Victoriaförsamlingen och Birger Forell

Victoriaförsamlingen och Birger Forell

För fem år sedan bad mina barn att jag skulle önska mig något annorlunda i julklapp. Valet var lätt, jag ville komma till den svenska kyrkan i Berlin och vara med om en gudstjänst där. Anledningen till detta för barnen oväntade önskemålet var att jag i tonåren fick höra talas om de storverk den svenske prästen Birger Forell uträttat under det andra världskriget. Han tog hand om de judar och regimkritiker, som riskerade att hamna i koncentrationsläger och där försvinna för alltid. De förföljda kunde från kyrkan fly genom en tunnel och på så sätt sätta sig i säkerhet. Jag ville se spåren av tunneln och den del av kyrkan, som inte förstördes under kriget.

Resan blev inte som jag hade väntat mig. Min make David skulle ha varit med. Detta var omöjligt eftersom han låg på sjukhuset och försökte återhämta sig efter en stroke. Jag hade velat åka på våren, nu for vi i början av februari. Det regnade den söndag min son Mats följde med mig på tunnelbanan till den sydvästra förorten Wilmersdorf för att sedan gå ungefär hundra meter till kyrkan.

Jag hade inte väntat mig att stadsdelens kultur från 1920-talet skulle vara helt utraderad. Wilmersdorf såg i det strilande regnet ut som vilken förort som helst från 1950-talet. Det var svårt att tänka sig att här hade funnits trivsamma hyreshus, små restauranger där författare och konstnärer samlades samt en rad judiska affärer. Här diskuterade man konst och politik och drog sig inte för att vara vänlig mot den stora grupp judar, som hade hittat en lägenhet i området. Det var i detta område som den svenska församlingen år 1920 köpte en fastighet, som byggdes om till kyrka, pastorsexpedition, skola och personalbostäder. Den nya kyrkan invigdes år 1922 av ärkebiskop Nathan Söderblom.

Det fanns i Sydsverige en tradition att fara till området kring Berlin för att ta tillfälliga arbeten inom jordbruk, byggen, trädgårdar och hushåll. Trots att tiderna blivit sämre sedan freden efter det första världskriget, stannade många kvar och hoppades på bättre tider. De for illa och sökte sig ofta till kyrkan för att få hjälp. Den svenske prästen skulle nu på ett naturligt sätt umgås med författare, konstnärer, judar, Berlins svenska överklass och de utblottade svenskarna. För att klara detta borde prästen vara gift med en praktisk och socialt smidig kvinna.

År 1929 utsågs Birger Forell till kyrkoherde i Berlin. Han kom från mycket enkla förhållanden och hade fått kämpa för att få råd med sina studier. Han hade studerat teologi både i Uppsala och i Tyskland. Hans stora intresse var religionshistoria och kom därför att stå ärkebiskop Nathan Söderblom mycket nära. I mitten på 1920-talet deltog han i en forskningsresa till Indien och här lärde han känna Mahatma Gandie och tog starka intryck av tankegångarna om att civil olydnad kunde förändra ett politiskt system.

En dag i Indien kom ett telefonsamtal från hustrun Calise. En av de två sönerna hade hastigt avlidit och Pappa Birger måste åka hem och stötta sin hustru. Hemma i prästgården på landet utanför Uppsala väntade nya och oanade svårigheter. Den kvarvarande sonen var inte frisk och efter något år dog också denne pojke. Nu var det som om sorgen över de döda pojkarna gjorde det omöjligt att bo kvar i prästgården. När kyrkoherdetjänsten i Berlin blev ledig sökte Birger Forell tjänsten och år 1929 flyttade paret in i prästbostaden vid kyrkan.

Det rådde social oro i Wilmersdorf redan den dag paret Forell flyttade in. Nazismen, som i valet 1928 hade fått 43,9 % av rösterna, hade skapat mörka skuggor och författaren Hendrick Mann anade att Weimarrepubliken skulle sluta i kaos. Något av detta skymtade fram i hans roman ”Blå Ängeln”, som något år senare spelades in som film där Marliene Dietrick spelade den kvinnliga huvudrollen som nattklubbssångerskan Lola-Lola.

