Ulla-Britt Önnestam hat tagit hand om grannens 50 slipsar. Hon har sprättat isär dem och häller nu på att göra läckra soffkuddar till fritidshuset i norra Dalarna av dem. Dessa blir säkert underbar att luta axlarna mot efter en längre skidtur till fabodvallen.

Jag bor i en 30-talsvilla i kvarteret Sprätthöken, som ligger vid en bred gata i Stockholm sydväst. Numera anser de styrande att området tillhör den yttersta ringen av innerstaden. Jag har nära till tunnelbana, vårdcentral, apotek och en stor ICA-hall. Det som saknas är bibliotek och bank. Det sista spelar ingen större roll i mitt dagliga liv, eftersom jag uträttar de flesta av mina bankärenden via internet.

1930-talet var försakelsens årtionde. Trots detta växte det fram ett villaområde i Stockholms utkant. Här fanns då mängder av småaffärer, potatisland i trädgårdarna och flera lokala hantverkare. I vårt hus levde en familj, där frun i huset använde köket som arbetsplats för att koka kola och rulla polkagrisar. Allt detta sålde hon vid en liten lucka på verandan. Verandan byggdes om till en hall långt innan vi köpte huset och spåren av polkagristillverkningen försvann våren 2009 när vi byggde om köket. Idag finns det bara en enda hantverkare kvar och han sysslar med bilreparationer. Tobaksaffären säljer fortfarande cigaretter, men pipor och rundmagade cigarrer har försvunnit från hyllorna. Den stora förtjänsten ligger i att sälja lotter av olika slag, ha bord där man kan sitta och fylla i kuponger för tipset och andra spel samt köpa biljetter till olika teaterföreställningar. Av vad jag har förstått gillar en del av folket i mitt område att satsa på hästar. Detta är kanske inte så underligt eftersom vi har en stor ridskola i närområdet.

Dagens villaträdgårdar är ett förlängt vardagsrum med uteplatser på trägolv, vackert stensatta parkeringsplatser och trädgårdsgångar och sommartid en skog av färgglada parasoller. Stora ekar och björkar är numera en sällsynthet. Anledningen är att man under höstarna inte har tid att kratta löv och sedan förvandla löven till mylla i en stor kompost. Jag är ensam i kvarteret av att ha en stor kompost och också den enda som odlar egen potatis och jordgubbar. Ofta frågor folk mig varför jag gör detta. Numera köper man färskpotatis från Cypern redan i april och jordgubbar från Egypten i februari. Varför då anstränga sig? Det räcker med att varje vår köpa blomsterplantor på Hötorget och sedan när hösten kommer slänga dessa i soporna.

Just nu har vi fått ett nytt ord det svenska språket. Det är klimatkonsensation. Den som släpper ut mycket koldioxid skall kompensera detta genom att plantera stora och gröna växter. Det enklaste sättet att göra detta är att betala bönder i Afrika för att de skall plantera och vårda skog. Själv funderar jag ofta på om man inte i det lilla själv kan utföra detta arbete. Jag har mängder av stora och små fruktträd i trädgården och inomhus har jag mängder av krukväxter. Sedan är det frågan om hur mycket koldioxid en blommande azalea slickar i sig under en mörk och solfattig decembermånad. Kanske någon kan svara på denna fråga.

Vntern är den tid när trädgården vilar sig innan den sprutar fram blommor av olika slag. Det finns i trädgården lökväxter, som den förre ägaren planterade i mitten av 1950-talet. Denna höst har jag satt 100 lökar, som nu ligger och slumrar under en halvmeter djupt tåcka av snö. Jag undrar hur många som kommer upp till våren

Välkomna till Carins nya blogg.

Jag är äldst på gymet och styrketräningen gör att jag orkar med snölskottning och gräsklippning året om.

Här kommer jag att skriva om hur roligt det är på gymet och om mitt dagliga liv i kvarteret Sprätthöken i Stockholms yttersta innerstad.

Hoppas ni kommer att trivas.