Skapande Broderi på Sjöhistoriska Museet

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har vuxit upp i Göteborg och min morfar var underofficer i den svenska flottan. Jag träffade honom aldrig eftersom han hade varit död i nästan tio år den dag jag föddes. Av vad jag hör hört betydde ett ankare mycket för honom och det är också min bild av havet. En båt skulle ha en hemmahamn dit den kunde återvända för reparationer och för att besättningen skulle få möjlighet att träffa sina familjer. Ett stort ankare är placerat utanför Sjöhistoriska Museet.

 

De allra flesta svenskar bär inom sig på en bild av havet. Det kan vara en semesterresa till en badort vid Medelhavet, serien om barnen på Saltkråkan eller skrämmande upplevelser om den dag vi fick veta att Estonia hade sjunkit till botten eller skildringar av hur flyktingar riskerar sina liv för att ta sig över Medelhavet i gummiflottar. Några av oss har släktingar, som har arbetat inom den civila eller militära sjöfarten. En annan aspekt på havet att det tidigare har använts som en soptipp och att många av oss nu har ett behov av att vilja återskapa ett friskt hav. Mycket av detta har inspirerat föreningen “Skapande Broderi” att söka sig till Sjöhistoriska Museet i Stockholm för att hitta motiv till sin skaparlust med nål och tråd som material. Utställningen med föreningens arbeten finns nu utställda på museet. Med tanke på att havet är inspirationskällan heter utställningen “Blå Tråden”.

 

Broderierna är utspridda på tre olika ställen i den vackra byggnaden. I trappen till den andra våningen var det genomgående motivet handeln med te. Idag är tedrickningen något som hör vardagen till. Så var det inte i slutet av 1600-talet, när portugiserna hittade sjövägen till Kina. Kineserna var stolta över sin undergörande dryck och de vakade noga över sina odlingar, så att inte främlingar smög sig in och tog sticklingar av buskarna eller fröer från blomkapslarna. Nu blev tedrickning en dryck för överklassen och när de snabbseglande fullriggarna började segla till Kina tog handeln med te fart. Te blev en vardagsdryck och i de flesta hem fanns burkar för torkade teblad. Detta har flera brodöser tagit fasta på i montern tittade jag på vacker broderade burkar och en handduk prydd med vackra teblad. Jag minns den respekt jag hade för min farmors förgyllda tekoppar och den speciella handduk, som bara användes för denna servis. De broderade tebladen har utformats av Ulla-Britt Önnestam.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAME

Det var inte bara te som kom med segelfartygen från Kina. En valig produkt under 170oo-talet var det kinesiska porslinet. Alla, som hade råd. gjorde ritningar på hur en servis skulle dekoreras och skickade dessa med ett segelfartyg till Kina Året därpå kom servisen tillbaka och då var det bara att hoppas på att kineserna hade tolkar teckningarna rätt. Det hände att servisen gick sönder på vägen och det kom fram krossat porslin. Nu finns något av dessa skärvor bevarat och Anneliése Frenssom har tolkat detta med hjälp av siden och linne. Hennes kostverk har den dramariska titeln “Skärvor från en svunnen tid”.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är inte bara den last, som båtarna förde med sig, som inspirerade brodöserna. Jag har njutit av sjömännens längtan till familjen i hemmahamnen och kaptenens vedermödor vid det stora hjulformade hjulet. Allt var inte idyll på ett segelfartyg. Ibland fick en skeppsläkare följa med och hans utrustning blev en inspirationskälla. En vacker och samtidigt skrämmande broderad tavla skildrade nedsmutsningen av världshaven.

 

På översta våningen av detta museum finns en trevlig bistro. I trappan, som påminner om livet på ett kryssningsfartyg, känner besökarna historiens vingslag Här finns en stor gallionsfigur, som föreställer den vita och bevingade hästen Pegasos. Pegasos spelade en stor roll i den grekiska mytologin. Han var gudarnas budbärare och kunde konsten att flyga upp till Olympen. Trots att han var skygg och helst betade på gröna ängar uppe i bergen blev han far till havsguden Poseidon. Denna vackra häst sökte gärna upp källor och klara bergssjöar. Det finns flera historier om när Bellerofon lyckades tämja Pegasos och sätta på honom ett betsel av guld. Efter detta kunde han söka upp ett otäckt monster och besegra detta.

 

Bellerofon greps av hybris efter denna kamp. Nu beslöt han sig för att på Pegasos rida upp till Olympen och där få umgås med gudarna. Detta var något som inte passade Pegasos. han började fladdra med vingarna och slå bakåt med benen. Resultatet blev att Bellerofon tappade greppen om tyglarna och föll handlöst ner på jorden.

 

De sjömän, som i hemmahamnen kunde sätta sig på gallionsbilden Pegasos rygg, kunde uppleva glädjen av att ha kommit hem efter en resa på ett stormigt hav och att de inte handlöst hade fallit ner från riggen. Pegasos blev en symbol för dem, det gällde att inte vara för övermoig när det gällde att vara den som vågade klättra högst upp och där stå och vinka upp mot himlen. Detta hade Heli Sarne tagit fasta på och i sitt broderi över Pagasos lagt in Mårten Gås från Nils Holgerssons resa genom Sverige.’

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Utställningen har lärt mig mycket om svunna tiders sjöfart och om konsten att brodera. Det är ett bortglömt hantverk, som äntligen har kommit till heders. I min barndom hörde det till att brodera brickdukar och att märka handdukar. Detta var något jag motvilligt gjorde medan jag sneglade i en undangömd flickbok. Nu har jag varit två gånger på den fina utställning och insett att broderi är mer än en prydlig kökshandduk. Min förhoppning är att det kommer många intresserade besökare och att dessa anmäler sig tiill någon av de kurser, som föreningen Skapande Broderi anordnar.

 

Om jag vore brodös skulle jag ge mig på något mycket svårt. Jag skulle i svart garn på ett grått ylletyg låta Svenska ostindiska kompaniets fullriggare Finland få kämpa sig igenom ett oväder i januari 1770. I den tjutande stormen blev det besättningen uppgift att hala seglen och att de till att pumparna fungerade. De lyckades över förväntan med detta farofyllda arbete. När stormen hade lagt sig var fartyget oskadat och kunde fortsätta på hemresan till Göteborg. Det måste ha varit stort jubel när den vackra fullriggaren seglade in i Göteborg en försommardag samma år. Då kallades hamnarbetarna in för att lossa lasten av te och porslin. Hur många porslinstallrikar som hade krossats under stormen framgår inte av papperen.

