Att vara anhörigvårdare – När minnet sviker

Att vara anhörigvårdare - När minnet sviker

Min make David fyller 87 år om tre månader. Han har de sista fem åren två gånger drabbats av stroke och har nu mycket svårt att gå och hans högra arm är nästan helt orkeslös. Att lyfta en sked för att äta soppa är nu lika tungt som de var för tio år sedan att lyfta en fem kilo tung hantel. Händer och fingrar fungerar inte och han kan inte längre skriva varken för hand eller på datorn.

David själv och jag har märkt hur det minne han tidigare hade i fingrarna nu är nästan borta. Under sin aktiva tid som patentombud skrev David obehindrat patent på engelska, tyska och franska. Nu är språkkunskaperna som bortblåsta och han har svårt att hänga med när det är engelska program på TV. Här märks det tydligt att vi kommer ihåg att forma meningar med bland annat händerna och när inte fingrarna längre fungerar, sviker delar av minnet.

David har senast nu i höst gått igenom ett test för att kontrollera minnet. Han hade alla rätt och gjorde testet på rekordtid. Det är skönt att veta att han inte lider av någon demenssjukdom.

David har aldrig gillat att vara ute och roa sig och han går ogärna på kalas. Nu har detta blivit en tillgång, eftersom en av följderna på den första stroken är att han har svårt att svälja och ibland börjar att häftigt hosta under en måltid. Detta upplever ofta de andra vid matbordet som mycket obehagligt och ser helst att David flyttar till ett annat bord. På en fullsatt restaurang eller i ett hem är detta mycket svårt att ordna. Det har nu blivit lätt att tacka nej till julmiddagar och nyårsfester.

Jag såg inte programmet om Alice Babs. Mycket av vad jag hör hört relateras känner jag igen. En senior, som har drabbats av stroke, orkar inte med att många människor pratar och skrattar. Som anhörigvårdare har jag flera gånger sagt att David inte orkar ta emot besök. En sak, som vi upplever som mycket irriterande, är när mobilen kommer fram och David skall fotograferas. Jag vet att mina barn och barnbarn inte missbrukar dessa bilder genom att lägga ut dem på nätet. Jag vill att barnbarnen skall minnas David i sin krafts dagar när han sprang Midnattsloppet, gav sig ut på milslånga vandringar eller grävde i trädgården.

Jag förstår att många tycker att Alice Babs inte skall besöka en sånggudstjänst i kyrkan. Alice Babs är inte vem som helst, hon kan inte försvinna i mängden. Tyvärr finns det folk, som när de ser en känd person, omedelbart plockar fram sin mobil och utan att be om tillstånd tar ett foto. Några timmar senare har de lagt ut bilden på nätet. Även om kyrkans personal talar om att det är fotoförbud under en gudstjänst, är det långt ifrån alla som respekterar detta. Att se en bild på en rullstolsburen anhörig på nätet upplevs av de flesta som mycket stötande.

Demenssjukdomar och andra åldersrelaterade sjukdomar drabbar de anhöriga hårt. Ibland händer det att de anhöriga blir osams och inte kan komma överens om vem som skall betala räkningarna och sköta kontakterna med kommunens biståndsbedömare och det sjukhus, där den anhörige är inlagd. Då kan det vara skönt att be en god man sköta allt detta. Detta arbete är känsligt och ju mer berömd den sjuke är, desto större blir problemen. Långt innan bråket kring Alice Babs kom allas läppar försökte Gösta Bohman få en diskussion om detta. Hans hustru Gunnel hade drabbats av Alzheimer och alla i familjen hade för mycket att göra för att orka med Gunnel. Boken ”Sagan om Gunnel” är gripande och idag önskar jag att jag hade köpt boken och inte bara lånat den på biblioteket.

Hos oss är det jag som ser till att räkningarna blir betalda och det är jag, som läser igenom stadsdelsförvaltningens beslut om omvårdnaden av David. Jag är glad att jag orkar med detta. Om något skulle hända mig, vet jag inte hur mina barn skulle reagera. Det är inte självklart att någon av dem har tid att sätta sig in i Davids situation.

Jag ser helst att ingen utomstående besökare fotograferar David. Jag vill att alla skall minnas honom som han såg ut för 15 år sedan när vi ett par gånger i veckan gjorde milslånga promenader längs Mälarens stränder. En bild från dessa vandringar finns på min datorskärm.

2 tankar om “Att vara anhörigvårdare – När minnet sviker

    • Så fint du skriver om David. Ni har det kämpigt och du är enastående som orkar och delar med dig. David och bröderna har många gemensamma drag, så jag ser lite av min pappa, när jag ser bilder på honom. Hälsa David så gott.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s