommerska kriget bröt ut år 1805 deltog han som löjtnant. Under dessa krigsår lärde han känna den åtta år äldre major Johan Georg de la Grange. Jakob Cederström hörde till den skara svenskar som togs till fånga av marskalk Bernadotte och sedan skickades hem.

 

För en officer gällde det att alltid ställa upp. När det ryska kriget bröt ut 1808 skickades Jakob Cederström till Finland. Nästan omedelbart skadades han i den ena foten och fick genast åka hem för vård. Foten gick inte att rädda utan den amputerades. I samband med sjukvården förnyades kontakten med Johan Georg de la Grange, som nu ansvarade för vården av sårade och sjuka officerare och soldater.

 

I Cederströmska klubben gick diskussionens vågor höga. Sverige borde få en annan regent och kungen avsättas. De mest radikal krävde att kungen skulle mördas och andra ansåg att han kunde kidnappas. Den mest försiktige i denna grupp var Hans Järta, som hade bittra erfarenheter av mordet på Gustav III.

Hans_Järta

Bilden på Hans Järta kommer från boken Sveriges historia intill tjugonde seklet band 5 författad av Carl Hildebrand. Tecknare okänd.

 

Hans Järta hade representerat den adliga släkten Hjerta på den stormiga riksdagen i Norrköping 1800. Han vägrade att godta besluten om kungens makt och höjda skatter. I samband med detta avsa han sig sitt adelskap och kallade sig Hans Järta. Det var inte första gången det blåste kring honom. I ungdomen hade han varit kritisk mot Gustav III och kände till planerna att döda kungen. När dagen för maskeradbalen 15 mars 1792 kom steg Hans Hjärta in i Operan tillsammans med de andra maskeradgästerna. Dagen efter skottet förhördes han av polismästaren och gav vilseledande uppgifter. Han kunde aldrig knytas till gärningsmännen och efter det att Anckarström erkänt skottet hölls inga mer förhör med Hans Hjerta. Under de år som hertig Karl var förmyndare för den omyndige Gustav IV Adolf erhöll Hans Hjärta olika befattningar inom den statliga förvaltningen. Efter riksdagen i Norrköping fick Hans Järta ett arbete i Kopparbergs bergslag och försörjde sig som advokat och affärsman. Det blev lärorika år och han upplevde hur hårt krigen påverkade folket i Dalarna.

 

I den Cederströmska klubben fanns också landshövdingen i Kalmars län Michael Anckarsvärd. Skrivelserna till denne landshövding är en nedslående skildring av hur svårt det var för bönderna i Kalmar län. Utskrivningarna till Lantvärnet förde med sig brist på arbetskraft och männen, som fanns att tillgå, höjde sina krav på bättre ekonomiska villkor. Jordägarna tvingades att lämna en stor del av skörden till armén. Folk svalt och varje vår blev det ont om utsäde. Potatis hade inte slagit igenom som middagsmat utan användes mest för framställning av brännvin. Kriget måste ta slut och kravet på att leverera brödsäd till armén borde omedelbart upphöra.

 

Beslutet att fängsla kungen i Stockholms slott togs hastigt. Gustav IV Adolf kungjorde att han personligen tänkte ta kommandot över den södra armén. Detta fick inte ske. Nu blev det Carl Johan Adlercreutz uppgift att tidigt på morgonen den 13 mars 1809 tillsamman med sex andra officerare tåga in i Stockholms slott och där fängsla kungen. Med i denna grupp fanns Johan Georg de la Grange. Jakob Cederström deltog inte i detta och senare träffade han den avsatte kungen och var nedlåtande på ett mycket stötande sätt.

 

Medlemmarna i den Cederströmska klubben fick efter det att kungen blivit avsatt bråda tider. Kriget mot Ryssland pågick fortfarande, vinterstormarna tjöt runt husknutarna och det var ont om ved för uppvärmning av bostäder. Johan Georg de la Grange skickades som diplomat till marskalk Bernadotte och kejsar Napoleon. Alla i klubben var överens om att vårt land behövde en ny författning med nya grundlagar innan en ny kung kunde utses. Ansvarig för detta arbete blev Hans Järta.

