En häst och en tobaksaffär vid Djupedalsgatan i Göteborg

En häst och en tobaksaffär vid Djupedalsgatan i Göteborg

Jag bodde i åtta år i hörnhuset av Linnégatan (nummer 40) och Djupedalsgatan. På andra sidan av Djupedalsgatan låg familjen Elams vackra trähus med en liten trädgård. Här kvittrade småfåglar varje dag när det inte var bitande kallt. Jag hade gärna velat bo i det huset och få en egen liten trädgård att leka i.

Vi flyttade in våren 1933 och det blev genast bråk mellan mamma och tanten i lägenheten under oss. Hon hade ett inackorderingshem för äldre och skröpliga damer. Huset var lyhört och nästan varje dag ringde hon och klagade på pappa prästens orgelspel av psalmer, stank av brudbuketter och parfym i trappan och de ständiga bråken mellan mina äldre bröder. Mamma hotade, grät och förmanade. Hon köpte ett par för små tofflor till mig och bad mig gå med hasande steg så att inte golvet skulle vibrera när jag lekte häst i den långa korridoren. Att få en häst att smyga sig fram lyckades jag aldrig med.

Jag lekte att jag var bryggarhästen Pålle, som varje lördag stannade utanför köksingången mot Djupedalsgatan. I mina ögon var han enormt stor och jag vågade mig aldrig fram och klappa honom. Bryggkusken kom med sockerdricka och pilsner till de ömtåliga tanterna och ett par andra familjer i huset. Kusken brukade binda en läderrem runt Pålles framfötter så att han inte skulle börja trava ner mot Linnégatan och där leta efter friskt gräs på den lilla planteringen utanför huset. Ibland fick Pålle en påse med havre runt halsen så att han hade något att tugga på medan ölkusken lämnade det drickbara till kunderna och slutligen gick in i tobaksaffären för att köpa snus och någonting att läsa. I tobaksaffären var det nästan alltid trängsel.

Pappa handlade sina cigarrer i denna affär och ibland köpte han i största hemlighet ett detektivmagasin, som handlade om den norske privatdetektiven Harald Ask och hans jakt på förbrytare i källarna i Oslos skummaste kvarter. Pappa läste dem och gömde dem längst ner i sin papperskorg. När detta var gjort, kom mina bröder tassande för att fiska upp dem och sedan var bråket i full gång om vem som först skulle läsa deckarmagasinet. Ett par minuter senare ringde telefonen olycksbådande. Det var klagomål om oväsen från någon ömtålig tant.

Hösten 1937 började jag skolan och redan våren därpå ville jag vara med och rota i pappas papperskorg. Mamma uppskattade detta eftersom det då inte blev något bråk om de spännande häftena. Jag slutade skolan tidigare än mina bröder och kom först till papperskorgen och fick tag på de åtråvärda deckarmagasinen. Jag slukläste dem ett par gånger och gömde dem sedan i en hemlig låda under sängen. Mamma behövde nu inte längre vara rädd för obehagliga samtal. Hemmet för ömtåliga tanterna hade lagts ner och i deras ställe hade företaget Haavs Matsalar flyttat in. I familjen Haav fanns det också bullrande barn.

Det blev fler och fler detektivmagasin i min hemliga låda. Jag blev ett år äldre och ännu ett år äldre och plötsligt var det april 1940 med allmän mobilisering. Då försvann bryggarhästen Pålle från vår gata och jag saknade honom. En dag samlade jag allt mod jag hade och gick in i tobaksaffären, som nu var folktom. Jag stammade först fram en fråga om vad veckotidningen Idun kostade och sedan var bryggarhästen Pålle fanns. Tobakshandlaren skrattade glatt år mina frågor och sa att han tyckte det var på tiden att prästfrun läste något annat än Bibeln och att Pålle och ölutköraren fanns någonstans I Sverige. De var båda inkallade till militärtjänst.

”Får Pålle gå på gräs och slipper han remmen om foten?” blev min nästa fråga.
”Visst” sa tobakshandlaren glatt, ” nu får Pålle gnägga tillsammans med andra kusar på en trevlig äng. Fast då och då måste han dra fram en tung kanon till en skjutövning.”

Jag älskade de små häften om Harald Ask och läste om dem mängder av gånger. Ibland lånade jag nycklarna till källaren och försökte där sätta mig in i hur det skulle vara att jaga skurkar runt värmepannan för centralvärmen och bland lerkrukor fyllda med ättiksgurkor och gårdskarlens alla sopkvastar. Detta blev ett sätt att komma bort från tristessen i den förberedande klass i en privat flickskola jag gick i. Jag vantrivdes i skolan, var sämst klädd i klassen och fick aldrig följa med mina klasskamrater på danslektioner eller till scouterna. I klassen var jag Flickan Utanför.