Birger Forells stora intresse för religionshistoria märktes redan från de första dagarna i Berlin. Han sökte hellre upp de liberala judarna än bohemkretsen runt konstnären George Grosz och författaren Hendrick Mann. Han tog också kontakt med andra präster i Berlin. Överallt märktes oron vad som skulle hända om nazisterna tog makten. Hustrun Calises uppgift var att se till att syföreningen för kvinnorna ur medelklassen fungerade, att affärerna skänkte varor till den årliga höstbazaren och att vara värdinna vid olika bjudningar i prästgården. I syföreningen märktes snart att flera av damerna sympatiserade med Adolf Hitler och utanför kyrkan kunde det hända att deras tyska äkta män gjorde hitlerhälsning. Detta var ingenting att bråka om. Folk kom till höstbazaren, köpte lotter och drack kaffe och åt hembakade kakor. Pengarna flöt in och de fattiga svenskarna kunde få en slant till julen.

i januari år 1933 utsågs Adolf Hitler till rikskansler och då hårdnade det politiska klimatet. Bland det första som genomfördes var att all litteratur, som inte kunde klassas som äkta tysk eller som ansågs moraliskt anstötlig, skulle brännas på bål. Det första bokbålet i Berlin flammade den 10 maj. Bland de böcker, som slängdes in i lågorna fanns ”Blå Ängeln”. Hendrick Mann insåg genast vad som skulle hände. Han var eftersökt av polisen och flydde till Paris med minsta tänkbara bagage, vilket var ett paraply.

En efter flydde författare och konstnärer från Wilmersdorf och svenska kyrkan fick nya grannar. Samtidigt började judarna fösas samman för att forskas bort till arbetsläger. Nu ingrep Birger Forell och erbjöd de förföljda en fristad i prästgården och hjälpte dem sedan att fly till något annat land. Snart blev det känt att judar gömde sig hos den svenske prästen. För att skaffa ett säkrare gömställe inreddes ett par rum på kyrkans vind för de judiska flyktingarna.

Utanför svenska kyrkan fanns alltid Gestapos vakande ögon och där fanns också Wilmerdorfs patrullerande poliser Mattick och Hoffman. När dessa poliser förstod att Gestapo tänkte slå till mot kyrkan, kontaktade de i smyg Birger Forell eller någon annan i församlingen. Detta gjorde att de förföljda judarna kunde sätta sig i säkerhet och Gestapo hittade ingenting.

Nazismen la sin tunga hand också över kristendomen. Nazistiska teologer förklarade att Jesus far var en sydtysk man, som tagit värvning i den romerska armén. Alltså var Jesus arier och allt som skrev om honom handlade om den ariska rasens överlägsenhet. Det enda i Bibeln som fick användas var de fyra evangelierna. Kyrkan döptes om till Rikskyrkan och fick en rikschef. För att få stanna kvar som präst i denna statskyrka måste man kunna visa upp släktträd, som på ett entydigt sätt visade att det flöt rent ariskt blod i prästen och hans hustrus ådror. Det var önskvärt att gå fem generationer tillbaka. Flera präster med stora familjer fasade för detta. De behövde sin lön och ville inte riskera att bli arbetslösa. I vissa församlingar gick det så långt att prästerna började skriva märkliga tillägg i kyrkoböckerna för att visa att de var äkta arier.

Bekännelsekyrkans medlemmar var rädda att deras arkiv skulle falla i Gestapos händer. Om så skedde, skulle många oskyldiga fångas in och deporteras till koncentrations läger. Då kom Birger Forell på hur delar av arkivet skulle kunna gömmas. Han lät sätta upp en extra innervägg i kyrkan och i det tomrum som skapades kunde papperen gömmas.

Birger Forell var hela tiden övervakad. Han visste att han när som helst kunde få ett meddelande att han inte var önskvärd i Berlin. Han började se sig om efter en tjänst i Sverige, sökte och blev kyrkoherde i Borås. Samtidigt meddelade han ärkebiskop Erling Eidem att han önskade att Erik Perwe skulle efterträda honom. Det blev som Birger Forell önskade. Hösten 1942 flyttade Erik Perwe och hans familj till Berlin.

Under sina år i Berlin träffade Birger Forell ofta den radikale och samtidigt konservative prästen Martin Niemöller, som var tongivande inom Bekännelsekyrkan. Han var präst i den sydvästra villaförorten Berlin-Dahlem. Förorten var känd för sitt universitet och sin vackra botaniska trädgård. De styrande gjorde allt för att få Dahlem att framstå som ett alternativ till den engelska universitetsstaden Oxford. Till denna eleganta förort sökte sig många av nazismens ledare. Här angrep Martin Niemöller nazismen i sina predikningar. Detta förde med sig att Gestapo regelbundet gick till kyrkan och noterad allt som prästen sa.

År 1937 fängslades Martin Niemöller och fördes så småningom till koncentrationslägret Dachau. Han överlevde och for efter kriget runt i vårt land och berättade om hur det var att leva under hotet att bli förd till gaskammaren. Redan år 1946 fanns det svenskar som trodde att berättelserna om koncentrationslägren och gaskamrarna var ett påhitt av Amerikanska politiker.

För eftervärlden har Martin Niemöller blivit känd för den prosadikt han skrev i Dachau. Den speglade livet i en medelklassförort, där alla var rädda för Gestapo. Här saknades den revolutionära glöd, som fanns i Birger Forells förort Wilmersdorf.
”I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.”

Bilden över den svenska kyrkan är från slutet av 1920-talet och kommer från Victoriaförsamlingens arkiv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s