 

Äntligen blev det vår. Måndagen den 1 maj samlades riksdagen i Rikssalen i Stockholms slott och Årstafrun gjorde sitt yttersta för att få se så mycket som möjligt av ståten. Redan tidigt på morgonen for hon in till staden i sällskap med sonen Hans Abraham för att uppleva att riksdagen blåstes ut på Riddarhustorget. Riksdagsmännen samlades i Rikssalen och Årstafrun och sonen besökte goda vänner för att få något att äta. På eftermiddagen for hela sällskapet ut till Djurgården. Denna soliga dag kom folk strömmande för att titta på när hertig Karl med familj och de nya männen kom för att låta sig hyllas av stockholmarna. Årstafrun fick ta del av flera nyheter. Landshövdingen i Kalmar län Michael Anckarsvärd hade utsetts till ny lantmarskalk. På morgonen hade han tillsammans med ärkebiskopen varit hos hertig Karl och svurit en trohetsed. Major de la Grange var med och meddelade att han fått utfästelse från kejsar Napoleon att det inte skulle bli någon inblandning från fransk sida i valet av ny svensk kung. Västra armén under ledning av Georg Adlersparre kom tågande. Årstafrun kommenterade i dagboken att detta var en samling ståtliga män. Hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta och prinsessan Sophia Albertina satt i samma vagn och båda nickade vänligt till alla de såg. Hemma konstatera Årstafrun att hennes make var sur och att hon aldrig tidigare hade haft så roligt tidigare den första maj.

 

Jakob Cederström blev senare landshövding för Gotlands län. Landshövdingen med träben var en skicklig ryttare och han brukar skildras som Gotlands genom tiderna bästa landshövding.

Ceserström Jakob

En idag okänd konstnär målade porträttet av Jacob Cederström under hans tid som landshövding. Bilden kommer från Media Viewer.

Johan Georg de la Grange som diplomat

F´Fredrik AUGUST i

En av alla dessa män, som kunde utgöra ett hot mot vårt land i mars 1809, var kung Fredrik August I av Sachsen. Han stod kejsar Napoleon mycket nära var detta år hertig av Warszawa. Målningen gjordes 1823 av Carl Christian Vogel von Vogelstein och tillhör Galerie neue Maister. Fotografen är okänd. Förlorad målning under det andra världskriget.

 

Senvintern 1809 hopade sig orosmolnen över vårt land. Den franske kejsaren Napoleon stod på höjden av sin makt och han regerade över Europa med stöd av tsar Alexander I i Ryssland och Österrikes kejsare. Polen hade förvandlats till ett franskt hertigdöme och styrdes nu av Sachsens kung Fredrik August I, som var en av kejsar Napoleons trognaste bundsförvanter. Ett litet fåtal svenskar var oroliga för att denne kung skulle förklara Sverige krig och skicka polska trupper över Östersjön för att förena sig med danskarna och erövra Skåne. Det var en tid när mycket oväntat kunde hända.

 

Kung Gustav IV Adolf hatade kejsar Napoleon och allt vad han stod för. Han ställde upp i kampen mot denne franske krigare, som han liknade vid Odjuret i Johannes Uppenbarelsebok i Bibeln. På så sätt drogs vårt land in i kriget på Englands sida. Ett resultat av detta blev det finsk-ryska kriget, som enligt de svenska officerarna sköttes mycket dåligt från kungens sida.

 

Den svenska statskuppen inleddes tidigt på morgonen måndagen den 13 mars 1809. Ledaren var översten Carl Johan Adlercreutz och han hade hjälp av sex officerare. I denna skara fanns Johan Georg del la Grange, som nu var ansvarig för soldater och officerare, som hade skadats eller blivit sjuka under det pågående svensk-ryska kriget i Finland. Statskuppen blev oblodig och klockan sex på eftermiddagen lästes en kungörelse upp på olika torg i Stockholm. Kung Gustav IV Adolf var avsatt och hertig Karl var tillförordnad regent.

 

Kuppmännen insåg snart att det var en sak att avsätta en oduglig kung och en helt annan att se till att vårt land fungerade. Kejsar Napoleon måste underrättas och allra helst lova att inte låta någon av sina närmaste män bli Sveriges nye regent. Det gällde också att få ett avtal med marskalk Bernadotte och få denne skicklige härförare att inse att inga franskledda trupper skulle skickas in i Skåne.

