Axel Oxenstierna och Johan von Beijer på Västberga gård

Axel Oxenstierna

Jag har inte förrän de sista veckorna börjat fundera på vad som hände i Stockholms sydvästra förorter under 1600-talet och vilka som bodde i de nu bevarade gårdarna. På så sätt stötte jag på Johan Beijer på Västberga gård. Under det 30-åriga kriget hade han ingått i Axel Oxenstiernas kansli, där han hade ansvarat för skrivelser och också använts för diplomatiska uppdrag. Johan Beijer var från Berlin och tillhörde en välbärgad icke adlig familj. Trots att Johan Beijer var välutbildad och kunnig i språk hade han små möjligheter att få ett välavlönat arbete hos någon av de tyska kurfurstarna. Dessa var reserverade för de adliga unga männen.

 

Gustav II Adolf var 17 år gammal år 1611 när han trots sin unga ålder utsågs till svensk kung. Han fick inte bara ärva ett rike utan också krig med flera länder i närområdet. Ett av dessa var Polen, vars kung ansåg att han hade arvsrätt till vårt land. I kriget mot Polen visade sig den unge kungen vara en skicklig härförare. Efter en rad segrar gick den polske kungen med på stillestånd och det sköts i Altmark år 1628. Problemet var att kriget kunde blossa upp inom de närmaste åren.

 

I början av 1600-talet hade det varit inbördeskrig i Sverige. Detta berodde på att flera högadliga familjer uppskattade en union med Polen och blev en del av de polska trupper, som hade skickats till vårt land. Svenskarna segrade men trots detta ansåg den polske kungen att Sverige var hans arvslott på mödernets sida. Något nytt inbördeskrig var det ingen som önskade. Därför uppstod det inte några svårigheter för Gustav II Adolf att övertyga rådet om att svenska trupper skulle skickas till Tyskland för att här kunna besegra Polen. Försommaren 1630 inleddes detta krig och svenska trupper intog bland annat staden Stettin.

 

Det 30-åriga kriget hade startat i början av 1600-talet som en kamp mellan katoliker och protestanter i Tyskland. Då var dagens Tyskland uppdelat i en mängs små furstendömen, som ofta hade svårt att enas om ett gemensamt mål och vem som skulle vara överbefälhavare för en protestantisk här. Efter det att Gustav II Adolf hade dragit fram som den store segraren blev han härförare för de samlade protestantiska trupperna. Efter det att han hade stupat vid slaget i Lützen den 6 november 1632 utsågs Axel Oxenstierna till ledare för de protestantiska trupperna. Ingen tänkte på att Axel Oxenstierna var en statsman utan grundläggande militär utbildning.

 

Sommaren 1626 hade Gustav II Adolf skickat Axel Oxenstierna på diplomatiska uppdrag till Preussen. Ingen anade då att det skulle gå tio år innan han fick möjlighet att återvända. För att få kontakterna med hemlandet och andra delar av Tyskland behövde Axel Oxenstierna en fungerande postgång. Han anställde Anders Wechel som postmästare och några år senare började Johan Beijer från Berlin att arbeta på hans kansli. Mitt intryck är att det snart uppstod ett far-son-förhållande mellan Axel Oxenstierna och Johan Beijer. Axel Oxenstiernas äldste om Gustav (född år 1609) kom sommaren 1629 till sin far för att sätta sig in i diplomatiska spelregler och lära sig något om krigsföring. Han kom inte längre än till Stettin där han drabbades av fältsjukan och avled efter några dagar. Johan Beijer var ett par år äldre än sonen och kom snart att bli som en skugga till Axel Oxenstierna.

 

Det är mycket vi inte vet om Johan Beijer. Det framgår att han hade lätt att för att skriva medryckande texter. När postmästaren Anders Wechel startade en nyhetstidning är det mycket troligt att Johan Beijer skrev flera av de notiser, som handlade om kriget. Samtidigt med detta började de stridande parterna att skicka ut flygblad, som lyriskt och överdrivet skildrade de egna framgångarna och motståndarsidans svagheter. Ett omskrivet exempel på detta är skildringarna av hur det gick till när de katolska trupperna intog den protestantiska staden Magdeburg sommaren 1931. Soldaterna skövlade staden och brände ner alla hus och kyrkor de såg. Kvinnor och barn råkade mycket illa ut. Vem som i ett flygblad utförligt beskrev de katolska soldaternas råhet och illdåd är inte klarlagt. Flygbladet trycktes i en stor upplaga och spreds över hela Tyskland. Initiativet till detta kan ha varit Axel Oxenstierna och en tänkbar författare Johan Beijer.

Flygbladet om Magdeburg blev läst och den katolska kyrkan anklagades för brutalitet och hedendom. Detta stärkte protestanterna stridsvilja. Katoliker ansågs som mycket farliga och denna åsikt klingade i vårt land först av när det på 1960-talet blev billigt att flyga till Italien på badsemester i Medelhavet.

Axel Oxenstierna flyttade tillbaka till Sverige år 1636 och tog med sig sin postmästare och Johan Beijer. Nu började han organisera den svenska förvaltningen. Anders Wechels uppgift blev att organisera ett postverk, vars uppgift var att skicka ut skrivelser till olika delar av landet och Finland. Johan Beijer fick arbeta i kansliet och något år senare i det nybildade Kommers kollegium. På denna arbetsplast sysslade Johan Beijer med utrikeshandel och ansvarade också kontakten med den svenska kolonin Nya Sverige på Nordamerikas östkust. Hans närmaste chef var amiral Clas Larsson Fleming och när denne man var ute i kriget vikarierade Johan Beijer som Kommerskollegiums chef.

 

Sverige hade fått hjälp av det Nederländska Ostindiska kompaniet att starta en handelsstation norr om det område, som dominerades av engelsmän och holländare. Det tog sin början år 1637 och den förste guvernören blev Johan Printz, som redan frän början kom bra överens med indianerna. Han köpte tobak och pälsar från indianerna, som han sedan kunde sälja med viss vinst. Någon regelbunden sjötrafik mellan vårt land och Nya Sverige fanns inte. Johan Beijer kunde utnyttja gamla kontakter från åren tillsammans med Axel Oxenstierna i Tyskland och på så sätt fick han posten mellan värt land och Nya Sverige att fungera. Han skrev artiklar om kolonin den nystartade Post- och Inrikes tidningar.

 

Det gick bra gör Johan Beijer trots att han inte var adlig. År 1644 stupade Clas Fleming i ett sjöslag och då blev i praktiken Johan Beijer chef för Kommerskollegium. Någon ordinarie tjänst var det inte tal om. Det fanns en oskriven regel att alla högre chefer inom förvaltningen skulle vara adliga och vara inskrivna i Riddarhuset.

 

År 1654 adlades Johan Beijer av drottning Kristina och tog då namnet von Beijer. Då ägde han Västberga gård . Han var stolt, byggde om gården och som adelsman fick han säterirättigheter på gården. Nu kunde han kalla sig Johan von Beijer till Västberga.

 

Det kommer mera om några dagar om Johan von Beijer, som tyvärr har blivit bortglömd i våra historieböcker. Inspiration till denna blogg har jag fått fram Gunnar Wetterbergs bok om Axel Oxenstierna och material från Riksarkivet. Ulla Weidstam har varit min tecknare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Västberga gård och Karl IX

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är lätt att bli bortglömd om man står i skuggan för en man med stort inflytande. Detta gäller i hög grad Nils Chesnecopherus, som var hovkansler i början av 1600-talet och som under dessa år köpte Västberga gård. Sedan dess har gården byggts om ett par gånger. Gården ligger inte långt från Midsommarkransens tunnelbanestation.

