Göteborg 1940 – lördagen den 6 april

Göteborg 1940 – lördagen den 6 april

Jag var tio år och gick i en av de förberedande klasserna i den privata flickskolan på Bellmansgatan. Mitt klassrum låg i översta våningen och låg innanför biologisalens planschrum. Vi var 14 flickor och två pojkar i klassen och vår lärarinna var fet och hade svårt för att gå i trappor. När skolklockan ringde till rast orkade hon inte köra ut oss på skolgården utan lät oss leka i trappan och det lilla utrymmet framför planscherna. Själv satte hon sig på en stol och vaktade så att vi inte rev ner några planscher. Vad hon inte upptäckte var ett det fanns en olåst planschskrubb vid ingången till biologisalen.

Klassens pojkar hade släktingar, som var sjöofficerare. De brukade leka att de var tyska ubåtar och att vi flickor var engelska båtar, som de skulle sänka. Grabbarna krälade runt på golvet och försökte slinka in mellan benen på klassens läckraste flickor. Sänkningen var klar när grabbarna med hög röst kunde beskriva hur den sänkte flickans underbyxor såg ut. De flickor, vars mammor köpte dyra underkläder på Sahlins barnekipering på Kungsgatan, fnissade alltid förtjust och vår feta fröken drog på munnen.

Jag var rädd för detta ubåtskrig och gömde mig alltid i planschskrubben. Anledningen till detta var att mamma alltid sydde om pappas slitna långkalsonger till underbyxor åt mig. De var fula och saknade spetsar. Detta var ingenting jag ville att de andra i klassen skulle få veta. Planscherna blev en drömvärld för mig, en värd där jag kunde rida på en giraff eller klappa en isbjörn.

Det var en kuslig stämning i skolan denna morgon. Ett par handelsfartyg hade blivit minsprängde och många sjöman hade försvunnit ner i havets djup. Vid morgonandakten i den stora bönsalen hade hela skolan gemensamt bett en bön, som skolans föreståndarinna låste före oss. På rasterna satt vi alla tysta i trappan och vår feta fröken torkade ögonen. Kanske hade hon någon släkting som försvunnit med skeppet ner i havets djup.

På hemvägen från skolan fick jag annat att tänka på. Jag fick sällskap med Stig, som bodde i våningen över oss. Han var något år yngre än min äldste bror Lars och gick på lägre Chalmers mitt emot Valand. När han var klar denna skola skulle han söka in till Chalmers och lära sig att bygga stora båtar, som skulle klara att krocka både med isberg och tyska ubåtar. Stig pratade med inlevelse om sina framtidsplaner och jag såg både ubåtar och isbjörnar framför mig. Detta var spännande och Stig var min barndoms stora kärlek.

Det var lördag och allt brukade då vara annorlunda. Lördagarna var vigslarnas dag. Pappa var präst och vi hade ett speciellt vigselrum med altare och bönepall. Här stod också familjens piano, som till mammas stora förtret ingen lärde sig mer än att klinka fram de enklaste psalmerna på. En stor fördel var att hon slapp skämmas för att vi spelade syndfull musik som Lili Marleen och sjömansvalser.

Det sista brudparet hade precis försvunnit ut genom den stora ingången mot gatan, när jag genom köksvägen kom hem från skolan. Det var inte bara brudens parfymdoft, som svävade ut i köket. Den hade blandats med stanken av kristidens terpentin och målarfärg. Detta betydde att målarmästare farbror Kling hade tittat in för att få en hastig pratstund med pappa.

Farbror Kling hade några år tidigare målat om vår matsalsmöbel Mamma ville ha vita möbler med guldkant och farbror Kling hade täckt golven med tidningspapper och målat möbler en hel vecka. Farbror Kling gillade barn och han hade, när mamma inte såg på, låtit mig måla benen på en köksstol. Det var männens arbete att måla och det var inte tillåtet för en flicka att prova på ett manligt yrke.

Farbror Kling hade kommit smygande köksvägen och lagt av sig sina vita målarkläder på en köksstol. Jag hörde hans röst från matsalen. Den lät inte som vanligt, utan hade ett bekymrat tonfall. Jag blev nyfiken och tassade in i matsalen. Farbror Kling satt med huvudet i handen. Pappa var fortfarande klädd i kaftan och inte kommit sig för att ta av sig den svarta och fotsida prästkappan. Nu satt han mitt emot målarmästaren och hade knäppt sina händer i bön. Min åtta år äldre bror Lars satt bredvid pappa. Det syntes på honom att han ville uppfatta ordentligt vartenda ord som farbror Kling sa.

Jag förstod inte vad pappa och Farbror Kling pratade om. Det enda ord jag kände igen var Ryssland. Jag tyckte att geografi var ett spännande ämne, och jag visste att en gång i tiden hade gränsen mellan vårt land och Ryssland gått högt uppe i Norrland längs Torne älv.
”Ryssarna kan bli våra vänner” sa Farbror Kling och vände sig mot Lars. ”Vilket är bäst, Tyskland eller Ryssland?”
Lars svarade inte utan ryckte bara på axlarna.

Plötsligt började Farbror Kling sjunga och Lars stämde in i sången. Det var ingen psalm utan en sorgsen visa, som jag aldrig hade hört förut.

”Den vackraste visan om kärleken kom aldrig på pränt
Den begrovs i en massgrav i Flandern med en fattig parisstudent . . ”
Det var så vackert att jag började gråta.

Efter sången försvann Farbror Kling tyst genom köksingången.

Kvar på matsalsbordet låg det sista numret av tidningen Trots Allt. Lars tog ett säkert grepp om den tunna och tummade tidningen och tittade frågande på pappa.
”Vore inte det bästa om engelska fartyg kom och invaderade hamnen?”

Det hördes på Lars röst att han var mycket kritisk till det Farbror Kling sagt om Ryssland.
Pappa svarade inte utan suckade och skred långsamt in i sängkammaren för att ta på sig de slitna vardagskläderna. Sedan satte sig vid skrivmaskinen och började skriva på söndagens predikan. Han muttrade något om att det efter samtalet med farbror Kling hade blivit svårt att koncentrera sig på Guds ord.

Innan Lars, med Trots Allt i handen, hann försvinna in i sitt rum och till den latinska grammatiken, frågade jag honom om Flandern och tyget flanell var samma sak. Lars bara skakade på huvudet och sa att Flandern var ett landskap i Frankrike. Jag önskade att Lars inte haft så bråttom utan gett sig tid att förklara för mig varför det fanns massgravar i Flandern. För Lars var det viktigare att med glans klara alla skriftliga läxförhör i latin än att svara på lillasysters alla frågor.

Det dröjde tio år innan jag återsåg Farbror Kling. Han kom i svart kostym och frågade om pappa kunde jordfästa hans hustru, som hade dött i cancer. Då fick jag veta att han år 1940 varit en av Göteborgs mest tongivande kommunister och därför hade ansetts vara samhällsfarlig. Straffet för detta var att placeras på ett arbetsläger i Norrland.

”Jag högg ved hela kriget och frun och barnen fick klara sig bäst de kunde” sa han sorgset. ”Nu är min kära hustru död och jag har börjat tvivla på att kommunismen är det enda rätta för vanligt folk.”

Bilden på den tyska ubåten har jag hittat i boken ”Andra världskriget i bilder” med text av David Boyle

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s