 

En oljemålning av denna storm finns på Sjöfartsmuseum i Göteborg. Som barn brukade jag de dagar det var gratis inträde gå dit och titta på tavlan. Den är målad av Jakob Hägg. Bilden kommer från ett vykort.

Scan0027

Slussens kaos möter 1600-talet

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag är säkert inte ensam om att undvika att till fots leta mig fram från Södermalmstorg torg till Slottet. Att jag denna höst har gjort det flera gånger är mitt intresse för historia. På 1600-talet blev vårt land en stormakt och Stockholm växte. Ett problem var brist på dricksvatten. En pålitlig källa fanns sydöst om Slussen och detta förde med sig att flera högre tjänstemän satsade på att bygga vackra hus vid Södermalmstorg. Torget var stensatt och här kunde den som så önskade titta på avrättningar. En av tomterna, nuvarande Södermalmstorg 6, köptes år 1636 av Stockholms borgmästare Jakob Grundel den äldre. Han avled år 1677 och ingen av arvingarna önskade behålla fastigheten utan sålde den till den förmögne bruksägaren och köpmannen Henrik Thun.

Henrik Thun upplevde att huset var omodernt och han beslöt sig för att bygga om det. Han anlitade den tyske arkitekten Johan Tobias Albinius. Det blev ett elegant hus med inslag av den sena barocktidens stilideal. Arkitekten var mannen som tack vare sin eleganta klädsel syntes. Han var klädd i svarta kamgarnsbyxor, svart slängkappa i glänsande sammet och ett elegant gehäng för värjan. På huvudet hade han en stilig peruk. Han skred fram på torget för att komma fram till det ståndsmässiga hus, som nu växte fram på torget. I hörnhuset mellan torget och Hornsgatan hördes ständiga skrål. Här låg ölstugan Svanen dit sjömännen sökte sig. Några utländska sändebud beklagade sig över att ett av de få ställen det gick att hitta lediga rum att hyra var vid Södermalmstorg. Detta var trots Henrik Thuns vackra fastighet inget värdigt torg för en stormakt.

År 1759 rasade Mariabranden och husen vid Södermalmstorg skadades svårt. Ägaren av det hus, som fortfarande kallades för Jakob Grundels hus, skadades och dess ägare besköt sig för att reparera huset och försöka få det att se ut som före branden. Alla bitar, som gick att använda, skulle fogas samman. Det hörde Johan Albinius prydnad över porten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Huset bredvid Jakob Grundels hus, Södermalmstorg 8 hade på 1600-talet ägts av Johan Skytte, som i sin ungdom varit lärare åt Gustav II Adolf och hans syskon. Denne märklige man, som blev adlad på grund av att han var en skicklig pedagog, avled några år efter det att hans hus var färdigbyggt. Han hade nio barn och inte någon av de då vuxna barnen var road av att ta över fastigheten i ett område, som inte hade de bästa rykte. Huset såldes och gick ett ovisst öde till mötes. Efter Mariabranden stod bara murarna kvar och uppbyggnaden blev inte gjord med omsorg. Det var först i början av 1900-talet som intresset för huset vaknade. Det byggdes till en takvåning med stora fönster mot norr. Här hade under några år Anders Zorn en ateljé. I detta anrika hus har också Evert Taube och hans hustru bott.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det har hänt mycket sedan 1600-talet. Jakob Grundels hus renoverades på 1920-talet under ledning av arkitekt Ernst Stenhammar. Ett av denne månsidige arkitekts specialiteter var att försöka restaurera en byggnad så att den skulle se ut som när den var nybyggt. Ritningarna från Johan Albinius tid fanns kvar och den gamla porten till huset är en skönhet från 1600-talet. Huset är numera Q-märkt och bör bevaras som ett minne från stormaktstiden.

 

Det är problem med att återskapa gamla miljöer. Vem vill ha kvar en avrättningsplats eller en ölstuga med skrålande sjömän? När den nya Slussen äntligen blir klar, kommer någon då att längta tillbaka till dagens kaos? Kanske, för i detta virrvarr måste vi ofta fråga varandra om den bästa vägen att gå eller för att hitta rätt buss till Gustavsberg. Snabba möten, nya ansikten och ofta en mysig pratstund.

 

Under dessa samtal har jag insett att stockholmarna känner till Evert Taube och har bara en vag aning om vem Anders Zorn var. Men sedan? Var Gustav II Adolf vår nuvarande kungs farfar? Namnet Johan Skytte låter bekant. Eftersom han på något sätt hör hemma på Södermalm bör det vara en före målvakt i Hammarbys fotbollslag. Flera har vetat att han har både en gata och en skola uppkallade efter sig i Älvsjö. Gården vid Stockholmsmässan bär hans namn. Få vet att Älvsjö gård egentligen tillhörde Johan Skyttes hustru Maria Näf, som hade ärvt den av sin far.

 

Jag skulle vilja att kulturförvaltningen i samband med att den nya Slussen invigs har en dräktparad på Södermalmstorg med de som tidigare har bott eller arbetat vid torget. Johan Skytte i sin svarta dräkt med en stor knypplad spetskrage, arkitekten klädd i svart sängkappa, Evert Taube med sin luta och naturligtvis Christoffer Pohlhem, som hade konstruerat 1755 års sluss.

 

 

Wallenbergs bankpalats på Hornsgatan

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är spännande att få frågor om Stockholms historia. Flera har undrat vad det är för ett märkligt torn, som trasar sönder de spröda regnmolnen. Det syns bäst om man står på Hornsgatans puckel mitt emot Maria Magdalena kyrka. Huset med tillhörande torn finns i kvarteret Jupiter Större strak intill Södermalmstorg. Historien bakom detta kvarter är spännande och jag har inte hittills lyckats spana in alla detaljer.

