Ljusstumpar förr och nu

20151130_210047

Som barn fick jag lära mig att brinnande ljus var en eldfara. Att tända ett ljus på matbordet var dyr lyx, som bara fick förekomma på julafton. Pappa var präst och vi hade ett brudaltare i pappas arbetsrum. Här stod ljusstakar lagom för de billigaste kronljusen. de stank när de brann och ibland gnydde grannarna at det luktade obehagligt från vår lägenhet.

 

Jag var nio år när det andra världskriget bröt ut. Varje söndag ungefär klockan nio på morgonen var vi uppe och åt frukost. Pappa väntade spänt på att det skulle ringa på dörren och att en telegrampojke skulle lämna förseglat telegram från domkapitlet. Då brukade mamma knipa ihop tänderna. Varje telegram innebar nya ransoneringar.

 

Idag tänker ingen på att varje ny bestämmelse, som gällde allmänheten, inte var giltig förrän den hade lästs upp som kungörelse i kyrkan. Nya ransonringar godkändes på lördagarna och omedelbart skickades telegram om detta till de olika domkapitlen, som fick i uppgift att se till att meddelandet nådde alla de präster, som skulle predika på söndagen. På landsbygden fick länsmännen hjälpa till.

 

Det var högtidligt när prästen stod i predikstolen och klockaren snett bakom med en papperskniv i handen. Prästen tog fram telegrammet, fick papperskniven av klockaren, bröt ett sigill och sprättade upp kuvertet. Under krigsåren visste alla vad det var fråga om en ny ransonering.

 

Jag minns den blåsiga söndag i december när pappa läste upp att det skulle införas ransonering på stearinljus. Varje vuxen skulle få en tilldelning av ett paket kronljus och barn under 15 år fick tilldelning på ett paket julgransljus. Präster, som hade ett vigselrum hemma, fick detta år tilldelning av ett stort altarljus.

 

Mamma satt i kyrkbänken och suckade. Med trötta ögon tittade hin ner på mina fötter, som vantrivdes i min äldre brors slitna kängor. Jag hade tjatat i flera veckor om att få ett par egna kängor, vilket mamma ansåg att vi inte hade råd till. Problemet var alla fattiga människor, som knackade på vår dörr. Den stora vägen kom ungefär en gång i månaden judiska män, som på grund av rädslan för nazismens järngrepp över företagen, hade förlorat sina jobb och nu inte visste hur de skulle kunna försörja sina familjer. De fick bjöds in på surrogatkaffe och en tunn skiva vetebröd samtidigt som pappa smusslade till dem fem kronor. Pappa, som var präst, tyckte det var roligt att diskutera religion och politik med dessa män. På så sätt fick han veta vad som hände i koncentrationslägren och denna kunskap delade han med sig vid middagsbordet. Mamma gäspade och var ointresserad. Själv förstod jag knappast vad det var frågan om

 

Minst en gång varje dag knackade det försynt på köksdörren. Det var kvinnor i den traditionella bohuslänska huvudduken, som kom smygande uppför trappan. Deras män var inkallade och pengarna de fick från det militära räckte inte till att köpa ved till kakelugnen i rummet och till köksspisen. Skogshuggarna var inkallade och det var brist på ved, vilket förde med sig att priserna hade stigit. Det mesta mamma gav dem var 50 öre. Det var allt detta hon tänkte på när hon hörde om ransoneringen av stearinljus. Det stora altarljuset var av hög kvalité och dyrt. Ett sådant hade hon aldrig haft råd att köpa.

Mamma kände sig tvingad att köpa ut hela ljusransonen. De dyra kronljusen använde hos som bytesvara i kyrkliga syföreningen, som dominerades av ensamma damer i obestämbar ålder. Det inte speciellt mycket och hade alltid brödkuponger över. De älskade mammas kronljus och det blev många limpor bröd i vårt skafferi för de brödkuponger mamma bytte sig till. Det stora och dyra altarljuset stoppade hon högst upp under slitna lakan i linneförrådet.

