Krigsfångarnas Advent 1944

Krigsfångarnas Advent 1944

Idag tänder vi det andra adventsljuset och jag skulle vilja vrida klockan tillbaka till år 1944 och då sitta och huttra i en barackkyrka på den engelska landsbygden. Till denna gudstjänst var bara tyska krigsfångar välkomna. Ansvarig präst var svensken Birger Forell.

Kyrkoherde Birger Forell i Borås hade under nazismens framväxt varit ansvarig för den svenska församlingen, Victoriaförsamlingen, i Berlin. Han hade tidigt insett att Adolf Hitler och hans medarbetare ville göra sig av med Tysklands judar och alla regimkritiker. Under Birger Forells ledning börjades ett hemligstämplat arbete församlingen. Detta gick ut på att hjälpa de förföljda att lämna Tyskland. Någon i Tysklands ledning förstod våren 1942 vad den svenske prästen sysslade med och han ombads att lämna landet. Samtidigt blev det en kyrkoherdetjänst i Borås ledig. Birger Forell sökte och fick tjänsten.

Av allt att döma träffades Birger Forell och den danska prästen Erik Christensen, som under de första krigsåren arbetade bland ryska och engelska krigsfångar i Tyskland och också engagerade sig i försöken att räddade tyska judarna. Det fanns under kriget en organisation med uppgift att se till att krigsfångarna behandlades enligt reglerna. De skulle ha tillgång till andlig vård, böcker, skrivmaterial, musikinstrument, kortlekar och idrottsredskap. Verksamheten i dessa läger bekostades gemensamt av KFUM och Röda Korset. År 1944 fängslades Erik Christensen på grund av att han hade hjälpt en judisk flicka att fly. Eftersom prästen inte var tysk medborgare, släpptes han efter två månader ur fängelset och blev utvisad från Tyskland. Uppgiften att hjälpa krigsfångarna flyttades nu över på den svenske prästen Erik Perwe och senare Erik Myrgren. På detta sätt kom Victoriaförsamlingen att spela en stor roll när det gällde att hjälpa de krigsfångar, som i Tyskland levde i ett fängelsliknade läger och aldrig fick träffa de som fanns utanför taggtrådsstängslet.

I England fanns tyska krigsfångar, som också levde bakom höga taggtrådsstaket. Brev hemifrån nådde sällan fram till dem och de plågades av brist på mat och vinterkläder och där fångarnas stora önskan var en rymlig och varm bostad.

De brittiska myndigheterna visste mycket om hur de tyska krigsfångarna tänkte. I fånglägret i London hade tekniker installerat avlyssningsapparater och allt som sades skrev flitiga flickor ner på skrivmaskin. Några år efter kriget stoppades papperen undan och hittades för ungefär tio år sedan. Det är en kuslig läsning, som visar att många tyskar ansåg att det var rätt att mörda judar och oliktänkande. Många av krigsfångarna var övertygade om blonda och blåögda arier var bättre rustade att styra världen än alla med mörkt hår och bruna ögon. Detta var tankar som ett fåtal engelsmän också gillade och som inte under några villkor fick sippra ut till den engelska allmänheten. Av allt att döma upplevde den engelska regeringen krigsfångarna som en säkerhetsrisk. Något måste göras för att undvika att krigsfångarna gjorde revolution. Det togs ett beslut om att låta krigsfångarna få en tysktalande själasörjare från ett neutralt land. Den svenske prästen Birger Forell var som klippt och skuren för detta arbete.

Birger Forell kom år 1944 till England samtidigt som vårens första sånglärkor började drilla. Här mötte han tyska officerare och soldater, som kämpat i Nordafrika under Erwin Rommel och senare under sommaren av soldater, som blivit tillfångatagna vid invasionen av Normandie. De flesta av krigsfångarna hade tankar om att det hade varit bättre att dö på slagfältet än att bli krigsfånge och tvingas att arbete inom det brittiska jordbruket. Många av fångarna hade vuxit upp i storstäderna och hade aldrig tidigare tagit upp potatis.