 
Idag vet vi inte hur många som under medeltiden bodde i längs nuvarande Hornsgatan. Det blev problem när någon avled och under Magnus Erikssons tid som svensk kung på 1350-talet uppfördes ett litet begravningskapell i rött tegel. Kapellet fick namnet Maria Magdalena och detta skulle påminna alla om att det var en kvinna, som först insåg att Jesus var uppstånden.
Nästa gång när kapellet finns skildrat är berättelserna om hur det gick till när slaget om Stockholm utkämpades åren 1522 och 1523 . Stora delar av den danska hären var förlagd till Södermalm och när svenskarna kom tågande sökte de skydd i den lilla tegelkyrkan. Här utkämpades ett blodigt slag och svenskarna segrade. Gustav Vasa valdes till kung och den 20 juni 1523 tågade han in i den befriade staden Stockholm. Några år senare drev kungen igenom att det lilla kapellet Maria Magdalena skulle rivas och att det inte fick byggas några stenhus på Södermalm. Anledningen var att inga fientliga trupper skulle kunna söka skydd i hus, som det inte gick att snabbt sätta eld på. Detta förbud gällde fram till början av 1600-talet.

 

På 1600-talet blev vårt land en stormakt, som krävde att det anställdes tjänstemän i chefsställning. Dessa måste få tillgång till tomtmark, där de kunde uppföra ståndsmässiga stenhus. Trakterna på andra sidan av Slussen fick en stadsplan med rutnät och två gator ritades ut. Den ena gick rakt söderut och kallades Götgatan och den andra till Södermalms ytterste udde mot Mälaren. Den fick namnet Hornsgatan. En köpare var Johan Skytte, som valde en tomt vid det nyanlagda torget. Huset, som har byggts om flera gånger, finns fortfarande kvar och gatuadressen är idag Södermalmstorg 4.

Södermalmstorg_kopparstick_1650[1]

På 1640-talet kom den tyske kopparstyckaren Wolfgang Hartman till Stockholm. Han fick genast flera uppdrag som till exempel att avbilda Stockholm och drottning Kristina. En av dessa föreställer den nya stadsdelen Södermalm. Här syns den nybyggda Maria Magdalena kyrka med sitt spetsiga torn. Huset längst till höger tillhörde Johan Skytte. Här syns det stora och betydligt enklare huset i kvarteret Jupiter Större. Vem som då ägde denna fastighet vet jag inte.

År 1759 rasade den förödande Mariabranden och fastigheterna kring torget blev svårt skadade. Trots detta byggdes de upp igen, men det var långt ifrån alltid som reparationsarbetet lyckades. Några fastigheter revs och andra fick stå kvar så länge någon var villig att bo där och ständigt i vardagslivet påminnas om eldsvådan.
Södermalm återhämtade sig långsamt efter branden. Sedan började industrierna växa upp och järnvägsspåren skar sig rakt genom tidigare ganska idylliska områden.

 

År 1860 invigdes Södra Station vid resterna av den tidigare fiskrika Fatbursjön. Stockholm växte och kapital strömmade in i vår huvudstad. Samtidigt som detta skedde öppnade André Oscar Wallenberg vårt lands första affärsbank, Stockholms Enskilda Bank.

André Oscar Wallenberg var liberal och arbetade för att kvinnornas ställning i samhället skulle förbättras. Han anställde kvinnliga banktjänstemän och blev också först när det gällde att låta kvinnor öppna egna bankkonton. Under hans livstid hade ogifta kvinnor blivit myndiga medan de gifta fortfarande var omyndiga. Det togs sedan i riksdagen ett beslut om att de gifta kvinnorna kunde ansöka om att själva få disponera sin förmögenhet och den inkomst de hade av eget arbete. Stockholms Enskilda Bank blev kvinnornas bank och i banklokalen kunde de stöta på varandra och byta några ord.

André Oscar Wallenberg hade flera söner och de fortsatte i faderns fotspår. Stockholm var ingen hälsosam plats att bo i och familjen flyttade ut till Saltsjöbaden. Området fick järnväg, som invigdes 1 juli av Oscar II. Nu kunde de mindre bemedlade i staden glädja sig åt att på eftermiddagarna titta på när tåget med förmöget folk rullade in på stationen vid Slussen. Loket var stiligt och förde med sig pojkdrömmar om att bli lokförare.

Atlas_lok_Saltsjöbanan[1]

Stockholms Enskilda Bank växte och ledningen insåg att det behövdes ett bankkontor på Södermalm. En dubbeltomt i kvarteret Jupiter Större köptes in och den gama fastigheten revs. Nu fick arkitekt Ivar Tengbom till uppgift att rita ett vackert bankpalats, som skulle påminna stockholmarna om storhetstiden under 1600-talet. Byggnadsmaterialet blev mörkrött tegel från Hälsingborg och röd granit.

Ivar Tengbom hade av allt att döma god kontakt med de hantverkare, som byggde bankpalatset. De skickligaste byggnadsarbetarna pendlade mellan Stockholm och Sankt Petersburg och här hade de lärt sig att bygga lökkupoler. På taket av den ståtliga byggnaden uppfördes ett torn med två kopparklädda kupoler staplade på varandra och över allt detta en litet “lusthus” med förgylld spira. Huset blev en sedvärdhet när det efter två års arbete invigdes 1915. Då rasade det första världskriget, som ingen då trodde skulle bli långvarigt.
I gatuplanet fanns bankkontoret, en affär och också ett konditori med musikunderhållning. Hit kom damerna med tåget från Saltsjöbaden och uträttade sina bankärende och gick in på konditoriet, där de drack kaffe och lyssnade på när en pianist spelade populära operettmelodier. I lokalen fanns också ett damrum med vattentoalett. Huset ingav respekt och det var inte vem som helst som tordes gå in i den lyxiga banklokalen med väggar klädda i blått kakel. Hit kom kvinnor, som med sin klädsel signalerade om de var gifta eller fröknar på glasberget. På huvudet hade de gifta kvinnorna eleganta fruhattar, medan de ogifta läkarna och lärarinnorna signalerade sin oberoende ställning med en enkel och diskret hatt. Dessa oskrivna regler överlevde beslutet år 1921 att en gift kvinna skulle var myndig och försvann först efter fredsslutet 1945. Begreppet fruhatt fanns inte längre.

 

Jag har hittat en lite och ganska otydlig bild på nätet från Hornsgatan på 1950-talet. Då var tomten bredvid Stockholms Enskilda Bank med sin gyllenspira obebyggd. I början av 1960-talet växte här upp ett nytt bankpalats i koppar och glas. Det var Sparbankernas Bank, som var en centralbank för landets mindre sparbanker, som slog på stort. Nu möttes Ivar Tengboms drömmar om 1600-talet med en blänkande version av framtiden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

1968 blev inledningen till oroliga tider. Allt skulle ändras och storbankerna med släkten Wallenberg i toppen måste bort. Bankkontoret i kvarteret Jupiter Större stängdes och i samband med detta revs de vackra blå kakelväggarna. År 1990 kom bankkrisen och Sparbankernas bank försvann för gott och huset såldes.

