Bruna Milani och Thomas Tvivlaren

20150501_122805

För en vecka sedan kom jag hem från Italien. De sista åren har jag levat som i ett slutet rum med ett fåtal utblickar mot världen utanför. I Rom upplevde jag att världen vidgade sig och att jag uppleva sådant jag aldrig har drömt om. Dit hörde att få vara med om en ateljéfest. Det var Bruna Milani som bjudit sonen Mats och svärdottern Birgitta på detta kalas. Jag var välkommen att följa med.

 

Bruna Milani målar med akvarellfärger och har specialiserat sig på färgsprakande abstrakt konst, som för många människor är obegriplig. Jag stod länge och tittade på de olika tavlorna. De satte min fantasi i rörelse och jag såg rörelser och motiv, som påminde mig om min vardag hemma i den stora och nu ödsliga villan och den vildvuxna trädgården. Ambitionerna nu i sommar är att förvandla en del av vildmarken till ett grönsaksland. En av tavlorna fick mig att le. De röda och svansförsedda kloten fick mig att drömma om en lyckad skörd rödbetor. När de glänsande röda knölarna ligger på diskbänken i väntan på att vattnet skall koka upp, får de liv och gör sitt bästa för att i en oordnad flock rymma tillbaka till grönsakslandet. Medan jag funderade på detta kom en annan konstnär och frågade mig vad jag tyckte om målningen. Hon pratade bara italienska och jag fick anstränga mig för berätta vad jag såg. Nu hade jag tur, Birgitta kom glidande och jag bad henne om hjälp med för mig obekanta ord som rödbeta och trädgårdsland. Strax därefter kom Bruna och fick av Birgitta höra att jag gillade tavlan och vad jag såg i den. Bruna skrattade av glädje och sa att detta var en oväntad synpunkt. Tydligen var jag ensam om att tolka de röda kloten som resultat av flitig hobbyodling av grönsaker.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För en vecka sedan kom jag hem från Italien. De sista åren har jag levat som i ett slutet rum med ett fåtal utblickar mot världen utanför. I Rom upplevde jag att världen vidgade sig och att jag uppleva sådant jag aldrig har drömt om. Dit hörde att få vara med om en ateljéfest. Det var Bruna Milani som bjudit sonen Mats och svärdottern Birgitta på detta kalas. Jag var välkommen att följa med.

 

Bruna Milani målar med akvarellfärger och har specialiserat sig på färgsprakande abstrakt konst, som för många människor är obegriplig. Jag stod länge och tittade på de olika tavlorna. De satte min fantasi i rörelse och jag såg rörelser och motiv, som påminde mig om min vardag hemma i den stora och nu ödsliga villan och den vildvuxna trädgården. Ambitionerna nu i sommar är att förvandla en del av vildmarken till ett grönsaksland. En av tavlorna fick mig att le. De röda och svansförsedda kloten fick mig att drömma om en lyckad skörd rödbetor. När de glänsande röda knölarna ligger på diskbänken i väntan på att vattnet skall koka upp, får de liv och gör sitt bästa för att i en oordnad flock rymma tillbaka till grönsakslandet. Medan jag funderade på detta kom en annan konstnär och frågade mig vad jag tyckte om målningen. Hon pratade bara italienska och jag fick anstränga mig för berätta vad jag såg. Nu hade jag tur, Birgitta kom glidande och jag bad henne om hjälp med för mig obekanta ord som rödbeta och trädgårdsland. Strax därefter kom Bruna och fick av Birgitta höra att jag gillade tavlan och vad jag såg i den. Bruna skrattade av glädje och sa att detta var en oväntad synpunkt. Tydligen var jag ensam om att tolka de röda kloten som resultat av flitig hobbyodling av grönsaker.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Bruna Milani hade inget emot att jag strövade runt i hennes hemtrevliga ateljé och fotograferad allt det jag gillade. Hon uttryckte sin uppskattning över att jag berättade om min blogg och att jag ville skriva en blogg om hennes konst.

Ateljén ligger i bottenvåningen av ett hus. Här finns två rum och ett litet kök och en stor uteplats på gården. Vid ett av fönstren stod ett bord och på detta låg ett uppslagsverk om Bibeln. Då insåg jag att i flera av Brunas konstverk kunde åskådarna hitta ett dolt religiöst budskap. Dessa målningar skulle passa bra på sjukhus i de svenska städer, som har invånare med olika religiös bakgrund. Det vilade något av fjällvandraren Dag Hammarskjölds ord i konstverken:

”Jag valde inte vägen

Det var vägen, som valde mig”

En av tavlorna var fylld av röda ringar, som påminde mig om min barndoms ballongförsäljare i Slottsskogen i Göteborg. Sedan trängde sig andra tankar fram. Det var prydnader på en indisk elefant och i ringarnas mitt gick det att ana konturerna av ansikten. Då såg jag den lärjunge, som brukar kallas för Thomas Tvivlaren.

Thomas Tvivlaren skildras i bibeln som en lärjunge, som tänkte efter mycket noga innan han beslöt sig för att göra någonting. När han äntligen blev övertygad om en sak genomförde han detta med stor energi och tvekade aldrig. En dag efter den första pingstdagen beslöt sig Thomas Tvivlaren att ta budskapet om kristen mission på allvar. Enligt legenden följde han med en kamelkaravan österut genom öknen. Vägen valde honom och slutligen kom han till en stad i norra Indien. Här började han berätta om Jesus och åhörarna började snart inse att kristendomens syn på liv och död var annorlunda. Det blev en väckelsevåg och Thomas Tvivlaren kunde grunda en kyrka. Efter några år hade kyrkan blivit en maktfaktor. För att om möjligt stoppa det kristna inflytandet, lät kungen fängsla Thomas Tvivlaren och avrättade honom.

Jag stod stila en liten stund fram det fascinerande konstverket. Strax bakom mig pysslade Bruna med resterna från kalaset. Alla skulle få med sig en form med mat hem. Ingenting fick slängas. Medan hon gjorde detta mindes jag en av barndomens psalmer. Den författades år 1922 av biskopen i Västerås Einar Billing. Han var känd för sina ansträngningar att närma sig de människor, som var aktiva inom olika folkrörelser. Många av dessa var tvivlare. De hade under sin skoltid plågats av katekesrabblande och hade då förlorat all tro på Gud. Jesus var för dem en märklig man, som kanske aldrig hade funnits.

År 1922 var ett år fyllt av politiks oro. Tyskland, som före kriget köpt varar från Bergslagen, var nu ett land där många var arbetslösa och där krigsinvalider stapplade sig fram på gatorna. Arbetslösheten blev ett gissel både i de tyska städerna och i Bergslagen. Här vajade ofta arbetarnas röda fanor och kraven på arbete och bröd gav eko ända in i biskopsgården. Folk slutade gå i kyrkan och tvivlare fanns överallt. Då skrev biskopen en psalm om tvivel och om kristen tro som en flämtande gnista. Det var denna psalm och Dag Hammarskjölds ord om vägen, som valde människan, som jag såg i målningen.

Bruna smög sig fram till mig och undrade vad jag tyckte om tavlan. Jag sa att jag gillade den. Samtidigt kände jag mig liten. Jag kunde inte hitta de rätta orden på italienska för att beskriva mina känslor. Det var vägen, som hade valt mig att få vara med om denna upplevelse och att lära känna Bruna Milani.

”Min tro är en flämtande gnista,

din segrade än i det sista.

O Herre, så tro du för mig.”

Einar Billing år 1922

psalm 272 vers 10

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s