 

Nu inleddes mammas ofta hänsynslösa tiggeri av ljusstumpar. Hon hade i en tidning sett att det gick bra att smälta alla stearinstumpar i vattenbad och sedan gjuta dem i en speciell form och med vek av det garn man virkade menstruationsskydd med. Nu blev hon impopulär i de tre syföreningarna. Sedan flera år tillbaka samlade de in ljusstumpar till gamla Tant Nilson, som bodde i ett enda rum i en sliten fastighet på Albogatan i Gamla Annedal. Tant Nilsson var fattig och hon fick ingen understöd för att hon i hemmet vårdade sin mentalt efterblivne son Evert. Evert följde med henne som en trogen hund både till församlingshemmet och till kyrkan. De höga vedpriserna gjorde att hon och Evert frös och hon hade bara råd att tända i köksspisen en gång om dagen. Stearinljus gav både ljus och värme och tack vara syföreningstanternas hopsamlade ljus hade hon belysning på det lilla matbordet, där hon brukade sitta och läsa högt ur en gammal postilla för Evert. Någon elektrisk belysning hade hon inte. Elverket hade stängt av hennes ström på grund av obetalda räkningar.

 

Hemma muttrade mamma över tant Nilsson, som hon tyckte var pockande i sin fattigdom. Några i syföreningarna höll med henne , medan andra tyckte att prästfrun borde ha så mycket vett i skallen att hon sommartid hade kaninburar på sommarstugans tomt och sedan bad sina söner slakta dem. Det gick utmärkt att steka kaninköttet i fläskflott och sedan konservera allt detta. När familjen sedan mumsat kanin till söndag gick det bra att koka soppa på de avskavda benen.

 

Det blev storbråk om ljusstumparna i församlingen och detta gav eko. Resultatet blev att Gamla Tant Nilsson äntligen beviljades fattigvårdsunderstöd och att en vedhandlare skänkte henne tio vedträd varje måndag under ett par veckor den kalla och snörika vintern 1940.

 

En dag på väg hem från skolan stötte jag ihop med en av mammas gamla mostrar. Moster såg genast att jag gick på ett onaturligt sätt och tittade ner på mina fötter och min brors snedgångna och slitna kängor. hon följde med mig hem och låste in sig med mamma i badrummet. Jag bara anade vad det var frågan om. Dagen därpå fick jag följa med mamma till en skoaffär. Jag fick ett par nya kängor, som då var en aning förstora. Jag fick ett par extra sockor, så att fötterna inte skulle halka runt i kängorna. Det måste ha varit ett par dyra kängor. De höll i drygt tio år

 

Åren gick, Tant Nilsson dog och sonen placerades på ett hem. Jag gifte mig och flyttade hemifrån och knappt 20 år senare avled pappa och mamma blev änka. I slutet av det förra seklet bröt mamma lårbenshalsen och togs in på ett sjukhem. Hennes lägenhet skulle röjas ut och det hjälptes vi alla åt med. Längst in i linneskåpet låg det stora altarljuset med sin etikett om vilket ransoneringskort det var som gällde.

 

Detta ljus gav jag långt senare till en pastor i Svenska Missionsförbundet. Dagarna efter katastrofen vid World Trade Centre den 11 september 2001 ordande hon i sitt missionshus på svensk landsbygd en andaktsstund till minne av offren i denna attack. Då bröt hon ljusets förpackning, satte ljuset i en stake, tände det och berättade om ljusets historia. Det hade kommit till under början av det andra världskriget. Nu hade terrorn släppts lös och det gällde att vara andligt rustad inför kommande årens oro.

 

Allt detta flimrade förbi mig när jag byter ljus i min stora mässingsljusstake. Samtidigt  som jag gjorde detta skrubbade jag staken ordentligt med en diskborste och skrapade bort stearinet. Då ringde en granne och undrade om jag visste om man fortfarande får lägga ljusstumpar bland hushållssoporna eller om man måste fara till den stora miljöstationen i Sätra och lägga dem i brännbart. Jag sa att jag inte visste.

 

Idag finns det ingen som samlar ljusstumpar. Jag saknar Tant Nilsson, som var fenomenal på att använda sådant som andra slängde

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s