 

Idag är det få som tänker på att vid sekelskiftet 1600 plågades vårt land av inbördeskrig. Det gällde bland annat om den polske kungen hade arvsrätt till Sverige och vem som skulle regera vårt land. Segrare i denna kamp blev hertig Karl, som var Gustav Vasas yngste son. Han var född år 1550 och kände dragning till den reformerta kyrkan. Hans hustru var den vackra och viljestarka Kristina av Holstein-Gottorp. Efter det att hertigens armé hade segrat avrättades den polske kungens anhängare den 20 mars 1600 i Linköpings blodbad. De var välutbildade och kom från högadeln och hade tidigare arbetat i kungens kansli. Några dagar senare beslöt riksdagen att utse hertig Karl till kung och som efter detta kom att kallas Karl IX. Han brukar skildras som en sparsam och praktisk regent och också som en rättshaverist.

 

Efter blodbadet jäste det inom adeln och Karl IX litade inte på adelsmännen. Nu började han leta bland de icke adliga unga män, som hade studerat utomlands. På så sätt fick han kontakt med Nils Chesnecopherus, som hade matematik som specialområde och var professor i detta ämne i ett tyskt universitet. Han återvände till vårt land 1601 och fick genast plats i kansliet, där han snart fick ansvaret för rikets finanser och fick titeln hovkansler. För sitt arbete belönades han med Långbrodals gård, som tidigare hade tillhört en anhängare till den polske kungen och som hade beslagtagits av hertig Karl. Något senare adlades hovkanslern och tog då namnet Lillieram. Inkomsterna blev goda och nu kunde han köpa Västberga gård. Han brukade kallas för hovkanslern till Västberga gård.

 

Nils Chesnecopherus fick snart mycket god kontakt med den viljestarka drottning Kristina. På 1590-talet fodde hon i tät följd tre barn och det äldsta, en dotter, dog mycket ung. År 1601 fick hon sladdbarnet Karl Filip, som blev hennes älsklingsbarn. Under syskonens uppväxttid uppstod det spänningar mellan den äldste sonen och den sju år yngre Karl Filip. I dessa syskonkonflikter brukade Nils Chesnecopherus ta Karl Filips parti.

 

Den danske kungen Kristian IV hade spanare i vårt land. De kunde rapportera om att det jäste av missnöje inom adeln. Flera betydande familjer hade fått sina egendomar beslagtagna av hertig Karl. Omedelbart efter det att Karl IX hade utropats till kung började han skriva brev till den svenske kungen. Karl IX hade inte rätt kalla sig för konung av Lappland och kräva att Lapplands kust mot Norra Ishavet skulle tillhöra Sverige. Ett annat tvisteämne blev om Sverige hade rätt att använda tre kronor som riksvapen. Sverige borde avstå från denna symbol.

 

Det blev Nils Chesnecopherus som fick i uppgift att ta hand om dessa känsliga frågor. Hans åsikt var att kungen inte borde gå med på dessa danska krav. Den danske kungens sändebud kunde rapportera att de svenska adelsmännen missnöjde med Karl IX och hans sätt att regera landet växte för vart år som gick . Kristian IV övertygade herredagen (den danska riksdagen) att det inte skulle bli några svårigheter att erövra Sverige och den 4 april år 1611 förklarade han Sverige krig. Några veckor senare anföll den danska flottan Kalmar och danska trupper intog Älvsborg och tågade efter detta genom Västergötland, där de brände både städer och byar. De första månaderna var segerrika för Danmark och svenskarna klarade inte av att försvara Kalmar och Öland. Situationen för vårt land förvärrades genom att Karl IX drabbades av ett slaganfall och avled i Nyköping den 1 oktober. Då var äldste sonen Gustav Adolf 15 år.

 

Det var problem i landet. De förnämsta adelsätterna hade inte glömt Linköpings blodbad och den rättegång, som ägt rum innan domen avkunnades. Flera adelsmän hade då tvingats att gå i landsflykt och deras ofta stora jordbruksfastigheter hade beslagtagits. Nu hoppades dessa släkter att de skulle kunna påverka den unge prinsens förmyndare och då driva igenom att släkten skulle få tillbaka dessa egendomar. Problem uppstod, det fanns bara ett fåtal, som var villiga att ingå i en förmyndarregering. Krisen löstes på ett oväntat sätt. Den unge prinsen förklarades vid en riksdag år 1612 som myndig och kallades Gustav II Adolf.

 

Karl IX var medveten om att en kung levde farligt och kunde avlida innan den äldste sonen blev myndig. I sitt testamente uttryckte han en önskan att Axel Oxenstierna skulle inneha en ledande roll i en förmyndarregering. Det blev inte riktigt som Karl IX hade tänk sig. Sonen ansågs tillräckligt mogen för att bli kung och också kapabel att leda en armé i krig. Axel Oxenstierna blev rikskansler och fick som sitt arbetsområde landets ekonomi. Nu tvingades Nils Chesnecopherus att lämna över ansvaret till en nio år yngre adelsman. Detta var något han hade svårt att förlåta.

 

Kriget tog slut och fredsvillkoren blev hårda. Vårt land fick tillbaka Kalmar och Öland men tvingades att lösa ut Älvsborg och området kring Göta älvs mynning. Vårt land avstod från alla rättigheter när det gällde Lappland och tvisten om riksvapnet löstes på sätt att det blev en del av det danska riskvapnet och här omgavs av tre lejon. Sverige fick behålla sina tre kronor.

 
Efter krigets  slut  blev det Axel Oxenstiernas uppgift att se till att landet fungerade både under fredstid och när det var indraget i krig. Han organiserade olika myndigheter, delande in landet i län samt såg till att landet fick ett Riksarkiv. Det stora problemet var änkedrottningen Kristina. Karl Filip hade erhållit flera landskap som hertigdömen, men någon verklig makt hade han inte fått. I detta ärende behövde hon stöd från Nils Chesnecopherus. Nu började en maktkamp. Ett tvisteämne blev om Nils Chesnecopherus hade adlats och skaffat sig en adelssköld. De ledande adelssläkterna förkunnade att han inte var adel, något som senare döttrarna började processa om. De hade redan som barn använt Lillieram som efternamn.

 

Vårt land hade ingen ordentlig riksdagsordning innan Axel Oxenstierna grep in. År 1617 på en riksdag i Örebro fick vart land sin första riksdagsordning. Riksdagen skulle bestå av fyra stånd, adeln, präster, borgare och bönder. I adel skulle det finnas en representant för varje ätt. Nu uteslöts Nils Chesnecopherus från allt politiskt inflytande. Vid denna riksdag förde han fram änkedrottningens klagomål angående Karl Filip. Detta ansågs vara snudd på landsförräderi och Nils Chesnecopherus fängslades. Efter några dagar gjorde han offentlig avbön och blev frisläppt. Han fick behålla sin titel som hovkansler men hade inget eget ansvarsområde. Änkedrottningen flyttade till Nyköping och de sista åren av sitt liv bodde också Nils Chesnecopherus i denna stad. Här avled han år 1622.

Scan0051

Det var inte lätt att vara som till en viljestark mor. När Karl Filip var tio år kom ett ryskt sändebud till Stockholm och utryckte en önskan att Karl Filip skulle bli tronföljare. Mamma sa nej, sonen var för ung för att flytta till ett annat land och också byta religion. Vi vet inte om hon hade några invändningar när karl Filip deltig i krigen i Baltikum. Efter slaget vid Narva år 1622 insjuknade han i fältsjukan och avled. Det var ett par månader innan hans dotter Elisabeth Carlsdotter Gyllenhielm skulle födas.

 

Änkedrottningen bestämde vem barnen skulle gifta sig med. Karl Filip smet undan och gifte sig år 1620 i hemlighet med Elisabeth Ribbing. När barnbarnet Elisabeth var mycket liten ingrep änkedrottningen och drev igenom att hon skulle bli vårdnadshavare åt den lilla flickan. som nu fick namnet Elisabeth Carlsson Gyllenhielm. Senare i livet blev Elisabeth Gyllenhielm hovmästarinna till änkedrottning Hedvig Eleonora, som var farmor till Karl XII.

