Holms charkuteri och barndomens söndagsmiddagar

Holms charkuteri och barndomens söndagsmiddagar

Jag tror att man måste ha upplevt livsmedelsbristen under det andra världskriget för att riktigt kunna njuta av skönheten i ICA´s köttdisk. Förra veckan kunde man i Skärholmen köpa dansk fläskfilé för 59 kronor per kilo. Förpackningarna var för stora för ett litet hushåll och jag är inte längre någon storätare. De skulle passa bra till en gammaldags söndagsmiddag, en söndag när släkten först gick i kyrkan och sedan hem till gamla mamma för att äta middag. Då kunde det vara minst 12 personer vid matbordet och i många hem var husmor beredd med två eleganta serviser på vardera tolv tallrikar.

Ibland får en livsstilstidning slinka ner i matkorgen hos ICA i Skärholmen. Jag läser, funderar och låter sedan tidningen gå vidare till ett par nittioåriga damer i området. Det är hemtjänst, som har startad denna mycket uppskattade låneverksamhet. Det förvånar mig att den vita och oskuldsfulla möbelstilen från 40-talets prästhem nu har blivit på modet. Jag tror inte att dagens heminredare kan ana sig till hur det var att pina sig igenom trista middagar på dessa obekväma stolar och med så blanka och hårdmanglade linnedukar att det gick att spegla sig i dem.

Jag minns barndomen söndagsmiddagar i Göteborg som ganska jäktiga. Pappa var präst och ibland kunde han ha tre gudstjänster och en begravning för fattighjonen på samma dag. Före det andra världskriget kom tidigt på söndagsmorgonen en fiskare köksvägen och lämnade en isgädda. Den stora fisken var en hälsning från stiftets fiskevatten och av någon märklig anledning ingick det i pappas löneförmåner att få gratis fisk från dessa insjöar. Gäddan skulle rensas innan vi gick till kyrkan och jag tyckte det var roligt att titta på. Gälarna var mest spännande och sedan var det gallblåsan, som varsamt skulle plockas ut.

Vi traskade på ett långsamt och värdigt sätt till kyrkan medan barnflickan kokade gäddan, skalade potatis och kokade en mycket god fisksås. Mamma berättade senare att hon tyckte det var arbetsamt med söndagsgäddorna. Hon avskydde att rensa fisk och tyckte att det hon plockade ur gäddans mage stank av smuts och fattigdom. Vid middagsbordet måste hon hjälpa sina barn att rensa bort benen. När det äntligen blev mammas tur att äta hade maten kallnat och såsen hade förvandlats till oaptitligt mjölklister. Ibland kom det objudna gäster, som alltid skulle få den godaste stjärtbiten och specialsås med extra grädde. Jag tyckte att detta var orättvist, men det var naturligtvis ingen som lyssnade på vad lilltjejen tyckte.

Kriget kom och fiskaren blev inkallad. Gäddan ersattes av köttgrotta, gjord på potatismos och en liten klick köttfärs och ett enda ägg. Det var ransonering på kött, ägg, ost, smör, socker, mjöl, kaffe, te, choklad, tobak och kryddor. Havet var fullt av minor och ofta vågade inte fiskebåtarna gå ut. Vi levde på potatis ända tills Holms charkuteri startade sin verksamhet på Övra Husargatan någonstans mellan Skanstorget och Olof Asklunds bageri.

Tre handfasta tanter Holm startade ett charkuteri, där bara de som lämnade ifrån sig sina ransoneringskort på kött och ägg fick handla. Sedan viskade de fram ett meddelande om att varje lördag gick det bra att köpa en stor stek och tio ägg och mitt i veckan var det lever, oxsvans eller tunga som gällde. Ibland smusslade de till mamma ett par skivor rökt bacon och en bit stekfläsk.

Tanterna Holm hade släktingar, som långt bort i skogen i hemlighet hade grymtande grisar, kacklande höns och betande biffkor. Längre in i skogen och långt bort från myndigheternas spejande ögon hade de sitt gårdsslakteri och där stod deras gengasbilar uppställda. Mitt i natten mellan fredag och lördag kom den mytomspunna och stinkande gengasbilen rullande genom Toltorpsdalen och kött och ägg lastades av utanför tanterna Holms butik.

De grisstekar mamma kom hem med var drygt 30 cm långa, vägde ett par kilo och stektes i en tung gjutjärnsgryta. Det luktade förföriskt ut på bakgården och då visste hela kvarteret att mamma varit hos damerna Holm. Om det inte kom några glupska och fromma matfriare räckte steken i två dagar och till pyttipanna på tisdag.

På lördagarna var det kö ända från biografen Capitol till tanterna Holms affär. Det gällde att vara ute i god tid, eftersom de finaste stekarna snabbt tog slut och då fick de sista kunderna hålla till godo med en gammal seg värphöna, köttfärs eller en stor oxtunga.

Det var inte bara husmödrar, som stod och längtade efter en god söndagsmiddag utanför tanternas affär. Hit drogs många av Göteborgs inställsamma syföreningstanter. Här kunde de spana in vilka prästfruar som fick den finaste stekarna och sedan på söndagsmorgonen köpa Göteborgsposten och noga läsa igenom predikoturerna. Det var inte predikan de längtade efter utan en bit rent kött serverat på dyrt porslin och med välputsade nysilverbestick. Hemma hos oss blev dessa sladdrets middagar aldrig långa, eftersom pappa också var sjukhuspräst. Han slukade maten och rusade iväg först till en jordfästning för fattighjonen och sedan till en middagsgudstjänst på Sahlgrenska sjukhuset och därefter till aftonsång på någon sjukavdelning. Efter middagsdisken var eftermiddagen min och i Göteborg hade många biografer söndagsmatinéer. Här kunde jag, medan syföreningstanterna mätta och belåtna lufsade till sina hem, njuta av både Alice Babs och Sickan Carlsson.

Jag hade klasskamrater, som upplevde söndagsmiddagarna som en plåga. De skulle hem till farmor eller mormor på söndagsmiddag. Maten var god och pappan blev rund under fötterna av ett antal snapsar och en brun till surrogatkaffet. Farmor ville till kaffet diskutera bråk i släkten och stämningen kunde bli ganska hotfull. Att niga vackert för farmor och be om lov att gå på bio gick inte för sig. Ibland var farmor generös och gav barnbarnet en bioslant, så att de på måndagen kunde gå på någon biopremiär.

Kriget tog slut och ransoneringarna upphörde. Köernas tid till tanterna Holms charkuteri var slut. Damerna sålde sin affär och flyttade ut till gården långt bort i skogen. Prästfruarna började arbeta och det fanns inte längre några kvinnor, som var villiga att slava med disk av dyrt porslin. Några slog på stor och köpte en liten diskmaskin och sedan blev det billigt porslin från något EPA-varuhus. Det dyra porslinet hamnade längst in i skåpet och blev senare arvegods, som man idag kan hitta bland annat hos Stadsmissionen eller Myrorna. De hushållsnära tjänsterna gör att vanligt folk kan köpa detta eleganta porslin, bjuda på läckra middagar och detta utan att kommande natt tvingas att kämpa en vid diskbaljan.

Jag tror att ingen har lust att kliva rakt in i en miljö, som skulle passa in i en film regisserad av Ingemar Bergman. Men det går bra att drömma om ett trivsamt 40-tal utan mobiltelefoner, som ständigt ringer och barn, som skall iväg på träning. Köttdisken hos ICA skapar längtan efter en tid när stora familjer höll ihop, när det inte fanns någon ensamhet och en tid när stora stekar puttrade i järngrytor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s