Att vara anhörigvårdare – Konsten att inte falla ihop

Att vara anhörigvårdare - Konsten att inte falla ihop

Ibland får jag frågan hur jag orkar med att vara anhörigvårdare till min make David, som denna höst har blivit mycket sämre. Bland allt det jag måste göra är att byta blöjbyxor, hjälpa till vid matbordet, pyssla om David nattetid och laga sådan mat han gillar. Favoritmaten är potatismos, gjort på pulver, och senapssill. Detta är en maträtt som jag nu är ganska trött på.

Det som gör att jag har orkat är stödet från mina barn och barnbarn, glädjen att pyssla i trädgården, min personlige tränare på gymet och alla mina hundra vänner på Facebook. Knappt hälften hör av sig regelbundet till mig.

Jag träffade min make David en regnig kväll i Göteborg för på dagen nästan 59 år sedan. Vi visste från första stund att vi skulle trivas tillsamman. Mycket berodde detta på att vi hade ett gemensamt språk, som var späckat med citat från Bibeln. Vi hade likartade upplevelser när det gällde hur religiösa förkunnare behärskade konsten att regera sin omgivning och diktera märkliga regel för hur barn skulle uppfostras och hur vilsna tonåringar skulle tyglas.

David fick sin första stroke i början av januari 2009 och den andra nu i sommar. Allt har hittills gått ganska bra, men nu fungerar Davids kropp sämre för var dag som går. Krafterna börjar avta, temperaturen sjunker och är nu en grad under det normala och blodtrycket stiger till oanade höjder. Numera kommer hemtjänst varje morgon och kväll och dessutom för jag hjälp med städning.

Det är påfrestande att se en nära anhörig tyna bort. Den sista veckan har jag varit mycket håglös och har ofta dragit mig undan och gråtit. Flickorna från hemtjänst har varit min tröst. Vi har inte sagt speciellt mycket till mig, de har förstått och kramat om mig innan de började med arbetet. Innan de går brukar de säga några uppmuntrande ord och ta med sig soppåsen ut till tunnan.

David har haft fruktansvärt ont i bröstet och har tappat styrkan i armarna. Ibland såg han min oro och sa att detta gjorde att han fick ont i hela kroppen och bad mig plocka fram de starka och smärtstillande tabletterna. De var effektiva, men de gjorde honom vingelbent. Det blev jobbigare för var dag som gick att hjälpa honom på toa. Till slut orkade jag inte utan tryckte på larmet. Hjälpen kom nästan genast.

Det var två flickor som kom. Den ena rörde sig som Grace Kelly och hennes röst påminde om Lill-Babs. Hon kom från Östeuropa. Den andra flickan kom från Mellanöstern, och förde med sig ett sagornas skimmer från ”Tusen och en natt”. Dessa flickor fick mig att inse att jag borde kontakta biståndshandläggaren och be om mer hjälp. Det skulle sluta med katastrof både för David och mig om jag inte fick mer avlastning och slapp alla tunga lyft.

Biståndsbedömaren var otroligt vänlig och räknade upp all hjälp jag kunde få. Det jag i första hand behövde var mer hjälp morgon och kväll.
”Du borde fundera på att låta David bo på ett sjukhem några veckor. Du behöver vila upp dig.”

Jag tyckte jag fick en kalldusch. Jag vet att David skulle vantrivas på ett sjukhem och bara ligga i sängen och längta hem.
”Nej tack” sa jag artigt. ”Jag vill inte bli en svikare.”

Det gick ett par dagar och David blev sämre och sämre. En kväll blev jag mycket orolig och beslöt mig för att David måste in på sjukhus. Jag ringde och ambulansen kom. Det var två storväxta sjuksköterskor som steg in genom dörren. De gjorde en undersökning och kontaktade en läkare. Hjärtat fungerade som det skulle och det hördes inget konstigt från bröstet. Rådet var att jag så snart det blev morgon skulle kontakta husläkaren och biståndshandläggaren. Jag borde inse att det bästa för alla vore om David fick vara ett par veckor på ett sjukhem.

Efter detta gick allt mycket snabbt. Vårdteamet ryckte ut och tog prover och lyssnade på hjärta och lungor. Redan samma kväll ringde de tillbaka. David hade akut brist på natrium och kalium. Han har sedan i våras ätit salttabletter och nu skulle dosen fyrdubblas. Biståndsbedömaren konstaterade att jag var ett katastroffall och hon trollade genast fram en plats på sjukhemmet i vår egen förort. På måndag kommer sjukbilen och hämtar David. Han skall stanna på sjukhemmet i två veckor

Beslutet var tungt. David sov och jag gick ut i trädgården och för att lugna tankarna. Regnet strilade ner och trots detta började jag kratta ihop de gula och röda löven. Då såg jag att något gult glittrade i potatislandet. Jag trodde först att det var en tom ölburk, som någon tonårspojke slängt över trädgårdsmuren. Till min stora förvåning såg jag att det var de penséer jag planterade i våras. Dessa blommor hjälpte mig över det svåra beslutet.

Plötsligt kände jag mig lugn, slutade kratta och gick in i huset. Efter en stund tittade vår dotter och ett barnbarn in och jag meddelade att David hade fått en plats på sjukhemmet. Dotter och barnbarn nickade samtycke. De tyckte inte att jag var en svikare.

Nu kände jag att sinnesfriden växte inom mig. David har märkt att jag blivit lugn. Hans värk har gradvis försvunnit. På kvällen behöver han nu inga smärtstillande tabletter. Det dagliga slitet har blivit mindre tungt.

Det är mörkt, det regnar och grannen tvärs över gatan har tänt ljusslingan i ett äppelträd. Det kommer att kännas tomt och ödsligt i huset de närmaste två veckorna.

Det klagas mycket och ofta på sjukvården. Själv har jag den sista veckan upplevt att allt har fungerat mycket bra. Hemtjänstflickorna från ett litet privat är både kunniga och omtänksamma. De två veckor David är på sjukhem kommer jag att sakna dem. Jag får trösta mig genom att kratta ihop de sista lysande gula löven.

En tanke på “Att vara anhörigvårdare – Konsten att inte falla ihop

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s