 
Nils Chesnecopherus arvingar tog över Västberga och dottern Beata ärvde Långbro gård. Hon gifte sig med David Stuart. Hennes äldre halvsyster Maria gifte sig med Jakob Forbes af Lund. Dessa systrar krävde efter det att de gift sig adligt att deras släkt skulle räknas som adel och kallas Lillieram. Detta beviljades inte. Deras far hade utmanat makten när han tog änkedrottningen Kristinas parti mot Axel Oxenstierna och nu fick döttrarna lida för detta.

Maria och Beata Lillieram skulle idag inte känna igen sig om de idag kom till Västberga. Det finns skogspartier kvar, men på den gamla åkermarken har det vuxit upp industrier och bostäder. Berg har sprängts bort för att bereda plats år järnvägsspår. Vägen till Brännkyrka kyrka går över spåren på en vacker bro, som får mig att tänka på en gotisk katedral i röd granit. Västberga gård ägs idag av Stockholms stad och disponeras av den ideella föreningen Ny Gemenskap. Verksamheten på gården är inriktad på att hjälpa och stödja de utslagna i samhället.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Bilden på drottning Kristina av Holstein-Gottorp som ung har jag hämtat ur boken “Alla Sveriges drottningar” av Åke Ohhlmarks. Den kommer från ett tyskt kopparstick.

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Just nu pågår städning efter julen vid återvinningsstationerna. Mängder av pappersskräp och tomma smyckeförpackningar skall forslas vidare för återvinning och de bruna tunnorna för matavfall är överfyllda. Idag tidigt på morgonen var det städdag och det kändes som om julen höll på att dansas ut. Kanske var det bättre förr. Julen inleddes med skinkkok dagen före julafton och julklapparna var varma underkläder, en enda rolig bok och ett stort rött äpple. Några guldsmycken var det inte tal om. Julen varade i tre veckor och avslutades med julgransplundring. Då läste vi julevangeliet och idag tittar vi på Kalle Anka. Den barrande julgranen slänger vi ut någon av dagarna före nyårsafton.

 

I min barndom under krigsåren fattades det mesta. På julafton var middagen annorlunda med en liten skiva julskinka, kokt julkorv med vit sås och rödbetor. Efter middagen sjöng vi alltid den andliga sången om att inte ge bort glans och prakt på julafton. Den skrevs år 1887 av den finlandssvenske författaren Zacharias Topelius. Numera finns sången med i vår psalmbok och har nummer 645 och här finns också en finsk översättning.

 

Jag hör till den sista generationen som i skolan läste sagor av Zacharias Topelius. Skoldagarna var långa och läxorna många. Varje vecka var fyllt med ett rabblande av katekes. Jag längtade ut i naturen. Ljuspunkten var läsläxorna, som jag inte hade några svårigheter med. I läseboken fanns det sagor, som vi skulle kunna stå framme vid katedern och berätta. På så sätt lärde jag känna Österbotten och finska Lappland och jag var med och kämpade med vargar och tillsammans med Sampo Lappelill. Tack vare denna saga lärde jag känna trollen i de finska fjällen. Hos Zacharias Topelius mötte jag inte bara fjällvärlden utan också en helt annan Gud än den som krävde rabbel av katekes och syndabekännelse. Det var en Gud jag tyckte om.

 

Om drygt två veckor kommer Finland att fira att det är 200 år sedan Zacharias Topelius föddes i Nykarleby i Österbotten. Han var den förste som med skärpa påpekade att de flesta i Finland talade finska och att denna del av befolkningen hade en egen historia, som måste lyftas fram. Finland var inte längre en del av Sverige utan ett egen storfurstendöme under den ryske tsaren. Nu fanns möjligheter att skapa en finsk nation och att införa finska som ett officiellt språk. Flera politiker i vårt land reagerade med skärpa när de hörde detta. Drömmen fanns hos många att starta ett nytt krig mot Ryssland och återerövra Finland. Finland skulle vara svenskt och inte finskt. Varför inte en återförening med Sverige?

 

Zacharias Topelius växte upp i en svenskspråkig läkarfamilj. Hans intresse för den finska kulturen vaknade i tonåren när han förälskade sig i en finskspråkig flicka från norra Finland. Nu lärde han sig snabbt att prata om vardagen på finska. Mer än så blev det inte. Zacharias skulle resa till Helsingfors för att studera och helst gå i pappas fotspår och bli läkare. Avståndet och den kulturella skillnaden blev för stort för att förälskelsen skulle fortleva. Kvar fanns ett starkt engagemang för den finskspråkiga befolkningen och deras problem. Här var fattigdomen ett gissel och på landsbygden strök hungriga flockar av vargar omkring.

 

Efter studentexamen vid 15 års ålder började Zacharias studera vid universitetet i Helsingfors. Det ansågs självklart att han skulle gå i sin pappas fotspår och bli läkare. Den unge pojken insåg snart att han skulle ha svårigheter att obducera och att det vore bättre på att satsa att läsa historia och sedan bli författare. Efter examen fick han plats på Helsingfors Tidningar och skrev kulturartiklar. Någon tryckfrihet fanns inte i tsarernas Ryssland och det var omöjligt att skriva om utrikespolitik. Samtidigt med detta arbete började han skriva den stora släktkrönikan om den påhittade släkten Bertelsköld från gården Bertila i Österbotten. Den började med Klubbekriget på 1590-talet och slutade med ett par kapitel om Frihetstiden. Boken blev en storsäljare i Sverige. Delar av boken arbetades om till skådespel, som uppfördes i båda Stockholm och Finland.

 

Zacharias Topelius skrev också sagor, som ofta hade motiv från norra Finland. Några av dem kom med i Statens läsebok för folkskolan och också i läseböckerna för läroverkens första klasser. Samtidigt skrev han psalmer, som snart översattes till finska.

 

Från tidningsvärlden tog Zacharias Topelius stegen in i Helsingfors universitet där han först blev biträdande professor i finsk, rysk och nordisk historia och år 1863 ordinarie professor i historia. Detta var samma är som den liberale  Alexander II blev tsar i Ryssland. Nu gick det att i sagor och dikter skildra nöden och fattigdomen bland den finsktalande befolkningen. När dikterna sedan kom med i svenska skolböcker fick många en tankeställare. Vad var det som pågick på andra sidan Östersjön. Hur skulle de finska tillfälliga arbetarna i Stockholm behandlas? Kunde de få hjälp på Ersta diakonissjukhus om de skadade sig på arbetet?

Scan0055

Zacharias Topelius gick i pension år 1878 samma år som han fyllde 60 år. Det finns anteckningar om att denna tidiga pensionering berodde på hans ofta hetsiga diskussioner med de konservativa svensktalande studenterna. Zacharias Topelius ansågs vara alltför radikal när han påpekade att man i historieundervisngen inte fick glömma bort att majoriteten av landets befolkning hade finska som modersmål och hade mycket dåliga kunskaper i svenska. Kanske borde Finland bli en egen stat med finska som officiellt språk. Detta var sypunkter som inte de konservativa studenterna uppskattade.

 

Redan några år efter dessa diskussioner ändrades förhållandena i Finland radikalt. Tsar Alexander II hade mördats och nu hårdnade Rysslands grepp över Finland. De, som kritiserade tsarens sätt att styra Finland, riskerade att komma i fängelse. Något eget fosterland var det inte tal om att Finlands befolkning skulle få.

 

Zacharias Topelius hade efter pensioneringen flyttat till en villa i Björkudden utanför Helsingfors. Det var nu han skrev dikten “Giv mig ej glans, ej guld ej prakt i signad juletid . . ” Den andra versens första rad var ett politiskt budskap, som då var mycket aktuellt. “Giv mig ett hem på fosterjord, en gran med barn i ring.” Samtidigt kokade Sankt Petersburg av oro. Det var ingen som hade tid att syssla med vad en finsk psalmförfattare skrev och hur dessa trycktes i Sverige.