Det är märkligt att stå på Hornsgatans puckel och titta på dessa båda bankbyggnader, som tidigare hade utstrålat både respekt och trygghet. Idag måste man leta efter ett öppet bankkontor och om man vill samtala med en banktjänsteman, skall man göra en tidsbeställning på telefon. De flesta av oss sitter hemma i mysdräkt och betalar sina räkningar genom datorn.

Då och då slinker jag in på Wayne´s Coffe och fikar, som nu finns i den gamla banklokalen. Här härskar en stilla frid, som påminner om svunna tider. Tyvärr finns det ingen pianist, som spelar ABBA eller Beatles.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

De bilder, som jag inte har tagit själv, har jag hittat på nätet.

Alla Helgons Dag på Galärvarvets kyrkogård

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sol och en frisk och byig vind från Östersjön. Efter att ha varit i Maria Magdalena kyrka och tänt ett ljus till minne av min make David strövade jag runt på kyrkogården, tittade på Evert Taubes grav och gick fram till minneslunden, där min make David har fått sitt sista vilorum. Här stod jag tyst och mindes våra 60 år tillsammans. Doften av ett salt hav svepte in över kyrkogården och lockade sedan med en promenad längs kajerna fram till hållplatsen vid Nybroplan.
Jag lyckades tränga mig in i en fullsatt spårvagn till Djurgården. Min förvåning blev stor när jag upptäckte att vagnen tömdes till hälften vid Nordiska Museet. Vi skulle alla till samma plats, som var Galärvarvets kyrkogård. Långsamt gled vi fram i en tyst procession till bogvisiret där några grät och tände ett ljus, samtidigt de lät fingrarna glida över en anhörigs namn. Här stod vi tysta, några gick med rollator och flera yngre par hade med sig barnvagn. Några tonåringar stod tätt intill varandra och snyftade tyst. Estonias förlisning var en skakande händelse och denna dag ville många hedra offren. Ett äldre par, som tidigare bott i mitt närområde, har fått sina nämn inskrivna på bogvisiret.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det fanns flera anledningar till att jag denna helgdag sökte mig till Galärvarvets kyrkogård. En var att det lilla kapellet skulle vara öppet. Detta ville jag komma in. Här satt det ett ungt par och höll varandra i händerna och en äldre elegant dam klädd i svart byxdress och en jacka i vit fuskpäls stod framme vid altaret och mumlade tyst på en bön. Vid den lilla orgeln längst bak satt en organist och spelade en psalm. Vad som inte stod i informationen var att det skulle bli två andaktstunder. Jag kom just som den första hade avslutats och kunde ute på kyrkogården växla några ord med prästen Patrik Pettersson. Han gled in i denna historiska miljö på ett enastående sätt. Här var han prästen, som påminde om svunna tider, klädd i svart kaftan och med den tudelade prästkragen. I den skarpa novembersolen kunde alla av honom få några tröstens ord och uppleva trygghet i en värld, som snabbt förändras. Jag blev imponerad av Patrik Pettersson.

En anledning var att jag ville visa tacksamhet mot de män, som kämpade i vårt sjöförsvar under det andra världskriget. Onsdagen den 17 september 1941 på morgonen hände en tragisk olycka i Hårsfjärden i Stockholms södra skärgård. Det inträffade först en explosion på jagaren Göteborg och några minuter senare en likadan på jagaren Klas Horn. Båda fartygen klövs och sjönk. Olja rann ut och havet började brinna. I detta helvete antändes jagaren Klas Uggla och sjönk till botten efter ungefär en timme. Några av de ombordvarande lyckades simma genom oljebältet och ta sig iland. När fartygen bärgades påträffades 33 döda män. Några kroppar var så svårt skadade att det inte gick att identifiera dem. Dessa fördes till Galarvarvets kyrkogård där de jordfästes.
Jag var elva år och gick i en flickskola i Göteborg när denna tragiska olycka inträffade. Flera av mina klasskamrater hade pappor eller äldre bröder, som var inkallade till den svenska flottan. På rasterna pratade vi aldrig om kriget utan förhörde varandra i tysk grammatik. Hemma var det helt annorlunda. Den väl bevarade hemligheten att de tre jagarna eskorterade de tyska malmfartygen från Norrland till någon tysk hamn kände alla till i min familj. Detta var ingenting jag fick prata om i skolan. Nin äldste bror Lars sa att han skulle vägra att tjänstgöra på en båt, som hjälpte tyskarna. Han visste att detta skulle medföra fängelsestraff eller ett arbetsläger.

Olyckan följdes av spekulationer huruvida det var sabotage eller inte. Idag är utredningen om de tre jagarna inte längre hemligstämplad och det framgår att det var fråga om ett sabotage. Någon från Ryssland eller England ville förhindra den tysk malmtrafiken. Långt senare har en engelsk sjöofficer sagt att det var han, som stod bakom sprängningarna. Om detta är sant eller inte vet vi idag inte.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Året därpå invigde ärkebiskop Erling Eidem det vackra monumentet över offren för Hårsfjärdsolyckan på Galarvarvskyrkogården. Jag har ett svagt minne av att Sven Jerring redogjorde för detta i radio. Min bror Lars var mycket kritisk mot ärkebiskopen. Var stod han politiskt? Många visste att det förekom judeförföljelser i Tyskland och ärkebiskopen teg om detta. Varför? Under dessa middagssamtal föddes en dröm hos mig. Den var att få komma till Galärvarvets kyrkogård och titta på monumenten. Detta var otänkbart. Det var dyrt att åka till Stockholm och mamma trodde att kyrkogården var ett militärt område på samma sätt som Nya Varvets kyrkogård i Göteborg.

Det var mycket folk som strövade runt på Galärvarvets kyrkogård. De flesta fanns vid den vackra minneslunden strax under klockstapeln. Man mindes Margareta Krook och hennes roll som Majorskan på Ekeby. Jag var helt ensam med mina tankar och minnen framför det stora korset på offren för katastrofen vid Hårsfjärden.

Solen försvann bakom ett moln och jag gick mot bussen. Nu fick jag sällskap med damen i den vita fuskpälsen. Hon berättade med inlevelse om hur mycket Galärvarvets kyrkogård betyder för henne. Här vilade hennes släkt och hennes make. Patrik Pettersson var en helt underbar präst. Han hade vigt hennes barn och döpt hennes barnbarn. Sedan undrade hon var jag bodde. Hägersten visste hon inte var det låg. I hennes värld var det vara kvarteren runt Karlaplan som räknades.