 

Det blev Johan Georg de la Grange som skulle utföra detta svåra uppdrag. Det var bråttom. Kriget mot Ryssland pågick fortfarande och det gick inte att sluta ett vapenstillestånd med Ryssland förrän Sverige hade fått en ny regent, som kejsar Napoleon hade godkänt.

 

Våren var sen och dagen efter statskuppen kom kylan och det blåste upp till snöstorm. Kölden höll sedan i sig under hela mars månad. Vilken dag Johan Georg de la Grange startade sin resa söderut vet vi inte och inte heller hur han kom över Östersjön och för att sedan kunde fortsätta söderut till Dresden i Sachsen, där marskalk Bernadotte nu fanns med sin sachsiska här.

 

Det märktes i Tyskland att det pågick mobilisering av soldater. Unga rekryter ryckte in och ett litet fåtal av dessa rymde från sin tjänst. De gömde sig i skogarna och livnärde sig på stölder och att röva vägfarare. Det gällde att inte färdas ensam genom Tyskland och att se till att några av ledsagarna var beväpnade. Johan Georg de la Grange kom så småningom fram till Dresden och här hade han inga svårigheter att få diskutera det som hade hänt i vårt land med marskalk Bernadotte.

 

Det var två yrkesmilitärer som möttes. De upptäckte snart att de hade mycket gemensamt. Dit hörde att se till att soldaterna inte gjorde övergrepp mot civilbefolkningen, att de inte stal och att de inte söp sig fulla och började slåss. Det är oklart om Johan Georg de la Grange fick tillfälle att träffa Sachsen kung. När han några dagar senare reste vidare mot Paris hade han kommit överens med marskalk Bernadotte att inga franska, polska eller sachsiska trupper skulle skeppas över Östersjön för att invadera Skåne. Det viktigaste med mötet var att marskalk Bernadotte hade fått förtroende för Johan Georg de la Grange.

 

Det blev helt annorlunda i Paris. Den 23 januari hade kejsar Napoleon kommit tillbaka från Spanien, där han hade sett till få slut på alla lokala uppror. Nu regerades Spanien av hans bror Joseph, som omedelbart hade upplevt stora svårigheter att styra över detta land. Ett annat bekymmer var att fransmännen inte hade kunnat besegra det engelskvänliga Portugal.

 

Kejsar Napoleon hade blivit annorlunda. Numera var han inbunden och misstänksam mot alla utom sin närmaste rådgivare. Det hade nyligen kommit signaler från Österrike. Ärkehertig Karl önskade säga upp allt samarbete med kejsar Napoleon och starta ett befrielsekrig. Det gällde att snabbt skapa en ny armé, vilket inte var det lättaste. Den skulle bestå av 120 000 soldater. De allra flesta nyrekryterade var unga och oerfarna. De kom inte från Frankrike utan från annekterade länder som Preussen, Sachsen, länderna kring floden Rehn och Polen. Det fanns inget gemensamt språk och många av de nyinkallade förstod inte vad det var de skulle försvara och varför de skulle skickas ut i ett krig mot Österrike.

 

Johan Georg de la Grange fick audiens hos kejsaren. Allt gick ganska snabbt och Johan Georg de la Grange fick en utfästelse om att kejsaren inte hade för avsikt att lägga sig i valet av en ny svensk kung. Han hade just då inga tankar på att lägga sig i den svenska inrikespolitiken.

 

Johan Gerge de la Grange hade tur. Den 17 april tågade de österrikiska trupperna in i Bayern, som var en del av Sachsen. Nu rasade kriget i Tyskland och kejsar Napoleon hade annat att tänka på än vad som hände i Stockholm. När detta hände var Johan Georg de la Grange tillbaka i Sverige och arbetet med sjuka och sårade soldater.

Österrikes krigslycka vände snart och de franska trupperna föste Österrikes här framför sig till floden Donau. I Wagram utkämpades ett avgörande slag och i detta deltog marskalk Bernadotte med sin sachsiska kår på 12 000 soldater. I början av slagets överrumplades denna kår och Bernadottes soldater sköts skoningslöst ner av Österrikes artilleri. När marskalk Bernadotte försökte få en överblick över vad som hade hänt kom plötsligt kejsar Napoleon ridande. Han tittade ner på marken, såg de döda soldaterna och fick ett vredesutbrott. Marskalk Bernadotte var oduglig som överste och avsattes omedelbart. Det hela gick mycket snabbt och några veckor senare var marskalk Bernadotte tillbaka till sitt hus i Paris. Detta blev hans sista krigslag under kejsar Napoleons befäl.