 

Ryssland grepp över Finland hårdnade och år 1894 stängdes Lantdagen, som var en finsk variant av den svenska fyrståndsriksdagen. Samtidigt drabbades Finland av missväxt och fattigdomen bredde ut sig. Männen försökte hitta arbeten i städerna och kvar i stugorna blev mammor med småbarn. Det var inte bara fattigdomen som var ett gissel utan också de stora vargflockarna. Trots alla bekymmer växte önskan om självständighet. Dikten “Giv mig ej glans . . ” tonsattes år 1909 av Jean Sibelius och den blev populär vid julfirandet. Man kunde be om att få bo i sitt fosterland.

 

Jag sitter nu och läser de sagor Zacharias Topelius skrev på 1890-talet och som vid sekelskiftet 1900 kom med i Statens läsebok för folkskolan. Denna slitna bok är ett arv från min mamma. Ofta handlar sagorna om mirakel i vintersnön. På något märkligt sätt lyckas pojkar i tioårsåldern utan bössa skrämma bort vargarna. Här är det lätt att tolka in ett politiskt budskap. Kunde man likna Ryssland vid en flock hungriga rovdjur?

 

Något julfirande blev det inte i det fattigas Finland och jultomten hittade aldrig fram till stugorna. Zacharias Topelius avled år 1898 och 19 år senare skapades ett självständigt Finland. Starten för en ny nation kunde ha varit bättre. Senvintern 1918 grep de fattiga, de Röda, till vapen och drog från gård till gård som flockar av hungriga vargar. Den gudstro, som alltid skymtar hos Zacharias Topelius, fanns inte med i de Vitas sätt att försvara sig. När äntligen allt med hjälp från Tyskland var över hade Finland förvandlats till ett kluvet land. För eller emot de Röda? Var det rätt att be Tyskland om hjälp? Grälen kröp in i enskilda familjer och syskon kunde bli osams. Inbördeskriget hade berört alla och i många familjer hade män, kvinnor och barn blivit dödade. Det var säkert många som när det blev höst hoppades på jultomten skulle komma med någon litet paket på julafton. Skulle det bli julfrid?

 

I år hundra år efter det att Finland blev självständigt är allt annorlunda. Idag behöver ingen svälta, det finns barnbidrag och ett fungerande pensionssystem. Simon Westberg har skicka mig en tomtebild från Österbotten. Jultomten kommer gående i sön och solen lyser. Det finns inga vargar i närheten. Säcken ser tung ut och innehåller säkert mängder av julklappar. Vad får barnen? Säkert inte sagan om Sampe Lappolill, pojken som lyckades besegra de onda trollen och de glupska vargarna. Kanske får de en DVD med arvtagaren Harry Potter till denna finska saga.

Det är som om Zacharias psalm har blivit verklighet

“Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt och över jorden frid.
Giv mig en fest som gläder mest den konung jag har bett till gäst.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, giv mig en änglavakt.
Giv mig ett hem på fosterjord, en gran med barn i ring
en kväll i ljus med Herrens ord och mörker däromkring,
Giv mig ett bo med samvetsro, med glad förtröstan, hopp och tro.
Giv mig ett hem på fosterjord och ljus av Herrens ord.”

26057774_10159661326415702_1115554164_n[1]

Bilden på Nikolaus II kommer från ett vykort.

Betlehems stjärna lyste över julbordet

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det var något visst att äta julbord under en mycket stor stjärna. Denna jul har jag gjort detta på Riddarholmen.
Någon timme före midvintersolståndet steg jag tillsammans med min dotter och hennes familj in genom den tunga porten till Gamla Riksarkivet för att ära julbord. Jag kom som nykomling till Stockholm strax efter det att det nya Riksarkivet på Marieberg invigdes och detta var mitt första besök i den antika byggnaden på Riddarholmen. Det som genast slog mig var att både de breda trapporna upp till forskningssalarna och de små spiraltrapporna var gjorda av järn. Av personalen fick jag veta att detta berodde på skräcken för att huset skulle börja brinna och ingen ville att vår historia skulle gå upp lågor. Riksarkivet, som kunde invigas av Oscar II år 1890, blev ett modernt hus med en märklig konstruktion av centralvärme. Några kakelugnar fick inte förekomma och någon elektrisk belysning inomhus installerades inte. Den tidens båglampor osade och det fanns risk för att de skulle kunna ge upphov till bränder. Fönstren blev höga och smala. Tyvärr släppte de inte in speciellt mycket ljus på grund av att tågen rusade fram utanför byggnaden. Loken eldades med kol och denna sotiga rök fastnade på fönsterrutorna och tog bort allt dagsljus. Några år senare fick Stockholm sitt första elverk och det blev en modevåg att lysa upp alla rum med hjälp av nakna glödlampor. Hur Riksarkivets första elektriska belysning såg ut glömde jag att fråga.

Jag hade inte väntat mig att det stora utrymmet en trappa upp var indelat i mängder av små rum. Det var här som historiker satt under den första halvan an 1900-talet och studerade gamla dokument för att i olika sammanhang kunna skildra vår historia. Några var konservativa medan andra försökte rucka på den gamla föreställningen att Sveriges historia var kungarnas livsverk. När jag njöt av den goda maten funderade jag på vilka författare och forskare som hade suttit här och formulerat nya tankar. Jag kom bara underfund ett par stycken som aldrig haft möjlighet att gå hit. En av dessa var Viktor Rydberg. När Riksarkivet invigdes hade Viktor Rydberg tappat all lust att i arkiv söka efter vår historia. Då hade hans omgivning anat de första tecknen på en demenssjukdom. Fem år senare avled Viktor Rydberg i sitt hem i Djursholm.

I de tidiga tonåren läste jag några av Viktor Rydbergs böcker och har förgäves som vuxen försökt att läsa om dem. Det som då slog mig var att här hittade jag skildringar av män, som tänkte annorlunda än sin omgivning. Här läste jag om sociala orättvisor på 1600-talet och om hur farligt det var att som torpare inte lyda sin godsherres alla order. Var det rätt att som Gustaf Adolf Skytte kritisera samhället genom att bli sjörövare?

Viktor Rydberg hade aldrig studerat historia vid något universitet utan han hade med de bibliotek han hade tillgång till skaffat sig material till sina historiska romaner. Dessa publicerades under 1870-talet först under hans år som journalist i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och då under rubriken följetong. Det liberala Göteborg sög i sig varje rad och när alla avsnitt hade publicerats i tidningen kom boken ut i tryck med titeln “Fribrytaren på Östersjön”. Då var böcker en lyxvara och de allra flesta i Göteborg arbetade tio timmar varje dag. dessutom var det svårt att läsa vid en oljelampa anpassad för smält sälspäck.

När mina föräldrar var unga under det första världskriget hörde det till att ha läst Viktor Rydbergs bok “Bibelns lära om Kristus”, som kom ut första gången år 1852. Temat i denna bok är att Jesus inte är Gud utan en idealmänniska. Boken väckte omedelbart debatt och i de konservativa kretsarna kallades Viktor Rydberg för Antikrist. I denna bok visade Viktor Rydberg att han noga hade studerat Bibeln och efter detta kommit fram till att det gick att tolka Nya Testamentet på flera olika sätt. För honom var det inte självklart att Martin Luthers åsikter skulle trummas in i konfirmandernas hjärnor. Alla borde ha rätt att skapa sin egen bild av Jesus. Så fort boken kom på tal ruskade min mamma så kraftigt på huvudet att hårnålarna flög ut ur hennes hårt åtdragna truls. Viktor Rydberg hade helt fel och boken borde förbjudas och jag fick under inga villkor fick läsa den. Nu hon låste hon in sitt slitna exemplar i nederskåpet till den svarta bokhyllan med religiös litteratur.
Boken debatterades flitigt under många år och den trycktes ständigt i nya upplagor. Idag är det ingen mer än ett fåtal teologer, som har läst boken. Själv har jag aldrig orkat läsa mer än de första sidorna.