Birger Forell for England runt och besökte alla fångläger. Överallt möttes han av frågor hur släkten i Tyskland klarade sig och om deras hus fortfarande fanns kvar. Fångarna fick av den svenske prästen hjälp att skriva brev hem. Dessa brev fick inte innehålla något, som kunde avslöja militära hemligheter. För att vara riktigt säker på att fångarna inte snappade upp information om de engelska trupperna, var det förbjudet för fångarna att komma nära folket utanför fånglägret. Birger Forell började fundera på om det inte skulle kunna vara tillåtet att låta krigsfångarna och lokalbefolkningen fira gudstjänster tillsammans.

Hösten gled in i adventstid och det kom ständigt nya krigsfångar. De yngsta som kom var 14 år. De såg bortkomna ut i för stora uniformer. Dessa pojkar hade som regel aldrig sett en psalmbok och det enda de visste om kristendomen var att judarna hade dömt Jesus till döden. I deras hem hade Hitlers bok Mein Kampf legat på hedersplats. Pojkarna hade bläddrat i den, men visste inte vad den handlade om.

Ibland kom det brev till fångarna. De brukade berättade för Birger Forell vad som hände i Tyskland. Ryska trupper var på marsch mot Berlin och folk flydde i panik. Många av dessa hade slagit sig ner i den lilla medeltida staden Espelkamp. I denna stad fanns också ett läger för krigsfångar och ett stort lager med ammunition.

Birger Forell hade haft status ambassadtjänsteman i Berlin och något av denna glans fanns kvar i England. Han fick så småningom god kontakt med den brittiska flygledningen och fick på så sätt veta vilka städer, som skulle bombas. En dag diskuterades om inte Espelkamp skulle bombas för att bli av med ammunitionen. Birger Forell började nu ifrågasätta det lämpliga i att låta bomber regna över utblottade flyktingar och krigsfångar från det egna landet. Ledningen för bombflyget lyssnade och Espelkamp skonades.

Birger Forell märkte att intresset för den kristna tron var ganska stort bland krigsfångarna. Det saknades biblar, psalmböcker och teologisk litteratur. Flera av fångarna frågade om de inte kunde få studera teologi under de mörka vinterkvällarna. De ville gärna förmedla det kristna budskapet till sina medfångar. Dessa frågor blev startskottet för krigsfångarnas skola i Livington, där undervisningen kunde starta hösten 1946. Mottot för skolan var ”Rädda Europa Nu”, alla kristna i hela världen borde enas i en kristen fredsrörelse. De, som studerade i Livington, fick möjlighet att prästvigas i den kyrka de tillhörde. Under diskussionsövningarna möttes katoliker, kalvinister och protestanter på lika villkor. Genast upptäckte de att de hade mycket gemensamt. De första arbetsuppgifterna efter avslutade studier blev att vara själasörjare för andra krigsfångar.

Det blev fred i maj 1945. Då fanns det drygt 100000 tyska krigsfångar i England. De behövdes fortfarande som arbetskraft i jordbruket och det dröjde flera år innan des siste krigsfången fick åka hem till ett sönderbombat Tyskland. Birger Forell hoppades att många av dem hade förstått det kristna fredsbudskapet. Själv lämnade han England och började arbeta bland krigsfångar och utblottade flyktingar från de östra delarna av Tyskland i Espelkamp, staden som hade skonats från bomber och fortfarande hade kvar sin medeltida charm.

Idag är det den andra söndagen i Advent. När jag läser söndagens text inser jag att dessa bibelord fanns i bakhuvudet på många tyskar den oktoberdag år 1990 när det fattiga Östtyskland förenades med det välmående Västtyskland. Det enade Tysklands förste förbundspresident blev Helmut Kohl, som var en hängiven katolik. När jag nu läser om detta är det för mig ett eko av Birger Forells verksamhet bland tyska krigsfångar och flyktingarna i Espelkamp. Bibeltexten är hämtad ur Lukasevangelium kapitel 3. Johannes Döparen hade samlat en stor skara åhörare vid floden Jordan och deklamerade ur profeten Jesaja för dem:

”En röst ropar i öknen
Bana vägen för Herren
Gör hans stigar raka
Varje klyfta skall fyllas
Varje berg och höjd skall sänkas
Krokiga stigar skall rätas
Och steniga vägar jämnas
Och alla människor skall se Guds frälsning”

Efter detta började Johannes Döparen förmana folket att inte uppföra sig som huggormar. Någon frågade vad de skulle göra. Johannes Döparen svarade:

”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.”

Bilden de mycket unga tyska krigsfångarna har jag hittat på nätet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s