 

I detta för Napoleon segerrika krig krossades Österrike. I fredsuppgörelsen ingick bland annat att kejsarens dotter den adertonåriga dotterns skulle bli kejsar Napoleons andra hustru och förhoppningsvis skänka honom en son.

 

Sonen Napoleon, kung av Rom, föddes den 29 mars 1811. Tavlan med mor och son målades nästan omedelbart efter förlossningen och finns numera i slottet i Versailles. Fotograf okänd, Joconde databas.

Marie.Louse

Johan Georg de la Grange – majoren som blev sjukvårdsansvarig

Åseda kyrka

Åseda kyrka Wikomedia commons  fotograf Bernt Franssom

Äntligen kunde major Johan Georg de la Grange komma hem till Åseda i Kronobergs län. Det var tidigt på hösten år 1807. Det mesta var sig likt och kyrkans vitkalkade ytterväggar glittrade i solen. På kyrkogården hade hans andra dotter fått sitt sista vilorum. Hon hade avlidit i samband med förlossningen samtidigt som han marscherade med sina indelta soldater för att våren 1805 delta i kriget mot kejsar Napoleon. Vid denna tidpunkt hade de franska trupperna gått fram som segrare över den områden, som idag är Tyskland och Polen. De enda motståndarna var England och Sverige.

Detta krig slutade illa för svenskarna. I november år 1806 tvingades svenskarna att kapitulera inför marskalk Bernadotte. Officerarna förhördes noga och den franske marskalken upplevde att den som hade de mest intressanta upplysningarna var major de la Grange. Därför skickades han vidare som krigsfånge till kejsar Napoleon för ytterligare förhör. Här blev majoren kvar i tio månader innan han kunde få vara med om en fångutväxling och få återvända hem. I samband med frigivandet fick han intyga att aldrig mer ingå i något militärt stridande förband.

Det hade hänt en hel i hans familj under hans frånvaro. Vid ett tillfälle under kriget hade han fått permission och kunnat fara hem. Nu syntes resultatet av detta. I vaggan låg den livskraftiga dottern Emilia, som nu var flera månader gammal. Den äldsta dottern, den tvååriga Axianna, tultade runt på golvet.

Johan Georg de la Grange var nu en välutbildad militär med yrkesförbud. Detta gällde inte omsorgen av de indelta soldaternas situation. Reglerna för dessa män var hårda. Om de avled eller var för gamla för att delta i exercisövningarna måste de flytta från soldattorpen. Några soldater hade avlidit under kriget och nu hade deras änkor och barn tvingats att flytta.

Georg de la Grange var ansvarig för Sunnebo husarers skvadron. Området med soldattorp var sort. Det sträckte sig från gränsen till Halland till trakterna söder om Växjö, där han bodde i Åseda. Nu började Johan George rida runt i bygderna för att besöka de indelta soldater som fått komma hem strax efter kapitulationen och också änkorna till de stupade soldaterna. Överallt ställdes han inför samma problem. Vad skulle det bli av soldaterna och deras familjer? Fick de skickas ut i ett nytt krig? Vad innebar det att ha blivit hemskickad som krigsfånge?

Änkorna var utblottade och hade med sina barn blivit hänvisade till fattigstugan. Här saknades ofta mat, kläder och bränsle att värma upp bostaden. De flesta han besökte kunde inte läsa och de hade fått veta vad som hände tack vare söndagarnas kungörelser i kyrkan.

I krigsarkivet finns en skrivelse från major de la Grange riktad till den del av majorexpeditionen som ansvarade för rättsfall. Den är fyra sidor lång och består av två ark. Den första sida är helt läsbar beroende på att det är ganska god kvalité på papperet. Texten på baksidan går med möda att läsa på grund av att första sidan bläck har trängt igenom. Allt annat går inte att läsa på grund av att papperet är mycket dåligt och bläcket flyter ut. Det jag fick ut ger en skrämmande inblick i soldatänkornas fattigdom och utsatthet. Så här fick det inte gå till. Någon borde ta ansvar för de indelta soldaternas levnadsvillkor. Dessa missförhållanden borde vara hela försvarets ansvar och inte lastas över på landsbygdens socknar.