Det verkliga genombrottet som författare fick Viktor Rydberg år 1881 när dikten om Tomten kom ut i en illustrerad veckotidning. Då hade Viktor Rydberg slutat som journalist och försörjde sig genom att föreläsa i kulturhistoria i den nyöppnade högskolan i Göteborg. Dikten är en skildring av den nordiska vinternatten när Tomten trotsar kylan och nattetid smyger runt i en gård och ser till att alla sover som de skall. Detta var en uppgift som normalt Gud brukade göra. Hemma muttrade mamma att dikten var en hädelse, det är Gud och hans änglar som vakar om hus och hem och inte den hedniske Tomten. Dikten fanns inte med i “Statens läsebok för folkskolan”, som ständigt kom ut i nya upplagor. När jag började i flickskolan kom jag in i en ny värld. Då var det läsebok för läroverkens första klasser som gällde. Här fanns dikten med och jag älskade den. De mörka vinternätterna har sedan dess varit svindlande upptäcktsfärder in i en magisk värld.
“Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.”

Mina föräldrar sa ibland att Tomten jagade bort Viktor Rydberg från det kyrkligt konservativa Göteborg. Han flyttade till Stockholm och blev professor i kulturhistoria vid Stockholms högskola. Några år senare gifte han sig och bosatte sig i Djursholm. Här skrev han dikten om Betelhems stjärna, som tonsattes av Alice Tegnér. Den blev snabbt mycket populär och fick vara med i olika sångböcker och kom utan protester med i 1937 års psalmbok. I vår nuvarande psalmbok har den nummer 134.
“Gläns över sjö och strand, stjärna ur fjärran,
du som i Österland tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna följa dig gärna,
strålande stjärna, strålande stjärna.
Natt över Judaland, natt över Sion.
Borta vid västerland slocknar Orion.
Herden, som sover trött,
barnet, som slumrar sött,
vakna vid underbar korus av röster,
skåda en härligt klar stjärna i öster”

 

Viktor Rydbergs tankar om kristendomen formade vid sekelskiftet 1900 det politiska livet. Det blev inte längre självklart att alla kunde känna samhörighet med förkunnelsen i statskyrkan eller något frikyrkosamfund. Alla hade rätt att tvivla. De både liberala riksdagsmännen Karl Staaff och Klas Pontus Arnoldsson utgick från Viktor Rydbergs tankar och skrev en motion om att det måste bli tillåtet att gå ur statskyrkan utan att gå in i något annat samfund. Motionen avslogs i Riksdagens båda kammare. Dessa män var alltför radikala för sin tid och ingen trodde att de hade någon framtid inom politiken. Då anade ingen att Karl Staaff några år senare skulle väljas till vårt lands statsminister och att Klas Pontus Arnoldsson skulle få Nobels fredpris.

Idag har Viktor Rydberg och hans verk försvunnit ur skolans läroplan. Jag har frågat mina barnbarn vem som vakar över svenskarna under de kalla vinternätterna. Alla visste. Det är varken Gud eller Tomten. Det är Hemtjänst.

Erik Perwe och ärkebiskop Erling Eidem

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Denna senhöst har jag blivit påmind om bloggar jag skrivit tidigare. Nu har jag plockat fram några av de böcker jag läste när jag skrev dessa bloggar. Det gäller händelser i Berlin under det andra världskriget, Victoriaförsamlingen i Berlin och verksamheten i Messiaskapellet på Idungatan här i Stockholm. Ingen minns längre den verksamhet som Svenska Israelsmissionen bedrev i denna kyrka, som var en fristående kyrka inom den svenska kyrkan. Huset med ett kors på taket finns fortfarande kvar och är idag en bostadsrättsförenig. Vad son nu pågår i den rymliga kyrksalen vet jag inte.

 

Kanske är jag ensam i mina minnen om den tragiska händelse, som drabbade den hårt prövade svenska församlingen i Berlin. Min pappa var präst i Annedals församling i Göteborg och i syföreningstanternas stora skara fanns den läspande tant Elin. Hennes stora intresse var Gustav II Adolf och kyrkan i Lützen. Varje år i slutet av oktober samlade hon in pengar för att kunna skicka matpaket till församlingen i denna lilla stad. I detta arbete hade hon stöd av kyrkoherden i Berlin.

 

I början av december 1944 kom tant Elin hem till oss och grät. De oförskämda tyskarna hade skjutit ner ett civilt flygplan över Östersjön. En av passagerarna var den svenske kyrkoherden i Berlin Erik Perwe. Då vaknade mitt intresse för den svenska kyrkan i Berlin. Det dröjde ända till månaden mars år 2009 innan jag fick möjlighet att resa till Berlin och vara med m en gudstjänst i den svenska kyrkan. Det blev en upplevelse. I samband med detta besök köpte jag boken “Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin 1903-2003”. Boken kom ut i samband med kyrkans hundraårsfirande. Varje gång jag plockar fram boken hittar jag ledtrådar till min uppväxttid och också till människor, som betydde mycket för mig och livet i Stockholm under krigsåren.

 
Det var knappt någon, som visste vad som pågick i den svenska kyrkan i Berlin. Kyrkan med tillhörande park var svenskt område och hit fick inte Gestapo komma. Birger Forell, som var kyrkoherde fram till hösten 1942, berättade ibland hur svårt det var att predika. Under hans tid brukade det så söndagarna komma svensk-tyska officerare och soldater i uniform. På gatan utanför kyrkan ställde de upp sig och ropade “Heil Hitler” och gjorde hitlerhälsning. Birger Forell visste att bland dessa fanns det män, som memorerade det han sagt och som rapporterade detta för sina överordnade.

 

Birger Forell hade upplevt hur mischlingar sökte sig till svenska kyrkan för att på olika sätt få hjälp. Idag är mischling ett bortglömt ord, som i min barndom var en brutal verklighet för de svenska prästerna i Tyskland och de områden de hade ockuperat. I Norge och Danmark hade lagstiftningen ändrats så att det blev prästernas skyldighet att gå igenom kyrkböckerna och där leta reda på alla, vars föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar hade konverterat från judendomen till kristendomen. Dessa fanns i alla samhällsklasser och ansågs av nazisterna vara ett fördärv för den ariska arvsmassan och måste därför utplånas. I Berlin visste mischlingarna vad som väntade dem. Alla, som hade kontakter i andra länder, kunde flytta och slå sig ner på en säkrare plats. Judar och mischlingar samlades ihop och forslades på ett brutalt sätt till läger. Ungefär 12000 judar och mischlingar försvann och försökte hålla sig borta från ställen där de visste att de skulle bli infångade. I den svenska kyrkan kallades de för ubåtar medan tyskarna sa dykare.

 

Hösten 1942 var Tyskland en nation, som hade slagit under sig ett område från Nordsjön till Volga. Det var ett segerberusat folk med en ledning, som inte tålde kritik. Att ogilla det som hände med mischlingar och judar var farligt. Birger Forell antydde efter kriget att Gestapo hade kommit underfund med att han hjälpt ubåtarna att gömma sig och fly ut ur Tyskland. Det kom önskemål från Tyskland att Berger Forell skulle bytas ut. Det blev kyrkoherde Erik Perwe, som övertog tjänsten. Han kom till Berlin i september och i ungefär en vecka fick han hjälp av Birger Forell att sätta sig in i arbetet. Söndagen den 6 september predikade han för första gången i Berlin. Kyrkan var fullsatt.

 

Det kom folk strömmande till Erik Perwes mottagningar på eftermiddagarna. Det var judar, mischlingar och oroliga svenskar. Han fick frågor om vad som hade hänt med anhöriga, som hade deporterats till Theresienstadt. Deras oro var svår att stilla. Erik Perwe delade ut matkuponger och hjälpte utbombade att hitta en annan bostad. All den ångest, som fanns inom besökarna, hade han små möjligheter att lindra.