I skymningen gick jag på en stämningsfull ljuständningsgudstjänst i Mälarhöjdens kyrka. Här tände jag flera ljus, ännu ett till minne av min bortgångne make David och också för min åtta år äldre bror Lars. Vi hade aldrig mycket kontakt med varandra. Hans politiska inställning under krigsåren betydde mycket för mig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Carl Michael Bellmans första år i skuggan av Maria Magdalena kyrka

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det går inte att hitta några spår av Carl Mikael Bellmans barndom strax intill Maria Magdalena kyrka. Det är inte samma kyrka som på Bellmans tid. Sommaren 1759 brann stora delar av området mellan Slussen och nuvarande Timmermansgatan ner. Kyrkan skadades svårt och tornet rasade samman. Fyra år senare kunde kyrkan återinvigas och då med ett helt nytt torn.

Det är många som har läst den blogg jag skrev om Carl Mikael Bellman och den grekisk-romerska mytologin. Jag har också fått frågor om var skalden föddes och var han bodde under sina första levnadsår. När det gäller dessa frågor har jag hittat svaren i Samfundet Sankt Eriks årsbok för år 1987. Här finns en lång och faktaspäckad artikel av Marianne Nyström. Barndomshemmet, den Daurerska malmgården, låg vid Björngårdsbrunnsgatan mitt emot Maria Magdalena kyrka. Numera heter denna anrika gata Bellmansgatan och det var där nummer 24 nu står som Carl Mikaels familj bodde. Han bars till dopet av sin farmorsmor änkefru Catharina Daurer, som då var 75 år gammal.

De Daurerska malmgården har en spännande historia med många ägarbyten och också inköp av grannfastigheterna. När malmgården var som störst under Catharina Daurers tid som änka (1713-1743) innehöll den nästan alla tomterna i kvarteret Rosendal mellan Hornsgatan och Sankt Paulsgatan. Vid Hornsgatan låg ett pampigt hus, där flera rum hade tapeter av gyllenläder. Trädgården var stor och mycket välskött med formklippta buxbomshäckar, rabatter med lökväxter och ett stort orangeri. I detta förvarades vintertid mullbärsträd och fikonträd, som var planterade i mycket stora krukor. När det blev vår fick trädgårdsmästaren och hans drängas släpa ut krukorna i trädgården. I ett hörn i malmgårdens trädgård fanns ett stall och här stod två hästar.

Catharina Daurer fick sex barn och den näst äldsta dottern Catharina gifte sig med professorn i vältalighet i Uppsala universitet Johan Arndt Bellman. Han var mycket musikalisk och hade i tonåren fått delta i sångarhyllningar för Karl XI . Deras son Johan skaffade sig en gedigen utbildning och blev kanslist på Slottet och år 1747 utnämndes han till kunglig sekreterare. Lönen var ganska bra men familjen var stor och i hushållet ingick två pigor.

År 1743 avled änkefru Catharina Daurer och det blev ett knepigt arvsskifte på grund av att hennes testamente inte stämde inte det testamente hennes far hade skrivitt långt tidigare. Jurister kopplades in och det tog tre år innan arvskiftet kunde ske. Den stora malmgården delades och det stora huset med ingång från Hornsgatan köptes av Christoffer Polhem och det lilla med ingång från Björngårdsbrunnsgan av Johan Bellman och det var i detta som sonen Carl Mikael och hans nio yngre syskon växte upp.

I juni år 1759 startade en brand uppe på Mariaberget och den spred sig snabbt från hus till hus. Vi vet inte var familjen Bellman med alla barnen var vid detta tillfälle och det finns inga dokument om hur familjen upplevde detta. Det stora Daurerska huset skadades svårt och det blev omöjligt att bo i det. Samtidigt upplevde Johan Bellman att krafterna började avta. Ekonomin hade blivit betydligt sämre, vilket kanske kan bero på att han betalade några av sonen Carl Michaels skulder. Denne tonårspojke tyckte om att vara ute och roa sig. Hans stora nöje var att varje fredag gå på den offentliga maskeraden i Stora Bollhusteatern. Drottning Lovisa Ulrika var mycket teaterintresserad och hon hade ordnat så att ett fransk teatersällskap kunde uppträda på denna scen. Inkomsterna från de offentliga maskeraderna skulle vara skådespelarnas lön. Våren 1763 skildrade Carl Michael själv vad han var med om på en sådan maskerad.
“Ack, ack. lusteliga tider
stor sak vad pungen den lider
Först jag går på maskeraden
går först uti raden
och dansar med sköna Charlotta
jag vore ett fån
dum som ett spån
om jag icke gjorde lån.”
Dikten avslutas med att han talar om vilka han har lånat pengar av och för att slippa släpas till gäldstugan föredrog Carl Michael Bellman att fly till Norge.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det hände mycket under de månader Carl Michael Bellman var i Norge. Pappan hade år 1763 slutat som kunglig sekreterare och beslutat sig för att bli jordbrukare. Han bosatte sig på Årsta gård i Brännkyrka socken och hit kom Carl Mikael när han inte längre kände sig förföljd av sina fordringsägare. Något år senare köpte Johan Bellman sätesgården Wisbohammar utanför Södertälje. Sonen Carl Michael följde med och skrev en dikt om livet på landet.
“Nog är det roligt på landet då och då
Men att ständigt vara där det kostar på
Mjölk och smör och grädde, skinka, våfflor och kött
Verkar väl, men hela lifvet är dock till hälften dött.”

Livet på landet blev inte speciellt långt. Carl Mikael Bellman hade sökt ett arbete som tjänsteman på Manufakturkontoret och den 22 november kunde han börja på detta arbete. Jordbruket hade inte lönat sig och fadern Johan Bellman insåg att det skulle bli oundvikligt med en konkurs. Hans hustru Hermonia hade drabbats av tuberkulos. Hon var sliten efter 16 graviditeter och två flyttningar. I mars år 1765 dog hon hemma på gården. Efter jordfästningen var det som om Johan Bellman tappade fotfästet i tillvaron. På juldagen samma år avled han.

