Boxning och dans på gymmet

2015-05-13 08.10.54

Mitt gym, House of Shapes på Hornsgatan, betyder mycket för mig. Under de sex svåra år var jag anhörigvårdare för min strokedrabbade make David. Då var gymmet ett andningshål för mig. Utan det stöd jag fick från både personalen och alla motionärer på gymmet, hade jag aldrig orkat med att i hemmet vårda David.

Det var under dessa år jag insåg att motionsboxning har en otrolig förmåga att sudda ut ångest och dämpa kroppslig oro. Jag hade Johan som personlig tränare och av honom fick bland annat lära mig att i kritiska situationer andas lugnt och att samtidigt tänka på att inte tappa balansen. Hemma fick jag de sista åren hjälpa David att komma upp ur sängen, sätta honom i toarullstolen och dra honom till toaletten. Det kunde bli upp till tio sådana förflyttningar om dagen och jag tappade inte taget en enda gång. I detta arbete blev jag skickligare än hemtjänst.

De sista åren av Davids sjukdom kunde jag inte passa tider och det blev omöjligt att ha en personlig tränare. Då började jag själv träna på boxningssäcken och tänkte samtidigt på allt Johan hade lärt mig. Det hände flera gånger att stora och starka grabbar kom och frågade mig om vi inte kan träna boxning tillsammans. Då var det som om något lossnade inom mig. Jag blev inte rädd för vad som skulle hända den dag när David for på sin sista resa med blåljus till Huddinge sjukhus.

Nu har jag varit ensam i drygt ett år. Ett par dagar efter dödsfallet var jag tillbaka på gymmet. Alla i tjejernas omklädningsrum såg att något hade hänt. Jag berättade vad jag hade varit med om. Mirre, en av tjejerna, sa glatt att nu skulle hon bjuda mig på tårta. Detta skulle säkert inte hända på andra gym. Här, på House of Shapes, finns inga åldersgränser. Det är inga gliringar om att gråhårstanter skall hålla sig borta från boxningssäcken, hantlar och skivstänger.

Det är inte bara styrketräningen, som gör att jag älskar mitt gym. Det är alla dansare, som går där och tränar inför föreställningar och uppträdanden i TV. Idag har jag genom en glasruta kunnat se hur dansare tränar inför sin medverkan i Eurovision Song Contest. Detta var inspirerande och jag försökte i en undangömd vrå framför en spegel göra samma övningar. Det gick naturligtvis inte bra. Jag är inte ung längre och jag har aldrig varit bra på att snabbt på ett graciöst sätt vrida mig runt och sedan göra vackra nigningar. Trots att jag i spegeln upplevde att jag var stel och klumpig, fyllde övningarna mig med glädje. Jag höll på med detta längre än jag hade tänkt mig. Så småningom tog det emot i knäna när jag gjorde de snabba dansstegen. Då var det dags att börja stretcha och sedan samla krafter i bastun för resan hem med tunnelbanan.

Det otroliga är att flera av dansarna vet vad jag heter. Det händer ibland att någon ung grabb springer ikapp mig på Hornsgatan och berömmer mig för att jag är smidig. Då får jag veta att han är en hiphopdansare och när det är paus i dansövningarna brukar han och några av hans kamrater spana in mina övningar. Jag lärde mig av Johan att lyssna på min kropp. Detta har fört med sig att på gymmet lägger jag aldrig märke till om andra tittar på mig. Att få beröm av en dansare var märkligt. Jag fick också en följdfråga om jag alltid har gillat gymnastik. Jag skakade på huvudet. Vissa år i flickskolan hade jag underbetyg i ämnet gymnastik med lek och idrott. Jag kunde aldrig lära mig att klättra i linor eller slå volt över en plint.

Det är mycket som har ändrats sedan jag i början av 1940-talet började i en flickskola i Göteborg. Jag kände mig utanför i denna miljö. Mina klasskamrater gick på dansskola och fick lära sig att dansa vals och tango. Detta var synd hemma hos mig. Kamraterna fick gå och titta på balett på Stora Teatern och på rasterna skulle vi försöka att på skolgården dansa som en vit svan i sagobaletten Svansjön. De enda dansuppvisningar jag fick se var folkdansuppvisningar på KFUM.

Tiderna har förändrats sedan min skoltid. Nu har Svansjön moderniserats. Huvudtemat, kampen mellan gott och ont, finns fortfarande kvar. Spelplatsen har flyttats från en sjö både till en bullrig gata och till ett modernt vardagsrum. Den konstnärlige ledaren för detta har varit Fredrik Rydman.

Många av repetitionerna av Svansjön som streetdance har jag kunnat se genom glasrutan. Den scen jag gillade bäst var vardagsrummet. Svanarna dansade med olika möbler och en flicka gled graciöst runt med en golvlampa med en gammaldags stor gul skärm. Flickan närmast glasväggen hade en tavelram uppspänd på sina axlar. Detta var kraftprov. I pauserna mellan dansövningarna svepte dessa flickor ut till stället med skivstänger. Nu gällde det att träna upp styrkan.

Fredrik Rydman, som också är konstnärlig ledare för dansnumren i Eurovision Song Contest, brukar nicka vänligt åt mig. Idag är jag ledsen för att jag aldrig kom mig för att köpa biljetter till Svansjön när den i december gick som repris på Dansens Hus. Nu skall jag ta igen detta genom att på TV titta på sångtävlingen.

Idag när jag gick just skulle lämna gymmet stötte jag samman med en grabb, som släpade på en stor kasse med vita peruker. De hade använts i Svansjön och skulle nu stoppas in i gymmets förråd. Flickan i receptionen gnolade glatt på en balettmelodi när vi tillsammans tittade ner i kassen. Jag fick än en gång en påminnelse om att mitt gym inte bara är hårda slag mot boxningssäcken utan också en kulturupplevelse.

2016-04-20 11.15.48

2 tankar om “Boxning och dans på gymmet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s