 

Något måste göras för att lindra mischlingarnas svåra situation. Erik Perwe försökte att få andra präster i Berlin att intressera sig för dessa olyckliga och utblottade tyskar. Ingen vågade, överallt fanns spanande ögon och vidöppna öron. Rädslan för Gestapo var under dessa år mycket stor.

 

I början av november 1942 kom ärkebiskop Erling Eidem på visitation i Victoriaförsamlingen. Nu tog Erik Perwe upp problemet med mischlingarna. Kunde svenska kyrkan centralt göra något åt detta? Ärkebiskopen skakade på huvudet och förklarade att detta var omöjligt.

 

Den 6 november for en grupp svenskar till Lützen för att lägga ner en krans till minne av Gustav II Adolf och efter detta skulle ärkebiskopen leda en gudstjänst i det svenska Lützenkapellet. som uppfördes år 1907. Med i gruppen från Berlin fanns envoyén Arvid Richert och en journalist från Svenska Dagbladets berlinkorrespondent Arvid Fredborg. I det överfyllda kapellet satt också representanter från Gestapo.

 

Ärkebiskopen började mycket försiktigt med att citera aposteln Paulus och tala frälsning i en orolig tid. Denna handling skulle gälla såväl greken som juden. Erik Perwe var förtjust men Arvid Richert blev rädd. Ärkebiskopen hade varit för frispråkig och ingen visste hur hans predika skulle tolkas i det tyska rikskansliet. Vad envoyé Richert sedan sa till den svenska ärkebiskopen är det ingen som riktigt vet, journalisten fick höra att predikan inte fick publiceras i tidningen.

 

Söndagen därpå installerade Erik Perwe som kyrkoherde och ärkebiskopen kunde resa hem. Nu började det mödosamma arbetet att hjälpa de nödställda i Berlin. Det finns skildringar om hur han nattetid öppnade dörren så att mischlingar och andra förföljda skulle kunna få ett enkelt mål mat.

 

Det kan skrivas mycket om Erik Perwes verksamhet i Berlin. Den brukar liknas vid det Raoul Wallenberg gjorde i Budapest. Tyvärr är det få som är intresserade av vad som hände i Berlin under det andra världskriget. För drygt tio år sedan träffade jag en dansk-tysk familj, som var övertygade om att de svenska prästerna i Berlin var nazister. Detta berodde på de äldre i slutet av 1930-talet hade bott i närheten av den svenska kyrkan. Varje söndag hade de lyssnat på när officerare i nazistuniform på gatan skrek “Heil Hitler” innan de marscherade in i den svenska kyrkan.

 

Raoul Wallenberg försvann knappt två månader efter det att det plan Erik Perwe färdades i sköts ner i havet utanför Falsterbo. Det är oklart hur planet sköts ner och om detta var ett sätt för Gestapo att bli av med en svensk, som räddade både judar och mischlingar. Erik Perwe blev i de sena tonåren en idol för mig. Av tant Elin fick jag efter krigsslutet höra att Erik Perwe kunde konsten att få sin bil att hoppa över bränder på Berlins gator. Raoul Wallenbergs öde fick jag först klart för mig när jag flyttade till Stockholm år 1967.

 

Ärkebiskop Erling Eidem har aldrig själv skrivit om besöket i Lützen i november 1942. Han uttalade sig efter detta aldrig om judeförföljelserna och ingen visste vad han tyckte om pastor primarius Olle Nystedts glödande predikningar mot nazismen. I historiens backspegel skymtar det fram en annan bild av ärkebiskopen. KFUM var under krigsåren en stor internationell förening, som hade tagit som sitt ansvar att hjälpa krigsfångar och flyktingar. Denna organisation stöttades av ärkebiskopen. Erling Eidem deltog inte själv i arbetet utan överlät detta till KFUM´s svenske generalsekreterare Hugo Cedergren. Arbetet med att hjälpa mischlingarna i Österrike ansvarade Messiaskapellet för och här fanns ett tyst stöd från ärkebiskopen.

 

Den läspande tant Elin förfasade sig över Josef Stalin. Hon kom ofta hem till oss och frågade om pappa visste hur det hade gått med kapellet i Lützen. Tant Elin var mycket irriterad över att inte Göteborgs präster var intresserade av kristendomens yttersta utpost i det kommunistiska DDR. Hon fortsatte att samla in pengar så att hon kunde skicka mat och kläder till krigets offer i Lützen. Tyvärr fick hon aldrig uppleva att de båda delarna i Tyskland hade återförenats och att det blev enkelt att resa till Lützen.

Karl IX och den kristna tron

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är roligt att ta del av synpunkter från alla, som har läst min blogg om Johan Skytte. Nu har jag försökt att tränga mig in i hur han tänkte när han undervisade kungabarnen. Köksbordet är fyllt av olika slag av biblar och böcker i kyrkohistoria. Johan Skytte var humanist och hade studerat vid tyska protestantiska universitet. Han hade en helt annan bakgrund än Johan III och kom att verka som kungabarnens lärare i efterdyningarna av de försök som gjordes av Johan III för att införliva Sverige i den katolska kyrkan.

I tidningarna läser jag ibland om det nödvändiga i att låta fångarna få studera. Frågan är bara vad de skall studera och vilka böcker de skall få tillgång till. På 1500-talet finns en skildring om följderna av studier under fängelsetiden. Kung Erik XIV hade blivit rasande på sin halvbror Johan. Anledningen var att Johan utan att begära tillstånd från sin bror kungen hade rest till Polen och där gift sig med den katolska prinsessan Katarina Jagelonika. Som straff för detta spärrades Johan och hans hustru in i fängelset i Gripsholms slott. Johan var intresserad av religion och under fängelsetiden satte han sig in i den katolska motreformationen och läste alt han kom över i detta ämne. Under dessa år i fängelset föddes Sigismund, som kom att räknas som en polsk arvprins.

Johan och hans hustru bliv frisläppta och det visade sig att kung Erik led ar svåra mentala rubbningar. Han blev avsatt och i januari år 1569 valde riksdagen Johan till kung. På försommaren kröntes Johan III och hans hustru Jagelonika i domkyrkan i Uppsala. Den ny kungen visste vad han ville arbeta med. Stockholm skulle bli en vacker plats med praktfulla kyrkor och Sverige skulle ansluta sig till den katolska kyrkan. År 1593 var han klar med allt förberedelsearbete. Han kunde driva igenom en ny kyrkohandbok, som tack vare att den hade röda pärmar kom att kallas för Röda Boken. Här fanns en helt annan och mycket katolsk gudstjänstordning och föreskrifter om hur bland annat ett barndop skulle gå till. De allra flesta i trakterna runt Uppsala och Stockholm ogillade detta. De blev av med sina prästtjänster och många av dessa flyttade till hertig Karls hertigdöme i Sörmland och des stiftstad Strängnäs. En av ledarna i denna grupp var Abraham Angermannus från Ångermanland. Han var född omkring 1540 och hade studerat i latinskolan i Gävle och sedan fortsatt sin utbildning vid universitetet i Rostock, som räknades som den lutherska kyrkans förnämsta lärosäte. Han kom hem, blev prästvigd och kunde konsten att förmedla Martin Luthers budskap så att många förstod vad detta gick ut på. När sedan striden om Röda Boken blossade upp, kunde inte Abraham Angermannus stanna kvar i landet utan gick i landsflykt.

Tiderna förändrades snabbt. Sigismund kröntes till polsk kung över Polen-Litauen år 1587 och var samtidigt tronföljare till Sverige. Fem år senare avled hans far Johan III. Nu ställdes allt på sin spets. Kunde Sverige ha en katolsk kung, som samtidigt regerade över det stora och katolska Polen? I all hast sammankallades ett möte i Uppsala där det bestämdes att vårt land i fortsättningen skulle vara protestantiskt. Efter detta kunde det utses en ny ärkebiskop, som måste vara renlärig lutheran. Valet föll på Abraham Angermannius, som vid biskopsvigningen svor en ed att vara kung Sigismund trogen. För att undvika bråk med den stridbare hertig Karl i Nyköping överlät Abraham Angermannius kröningen av den katolske kungen till en annan biskop.

