Bereden väg för Herran och pappas ljusstake

2015-11-22 16.17.54Idag är det första söndagen i Advent och ett nytt kyrkoår tar sin början. Längs min gata är jag nästan ensam om att ibland går till kyrkan. Jag är också den enda, som inte sätter upp stjärnor i fönstren. Anledningen till detta är att jag är pojktorftig och saknar konstnärliga talanger. Det ser bara töntigt ut om jag skulle försöka julpynta.

Min mamma var vallonättling och hade som ung varit medlem i en metodistkyrka vid Skanstorget i Göteborg. I hennes kyrka borde inte bilder och pynt få förekomma, eftersom allt detta förvillade tankarna. Till det onödiga pyntet hörde julgran. Pappa var präst och till hans löneförmåner hörde gäddor från stiftets fiskerättigheter i norra Bohuslöns insjöar och en julgran från stiftets skogar. Om inte gratisgranen kommit, hade jag fått växa upp utan julgran.

Jag var barn på 1930-talet och då var adventstiden en fastetid. Vi borde inte äta kött utan hålla oss till fick och grovt bröd. Söndagsmiddagarna var goda med kokt gädda och nästan förbjuden gräddig pepparrotssås. Alla andra dagar var hemska med kokt vittling och smalklös vit sås, där några skrämda och bleka kvistar av persilja simmade runt.

 

Under dessa år före kriget fanns det bara i mitt hem en enda prydnadssak i adventstiden. Det var pappas prästvigningsstake. Pappa hade i motsats till de andra prästerna i Göteborg läst teologi i Uppsala. På hans tid hörde det till att ärkebiskop Nathan Söderblom skulle ha ett andligt samtal med de blivande prästerna före prästvigningen. När ärkebiskopen konstaterat att deras religiösa övertygelse skulle vara tillräckligt stark för att orka med att vara själasörjare i församlingar där gudston var svag, fick de en ljusstake. Det var inte vilken ljusstake son helst utan en titusstake.

 

Nathan Söderblom hade innan han blev ärkebiskop varit professor i religionshistoria, hans huvudtanke var att kristendomen hade utvecklats genom impulser får judendomen och olika asiatiska religioner. Han påpekade ständigt att den dag år 70 ef. Kr. när den romerska befälhavaren Titus med sina tripper drog in i Jerusalem och skövlade templet. Den skräckfyllda dagen blev ett startdatum för kristendomen. Flera jerusalemsbor hade i smyg anslutit sig till den nya religionen och nu tpg de med sig dessa tankar in i fångenskapen. Stora delar av Jerusalems befolkning fördes som fångar till Rom. Här ordnades någon vecka efter slaget om Jerusalem en segerparad, där de judiska fångarna fick marschera genom Roms gator. I täten gick översteprästerna och en av dem bar den stora sjuarmade guldljusstaken. Den hade spelat stor roll för templets andakter och det var på denna som tempeltjänarna placerade ljus av olika slag. Några år senare lätt Titus uppföra en port på Forum Romanum, som skulle vara ett minnesmärke över att han hade besegrat de ständigt upproriska judarna. På insidan av porten finns översteprästen med den stora ljusstaken avbildad.

 

Pappas titusstake var gjuten i mässing och den gick att skruva sönder. Lördagen före första söndagen i advent togs staken fram. Den skulle skrapas ren från förra årets droppande stearinljus, skruvas isär och poleras. Det blev tidigt min uppgift att göra detta. Staken hade tolv olika delar och det gällde att komma ihåg hur de passade ihop.

Den första söndagen i Advent var i kyrkan en högtidsdag. Prästerna drog på sig en mörkt lila skrud och klockaren skred i och tände det första adventsljuset på altaret Vi sjung ”Hoseanna, Davids son” så det ekade i den stora och halvtomma Annedalskyrkan. Om det var pappa som predikade fick vi höra berättelsen om titusstaken och att den var ett julens tecken på att kristendomen skulle segra.

 

Jag har fått ärva titusstaken och den står nu i mitt köksfönster. Det är fortfarande lika spännande att skruva sönder staken och göra den ren. Vid middagstid tänder jag stakens ljus och njuter av friden. För ett par dagar sedan tittade en bekant in och såg staken. Hon höjde förvånat på ögonbrynen.

”Förlåt” sa hon tvekande. ”Jag visste inte att du var judinna.”

Jag skakade de på huvudet och började berätta om pappas prästvigning och hur han fått ljusstaken. Min besökare hörde intresserat på. Sedan berättade jag att pappas ärkebiskop senare i livet fått Nobels fredspris för att han hade lyckats ena de kristna kyrkorna i ett stort kyrkomöte sommaren 1925.

Besökaren tittade noga på staken.

”En märklig historia om en judisk ljusstake. Vad var det du sa ärkebiskopen och nobelpristagaren hette? Honom har jag aldrig hört talas om”

 

Idag har jag varit på högmässa i Mälarhöjdens kyrka och lyssnat på när kyrkokören sjöng adventstidens mest kända psalmer. det var nästan fullt i kyrkan. Högmässan hade en högkyrklig prägel, som påminde mycket om de förslag till ny gudstjänstordning, som Nathan Söderblom önskade skulle införas. Hans tankar var att den svenska högmässan var fylld av betraktelse om synden och tråkig, prästerna var klädda i svarta kappor och det var bara vid de stora högtiderna som de slitna kåporna kom fram. Kyrkomusiken var dyster och frikyrkorörelsens glada och svängiga sånger fick inte sjungas.

 

Musiken i Mälarhöjdens kyrka skulle Nathan Söderbom ha uppskattat. I slutet av sitt liv ställde han upp på gudstjänster på vikingarnas ö Birka tillsammans med företrädare för Frälsningsarmén. Idag fick jag vara med och jublande sjunga psalm 108 i vår nuvarande psalmbok. Den skrev i slutet av 1800-talet av en frikyrklig missionär, som försökte göra sitt yttersta att omvända Algeriets muslimer till kristendomen. Jag har själv varit i de inre delarna av detta land, ett land där oasernas palmer svajar rytmiskt i vindarna frän öknen. När regnet kommer på vintern, jublar folket. Detta tolkades för drygt hundra år sedan av Erik Nyström som en gåva av Gud. Nu, i adventstid, måsta man möta Gud och Jesus med glädje.

 

Detta var sådana glädjefyllda rop som inte fick förekomma in min barndoms Annedalskyrka.

 

Om Nathas Söderblom skulle varit med på denna gudstjänst hade han saknat en psalm. För honom betydde staden Jerusalem ingenting, Gud och Jesus kan alla möta i sin församlings kyrka och den kan ligga var som helst i världen. Alla borde inse att kristendomens födelsestad Jerusalem inte finns mer och att det är från impulser från denna stad som Jesus har byggt upp denna stad. En av Nathan Söderbloms favoritpsalmer var den sista versen på Psalmen ”Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stå upp”. Av någon för mig obegriplig anledning finns den inte med i vår nuvarande psalmbok.

 

”Jerusalem är öde, dess tempel fallit ner. Dess präster äro döde, dess spira är ej mer. Men Kristi rike varar och sig alltmer förklarar. Välsignad vare han som kom i Herrens namn.”

Författare Frans Michael Franzén år 1812

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s