Jag har inte kommit underfund med varför hertig Karl vände sig till Johan Georg de la Grange för att organisera den militära sjukvården i Stockholm. Den som bäst har skildrat denna verksamhet är Årstafrun.

Årstafrun var noga med att följa med allt som hände. Hon läste regelbundet tidningar och var en stor beundrare av kejsar Napoleon. Lördagen den 5 mars år 1808 fick hon av besökare veta att ryssarna som fiender tågat in i Finland. Tre dagar senare kom en bulletin om att ryssarna tågat in i Finland och att svenska hade tvingats att retirera. Det märktes genast i Stockholm att landet var indraget i krig. Livsmedelspriserna steg genast.

Årstafrun höll reda på utskrivningarna till Lantvärnet och fick av olika besökare information om allt som hände i Finland. I dagboken förfasade hon sig över alla som hade stupat. Onsdagen den 21 september läste hon i tidningen att svenskarna i ett slag förlorat 800 man men retirerat i god ordning. Detta var en vecka efter laget i Oravais.

I november skildrade Årstafrun i sin dagbok livet i Liljeholmens värdshus, som nu hade blivit ett sjukhus för sårade och sjuka soldater. Stanken var outhärdlig och de sjuka låg på halm direkt på golvet. Allt var smutsigt och det låg avföring på golvet. Några dagar senare kom ett bud från ansvarig för sjukvården major de la Grange med en begäran att få ordna en begravningsplats i Årsta hage för de son hade avlidit. Ersättning skulle utgå, men den skulle överlämnas till Brännkyrka sockens fattigkassa.

Det framgår senare i dagboken att Årstafrun visste vem major de la Grange var. Hon skildrade aldrig hans utseende och vi får inte vet hur han under denna kaotiska tid såg ut. Majoren hade det bekymmersamt som sjukvårdsansvarig. Vem skulle bekosta vården av de döende soldaterna? Det saknades en ordentlig organisation från kungens sida av detta krig. Johan Georg de la Grange sökte sig nu till de grupper av officerare och ämbetsmän, som önskade avsätta kungen. Revolution eller inte?

Att ansvara för sjukvården innebar kontakt med både officerare och manskap. Missnöjet med kungens sätt att sköta kriget diskuterade i några hemliga sällskap. Kritiken tog fart i början mars år 1809 när generalmajor Carl Johan Adlercreutz kom till Stockholm. Han hyllades som krigshjälte eftersom han framgångsrikt i krigets början hade vunnit flera fältslag. I sällskapen fördrog många att bortse från att han hade varit förloraren i slaget vid Oravais den 14 september 1808.

Adlervreutz

Carl Johan Adlercreutz original av Carl Fredrik af Breda kopia av Carl Wilhelm Nordgren Nationalmuseum

Kriget gick sämre för var dag som gick. När Gustav IV Adolf beslöt sig för att själv ta kommandot över den södra armén ansåg flera grupper att situationen var ohållbar. Tidigt på morgonen måndagen den 13 mars tågade Carl Johan Adlercreutz och sex andra in i slottet och häktade kungen. Han greps och sattes i husarrest.

Några timmar senare nådde denna nyhet Årsta. Hon konstaterade att slottets portar var stängda. Västra armén under ledning av Georg Adlersparre hade nu kommit till Västerås. Mjölkbudet, som farit in till sta´n, hade efter det att hon sålt mjölken svårt att komma hem på grund av trängseln på gatorna.

Johan Georg de la Grange var med och fängslade kungen. När allt var över insåg gruppen att både marskalk Bernadotte, som förde befälet över de franska trupperna i Tyskland, och kejsar Napoleon borde underrättas om vad som hade hänt och att hertig Karl var ställföreträdande regent. Johan Georg de la Grange kunde inte användes i ett eventuellt kommande krig. Han utsågs nu att personligen söka upp både marskalken och kejsaren. Detta blev Georg de la Grange första och enda diplomatiska uppdrag.

