En bok från år 1944

hormoner

Det är något av ett äventyr att städa i bokhyllorna. Under årens lopp har jag köpt, fått eller hittat mängder av böcker. För drygt 30 år sedan var jag med och städade efter en koppmarknad i parkleken i Gröndal. Någon försökte prångla ut sin pappas gamla läroböcker i medicin. När slutet kom fanns det bara en enda bok kvar. Den var skriven på tyska och mycket välläst. Titeln verkade spännande och mina gamla kunskaper i tyska var inte alltför risiga. Jag tog hem boken och på kvällen gled jag in i en helt annan värld. När jag nu bläddrar i boken upptäcker jag att jag minns det mesta vad som stod i boken. Igår tragglade jag mig långsamt igenom denna tyska populärmedicinska redogörelse om hormoner. Nu funderar jag varför en svensk läkare köpte denna bok och om han någon gång tillämpade den behandling av psykiskt sjuka män, som diskuteras i boken. Vad hände bakom de slutna dörrarna på Beckomberga sjukhus i Bromma? Hur mycket fick den sjukes anhöriga veta?

Det var märkligt att igår läsa detta eko från min ungdom. Jag ville vara en sportig pojkflicka, men detta var inte acceptabelt i den religiösa miljö jag skulle fostras in i. Igår läste jag igenom nästan hela boken. Då och då sneglade jag på Facebook för att ta del av vad dagens ungdomar funderar på. Några känner ett behov av könsneutrala omklädningsrum i gymnasiernas omklädningsrum för gymnastiken. Andra ungdomar är engagerade i hbtq-frågor. Jag fortsatte att läsa i den tyska boken och i en paus fastnade ögonen på en artikel på Facebook om IS. Jag blev illa berörd när jag såg skildringar av muslimska unga män, som önskar bli mer manliga. Deras dröm är att delta i ett heligt krig, vars mål är att införa sharialagarna i Mellanöstern. Dessa pojkar i de sena tonåren kräver att män och kvinnor skall leva helt åtskilda. I deras samhälle kan det innebära dödsstraff att tvivla på sin mansroll eller att ha en homosexuell läggning. Jag skakade på huvudet, stängde av datorn och fortsatte att läsa i den tyska boken, skriven av Heinrich Meng.

Författaren och läkaren Heinrich Meng föddes år 1881 och kom från en ganska stor tysk släkt, där samtliga vuxna var engagerade i den spirande protestantiska fredsrörelsen. I hemmet diskuterades hur Tyskland skulle undvika att dras in i ett nytt krig och även den sociala oro som fanns bland de lågavlönade arbetarna inom industrin och jordbruket. Det bästa vore om alla, oberoende av samhällsställning, kunde få tillgång till sjukvård. Det var dessa tankar som gjorde att Heinrich Meng valde att utbilda sig till läkare,

Den tyska fredsrörelsen hade misslyckades. Hösten 1914 bröt det första världskriget ut. Nu ställdes krav från kejsaren att alla pojkar skulle bli soldater. Detta innebar att den unge läkaren Heinrich Meng tvingades överge sin läkarpraktik och bli militärläkare. Upplevelserna under krigsåren på militärsjukhus och i skyttegravarna kom att forma hans läkargärning.

Soldaterna vågade berätta för Heinrich Meng om sin ångest och sin rädsla för kriget. Några botemedel fanns inte. Den ende som kanske skulle kunna ge var på dessa frågor var Sigmund Freud i Wien. De båda läkarna började brevväxla och byta synpunkter om olika psykiska problem. När sedan kriget var över, upplevde de hemförlovade soldaterna att de plågades av mardrömmar. Det var fred men i männens hjärnor levde krigets fasor sitt eget liv. En av de få tyska läkare, som intresserade sig för de forna soldaterna, var Heinrich Meng. Patienter strömmade till hans mottagning. Verksamheten växte och efter några år hade var blev föreståndare för en klinik i Frankfort.

De läkare, som arbetade med psykiskt sjuka män, hade låg status i det tyska samhället. Brevkontakterna mellan Heinrich Meng och Sigmund Freud blev tätare. De stöttade varandra i en tid med undertryckt social oro. I städerna strövade krigsinvalider runt på gatorna och tiggde, i ölhallarna diskuterades politik och i överklassens salonger krävde kvinnorna att få ta aktiv del i det politiska livet. Alla orkade inte med dessa diskussioner. De blev grubblare och behovet av psykiatri ökades speciellt i medelklassen.