Enligt ett beslut i rådet var hertig Karl ställföreträdande regent när Kung Sigismund var i Polen. Hertigen konstaterade att det var stor oreda i landet och ytterst få utanför städerna visste vad som gällde. Nu fick ärkebiskopen order om att ge sig ut på samma slag av visitationsresor, som förekom runt staden Rostick. Allt skulle gå snabbt och straffen verkställas omedelbart. Det kunde gälla stöld, otrohet i äktenskapet eller att ha utövat trolldom. Ärkebiskopen förhörde folket, som inte alltid förstod vad han menade. Många helt oskyldiga dömdes till hårda straff, som kunde vara offentlig risning eller böter. Efter varje visitation blev de oro i bygden. Till slut slog sig ett par byar samman och skickade en delegation till hertig Karl. Hertig Karl fick ett av alla sina vredesutbrott, inte över det klagande folket utan över ärkebiskopen. Han författade en skrivelse, som en ryttare fick överlämna till ärkebiskopen. De avskydda visitationerna stoppades och fick aldrig någon uppföljning. Ett resultat blev senare att lagstiftningen sågs över samt att det inrättades hovrätter, dit folk kunde vända sig och klaga över ett domsslut.

Grälen mellan hertig Karl och ärkebiskopen fortsatte, men gällde nu den nya kyrkohandboken. Den katolskinspirerade Röda Boken fick inte längre användas vid gudstjänster. Hertig Karl brydde sig in om ifall biskoparna fortsatte att använda påkostade och färggranna skrudar eller hade en underlig mössa på huvudet. Nu gällde det vad prästen skulle säga vid ett barndop. Hertigen menade att fraser om att driva ut Djävulen ur det nyfödda barnet måste försvinna. Ett litet barn var inte född i synd. Ärkebiskopen svarade ilsket att hertigen föredrog Jean Calvins tankar framför Martin Luthers läror. Hertig Karl hänvisade till Bibeln och att Jesus hade dött för våra synder. Grälet om dopet fick ett tragiskt slut för Abraham Angermannius. Han avskedades som ärkebiskop och ersattes av en mer samarbetsvillig ärkebiskop. De hetsiga diskussionerna om vad som skulle stå i den nya kyrkohandboken fortsatte till år 1606 och året därpå kunde hertig Karl krönas som kung Karl IX i Uppsala domkyrka.

Dessa religiösa stridigheter på hög nivå gjorde att Johan Skytte inte själv fick välja skriftligt material när det gällde hur kungabarnen skulle undervisas. Det finns anteckningar om att han ångrade att han inte hade studerat juridik utan föredragit matematik och mekanik. Det bestämdes att han som lagbok skulle använda Luthers katekes. När det gällde hur en kung skulle uppträda när han mötte allmänheten hade han en annan tolkning än Karl IX. I den svenska författningen stod det att en kung kunde vara Guds ställföreträdare på jorden. Vad innebar detta? Hur lyssnade man på Guds röst? Här kunde kungabarnen hitta svaret i Luthers katekes.

Både Karl IX och hans hustru drottning Kristina den äldre var häftiga och hade svårt att behärska sig. Detta var ingenting som barnen skulle ta efter. De måste lära sig att behärska sig. Trots alla sina brister var Karl IX en bra far för sina barn. Han såg till att de tidigt fick lära sig vad som gällde i rådet. Några diskussioner om vad som skulle stå i en kyrkohandbok var ingenting som de kungliga barnen fick undervisning om. Arvsynden. som det tidigare varit bråk om, var ingenting som Johan Skytte undervisade om.

Jag vet inte när arvsynden senare kom tillbaka i undervisningen. När jag gick i skolan i Göteborg på 1930-talet krävdes det av oss att vi skulle kunna rabbla syndabekännelsen. “Jag fattig, syndig människa, som i synd född. i alla mina livsdagar . . . ” Detta hade jag svårt att acceptera och kröp ofta ner under matsalsbordet och här kritiserade jag Gud. Jag hade en känsla av att han hörde vad jag sa och att samtidigt bordet skyddade mig från hans vredesutbrott. Min pappa var präst och det kom ofta oroliga mödrar och knackade på köksdörren. I köket sa de att de måste få fråga prästen om deras odöpta barn skulle brinna i helvetet och där förtäras av den eviga elden. De tillhörde baptistförsamlingen, som hade sin kyrka tvärs över gatan. I denna kyrka förkastades begreppet arvsynd och det var ett vuxendop som gällde. Skolornas kristendomsundervisning gjorde mammorna osäkra. Här hade min pappa samma åsikt som baptistkyrkan.

Jag har ett svagt minne av att prästen i samband med mina barns dop 1957 och 1961 sa någonting om att barn måste genom dopet frälsas från en nedärvd synd och ondska. Städningar av bokhyllor har fört med sig att min gamla psalmbok är på drift så jag har just nu ingen möjlighet att ta reda på vad som inom svenska kyrkan gällde före år 1965. Fram till pingst nästa år gäller det som står i psalmboken :
“Gud vill att vi skall leva i gemenskap med honom.
Därför har han sänt sin Son, Jesus Kristus
för att rädda oss från det onda.
Genom dopet föder han oss till ett nytt liv
För in oss i sin kyrka och ett liv i förening med honom
Detta gör han med detta barn, som nu skall döpas.”

När jag läser detta är det som att lyssna på hur det gick till när Johan Skytte för drygt 400 år sedan satt i skolsalen i den gamla borgen Tre Kronor och undervisade den blivande Gustav II Adolf i katekes.

 

Kvinnorna på Älvsjö gård

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har i dagarna försökt att färdas i Karin Hampe och hennes dotter Marias fotspår på vägen mellan Gamla Sta´n och Älvsjö. Jag valde inte resterna av Göta landsväg från Gullmarsplan till Älvsjö utan tog fuskvägen med pendeltåget över Årsta holmar. Bland det första jag såg när jag steg av tåget var att julen hade tagit ett fast grepp om området. Det luktade glögg, kaffe och lussekatter på stationen.

 
Karin Hampe och senare hennes dotter Maria fick båda Älvsjö gård som hemgift och de gifte sig med adliga män. Båda var skickliga när det gällde att förvalta en jordbruksfastighet. Karin Hampe avled år 1603 och hennes dotter Maria 1649. Dessa damer skulle höjt på ögonbrynen av förvåning om de idag hade kommit till torget i Älvsjö. Något lönsamt jordbruk existerar inte längre. Det enda som kan påminna om deras omsorg om husdjur är några märkliga djur av grön plast. Karin Hampe är idag helt bortglömd medan hennes dotter har en väg, Fru Marias väg, uppkallad efter sig i närheten av Långbro gård.

Karin Hampes far var en förmögen handelsman i Stockholm och han var också kyrkvärd i Storkyrkan. Vi vet idag ingenting om hur han ställde sig till de religiösa gräl, som var valiga inom adeln och i kungafamiljen. Gustav Vasa hade drivit igenom att vårt land skulle ansluta sig till den lutherska läran. Hans hustru i det andra äktenskapet, Margareta Leijonhufvud, var katolik och kom att påverka sin äldste son Johan i denna riktning. Sonen Erik i det första äktenskapet och den yngste sonen Karl kände dragning till den reformerta kyrkan. Detta var inte speciellt konstigt, eftersom den fanns mänga holländska och reformerta handelsmän i Sverige.

