Våren 2003 köpte jag i ett grekiskt-ortodoxt kloster i Italien en almanacka med helgonbilder. Bilderna kom från ett konstmuseum i Alaska. Här hade man startat en insamling av kyrklig konst från den tid när Alaska var en del av Ryssland. År 1867 såldes Alaska till USA. Många amerikaner var då kritiska till detta köp. De undrade om landet verkligen behövde detta ödsliga land norr om polcirkeln.

Det är spännande att titta på dessa bilder. De speglar inte bara de kristna legenderna utan också landskapet runt kloster och kyrkor. Genom att studera de gamla bilderna upplever jag den arktiska sommaren utan nattmörker och också vinterns mörka dagar, när ingen får se en skymt av  solen.

De munkar, som bosatte sig i Alaska, hade tagit som sin livsuppgift att omvända eskimåer och indianer till kristendomen. Dessa två folkgrupper levde sida vid sida och bytte varor och tjänster med varandra. Mitt intryck är att helgonlegenden om Sankt Göran var lätt att förklara för dem. I Alaska levde minnen kvar av de vulkaner, som tidigare haft utbrott. Några av dem hade legat på havsbottnen. Både människor och djur hade med skräck upplevt hur svart lava och brännheta gnistor hade sprutat  upp från havsbottnen. Detta betydde död för områdets sälar, som var eskimåernas levebröd.

Ikonen tar oss med till Alaskas kust en natt i vårvinterns tid. Snön har smält på stranden och här ligger mängder av gula sandstenar. Ut ur det svarta havet kommer plötsligt en drake och sprider skräck i området. Då händer ett under. Från ingenstans galopperar en vit häst fram och på hans rygg sitter en modig ryttare. Varken ryttare eller häst visar spår av rädsla, när de ser det svarta odjuret från havsdjupet Draken gör sig beredd att spruta eld. Just när detta händer lyckas ryttaren med sitt svärd döda draken. Efter detta visar ikonen något helt obegripligt för eskimåer och indianer. Längre in på stranden ligger en kungaborg murad i vitt tegel. Här inne sitter drakens fånge, som är en ung och vacker prinsessa. När draken vrider sig av smärta, öppnas porten till kungaborgen och prinsessan skrider ut.

Legenden om Sankt Göran har sedan den dag år 303 när  han avrättades för sin kristna tro fängslat de kristna folken och flera män har liknats vid Sankt Göran. Själv upplevde jag som barn att de arktiska länderna hade hittat sin egen Sankt Göran i dansken och polarresenären Peter Freuchen. Peter Freuchen skrev flera ungdomsböcker om sina äventyr på Grönlands polarisar. I de tidiga tonåren lånade jag dem på biblioteket och sög till mig vartenda ord. Jag ville när äntligen det andra världskriget tog slut resa till Grönland och sedan därifrån fortsätta till Alaska. Då önskade jag med egna ögon få uppleva hur hav, himmel och is bildar en enda enhet och se solen försilvrar de svarta vulkanberget och vårens smältande snö.

Peter Freuchen gillade att ta risker. En dag var han ute i extrem kyla och förfrös sitt ena ben, som måste amputeras. Detta hindrade inte den enbente författaren att ge sig ut på nya äventyr, Sedan kom nazismen med sin obevekliga raslära. Grönlands urbefolkning ansågs som mindervärdigt och om nazismen hade segrat, skulle alla grönkänningar tvingas arbeta ungefär som antikens slavar under det tyska och ariska herrefolket. Peter Freuchen led med alla förföljda folk och började söka upp förföljda judar och gömde dem. En dag lade tyskarna märke till honom och skickade honom till ett koncentrationsläger för att senare avrättas. Ingen trodde att en enbent dansk skulle kunna rymma, men detta var just det som Peter Freuchen lyckades med. Så småningom kom han till Stockholm och tog kontakt med kungafamiljen, som i hemlighet gav honom skydd. När alla förstod att Hitler hade planer på att invadera vårt land, öppnades en möjlighet för Peter Freuchen att resa till USA och där söka politisk asyl. Efter krigsslutet återvände Peter Freuchen till Danmark, där han avled år 1957.

Peter Freuchen lyckades för många i min generation förklara att polartrakternas urinvånare hade lika stor människovärde som blonda svenskar eller amerikanska filmstjärnor. Sankt Göransdagen den 23 april var när jag växte upp i Göteborg en märklig dag med scouternas fackeltåg till Skansen Kronan. Med i fackeltåget brukade en scoutklädd präst gå och han skulle ansvara för en kort gudstjänst. Ett år i slutet av kriget fick vi höra att Peter Freuchen var 1940-talets Sankt Göran.

Idag är Peter Freuchen helt bortglömd och det är troligtvis inga scouter som denna kyliga aprildag samlas till en gudstjänst utomhus. Ingen pratar om att Mellanöstern behöver en modern och kristen Sankt Göran, som skall komma framstormande i en vit pansarvagn och med ett enda hugg döda ondskan, som ligger och ruvar i sin håla i ett ökenartat landskap i östra Syrien.