Utan ögon i Gaza

Utan ögon i Gaza

Jag medger gärna att jag har varit utan ögon när det gäller Gazaremsan. För ett par veckor sedan fick jag upp ögonen för den gigantiska miljöförstöring som pågår på denna kustremsa av östra medelhavsområdet. För 2000 år sedan bodde där ungefär 30000 människor och då räckte vattnet till åt alla. Idag bor det minst fyra gånger så många, vilket för med sig att vattenbristen har blivit en katastrof både för folket och för naturen

Anledningen till detta uppvaknande var en artikel om vattenbristen och miljöförstörelsen på Gazaremsan i Ny Teknik. För att inte människor och djur skall gå under i Gaza måste FN se till att det ofta kommer in tankbåtar lastade med färskvatten till hamnen. Efter detta skall vattnet ut till bostadsområdena. Tidigare jordbruksmark är nu täckt med asfalt och här har höga bostadshus vuxit upp. Trångboddheten stor och det är svårt att få vattnet att räcka till för personlig hygien. Ibland mellan husen porlar vatten fram och här spirar grönskan. Det går till och med hitta förvildade aprikosträd.

Berggrunden under marken i Gaza påminner mest om en schweizerost. Tomrummen fylls succesivt på med vatten, som det sedan inte är några svårigheter att pumpa upp. Gazaremsan var för 2000 år sedan en lustgård med aprikosträd, vinrankor och durumvete. Genom området gick karavanvägar till Österlandet och alla handelsmän var skyldiga att betala tull när de kom in i området med sina tungt lastade dromedarer. Gaza var ett välmående land och hit sökte sig många för att tjäna pengar och också för att njuta av naturens rika överflöd.

Förhållandet mellan de styrande judarna i Jerusalem och den romerska ståthållaren i Gaza var den dag då Jesus uppstod från de döda mycket spänt. Detta berodde på en händelse, som enligt den judiska historieboken hade inträffat 1300 år tidigare. Det var när glädjeflickan Delila från Gaza uppträdde svekfullt mot Israels domare Simson. Den tidens domare var inte domare i dagens mening utan kan snarare liknas vid byhövdingar under vikingatiden.

Simsons mamma fick redan när hon var gravid av Gud veta att sonen skulle få övernaturligt starka krafter och att dessa satt i hans hår. Den dag han rakade av håret på huvudet skulle krafterna vara som bortblåsta. Mamman var mycket noga med att inte klippa sin son och det långa håret klädde Simson, som redan i tonåren var en stark och stilig ung man. Simsons stora svaghet var att han ansåg att flickorna i Gaza var vackrare och mer tilldragande än de gifta männens blyga döttrar i hemlandet Israel. I Gaza bodde då filistéerna och de dyrkade Beeltzebub och fruktbarhetsgudinnan Astarte. Här omskar man inte sina söner och ingen brydde sig om judarnas gud Jahve.

Simsons kärleksäventyr i kapitel 13 till 16 i Domarboken är en fascinerande läsning och slutraderna är mycket dramatiska. Efter flera mer eller mindre lyckade kärleksäventyr sökte Simson tröst hos glädjeflickan Delila i Gaza. Vad Simson inte visste var att Delila var spion och att hon hade lockat ut Simson på kärlekens villospår får att ta reda på varför han var så stark. Delila var en skärpt ung dam, som inte hade några svårigheter att under nattens lekar övertala Simson att viska fram hemligheten med sin styrka. När Simson somnat, tog Delila fram en vass rakkniv och rakade Simsons skalle. När detta var gjort kallade hon på vakten, som kom och fängslade Simson. För att vara säker på att inte Simson skulle ställa till besvär, stack vakten ut ögonen på sin fånge och förde honom till en fängelsehåla, där han fick mala mjöl på en handkvarn.

Snart blev det känt i Gaza att den fruktade Simson fanns i fängelset. Nyfikna människor ville titta på honom för att själva få uppleva att han inte var farlig. Därför beslöt de styrande i Gaza att visa upp den ögonlöse och nu långhårige fången Simson för folket. Simson fördes från fängelset och in i ett hus av en pojke, som Simson kunde stödja sig på. Simson hade förlorat sin balansförmåga och därför bad han inne i huset att pojken skulle föra honom till en pelare. Den blinde och orkeslöse Simson ställde sig vid pelaren och kände att den stöttade honom. Folket i salen blev upphetsade när de såg detta och började skrika glåpord till den värnlöse Simson. Simson stod som fastnaglad vid pelaren och kände sig helt övergiven. Då skrek han ut en bön till Gud.

Det hände ett underverk. Gud ingrep och Simson fick sina krafter tillbaka. Han rev ner huset och alla som fanns i byggnaden dog under rasmassorna.

När judarna hörde vad som skett bad de att få hämta Simsons döda kropp och begrava honom i sitt eget land. Detta skedde och Simson fick sitt sista vilorum i samma grav som sin far.

Artikeln i Ny teknik och historien om Simson och Delila har inspirerat mig att läsa mer om Gazaremsan. Ibland har jag stött på hänvisningar till Domarboken i Bibeln. Bråken om den 41 km långa och smala Gazaremsan verkar aldrig ta slut. Under tiden tappas mer och mer vatten upp ur fickorna i berggrunden. Nytt vatten sipprar in, men inte som tidigare från Jordandalen utan från Medelhavet. Det nya vattnet blir bräckt och oanvändbart i både hem och jordbruk. Den förr så blomstrande Gazaremsan håller långsamt på att förvandlas till en saltöken.

För en utomstående ter sig de ständigt pågående konflikterna mellan Gaza och Israel helt obegripliga. Om judar och muslimer satte sig ner vid förhandlingsbordet och i lugn och ro diskuterade igenom problemet med vattenbristen skulle de säkert komma fram till en teknisk lösning. Det är möjligt att ned hjälp av energi från solkraftverk avsalta Medelhavets vatten för att på så sätt få fram vatten till hushållen och jordbruken. Mitt intryck är att båda sidor inte har glömt historien om Simson och Delila. De stridande parterna vågar inte lita på varandra.

Jag skulle önska att muslimer, judar och kristna kunde fira en ekumenisk gudstjänst med tema fred och försoning i Gaza. Det som går att rädda av denna gamla lustgård borde kunna räddas.

I psalm 80 i Psaltaren finns en stämningsfull skildring av ett land i Mellanöstern. En gång var det en underbar vingård, som härstammade från en vinranka, som Gud tagit från Egypten och sedan planterat i landet. Sedan lydde inte folket Guds bud och olyckorna drabbade vingården.

”Gud, varför rev du ner muren kring vingården
Så att alla som går förbi kan plocka?
Vildsvin från skogen kan skövla den
Markens smådjur kan äta den kal.
Gud Sebaot, vänd tillbaka
Blicka ner från himlen och se!
Ta dig an denna vinstock
Den ranka din han har planterat.
De har huggit ner den och bränt ner den.
. . . .
Gud, upprätta oss!
Låt ditt ansikte lysa så att vi räddas!”

Bilden med vattentransporten ur hämtad ur Ny Teknik

En tanke på “Utan ögon i Gaza

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s