Johan Georg de la Grange – fångvaktaren som blev krigsfånge

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har blivit fascinerad av major Johan Georg de la Grange, som under slutskedet av kriget mot Ryssland år 1808 I Stockholm organiserade sjukvården för de sårade soldaterna och såg till att de som avled på sjukhuset fick en stämningsfull jordfästning. Vem var han? Jag har gjort ett tappert försök att ta reda på vem han var och varför han handlade som han gjorde. De sista dagarna har jag varit i Krigsarkivet och kämpat mig igenom olika handskrifter. Det var varit en spännande utflykt in i en förgången tid. Handskrifternas grå papper berättar en historia om brist på linnelump

 

Johan Georg De la Grange var son till Erik George de la Grange, som var chef för Kungliga Smålands Husarregemente. Det blev naturligt att sonen skulle gå i sin fars fotspår och bli militär. Han skrevs in som korpral i Smålands kavalleriregemente och skickades ut i Gustav III´s krig mot Ryssland år 1788. I detta krig avancerade han till löjtnant och fick ansvaret för att bevaka de fängslade Anjalamännen i Fredrikshovs slott i Stockholm. Under denna tid förändrades livet i hans familj. Fadern begärde avsked från sin tjänst inom det militära och utsågs några år senare till landshövding i Jönköpings län.

 

Kriget tog slut och fadern skickade ut sonen på en studieresa utomlands. Det var viktigt vid denna tid att kunna franska och också att förstå det diplomatiska spelet. När Johan Georg de la Grange kom tillbaka till Sverige sökte han sig till Kungliga Husarregementet i Småland, där han steg i graderna och fick ansvaret för skvadronen i Sunnebo. Detta område låg i det sydvästra hörnet av Småland och idag är områdets tätort Ljungby.

 

Postgången fungerade långsamt och alla brev passerade majorens expedition innan innehållet kunde delges de olika skvadronerna. Dessa brev förvaras nu i Krigsarkivet och ger en intressant inblick i de problem ett regemente på landsorten ställdes inför. Skrivelserna från Kunglig Majestät innehåller bland annat bestämmelser om hur uniformerna skulle se ut och soldaternas frisyrer. Någon förståelse för svårigheter att skaffa mat till de indelta soldaterna finns inte med. Sommaren 1799 blev ett år fyllt av katastrofer för jordbruket och samtidigt mullrade krigets åskor på andra sidan av Östersjön. När vintern kom utbröt hungerkravaller i städerna och oron kunde lätt sprida sig till landsbygden. Nu beslöt den enväldige kung Gustav IV Adolf att inkalla riksdagen till ett möte i Norrköping. Det visades sig genast att det inom adeln fanns en grupp, som tvivlade på statsskicket och som ville ge riksdagen mer makt. De tystades ner och några adelsmän avsade sig sitt adelskap. Andra var mer försiktiga och ansåg att de endast kunde avstå från sin plats i riksdagen. Dit hörde Georg Adlersparre.

 

Hur och när Johan Georg de la Grange lärde känna sin hustru vet vi inte. Hon hade vuxit upp på Gustavsviks herrgård strax utanför Kristinehamn och var den äldsta dottern till kapten Carl Linroth. Paret gifte sig i denna herrgård den 20 september 1803.

 

Gustav IV Adolf hatade Napoleon, som år 1804 lät kröna sig till kejsare. I samband med detta lät han utnämna flera officerare till marskalkar och en av dessa var Jean Baptiste Bernadotte.

I början av året därpå drogs vårt lands med i kriget på motståndarsidan där England var den drivande kraften. Våren 1805 kom en order. Två skvadroner från Smålands dragoner kallades in. En av dessa var Sunnebo. I denna trupp ingick ett fåtal officerare och 262 dragoner.

 

Marschen mot Ystad påbörjades i april och i maj kunde officerare, manskap och hästar stiga på fartyg med destination Svenska Pommern. Här skulle de sammanstråla med skvadroner från andra delar av landet.

Det var en orolig tid i Europa. Napoleons trupper drog fram som en stormvind genom Tyskland. Den 2 december 1805 stod ett avgörande slag i Austerlitz där Napoleons trupper kämpade mot en stor här, som var en sammanslagning av ryska och österrikiska trupper. Efter den franska segern inleddes fredsförhandlingar i vilka Österrike tvingades att avstå stora landområden till Frankrike.

