I Årstafruns fotspår – I skuggan av freden i Tilsit

I Årstafruns fotspår - I skuggan av freden i Tilsit

I skuggan av freden vid Tilsit
Årstafrun gjorde allt hon kunde för att hålla reda på vad som hände ute i världen. Hennes make prenumererade på en tysk dagstidning, som på grund av det pågående kriget inte alltid kom fram. Ibland hade hon också tillgång till svenska tidningar. Under denna tid fanns det inte lika många krigskorrespondenter som idag. Detta gjorde att nyheterna om kejsar Napoleons framgångar i nuvarande Tyskland och Österrike troligtvis undgick Årstafrun. Hon skrev ingenting om detta i sin dagbok.

Hösten 1806 hade Napoleons trupper framgångsrikt tågat genom Preussen och kommit fram till Berlin. Den preussiska hären hade besegrats och många av soldaterna hade stupat. I november kom den segerrika armén fram till Berlin, som nu saknade försvar. Napoleon tog triumferande emot nycklarna till Berlins stadsportar och hans segerrika armé marscherade genom Brandenburger Tor. Detta uppskattades inte av tyskarna, som i generationer efter denna händelse drömde om att se ett segerrikt Tyskland paradera genom triumfbågen i Paris.

Preussen var en av förlorarna under detta skede av napoleonkrigen. Strax före Berlins fall hade kung Fredrik Wilhelm III tillsammans med sin hustru Louise lyckats fly från Berlin österut till Königsberg, nuvarande Kaliningrad. Den vackra, begåvade och charmfulla drottningen var både bitter och fundersam. Hon var övertygad om att hon vid de kommande fredsförhandlingarna skulle kunna övertyga kejsar Napoleon att lämna tillbaka Magdeburg till Preussen.

Vad drottning Louise knappast kunde gissa sig till var Napoleons diplomater arbetade febrilt vid det ryska hovet för att få till stånd ett samarbetsavtal mellan Europas två största länder, som då var Ryssland och Frankrike. Anledningen till detta utspel var att Napoleon ville besegra England och tvinga detta land att dra tillbaka sin flotta, som nu förhindrade att varor kunde lossas i hamnarna längs Nordsjön. Detta kunde han inte göra ensam utan behövde hjälp av Europas andra stormakt. Dessa diplomatiska kontakter blev inledningen till de fredsförhandlingar, som ägde rum i Tilsit i juli månad år 1807. Tilsit, nuvarande Sovetsk, låg vid floden Njemen. Idag går gränsen mellan Kalingrad och Litauen vid denna flod.

Kejsar Napoleon ville hålla Preussens kung och hans drottning Louise borta från förhandlingarna. Därför använde han sig av en huspråm, som förtöjdes mitt i floden. Här kunde den framgångsrike kejsaren möta den osäkre tsar Alexander I. På stranden utan Königsberg vankade Fredrik Wilhelm III oroligt av och an. Tänkte de båda regenterna på pråmen dela resterna av hans land och att hans älskade fosterland skulle möta samma bistra öde som det nu utraderade Polen? Minst lika nervös var drottning Louise, som till sin stora besvikelse inte fick möjlighet att i enrum diskutera sitt lands framtid med kejsar Napoleon.

Mycket av förhandlingarna på pråmen protokollfördes aldrig och vad som diskuterades fick inte föras vidare. En del av detta har nu klarlagts och en av slutsatserna är att kejsar Napoleons intentioner var erövra delar av det Ottomanska riket och att också stänga ute den engelska flottan från Medelhavet. Östersjön skulle tsar Alexander I ta hand om och helst övertala Sverige att ansluta sig till den nya rysk-franska pakten. Problemet var att den svenske kungen Gustav IV Adolf, som var gift med en syster till tsar Alexanders hustru, envist vägrade att bryta sina tidigare överenskommelser om ömsesidig hjälp med England. Han avskydde kejsar Napoleon och ansåg att kejsaren var det vilddjur som finns beskrivet i Johannes uppenbarelsebok i Bibeln.

Resultatet av detta hemlighetsmakeri blev att Alexander I skickade en skrivelse till sin svåger och påpeka för honom det allvarliga i läget. Gustav IV Adolf dröjde med att svara och när svarsskrivelsen äntligen skickades till Ryssland var allt försent. Tsaren hade beslutat sig för att låta sina trupper tåga in i Finland.

Fredagen den 4 mars 1808 skrev Årstafrun i sin dagbok att den ryska hären hade marscherat in i Finland och att svenskarna hade retirerat. Hon konstaterade att maten blivit dyrare i Stockholm. Årstafrun var rädd och bad till Gud att allt inte skulle sluta i katastrof.

Den ena efter den andra av hennes vänner och grannar blev av med sina drängar. De hade kallats in till Lantvärnet, som var en föregångare till vår allmänna värnplikt. Skräcken att ryska soldater skulle anfalla Stockholm spred sig och borgerskapet började gå vakt på gator och torg. En kväll fick Årstafrun höra ett falskt rykte, som handlade om att franska trupper genom Danmark redan trängt in i Skåne. Hon sökte tröst i stickning och i att plantera om sina krukväxter.

Tisdagen den 12 april for sonen Hans Abraham till Liljeholmens värdshus för att vara med om utskrivning av soldater till Lantvärnet. Alla män mellan 19 och 25 år skulle tas ut till krigstjänst. Hans Abraham hade fyllt 25 år och undgick att som Årstafrun skrev i sin dagbok bli ett slaktoffer i kriget.

Tisdagen den 3 maj kom med vackert väder och hemska nyheter. I de svenska tidningarna stod det att ryska trupper nu fanns på Gotland och på Åland. Det enda den nu rastlösa Årstafrun orkade göra var att sticka. Ett par dagar senare kom ännu mer obehagliga nyheter. Sveaborg hade fallit och hela den svenska örlogsflottan var i ryssarnas händer.

Årstafrun kunde inte låta bli tänka på kriget, som kröp närmare och närmare. Söndagen den 29 maj beslöt hon sig för att följa med de pojkar, som nu skulle skickas till Åland för att kämpa mot ryssarna. De hade dagen innan samlats i Södertälje och hade marscherat hela natten för att komma fram till Grönbrink vid Liljeholmen. Här blev det ett par timmars vila innan marschen fortsatte till krogen Kräftriken vid Brunnsviken. Årstafrun förfasade sig över vad hon såg. Det var bara de som själva kunde betala som fick mat på Kräftriket. De allra flesta var utan pengar. Det var vansinnigt att låta dessa utsvultna unga pojkar först forslas med kanonbåt genom Brunnsviken och sedan över havet till Åland. Årstafrun visste vad som skulle hända. Pojkarna skulle marschera rakt in i dödens glupska käftar.

Hemma på gården fick ett par dagar senare Årstafrun något helt annat att tänka på. En herrelös och stor byracka hade kommit inspringande på gårdsplanen och bitit ihjäl hennes stolthet den vackre och mycket manlige påfågelstuppen. Dessutom hade en av pigorna stulit ett par påfågelsägg och flera av de vackraste fjädrarna på den döde påfågeln. Nu gällde det att få en duktig höna att ruva fram nya påfåglar ur de ägg hon fortfarande hade kvar.

Bilden, som föreställer mötet mellan kejsar Napoleon och tsar Alexander I på pråmen vid Tilsit, har jag hittat på nätet

En tanke på “I Årstafruns fotspår – I skuggan av freden i Tilsit

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s