Jag var ung under det andra världskriget och hade då svårt att förstå varför Ryssland anföll Finland. När freden äntligen kom tvingades Finland att betala ett stort krigsskadestånd. Mycket saknades och i min skola uppmanades vi att på alla sätt hjälpa finska flickor i vår egen ålder. Alla kommuner borde skaffa sig en fadderort i Finland och på så sätt få ungdomarna att engagera sig för att ta kontakt med jämnåriga i sin fadderort. Jag bodde i Göteborg, som fick Åbo som fadderort.

Jag fick flera brevvänner i Åbo och var med om att samla in kläder och leksaker. Något, som idag är nästan bortglömt, är att ryska soldater hade huggit ner fruktträden och att plantskolorna behövde äppelkärnor för att på så sätt kunna skapa nya fruktträdgårdar. Detta var ett insamlingsarbete som roade mig. Så snart vi i min familj åt ett äpple var jag framme med en tändsticksask och plockade ner kärnorna i den.

I detta frivilligarbete var jag en av de flitigaste flickorna i Göteborg. Jag försökte sätta mig in hur det var att leva i en stad där det mesta saknades och att det gällde att spara på allting. På biblioteket fanns det en hylla med böcker om Finland och jag läste ut många av dem. Eposet Kalevala blev min favoritlitteratur och jag kan fortfarande uppleva tjusningen hur det gick till när himmelsguden Ukko skapade världen. Under dessa år försökte jag också lära mig finska, men kom aldrig längre än till räkneorden.

Julen 1946 kom det en julklapp till mig från Åbo. Krigsinvaliderna hade med hjälp av insamlade pengar från Göteborg startat en liten snickerifabrik och här tog man tillvara restbitarna från det byggnadsmaterial, som skulle skickas till Ryssland som krigsskadestånd. Här gjordes syskrin, som sedan skulle säljas på julmarknader i vårt land eller skänkas bort till de flickor, som hjälpt till med insamlingsarbetet. Ett av dessa syskrin fick jag i julklapp.

De olika delarna är sammanfogade med små kristidsnubb. Några trillade bort efter några år och min äldre bror erbjud sig att laga skrinet. Han misslyckades totalt, en bit sprack och måste slängas. Då hade jag börjat plugga till lärare och hade inte tid att sitta och sy. Det trasiga skrinet hamnade längst ner i min garderob och har fått följa med varje gång jag har flyttat.

Denna höst har jag röjt i källaren och där hittade jag skrinet. Då slog det mig. Mitt äldsta barnbarn, Sofie, har blivit entusiastisk för Finland och går nu och lär sig finska. Hon skall få detta gamla skrin i julklapp och jag skall fylla det med sådant som jag tror att hon har glädje av.

Renoveringen av min mögelskadade källare pågår för fullt. Snickaren är kunnig och han har lovat att laga det gamla syskrinet. För tre dagar sedan blev snickaren sjuk och är inte tillbaka i källaren förrän efter nyår.

Nu har jag plockat över allt det som skulle legat i skrinet i den lilla papplåda, som min läsplatta låg när jag köpte den. Detta blir Sofies julklapp och skrinet får hon när snickaren har blivit frisk.

Idag är det julafton och imorgon åker Sofie till Finland. Jag hoppas att hon på finska klarar av att berätta om den julklapp, som hennes farmor fick för 59 år sedan