 

Det blev bekymmersamt för den svenska hären i Tyskland. Johan Georg de la Grange skrev hem till majorens expedition. Det var mycket som saknades och det var svårt i det krigshärjade landet att hitta mat till soldaterna och hö till hästarna. Det behövdes också en fältpräst. Det tog ungefär en månad för brevet att komma fram. Ett eventuellt svarsbrev finns inte bevarat och någon fältpräst skickades aldrig. Nu insåg Johan Georg de la Grange att detta var ett krig, som svenskarna aldrig skulle ha gett sig in i.

 

Det hände mycket på Gustavsviks herrgård under denna tid. Det hörde till att herrgårdarna skulle se till att officerare, som red från olika förläggningar, skulle få sova över i herrgårdarna. En dag kom Georg Adlersparre och här möttes han av kapten Linroths yngsta dotter Lovisa. Ett krig kan få flammor att blossa upp. Georg Adlersparre glömde plötsligt kriget och blev förälskad i herrgårdflickan. De gifte sig och på så sätt blev Johan Georg de la Grange svåger med Georg Adlersparre.

 

Kriget slutade olyckligt för svenskarna. De tvingades att kapitulera inför marskalk Bernadotte i november 1806. Nu blev Johan George de la Grange krigsfånge. Han förhördes ingående av marskalk Bernadotte. Vi vet inte vad som sas vid detta samtal endast att den franske marskalken beslöt att Johan George de la Grange skulle skickas till Paris och där förhöras av kejsar Napoleon. Vad som diskuterades vid detta möte får vi aldrig veta.

 

Det drog ut på tiden innan Johan George de la Grange kunde få vara med om en utväxling av fångar. Han kom hem tio månader senare och hade då fått underteckna en försäkran om att inte engagera sig inom militären. Hemma beklagade han sig. Någon human behandling som krigsfånge hade han inte fått.

 

Detta krig finns utförligt skildrat i boken ”Omvälvningarnas tid” skriven av Martin Hårdstedt.

Fångarna på Fredrikhovs slott

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Att stå utanför de låsta grindarna utanför friskolan i Fredrikshovs slott vid Oscars kyrka i Stockholm blev en påminnelse om hur samhället har förändrats sedan slottet uppfördes i mitten av 1600-talet. Då var det en del av en kalvhage som togs i anspråk för en högreståndsbyggnad. Sedan dess har det hänt mycket i och omkring slottet. Det rustades upp av Fredrik I på 1730-talet för att bli en ståndsmässig bostad till kungens officiella mätress Hedvig Taube. Den sista kungliga medlemmen, som bodde i slottet, var Gustav III´s mor änkedrottning Lovisa Ulrika. Sommaren 1782 avled änkedrottningen och nu var slottets storhetstid över. Nu följde en rad dystra år när slottet användes som fängelse.

 

Det hörde till spelreglerna att de kungliga ungdomarna skulle gifta in sig i andra kungafamiljer. På så sätt kom Gustav III att bli kusin med Katarina den Stora av Ryssland. De båda kusinerna träffades vid sällsynta tillfällen. När det gällde utrikespolitik litade de inte på varandra.

 

År 1784 kom Gustav III hem efter en resa till Italien. Under resan hade han snappat upp vad som höll på att hända i Europa och Höga Porten, som var det vanligaste namnet på det osmanska riket. Katarina den Stora hade stora planer på att anfalla landet och erövra Istanbul, som tidigare hetat Konstantinopel och varit ett centrum för den östeuropeiska ortodoxa kyrkan. 1787 var detta krig ett faktum. Då beslöt sig Gustav III för att starta ett krig mot Ryssland. Det stora problemet visade sig några månader senare. Många officerare var mycket tveksamma till detta företag. De gick igenom sina förråd och konstaterade att det inte fanns tillräckligt med hö och havre för hästarna för ett krig längre än en månad. De ansåg att det enda rimliga vore först ett krigsstillestånd och därefter en fredsuppgörelse med Ryssland. Precis som officerarna fruktade blev det för vårt land ett krig fyllt av motgångar. De båda arméerna tog krigsfångar och kungens rådgivare Gustav Mauritz Armfelt föreslog kungen att i största hemlighet skicka ett sändebud till den ryska kejsarinnan om fångutväxling. Detta var tänkt som en trevare för ett kommande eldupphör och senare ett fredsslut.

