OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är något speciellt att läsa gamla veckotidningar. På Myrorna i Skärholmen hittade jag Vecko-Journalens första årgång ordentligt inbunden i klotband och med brun läderrygg. Det är veckotidningens praktupplaga och priset för varje exemplar var 25 öre. Det första numret kom ut strax före nyårsdagen 1916 och det pryddes med en helbild av kung Gustaf V, foto Halmqvist.

Redaktörerna beskrev lyriskt denna nya veckotidning. Här skulle läsarna få möta vårt lands moderna författare som Elin Wägner, Else Kleen och Karl Gustav Ossiannilsson och få njuta av Carl Larssons målningar i svartvitt tryck. Landets bästa fotografer skulle beskriva allt som hände i vårt land och man hade så goda relationer med kungafamiljen att tidningen fick tillstånd att göra små korta intervjuer med några av prinsessorna. Alla, som ville läsa något om det pågående kriget, skulle inte bli besvikna. En svensk pojke, som hade tagit anställning i den franska främlingsbataljonen skulle medverka.

Jag har de senaste dagarna suttit fördjupad i denna tjocka och tunga bok. Artiklarna vänder sig till medelklassen och har en social-liberal profil och skildrade något vad som hände inom teaterlivet och gjorde korta intervjuer med skådespelare som Harriet Bosse, Gösta Ekman och Anders de Wahl.

Vad vore en veckotidning utan reportage från kungafamiljen? Favoriterna var prinsessan Ingeborg och hennes fyra barn. Några egna fotografer för kungafamiljen hade inte Vecko-Journalen utan de köpte bilder från andra fotografer. Några längre intervjuer var det aldrig tal om.

Prinsessan Ingeborg påpekade senare i livet att hon gifte sig med en främling. Hon hade lätt att anpassa sig och hade ett glatt sinnelag. Oscar II brukade såga att hon var hovets lilla solstråle och det allmänna omdömet om henne var att hon var den av de främmande ingifta prinsessorna som bäst passade in i rollen som vårt lands drottning.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fotograf  Atelje Jaeger

År 1916 var prinsessan Ingeborg 38 år gammal och hennes make prins Carl var 17 år äldre. Prinsessan Ingeborg var danska och barnbarn till Karl XV. Hon hade vuxit upp i ett hov där det dagliga livet var mindre stelt än i England och Ryssland. Hennes två fastrar hade blivit bortgifta I andra kungahus. Faster Alexandra hade gift sig med den engelske prinsen, som sedan blev kung Edvard VII och Dagmar med den ryske tsaren Alexander III. Båda fastrarna var sedan ett par år tillbaka änkor. Faster Dagmar, som efter det att hon gift sig i Ryssland bytt namn till Maria Fjodorovna, kommit dåligt överens med sin svärdotter och hennes rådgivare munken Rasputin. Hon valde därför att flytta till ett mindre slott i Lillryssland, som numera heter Ukraina

Att bli bortgift var något som alla prinsessor måste räkna med. Föräldrarna valde ut den svenske prins Carl till den glada Ingeborgs blivande man. Prins Carl var kusin med prinsessan Ingeborgs mor. Parets första bostad blev Arvfurstens palats, som numera är vårt utrikesdepartement. När barnen kom ansåg prinsessan Ingeborg att familjen behövde en modern bostad där det skulle finnas en trädgård med lekutrymme för barnen. Paret lät bygga om Byströms villa på Djurgården, där numera Spanien har sin ambassad.

Paret hade fyra barn, som villigt ställde upp sig i någon av trapporna inomhus för att bli fotograferade i samband med att pappa prins Carl fyllde 55 år. Den äldsta dottern Margareta var 17 år och mammans älskling lille Carl var fem år. Han gillade att klänga på mammas rygg.

Prinsessan Ingeborg hade en egen förmögenhet, som sköttes av en bank i Danmark. Tack vare detta kunde familjen slå på stort när det gällde bostaden på Djurgården och sommarhuset Fridhem utanför Norrköping. Fridhem var stort och hade 30 sovrum och en stor lekstuga för flickorna. Här fanns ett riktigt kök och flickorna fick tidigt lära sig att laga mat och också att delta i arbetet med den stora trädgården. Prinsessan Ingeborg var mycket fäst vid sin egen släkt och sommaren 1916 bjöd hon in sin mamma och sina tre ogifta syskon Dagmar, Thyra och Gustav på en sommarvistelse i Fridhem. Släktträffen fotograferades av Hilda Winge

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det vilar en sorgsen stämning över släktbilden. Prinsessan Märtha sökte tröst hos sin katt och de andra tryckte sig mot varandra. Den danska släkten fanns mitt i kriget. Faster Dagmar, numera änketsarissan Maria Fjodorovna, hade efter ständiga gräl med svärdottern flyttat till Kiev där hon arbetade som sjuksköterska på ett sjukhus för sårade soldater. Det var sällan några brev nådde fram till idyllen i Fridhem.

Kriget hade kommit obehagligt nära. Om tyska trupper marscherade in i Danmark hade landet inga möjligheter att försvara sig utan allt måste sluta i kapitulation. Kunde man lita på att de nordiska länderna i fortsättningen klarade av att vara neutrala? Prinsessan Ingeborg ansåg att det inte gick att lita på Sveriges statsminister Hjalmar Hammarskjöld, som var konservativ och som tyskvänlig.

Några mer notiser om prinsessan Ingeborg och hennes familj gjorde inte Vecko-Journalen år 1916. Jag har hittat gripande och osignerade skildringar om hur det var på slagfälten och här anar jag Else Kleen i bakgrunden. Hon var under detta dramatiska år gift med en diplomat med utlandstjänst.

Vecko-Journalen hade lokalreportrar, som rapporterade när det hade flutit iland döda sjömän vid kusterna. Dessa måste få ett sista vilorum på svensk jord och det blev prästernas uppgift att utföra jordfästningen och om möjligt kontakta de anhöriga. En kyrkogård med flera sådana jordfästningar fanns i Trelleborg.