Gustav Vasa avled år 1560 och i sitt testamente hade han bestämt att landet skulle regeras av den äldste sonen Erik och att de tre övriga sönerna skulle få vart sitt hertigdöme. Johan fick Finland, Magnus Östergötland och den yngste Karl Sörmland. Det utbröt snart osämja mellan Erik och hertig Johan. Detta berodde till stor del på att Johan trotsade sin äldre bror kung Erik och gifte sig med den polska och katolska prinsessan Katarina Jagellonica. Paret fängslades och i fångenskapen föddes sonen Sigismund, som blev katolik.

Det var oroliga tider i landet och kung Erik visade tecken på sinnessjukdom. Han avsattes av riksdagen år i januari 1569 och fängslades. Han efterträddes av sin bror Johan, som kom att kallas Johan III. Den nye kungen var misstänksam och rädd för att några adelsmän skulle frita den fängslade kung Erik. För att skydda sig mot ett eventuellt anfall av Stockholms slott skaffade han sig en liten armé av skotska legosoldater. En av dessa var Jacob Näf, som först tjänstgjorde som page och sedan steg i graderna och fick befälet över en kavalleritrupp och fick titeln friherre. Hur det kom sig att han lärde känna Karin Hampe är det ingen som vet. Paret gifte sig, Jacob Näf gjorde sig oumbärlig och utsågs till ståthållare över bland annat Dalarna. Hans lön för detta arbete var en förläning av flera skattebefriade gårdar i nuvarande Enköpings kommun. En av dessa var Arnöberg på Bodarnö. Det var här som hans hustru Karin slog sig ner och gjorde sitt bästa att uppfostra sonen Johan och de tre döttrarna. Hon var driftig och den yngsta dottern Maria fick som mycket ung lära sig hur man sköter jordbruksfastigheter. Hur många resor fram och tillbaka till Älvsjö Karin Näf gav sig ut på är det ingen som vet. Det bestämdes ganska tidigt att Älvsjö skulle bli dottern Marias hemgift.

Tiderna var oroliga och missnöjet mot Johan III och hans önskan att närma sig den katolska kyrkan gjorde att flera präster sökte sig till hertig Karls hertigdöme. Det var som om landet bävade inför ett kommande inbördeskrig. Nu gällde det att välja sida. För sonen Johan var det självklart att gå i sin fars fotspår. Äldsta dottern Vendela hade blivit förälskad i en soldat, som tillhörde hertig Karls lilla armé. Nu hade landets problem krupit in familjen på Arnöberg.

Johan III avled den 17 november 1592 på Stockholms slott och efterträddes av sonen Sigismund, som redan var krönt som konung av Polen. Hertig Karl började ställa krav på den katolske och polske kungen. Sverige skulle i fortsättningen vara protestantiskt och det var inte tal om att smyga in katolska präster och munkar i landet. Han ville inte på några villkor medverka till en personalunion mellan vårt land och Polen. Nu låg trupper i beredskap på flera ställen. För eller emot den polske kungen Sigismund? Ett landskap, som i denna kamp spelade en viktig roll, var Dalarna. Här fanns landets förmögenhet i koppargruvan i Falun.

Jacob Näf hade gjort sig mycket impopulär som ståthållare i Dalarna. När det år 1598 stod klart för männen i Dalarna att det kunde bli tal om utskrivning av soldater, som skulle kämpa på kung Sigismunds sida, skickades det ut en budkavel om motstånd. Mönstringen skulle äga rum den 2 september I Stora Tuna och ledas av Jacob Näf. Det som nu hände brukar kallas för Näftåget. Männen från Dalarna kom tågande och mötte Jacob Näfs trupp vid kyrkan. Ett par storväxta drängar gick rakt på Jacob Näf, dödade honom och slängde ner hans blodiga huvud i en brunn. Flera soldater i kung Sigismunds armé dödades och de andra flydde. När området runt kyrkan var rensat, fortsatte dalkarlarna till Falun. De marscherade mot gruvan där de slog ihjäl fogden. Dalarna var nu ett landskap, som helhjärtat stödde hertig Karl.

 

Kampen mellan Sigismunds trupper och hertig Karls avslutades några veckor efter Näftåget vid slaget i Stångebro utanför Linköping. Hertig Karls trupper segrade och en som dödades i slaget var Vendela Näfs make. Johan Näf valde att fly till Polen tillsammans med resterna av den polska hären. Han var inte den ende svensk, som valde att gå i landsflykt. Nu var familjen Näf på Arnöberg splittrad. Kvar på gården fanns två änkor och Maria. De hörde till förlorarna i detta inbördeskrig. Både mor Karin och dotter Maria var övertygade om att nu gällde det att satsa på att jordbruket måste gå med vinst. Den tredje dottern hade klarat sig bra genom kriget. Hon hade gift sig med en affärsman och flyttat till Gävle.

Hertig Karl blev nu regent. Han hade tre egna barn och i familjen fanns Johan III´s yngste son i det andra äktenskapet. Familjen bodde först i Nyköping och flyttade senare till Stockholm. Barnen behövde en lärare och hertig Karl föredrog någon, som inte tillhörde högadeln. Tidigare hade han lärt känna Nyköpings borgmästare. En av dessa var skräddare och textilhandlare. Denna familj hade haft ekonomiska möjligheter att låta sonen Johan få studera i Tyskland. Här hade han översatt skräddare till latin och kallat sig för Schroderus. Detta visade sig snart vara ett mycket bra val. Den icke adlige informatorn blev omtyckt av de fyra barnen. Sonen Gustav Adolf var begåvad och i de tidiga tonåren kunde han hålla tal på latin och göra matematiska beräkningar.

Hertig Karl väntade till år 1604 innan han lät utropa sig till kung. Bland det första han gjorde var att adla barnens lärare. Det visade sig att Johan Schroderus mor kom från den utdöda adliga medeltida ätten Skytte och nu gick det bra att låta informatorn få detta efternamn. Johan Skytte fick efter adlandet en förläning på ön Grönsö i Mälaren. Han blev intresserad av att kunna sköta ett jordbruk och beslöt sig för att ta kontakt med grannarna. På andra sidan fjärden låg den stora gården Arnöberg. Nu var mor Karin död och gården sköttes av Maria Näf. Redan efter ett par besök insåg Maria Näf att hon hade blivit förälskad i kungabarnen lärare och att kärleken var besvarad. Problemet var att hennes familj hörde till förlorarnas sida i inbördeskriget.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Johan Skytte anade att hans framtid fanns i Stockholm. Han hade genast förstått att Maria Näf kunde ansvara för ett stort jordbruk. Hennes hemgift Älvsjö gård låg vid Göta Landsväg och här fanns det en bra brunn och tillgång till färsk fisk från den nu försvunna Kyrksjön. Gården var ett bra ställe för barn att växa upp på. Runt gården växte ekar och idag kan man se spår av dessa träd. Gården har byggts om flera gånger och är idag målad med gul färg.

Johan Skytte var mycket diplomatisk i sina kontakter med sin arbetsgivare Karl IX. Det fanns inga hinder att paret gifte sig och kungens hustru drottning Kristina ställde sommaren 1606 upp som värdinna för festligheterna efter vigseln i Nyköping. Bröllopsseden vid denna tidpunkt var att både brudgum och brud skulle följas att altaret av var sin manlig släkting eller vän. Denna vigsel blev märklig. Johan Skytte följdes till altaret av sin elev kronprins Gustav Adolf, som då var 12 år gammal, och Maria av Johan III´s son.

Nu började det mödosamma arbetet att foga samman familjen Näf. Johan Skytte försökte övertala Karl IX att benåda Johan Näf, så att han kunde få komma tillbaka till Sverige. Detta lyckades han inte med. Senare i livet for han till Stora Tuna och letade reda på svärfaderns styckade kropp och såg till att den jordfästes. Han betalade också en gravsten.

Jag vet inte om gravstenen fortfarande finns kvar. Under 1800-talet ritades den av och bilden har jag hittat på nätet.

Gravsten_från_Tuna_kyrka_i_Dalarna[1]