Idag handlar de texter, som läses i kyrkorna om dopet. Dopets söndag är en av alla de söndagar, som har förlorat sin betydelse. Jag vet inte hur många nyblivna föräldrar, som anser det självklart att ordna med barndop. För hundra år sedan var söndagen viktig. Det var sista söndagen före skolavslutningen och då borde alla minnes att de som barn blev döpta. I min ungdom tyckte jag att detta var helt meningslöst. Det var först när jag i mitten på 1960-talet blev sommarskåning, som jag insåg vilken spännande och tusenårig tradition det fanns i denna söndag.

I Skåne upptäckte jag de medeltida och rikt utsirade dopfuntarna. De stod alltid enligt traditionen vid kyrkans norra vägg och i några kyrkor fanns här en blid av jungfru Maria. Det var till henne de nyblivna mödrarna skulle be när deras barn hade kommit till värden.

Många av Skånes medeltida kyrkor är gömmer på en spännande historia. De uppfördes på jordägarens mark och det var han, som tillsatte prästen. De var små och genom ett fåtal smala fönster sipprade dagsljuset in. Det fanns ett endast l sittplatser längs långsidorna och dessa bänkar tillhörde byns rikaste familjer. Altaret låg i öster och den norra sidan var kvinnosidan och den södra manssidan. Den vanliga tolkningen av detta är att synden kom från norr och att kvinnorna alltsedan paradisets dagar bar inom sig den skuld Eva drog på sig när hon i paradiset smakade på kunskapens frukt och sedan lurade Adam att också göra detta. Då blev Gud vred och körde ut de första människorna ur paradiset.

Strak utanför Ystad ligger Bjäresjö kyrka, som trots att den har byggts till flera gånger, har kvar mycket av stämningen från tiden strax efter det att kristendomen blivit Skandinaviens erkända religion. Mycket blev sig likt när kristendomen kom. Dit hörde seden som att gårdens manlige härskare skulle godkänna de barn som föddes. De barn, som han ogillade, sattes ut åskguden Tors tidsålder ut i vildmarken och blev ett bra lockbete för vargarna. När kristendomen kom skulle alla barm föras in i kyrkan och sänkas ner i den stora dopfunten. Detta borde ske så snart som möjligt efter förlossningen. Jordägaren kunde betrakta barnen som sin egendom. De delades redan vid födseln in i två grupper, den fina gruppen hade mödrar, som var gifta med barnets far, medan barnen från den andra gruppen kallades för oäkta. Detta berodde på att deras mamma var ogift.

Den stora dagen i familjernas liv var på medeltiden inte dopdagen utan den dag, när modern skulle kyrktagas och då bedja vid dopfunten till Jungfru Maria. Här fanns då ett speciellt litet altare, ”kakaltaret” där kvinnorna skulle lägga bröd, som sedan skulle delas ut till socknens fattiga. Före kyrktagningen fick inte kvinnorna delta i tungt arbete på åker och äng, de fick inte gå utanför hemmet och de skulle göra allt för att förhindra att orent blod flöt ut ur deras kroppar. De nyblivna mödrarna hade enligt kyrkans bestämmelser mammaledigt.

Bjäresjö kyrka låg långt från Skånes stora stad Lund. Kyrkan ville visa alla att det fanns en stad lvan molnen och staden var det himmelska Jerusalem. Stadsportarna stod för tusen år alltid på glänt för de som var döpta. I denna stad fanns det inga plågor och inget lidande, här kunde alla mammor i lugn och ro diskutera sina barns framtid med Jungfru Maria och här fanns inget tungt arbete.

Kristendomen har förändrats sedan den första lilla kyrkan i Bjäresjö uppfördes och kyrkans dopfunt höggs ut av stenhuggare Tove, Den ursprungliga träskulpturen av Jungfru Maria har försvunnit och ersattes under 140o-talet av en ny. Sedan kom reformationen instormande och alla dyrkan av den heliga Jungfrun var katolsk vidskepelse. Några i socknen gömde den Heliga Jungfrun och hon återfanns så småningom och flyttades till ett museum i Stockholm. Bjäresjö har inte fått tillbaka sin vackra staty, men de har fåt en kopia av originalet.

Kyrktagning har försvunnit och idag har vi lagstadgad föräldraledighet. De nyblivna mödrarna vänder sig till mödravårdscentralen och ingen anser längre att blödningar efter en förlossning är ett tecken på orenhet. De nyblivna mödrarna behöver inte idag ställa sig och baka bullar till socknens fattighjon.

Jag önskar ofta att kyrkan kunde påminna sina gudstjänst besökare om vilka traditioner som fanns under vårt lands första kristna århundrade. Dopet var en viktig händelse i ett barns liv. Denna söndag, när dopet står i centrum, skulle man kunna skapa ett ”kakaltare”, samla in sockerkakor och tårtor av olika slag och sedan gå till närmaste äldreboende och bjuda på ett gammaldags kafferep. På så sätt skulle kyrkan komma in i vardagslivet för de äldre.

Jerusalem är inte längre drömmarnas stad för kyrkobesökarna. Det är en stad fylld av religiösa och ofta blodiga tvister mellan judar, kristna och muslimer. Många kristna upplever att de är förföljda för sin tros skull. Några har letat sig till vårt land och hoppas att få stanna kvar och inte bli utvisade. Jerusalem, en fredens stad, är något man bara kan drömma om att drömma om.

För tusen år sedan hörde dopet, böner till Jungfru Maria och drömmarna om det himmelska Jerusalem ihop. I vår psalmbok finns en från latin översatt psalm. Den skrev i början av 1100-talet av den franske teologen Pierre Abélard och har nummer 641 i psalmboken.

”Jerusalem är staden högt ovan tid och rum

Med sällhet över alla mått och överskådlig frid.”

Bilden från Bjäresjö kyrka med dopfunten och trästatyn av Jungfru Maria har jag hittat i boken ”Kyrkornas hemligheter” författad av av Ann Chatherine Bonnier och Ingrid Sjöström