I det tyska Prag fanns en läkare, som också intresserade sig för männens psykiska problem efter kriget. Han hette Ernst Steinach och hade också studerat zoologi. Enligt denne läkare fanns det ett tydligt samband mellan männens problem och mängden av könshormoner i kroppen. De män, som inte klarade av ett liv utan krig, hade kanske överskott av de manliga könshormonerna. Efter några djurförsök kände han sig mogen att behandla männens psykiska problem genom att operera bort de körtlar, som producerade könshormoner. Effekten av behandlingen märktes omedelbart. Männen blev lugnare. Deras utseende ändrades och många började både till utseende och sätt likna pojkar i de tidiga tonåren. Ernst Steinach blev fundersam och började skriva artiklar om att det troligtvis skulle kunna gå att föryngra männen med hjälp av hormonterapi. Nu efterlyste han män, som var villa att våga ta steget in i ett annat liv.

Det saknades inte frivilliga, som var villiga att vara med om experimenten. År 1929 kom det stora genombrottet för Ernst Steinachs teorier. På ett laboratorium hade forskarna hittat ett kvinnligt könshormon i urinen från gravida kvinnor. De organ, som producerade det manliga könshormonet testosteron, opererades bort och männen fick injektioner, som innehöll kvinnliga könshormon. De psykiskt krigsskadade och aggressiva männen blev lugna och mindre krävande för sin omgivning. Ernst Steinach upplevde att han hade lyckats.

Detta skedde under Weimarrepublikens glansdagar. Berlin blev staden med ett annorlunda kulturliv och på bakgatornas teatrar framfördes kabaréer med erotiskt innehåll. Männen vågade fundera på vilka de var. De män, som hade råd att betala kunde få hjälp i sina funderingar för att förstå den kvinnliga sidan av deras sätt att leva och tänka. Bodde det inte existera en vacker kvinna inne i varje man? Hur många som sökte sig till klinikerna i Frankfurt och Prag framgår inte av Heinrich Mengs bok och inte heller hur de manliga patienter pplevde att bli injicerade med kvinnliga könshormoner. Sedan kom i början av år 1933 det stora bakslaget. Nazisterna kom till makten. Allt, som hade med männens psykiska problem, betraktades som judiska påhitt och fick inte förekomma i Tredje Riket. Både Ernst Steinach och Heinrich Meng flyttade till Schweiz. Här kunde de fortsätta sin verksamhet och skriva forskningsrapporter om lyckade behandlingar av manliga depressioner.

Ernst Steinach fortsatta sitt arbeta med att skildra de kvinnliga könshormonerna som ett medel att föryngra skraltiga män. Det var få läkare som tog detta på allvar. Det var rasbiologins tidevarv och flera läkare ägnade sin tid åt att leta reda på befolkningarnas avskum, som inte skulle ha rätt att bli föräldrar. Däremot blev läkarna intresserade av Heinrich Mengs forskningsrapporter. Det gällde inte att hjälpa deprimerade män till ett bättre liv utan att gnom hormonterapi bota de homosexuella. Homosexualitet betraktades då som en allvarlig sjukdom. Botemedlet fanns injektioner av olika slag.

Varken Heinrich Steinachs eller Heinrich Mengs böcker finns översatta till svenska. Av allt att döma var det inte speciellt många läkare som studerade medicinsk litteratur författad av författare, som tvingats flytta från nazismens Tyskland. Under krigsåren skulle alla pojkar bli stridsdugliga män och alla kvinnor skulle kunna röra runt i kastrullerna i försvarets stora och tunga kokvagnar. De, som inte orkade med detta, skulle sitta hemma och sticka strumpor åt de frusna grabbarna, som fanns någonstans i Sverige. Detta borde då gälla både män och kvinnor och föredömet blev kung Gustav V.

Strax före krigsslutet påbörjade Heinrich Meng en försöksverksamhet på kvinnor. Det fanns i Schweiz kvinnor, som inte trivdes med att gå på danstillställningar och att alltid känna sig som sexualobjekt. De ville bli mer som männen, få ge sig ut på länga vandringar i Alperna och utan att mötas av misstro få studera manliga ämnen som nationalekonomi och maskinteknik. Här fanns ett botemedel. Det var att operera bort livmodern och äggstockarna.

Heinrich Mengs bok är fylld av optimism inför framtiden. Efter krigsslutet skulle alla krigströtta män kunna få träffa en psykiatriker och ingen kvinna skulle tvingas att leva i en värld, som inte passade henne. Lösningen på människornas lycka fanns i hormonerna. Det finns i boken en underton om önskan om ett samhälle där män och kvinnor har lika värde. Inom varje man finns en kvinnlig del och i varje kvinna en manlig del. Det skulle inte längre vara fult att vara en pojkflicka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s