Minneslunden vid Maria Magdalena kyrka

2015-12-25 10.34.34

Julafton med skinka, små köttbullar och julklappar var över och höstens stress tog slut. Juldagen kom med vårvinterns spelande koltrastar, vars gälla toner fyllde mig med frid. På morgonen träffade jag av en slump sonen Mats vid minneslunden strax intill den bullrande Hornsgatan. Här har min make David fått sin sina sista vila. Under de sista svåra åren av sin sjukdom sa han ofta att han ville vara till så lite besvär som möjligt för sina barn och barnbarn. De borde minnas honom som han var i sin krafts dagar och inte som en gravsten på en kyrkogård långt från den egna boplatsen.

David hade vuxit upp på ett torp vid kanten av en mosse. Han hade gått i socknens varannandagsskola och sedan med hjälp av Hermods korrespondensinstitut kämpat sig fram till studentexamen och sedan pluggat till civilingenjör. För knapps sju år sedan fick han sin första stoke. Kampen mot sjukdomen blev lång och de sista åren mycket svår. Nu är det ungefär tio månader sedan han lämnade det jordiska. Jag saknar den friske David.

 

Mats och jag stod stilla vid minneslunden. Vinden ven och slog omkull gravljusen och fick de kransar, som hängts upp på staketet, att darra. Då mindes jag andra stormar, som David och jag gemensamt hade kämpar oss igenom. Vi vandrade i de svenska fjällen ett par gånger och den första gången hade vi Mats med oss. Han var två år och satt i Davids ryggsäck, medan jag bar det vi behövde för dagvandringarna. På Åreskutan var det stormvarning och dimma. Jag stannade med Mats halvvägs i en raststuga. Mats, som dragit fram en stol ställde sig och på stolen och spanade in i dimmans töcken och undrade när pappa skulle komma tillbaka. David hade perfekt syn och kämpade sig upp till toppen för att kunna stämpla ”Åreskutans topp” i den resdagbok vi släpade på.

 

Jag slöt ögonen och mindes en annan storm. Då var Mats och hans yngre syster Ylva vuxna och vi var på fjällvandring längs Padjelantaleden i Lappland. Det var sommar och fjällhedarna blommade. Solen gick runt och runt och vi förlorade dygnsrytmen och njöt av naturen. Plötsligt blev himlen hotande mörk och det började snöa. En kall och bitande vind gjorde att vi sökte skydd bredvid ett par fjällbjörkar. David tog av sig ryggsäcken och plockade fram tältet. i snöstormen fick vi upp tältet, tog fram sovsäckarna, kopplade ihop dem och gjorde vårt bästa att värma varandra. Jag somnade och vaknade av att det var varmt i tältet. Stormen var över och solen hade börjat skina. När jag tittade ut genom tältöppningen såg jag att marken var gnistrande vit.

Det blev mer dramatik under denna vandring. Stormen kom, försvann och kom tillbaka, men då inte lika hård. Vi hade kommit fram till en strid fjällå, som skurit sig ner i en dalgång i kalkberggrunden. Högt över det forsande vattnet var en hängbro med räcken av rep. David tog kommandot och sa att detta var inget att vara rädd för. Han gick först och jag följde efter. Bron svajade och jag beslöt mig för att inte titta ner. Vi kom över och jag vände mig om och tittade på den svajande bron. Jag hade aldrig kommit över om inte David varit med.

 

 

 

Mats hade gått runt och fotograferat minneslunden. Nu kom fram till mig samtidigt som solen tittade fram . Vi stod tysta bredvid varandra. På min näthinna fanns det fortfarande bilder kvar av snön på fjällheden, hur den snabbt smälte och hur blommorna tittade fram. Mats viskade att vi var vid minneslunden vid fel tid på året. Vi borde varit där en tidig vårdag när de första vårblommorna tittade upp ur gräsmattan. vi var tysta och jag tror att vi båda två tänkte på Midnattsloppet, som David äskade att springa och där han räknades som elitmotionär med startplats på Hornsgatan vid den lilla kyrkogården.

 

Stormen tog tag i oss och vi traskade snabbt genom kyrkogården, ut på Hornsgatan och hittade ett ställe att dricka kaffe. Båda satt vi tysta och mindes hur David kämpade för att bli frisk.

 

Det är mycket man borde säga efter ett besök på en kyrkogård. Ibland undrar jag vilka minnen barnen har av sin pappa. Kanske är det att han alltid letade reda på deras seriemagasin och njöt av Stålmannan och Min Häst. Eller är det att han inte kunde se ett korsord utan att lösa det. De enda, som barnen fick lösa själva, var olika slag av musikkryss.

 

Barnen spelade mycket musik. det enda han uppskattade av allt det som strömmade ut ur musikanläggningen var ”Like a bridge over troubled Water” eller den svenska versionen ”Som en bro över mörka vatten vill jag bära dig”

I’m on your side

When times get rough

And friends just can’t be found

Like a bridge over troubled water

I will lay me down

Like a bridge over troubled water

I will lay me down

4 tankar om “Minneslunden vid Maria Magdalena kyrka

  1. Fin och rörande återblick på din blogg. Du kunde varit med oss lördagsbloggare idag eftersom vårt tema är just ”Återblick”. Jag är tacksam över att jag inte har så stormiga minnen :-). Det värstai den vägen var väl stormen Gudrun när vi inte fick tillbaka elen på en vecka. Huset blev iskallt och vatten fick vi hämta i en tank på gatan. Som väl var bodde yngsta dottern i Norrköping då så efter en dag åkte vi in till henne och bodde där tills elen kom tillbaka.
    Kram från Ingrid som önskar dig en god fortsättning på julen och ett Gott Nytt År.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s