Skulderna var större än tillgångarna och i början av året därpå såldes lösöret på auktion på Liljeholmens värdshus. Familjens problem var nu de fyra yngsta barnen, som var mellan 20 och 12 år gamla. Detta löstes genom att de kunde få bo hos sin äldre syster Chatarina Christina på Hägerstens gård. Hon var gift med Claes Arrhén von Kapfelman.

Carl Michael Bellman stod sin mor mycket nära och han hade före branden tolkat franska och tyska religiösa texter åt henne. De trycktes och blev uppskattade. Efter föräldrarnas död skedde en förändring när det gällde hans syn på livet. Det var som om hans barndoms gudstro sviktade. Hur mycket han drack under dessa år vet vi inte, bara att nu skrev han dryckesvisor och många av dem är mycket dystra. Då och då glittrar några av humor och det är när han för in bibliska motiv i ett dryckessällskap.
“Joakim uti Babylon
hade en hustru Susanna
töm vår kanna, töm vår kanna
Skål för en viss person.”

Jag har de sista dagarna strövat runt i de kvarter, som växte upp etter branden 1759. Bland alla hyreshus finns det smultronställen där man kanske kan gå in och dricka en öl och gnola på en av Bellmans odödliga melodier.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Carl Mikael Bellman och nattens gudar

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Halloween och trots morgonens starka och sneda solljus vilar det en smula spökstämning i kvarteret Sprätthöken. Det är som om nattens gudinna Nyx och hennes bror Eberes från den mörka underjorden har dröjt sig kvar bland trädens gula blad. Det blåser kallt och prasslet från fallande löv letar sig in genom mitt öppna köksfönster. Det är nästan som ett eko från antikens guldålder i Grekland.

Jag har fått månadens bokpaket från Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Denna bokklubb säljer inte bara böcker om krig och krigshärar. Ledningen anser att alla, som är intresserade av militärhistoria, bör veta något om vilka kulturskatter som finns i olika länder. I mitt paket låg en fantastisk bok om gudarna i den grekisk-romersk mytologi. Boken heter “Gudar och gudinnor i antik mytologi” och är skriven av engelsmannen Malcom Day och har översatts till svenska. Efter att ha läst halva boken insåg jag att här fanns svar till några av de frågor jag har fått sedan jag började skriva bloggar.

Ibland kommer jag in i samtal i vilka frågor, gissningar och felaktiga fakta blandas i en enda röra. Flera av dessa diskussioner handlar om Carl Mikael Bellman och hans diktning. Jag är ingen specialist på denne folkkäre diktare och musiker. Under årens lopp har jag lärt mig att vi inte skall använda hans dikter som en adresskatalog över Stockholm eller en faktagranskad artikel om grekisk-romersk mytologi. En av hans finaste skildringar av naturen vid en sjö någonstans utanför Stockholm är ett aftonkväde, som är dedicerat till fru assessorskan Weltzin. Den har nummer 30 i Fredmans sånger. Jag gissar att allt detta märkliga hände vid Brunnsviken.

“Träd fram, du nattens gud, att solens lågor dämpa!
Bjud stjärnan på din sky mot aftonrodnan kämpa!
Gör ljumma böljan kall!
Slut ögats förlåt till, kom, lindra kval och krämpa
och blodets heta svall!”

Aftonkvädets Nattens gud är en gud, som inte fanns i den grekiska mytologin utan hör ihop med alla de traditioner som hör Bellman till. Jag tror att skalden menade Eberes, som hade en undanskymd roll i gudavärlden. Han har blivit mest känd för att han var far till en stor barnskara.

Det är något visst med natten, som nu under hösten kommer tidigt. När det är sommar är det helt annorlunda och här i Stockholm varar natten bara i ett par timmar. Det var annorlunda i antikens Grekland. Varma sommardagar kom natten med annorlunda ljud rusande utan skymning. När det hördes vingslag gick det inte att ta miste på vem som fladdrade förbi de stängda fönsterluckorna. Det var nattens gudinna Nyx. När jag läser om henne tycker jag hon påminner om en stor och svart uggla. På dagarna låg Nyx och vilade sig i en mörk grotta intill underjorden. Under den ena armen hade hon en stor och levande mask som gosedjur och under ett uppdraget knä satt en liten uggla. Hon var ett av Chaos barn.

Enligt den grekiska mytologin började världen med Chaos, som ibland skildrades som en livlös massa materia. Ur Chaos sprang det fram liv, som skapade världen. Det var flickan Gaia, som blev jorden gudinna, kvinnan Nyx , som blev nattens gudinna och underjordens manlige gud Erebes. Det hände en del i denna syskonskara. I nattens mörker sökte sig Nyx och Erebes till varandra och resultatet blev en skara barn. Ingen vet vad som hände när Erebes lämnade underjorden. Hans borde ha varit den perfekta nattvakten vid stökiga kalas, där både gudar och människor tömde för många bägare med vin.

23114986_1091203057683609_1625889079_n[1]

 

Erebes hade en undanskymd roll i kulten. Om han någon gång kom upp ur sitt mörker släppte han fram en tjock och svart dimma, som blåste till utkanten av världen. Grekerna uppfattade jorden som en mycket stor skiva kring vilken solen, månen och stjärnorna vandrade fram och tillbaka. När jag såg Ulla Weidstams teckning insåg jag att detta är dagens Erebes. Utan att minsta rädsla i blicken skulle han kunna glida in en modern musikalisk tolkning av Carl Mikaels Bellmans aftonkväde och med pondus kunna skrämma bort tafsande pojkar och få ölberusade ungdomar att sluta att tjuta.
I aftonkvädet skildras ganska många av de grekiska gudarna och här har de omtolkats så att de kan smälta in i den nordiska sommarnatten. Nyx barn finns inte med och i denna glada och romantisk dikt skulle de inte passa in.

Tre av Nyx och Erebes barn spelade en stor roll för grekerna. Dit hör de tre moirerna, som snabbt åldrades och som gamla kvinnor blev deras uppgift att mäta ut en människas livstid. De gjorde detta med hjälp av den tråd, som Klotho spann på sin slända. När en människa föddes tog Lachesis fram en mätsticka och mätte ut längden och slutligen fick Atropos klippa av tråden. När moirerna sedan hade fastställt vilken dag en människa skulle dö, skickade de ut någon av kererna. Dessa var kvinnliga andeväsen med blodfläckade kåpor och fingrarnas naglar var långa och vassa. Kererna var alla rädda för. I Carl Mikael Bellmans dikter finns döden alltid med. I denna hyllning till den svenska sommarnatten bad skalden Dödens osynliga andeväsen att glida bort. De hörde hemma på slagfälten men inte i den nordiska sommarnatten.