 

Officerarna kände inte till detta. Många sa upp sig eftersom de ansåg att kungen inte lyssnade på dem. Kriget fick sämre för var vecka som gick. De kritiska officerarna samlades i juni 1788 i byn Anjala för att diskutera det uppkomna läget. Beslutet blev att de skulle ta kontakt med Katarina den Stora och försöka få ett slut på detta krig, som kanske skulle innebära en katastrof för Finland. De författade en skrivelse och 180 officerare undertecknade den. Det blev Georg Henrik Jägerhorn, som fick till uppgift att överlämna den. Bland undertecknarna fanns kungagunstlingen Gustaf Mauritz Armfelts farbror Carl Gustaf. Generalmajor Carl Gustaf Armfelt förde befälet över trupperna vid den ryska gränsen och han var också landshövding i Nylands län. De mest tongivande i gruppen var Johan Henrik af Hästesko, Robert Montgomery, Otto von Otter och Bernt Johan Hastfer.

Gustav III insåg snabbt vad officerarna sysslade med. I början av år 1790 fängslades officerarna, som nu kallades för Anjalamännen. De fördes till Stockholm för att placeras i ett fängelse i väntan på rättegång. Nu användes Fredrikshovs slott och ansvarig för vaktstyrkan blev löjtnant Johan Georg de la Grange. Han var 16 år gammal och nybliven löjtnant. Hans far var landshövding i Jönköpings län. Nu fick denne pojke bevaka män, som var jämnåriga med hans pappa och som hade deltagit i kriget. Dessa officerare hade sett sitt fotfolk stupa och insett hur farligt ett krig kan vara.

Rättegången gick snabbt och många av officerarna dömdes till döden. Nu inledde Henrik af Hästesko ett övertalningsförsök. Det borde vara möjligt för den unge löjtnanten att glömma att låsa en av portarna för att fångarna skulle kunna smita ut i friheten.

Johan Georg de la Grange stod på sig. Officerarna hade varit landsförrädare och måste ta sina straff. Han lät manskapet hålla ett vakande öga på dem och alla försök till revolt stoppades på ett tidigt stadium. I augusti verkställdes den första dödsdomen när Henrik af Hästesko avrättades på en plats som senare utvecklades till Östermalmstorg. Några av fångarna benådades och de andra dömdes till olika former av fängelsestraff. De blev av med sina officersfullmakter och fick den egendom, som tidigare tillhört staten, indragen. Det blev vanligt att de fick husarrest på egendom, som tillhörde släkten eller hustrun. Carl Gustav Armfelt placerades i Skåne och Otto von Otter utanför Växjö.

Två fångar ansågs farligare än andra. Den ene var Bernt Johan Hastfer, som förflyttades till fängelset. Hastfer var en tysk-baltisk släkt, som efter det att de baltiska staterna kom att tillhöra Ryssland, flyttade till Finland. Johan Hastfehr flyttade till Ryssland och för sedan vidare till Vitryssland där han avled 1809. Omdömena om honom varierar, var han rysk spion eller inte?  i äldre adelskalendrar skildras han som mycket farlig och här finns en felaktig uppgift om att han fördes till fängelset Malmö där han avled.

Den andre farlige fången var Robert Montgomery, som kanske hade en hemlig dröm om att bli författare. Det skrivna ordet var farligt och under inga omständigheter skulle Robert Montgomery få tillfälle att skriva en regimkritisk bok i fängelset och sedan se till att den smugglades ut till ett tryckeri utomlands. Hans dödsstraff förvandlades till livstids fängelse på den svenska ön Saint Barthélémy i Västindien. År 1794 var den politiska situationen helt annorlunda. Robert Montgomery ansågs inte längre som en säkerhetsrisk utan frisläpptes. Hans tredje hustru ägde egendomar i Uppland och Västberga gård i Brännkyrka socken. Nu ägnade han sig åt att skriva sina memoarer. De kom aldrig i tryck och förvaras på Riksarkivet. Robert Montgomery avled 1798 på Lindholmens gård i Uppland.