Berget med tre tunnlar

Det är få som tänker på att vårt område fram till år 1913 inte tillhörde Stockholms stad utan var en landsbygdskommun, som styrdes av en sockenstämma. När det gällde järnvägsbyggandet genom socknen hade de styrande inga möjligheter att komma med kritiska invändningar. Alla beslut togs av riksdagen. Detta gällde också när tunnlarna skulle sprängas fram genom Nyboda.

Många här i Hägersten känner dåligt till de tre tunnlarna i närheten av Liljeholmskajen. Den yngsta av dessa sprängdes fram av Glassbolaget efter det andra världskriget och de två andra i samband med att järnvägen byggdes. Denna äldsta tunnel är idag igenmurad.

I riksdagens fyra stånd pågick i början av 1850-talet intensiva debatter om vårt land behövde stambanor. Dessa skulle ägas av staten och utgå från Stockholm. Det saknades pengar till detta företag och därför måste staten låna pengar från utlandet. Motståndare till detta var Lars Johan Hierta, som ansåg att man inte borde föra över skulder till kommande generationer. Efter flera voteringar kunde en enad riksdag fatta beslut att låna pengar utomlands. Den första stora utgiften blev att köpa den mark som behövdes för järnvägen. När allt detta var klart kunde bygget starta. Till ledare utsåg Oscar I Nils Ericson. Han fick många problem att lösa.

Ett av dessa stora problem var att spränga en tunnel genom Nybodaberget.  Detta blev landets första stora bergssprängning och för att utföra det riskabla arbetet användes fångarna på Långholmen. Arbetsledningen satte upp telegrafstolpar för att kunna meddela varandra när en sprängning på andra sidan av berget snart skulle ske. Snart upptäckte de att några fångar kunde telegrafera. Arbetet var tungt och fångarna smet ofta undan för att ta en vilopaus. Så snart en arbetsledare närmade sig telegraferade de till andra fångar. Så småningom blev arbetet klart och tunneln kunde invigas 1859. I denna fick det plats för endast ett spår.

I början av 1900-talet insåg de ledande för Statens Järnvägar att det behövdes två spår och år 1910 var den andra tunneln, öster om den första, färdigbyggd 

och användes för persontrafik Den äldsta tunneln blev ett industrispår och sex dagar i veckan rullade här Silverpilen, som var lastad med sopor.

Infarten till den tredje tunneln byggdes efter det andra världskriget som förvaring av glass och utanför tunneln låg fabriken och kontoret.

Att gå på spaning efter dessa tunnlar är spännande. Tunnel nummer tre går genom Glassbolagets lager och här rullar Tvärbanan.

Den äldsta tunneln är igenmurad och ger ett kusligt intryck av de utslagnas Stockholm. Här har det vuxit upp en liten tältstad för uteliggare och de har genom att använda skräp byggt en mur. Innanför den finns en cykelparkering, en gammaldags latringrop och en klotgrill. Här är allt så välstädat att det får mig att tänka på ett energiskt städföretag.

Tunnel nummer två är stängd med en järnport. Det är ett industrispår, som idag slutar vid Cementa. Tidigare löpte spåret fram till Beckers färgfabrik i Gröndal. 

Visst har jag åsikter om detta. Här finns ett kulturarv på väg att försvinna. Ingen hyllar idag de fångar som knackade bort stenen i den första tunneln och hit går inga kulturvandringar. De två äldsta är över hundra år gamla och här borde den nuvarande lagstiftningen gälla.

Litteratur

Hans Björkman och Gert Ekström : Stockholms järnvägar del 1 ISBN 978-918685327

Ami Lönnroth och Per Eric Mattsson: Tidningskungen – Lars Johan Hierta – Den förste moderne svensken ISBN 91-46-16938-5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s