 

Att läsa Carl Mikaels Bellman dikter för med sig funderingar över hur det var att leva de skimrande åren när Gustav III var kung. Vårt land hade varit indraget i flera krig och många bar alltid på sorg efter en anhörig, som stupat i kriget mot Ryssland. Det fanns en undertryckt rädsla för nya och brutala krig. Trots sommarens glada stämningen runt Carl Mikael Bellman kunde det komma fram hotfulla varelser från det förgångna. En grupp sådana var cykloperna, som var enögda jättar. De var kända för att de skrek av upphetsning när de närmade sig folksamlingar. Nu gällde det att sätta sig i säkerhet, eftersom cyklopernas favoritmat var människor. En sommarnatt var också fylld av nymfer, som säkert kunde konsten att pladdra och fnissa i diskant.

 

“Nu råder nattens frid och ögat vill sig sluta —
lägg bort din pipa, Pan! Alexis, tag din luta
och sjung i skogens valv!
Cykloper, fauner, tyst! Hålt, gastar, opp att tjuta
vid storm och jordeskalv!”

Nattens gud, Erebes, uppträdde som sällskapets skyddsvakt. Han visste hur han skulle uppträda för att skrämma bort cykloperna och få gastarna att återfå till sitt ordinarie arbete att varna när det blev jordskalv. En annan uppgift blev att gå ner till den bäck där najaderna brukade leka. Najaderna brukade ha en slöja, som de kunde kokettera med och lura hederliga män till äktenskap. Om männen på något sätt sårade dem kunde de rymma till närmaste vattendrag eller gömma sig i brunnen. Det hände att de uppvaktades av tritonerna, som var Poseidons barn tillsammans med mångudinnan. Dessa män hade en normal överkropp och hade fiskstjärt. De var duktiga att dyka och deras favoritsysselsättning var att simma fram till najaderna och slita av dem deras slöjor. Detta fick inte förekomma och här måste Eberes stå vid sjökanten och tvinga bort dessa fridstörare.

När allt äntligen blev tyst kunde sällskapet söka sig till en skogsglänta och här skulle en i sällskapet, Alexis, spela luta. Sedan hända något märkligt. Fram ur skuggorna gled Apollon och började spela på sin lyra.

“Tillåt najaden ej vid stranden sig få löja,
bryt den tritonens arm, som brottas om dess slöja
och grumlar flod och älv!
Må sunnanvädret ej den minsta ilning röja —
Apollo spelar själv.”

th[1]

 

På spaning efter Sätradonationen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är spännande att leta efter uppgifter om Stockholms sydvästra förorter och Sätradonationen. Jag fick ett tips av Elisabeth Ireheim att söka efter information i Slottsarkivet längst ner i Slottet. Här blev jag anvisad ett forskarbord precis framför rester av muren från den gamla borgen Tre Kronor. Detta märkliga arkiv har bara öppet på tisdagar och för att komma dit måste besökaren med hjälp av en vaktmästare få tillträde till slottsvaktens tjänsterum. I detta smakfulla bås fick jag lämna min legitimation till slottsvakten, som skrev ut en besöksbricka och därefter fick jag tillbaka min legitimation och en vänlig uppmaning att sätta besöksbrickan på jackan så att den syntes. Det fanns en vacker stol och där skulle jag sitta och vänta på att någon från arkivet kom och hämtade mig.

Det blev en märklig vandring genom olika valv och nedför trappor till källaren. Flera dörrar låstes upp med nyckel och trapporna var slitna. Till slut var vi nere i arkivet och jag fick ett forskarbord och en uppmaning att beskriva mitt ärende. Då började jag kortfattat berätta om Stockholms sydvästra förorter.

Jag är fascinerad av Sätradonationen och änkefru Råfeldt, som år 1871 donerade Sätra gård till tre fromma stiftelser. I början av 1960-talet startade Stockholms stad förhandlingar med stiftelserna för att kunna köpa den testamenterade marken för att här kunna bygga bostäder. År 1912 hade Sätradonationen utökats med Bredäng. Det var när markköpet hade utökats med Skärholmen, som jag kom flyttande till Stockholm och bosatte mig i Mälarhöjden. Nyfikenheten vaknade genast. Vem var änkefru Råfeldt? Varför denna frikostiga donation till tre fromma stiftelser?

I våras började jag leta. Först hittade jag änkefruns make Anton Råfeldt, som var ett bekant namn för mig. Han var den siste som hade haft ansvaret för att försvara kusten utanför min barndoms stad Göteborg och han hade bott i Nya Varvet. De gamla kasernerna byggdes vid nedläggningen år 1856 om till fängelse. Under det första världskriget hade ett kustartilleri förlagts till Nya Varvet och fångarna flyttades till ett annat fängelse. Som barn slukade jag all information jag hittade om Nya Varvet och Anton Råfeldt, men fick trots att min morbror var Nya Varvets militärpräst aldrig komma in och få bekanta mig med de gamla byggnaderna.

Anton Råfeldt (född 1801) tillhörde en adelssläkt med anor från medeltiden. Släkten lämnade det militära och blev framgångsrika jordbrukare. Ingen i familjen blev greve eller friherre. Sonen Anton tänkte i andra banor än sådd och skörd och valde att utbilda sig till sjöofficer. Mycket talar för att han hade haft en fransk informator, eftersom han talade god franska.