I januari 1941 gick jag i klass 4 och när det blev vår skulle vi i alla ämnen tentera in i flickskolans första klass. Vi var nervösa och för att slippa att tjat om rättstavningsregler och Norrlands älvar började jag på rasterna med inlevelse berätta om detektiven Harald Ask. Mina klasskamrater kände till häftena, som hemma hos dem var förbjuden läsning. De frågade om de inte kunde få låna några av mig. Dagen därpå plockade jag ner alla detektivmagasinen i min största skolväska och på en rast delade ut dem till mina klasskamrater. Ingen vågade ta hem detektivmagasinet, utan dessa blev klassens förbjudna läsning under rasterna. Ett par dagar senare lekte vi Harald Ask i toaletterna i källaren. Det var bitande kallt ute och vi slapp gå ut på rasterna. Det var roligt och jag blev äntligen insläppt i klassens gemenskap. Trots detta vantrivdes jag i skolan och drömde om att få byta till Nordhemsskolan.

En morgon hade jag fruktansvärt ont i halsen och jag hostade så det skrällde. Mamma tog temperaturen och jag hade mycket hög feber. Vår familjeläkare kom och konstaterade att jag hade både halsfluss och kikhosta. Nu skulle jag vara hemma från skolan i minst två månader för att inte smitta ner de andra barnen med den fruktade barnsjukdomen kikhosta.

Mamma ringde till skolan och fröken talade om i klassen att det skulle dröja tills jag kom tillbaka till skolan. Ett par dagar senare gick mamma till skolan för att hämta mina skolböcker. Nu skulle jag vara flitig och läsa mina läxor hemma.

Mamma kom hem och såg ut som ett åskmoln. Hon hade tänkt handla på hemvägen, men någon mat fick hon inte plats med i sin väska. Det låg mycket mer i min skolbänk än hon hade väntat sig. Alla i klassen hade lagt detektivmagasinen i min bänk. Den hade blivit så full att det inte gick att stänga locket.

Mamma slängde de nu sönderlästa detektivmagasinen på köksbordet och bad min äldste bror leta reda på gårdskarlen. Skräpet från min bänk skulle eldas upp i husets stora värmepanna i källaren.

Nu kom det in mer skräplitteratur in i huset. En bokhandel strax intill Järntorget hade börjat sälja häftade böcker om den hårdkokte deckaren Nick Carter och min äldste bror gick dit och köpte ett par stycken. Jag försökte mig på att läsa en av dem, men tröttnade efter ett par sidor. Här fanns inga skräckfyllde historier om skumma källare i övergivna hus. I mammas bokhylla hittade jag ”Kristuslegender” av Selma Lagerlöf och denna bok gillade jag.
Efter påsklovet fick jag börja i skolan igen. Jag var sur för att mamma inte såg till att jag fick byta skola. Min första skoldag hade jag hemsydda kläder på mig och jag blev utskrattad av klasskamraterna, som var vårfina i kläder från Sahlins barnekipering på Kungsgatan. Då gällde det att hålla tillbaka tårarna.

Innan jag gick upp i vår lägenhet tittade jag in i tobaksaffären för att ta mod till mig och fråga om det hade kommit in något nytt häfte om Harald Ask. Nu stod det en kraftig tant bakom disken och jag fick veta att tobakshandlaren blivit inkallad. Ett par lottor stod i ett hörn och diskuterade nästa luftförsvarsövning. Jag stammade fram min fråga och fick veta att numera såldes inte sådant skräp i affären. Det fanns andra magasin, som handlade om bitterljuv kärlek mellan en soldat och en vanlig flicka. Jag skakade på huvudet och frågade om de visste något om bryggarhästen Pålle. Då fick jag veta att bryggarkusken skrev regelbundet till tobaksaffären och att både han och Pålle hade det bra någonstans i Sverige. Pålle fick dra vagnar tillsammans med en annan häst och eftersom han inte var kastrerad skulle han användas för avel. Pålle skulle bli pappa, vilket jag tyckte var fantastiskt.

Jag kom in med ett nödrop i flickskolans första klass. Jag var nätt och jämt godkänd i rättstavning och katekesrabbel och något över medelmåttan i de andra ämnena. Vi var 70 flickor som kämpade om platserna och många hade drillats hårt inför dessa prov. Till min stora glädje var jag bäst i gruppen i uppsatsskrivning. Vi skulle skriva om ett djur och jag skrev om bryggarhästen Pålle.

Bilden på hästarna har jag hittat i del två av bokverket ”Alla Världens Djur”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s