Anton Råfeldt började sin utbildning när han fyllt 15 år. Då måste han ha med sig egna uniformskläder och för att kunna skaffa sig lämplig utrustning sålde han Sätra gård i Brännkyrka socken. Gården hade han ärvt av sin farmor och Anton var hennes enda barnbarn.
Utbildningen skedde vid Karlberg och på olika båtar. Nu var det äntligen fred, men ingen visste med säkerhet hur länge denna skulle vara. Tyskland höll på att utvecklas till en stormakt och Ryssland kunde bli ett hot mot vårt land. Anton Råfeldt fick vidareutbildning i Karlskrona och det var i denna stad han träffade sin blivande hustru Christina Mannerskantz, som var en adlig flicka från en herrgård utanför Kalmar. Hennes far hade köpt herrgården Värnanäs, där han hade utökat jordbruket med ett skeppsvarv med fullriggare som specialitet. I detta äktenskap föddes sex barn och Christina var äldst.
Christina Mannerskantz far dog när hon var 13 år gammal. Då hände det något i denna familj. Modern beslöt sig för att arrendera ut gården och ta sina barn med sig och flytta till Karlskrona. Christina var den flickan med en mycket liten hemgift, som Anton Råfeldt valde att gifta sig med. Han steg i graderna och blev förflyttad till Stockholm. Här hade han turen på sin sida. Karl XIV Johan kunde ingen svenskaoch behövde en pålitlig sjöofficer, som också skulle bli hans kammarherre. Det blev Anton Råfeldt som fick jobbet år 1839.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag sökte mig till Slottsarkivet för att hitta spår av kammarherre Axel Råfeldt och fick tipset att gå igenom Hovförvaltningens räkenskaper för åren 1839 och 1840. Det kom fram en tjock inbunden bok där allt som gällde ekonomi var samlat. Här fanns bland annat kvitton på ved till kakelugnarna, mat till prinsarna Karl, Gustav och Oskar i Uppsala och också små brev om bön om ett ekonomiskt bidrag. Ett av dessa brev gjorde mig gråtfärdig. Det var skrivet av Sigrid Sparre, som var 15 år gammal. Det gällde hennes utblottade mor Carolina Lewenhaupt, gift med kabinettskammarherre Sixten David Sparre.

Sixten David Sparre hade börjat sin tjänst i Slottet som kammarherre till Karl XIII´s hustru Hedvig Charlotta. När den franske marskalken adopterades blev kammarherre Sparre en länk mellan den gamla kungafamiljen och den nya. Han var militär och deltog i krigen mot kejsar Napoleon. När kriget var slut utnämndes han till generalmajor och kabinettskammarherre, vilket var ett oavlönat hedersuppdrag. Att vara kabinettskammarherre innebar att ta hand om de utländska sändebud, som önskade träffa kungen eller någon i den kungliga familjen. Det var under sin tjänstgöring på Slottet som Sixten David Sparre träffade sin blivande och förmögna hustru Carolina Levenhaupt, som var husfru åt änkedrottning Hedvig Charlotta.

Sixten David Sparre var en social begåvning, som gjorde att de utländska sändebuden kände sig avslappade i hans närhet. Hans stora svaghet var kortspel. Hans hustru var omyndig och hade inte rätt att själv förvalta sin förmögenhet och den ärvda herrgården. År 1833 tvingades Sixten David Sparre göra konkurs på grund av spelförluster och familjen blev helt utblottad. Sixten David Sparre fick vara kvar på sin oavlönade plats som kabinettskammarherre medan hustru Carolina och dotter Sigrid fick klara sig bäst de kunde. Dotter Sigrid skrev ett brev om moderns utsatthet och om hennes brist på varma vinterkläder. Kunde modern få ett bidrag på 25 Riksdaler Banco? Denna summa motsvaras idag av 3644 kronor. Summan beviljades omedelbart. Dotter Sigrid blev några år senare hovdam åt prinsessan Eugenie och lärde då känna prins Karl. Det blev en het romans, som avslutades med att kungafamiljen hittade en lämplig make till den mycket vackra Sigrid.

Denna obehagliga historia fick alla inom hovet att fundera på kvinnornas rättigheter i samhället. År 1844 avled Karl XIV Johan och efterträddes av sin liberale sin Oscar. Nu påbörjades arbetet med ändrad lagstiftning. Så småningom gav arbetet resultat. De ogifta kvinnorna skulle bli myndiga den dag de fyllde 25 år och långt senare kunde de gifta kvinnorna få disponera sin egendom. Skandalen pekade också på ett annat problem. Gifta kvinnor kunde bli utblottade på grund av att maken av olika anledningar gått i konkurs. Dessa kvinnor måste få slippa det förnedrande att skriva till kungen för att få ett litet bidrag. Nu föddes tanken på att efter fransk förebild skapa “Pauvres Honteux”, som skulle vara ett hem för fattiga kvinnor från överklassen. Detta blev verklighet år 1862 och var en av de tre fromma stiftelser, som fick dela på Sätradonationen.

Några år efter skandalen med Sixten David Sparre utnämndes Anton Råfeldt till chef för sjöförsvaret av Göteborg och Västkusten. Han fick en tjänstebostad vid Nya Varvet och här bodde han kvar till den dag när riksdagen beslutade att sjöförsvaret av Västkusten år 1856 skulle överlåtas till unionslandet Norge. Under denna tid hade han lyckats spara en slant och kunde köpa tillbaka Sätra. När Nya Varvet lades ner valde han att begära avsked från sin tjänst och flytta till Stockholm. På den tiden visste ingen vad avgångsvederlag var och han valde att leva på de arrendekostnader han fick av Sätra gård. Han tjänstgjorde fortfarande som oavlönad kammarherre och här fick han ta del av de ofta hätska diskussioner om en kvinna verkligen hade förmågan att själv förvalta sin förmögenhet. Det var flera som inte hade glömt skandalen med Sixten David Sparre och hans utblottade hustru Carolina. Gåvorna till det nystartade Pauvres Honteux började strömma in

Paret Råfeldt fick inga barn. Anton avled julafton 1864 och nu blev hans hustru Christina ägare till Sätra. Det är mycket som talar för att hon hade skinn på näsan. Arrendatorerna tycks ha skött sig och det var få olycksfall på Sätra. Christina hade sedan ungdomsåren inte haft mycket kontakt med sina syskon och en gång hade hon råkat i tvistemål med sina yngre systrar om vem som ägde ett torp, som ingått i moderns morgongåva. Hon vann denna process och var som änka välbärgad. Syskonen hade arvsrätt till Sätra och därför beslöt sig änkefru Råfeldt, född Mannerskantz, att nyår 1871 testamentera Sätra gård till tre fromma stiftelser. Det var självklart att en av dessa skulle var Pauvres Honteux. De två andra blev Stockholms sjukhem och Ersta Diakonisanstalt. En månad senare avled hon i sitt hem i Stockholm.

När stiftelserna övertog ansvaret för Sätra blev det fler som förolyckades under jordbruksarbetet än tidigare. Det personliga intresset för jordbruksarbetarnas arbetssituation försvann. Det vanliga var att drängarna under höskörden glupade i sig för mycket finkelbrännvin och sedan vinglade fram och snubblade över hötjugan, som trängde rakt igenom magen. Änkefru Råfeldts tillsyn av gården skulle kunna skildras som den gamla goda tiden på Sätra.