Kristi Himmelsfärdsdag i Mälarhöjden

2016-05-07 19.17.48

I veckan som gått har den svenska kyrkan firat Kristi Himmelsfärdsdag. Det är en helg, som inte är självklar i de katolska länderna vid Medelhavet. I Italien tycker några katoliker jag pratat med att vi svenskar är en smula underliga. Vi bor i ett av världens mest sekulariserade länder och samtidigt kan vi tänka oss att gå på friluftsgudstjänst på morgonen denna helgdag mitt i veckan.

Jag var på friluftsgudstjänsten på berget vid Mälarhöjdens kyrka. Vi var enligt kyrkvaktmästaren 52 personer som kom. Det var mycket stämningsfullt med predikan, trumpetmusik och psalmsång. Nedanför bredde villaområdet ut sig. Vi satt med ansiktena vända mot öster och solen lyste över oss. Efter gudstjänsten kunde alla som ville följa med på sillfrukost i kyrkans församlingssal. Det var slumpens skördar som gjorde att jag kom att sitta vid samma bord som prästen Marie Rehnstam. Vi pratade en stund om hennes medryckande predikan, som anslöt till psalm 31 i Psaltaren. Den skildrar utanförskapet på ett sätt som alla kan ta till sig. Det går att hitta en väg ut ur detta och det är idag inte att låta kroppsliga defekter hindra livsglädjen och den kristna tron att välla fram. Vi skall inte känna oss nedtryckta över omgivningens sura ogillande mummel om till exempel övervikt och dålig hållning. Jesus har stigit upp till himlen och trots detta finns han osynlig mitt ibland oss. Hans liv och gärning kan få oss att inse att vi är värdefulla. Detta är ofattbart på samma sätt som himmelsfärden.
Det vilar österländsk mystik över de korta avsnitten om hur det gick till när Jesus försvann ur lärjungarnas åsyn och blev upptagen till himlen. Där Bibelns texter tar slut fortsätter legenderna. I några av dem skildras en skymningsstund på Oljeberget, medan andra fyller ut berättelsen om hur lärjungarna halvlåg på marken och åt en enkel måltid. Då plötsligt stod Jesus mitt ibland dem, välsignade dem och lyftes sedan upp till himlarna. Här låter legenden läsarna få en inblick i att himmelriket hade olika nivåer, som kan liknas vid terrasserna i en vingård eller det vi idag läser om allt det som finns bakom rymdens svarta hål.

Österlandets mystik hör för mig samman med de hägringar, som man kan få se i ett ökenlandskap eller på den svenska Västkusten. Jag har personligen upplevt båda dessa naturfenomen. En sensommardag körde jag bil på ett slättland strax norr om Sahara. Plötsligt rullade bilen in i en stad och jag såg kvinnor i vita slöjor. Då stannade jag bilen och gick ut. En kvinna gick emot mig för att sedan försvinna. Det kom en vindpust och staden seglade upp mot himlen. När jag nu läser texterna om himmelsfärden minns jag denna hägring.

På Västkusten upplevde jag som barn att öarna höjde sig upp ur havet och en enda gång såg jag en segelbåt, som inte fanns. Ibland funderar jag över om det går en stilla sommarnatt att uppleva hägringar på havet runt Alaska och Grönland. Jag har hittills inte hittat belägg för detta,

Denna soliga morgon har jag letat efter bilder i min gamla helgonkalender från den ortodoxa lyrkan i Alaska. Mitt intryck är att himmelsfärden var svår att förklara för områdets eskimåer och indianer. I bilden för maj månad läser jag in hur det gick till när Jesus blev upptagen till Guds rike högt bakom molnen. Han fördes till de gudomliga himlarna. På denna färd var han inte ensam utan satt som en vuxen man innesluten i sin mors sköte. De lämnade de tjattrande översteprästerna i en bubbla omgiven av änglar med fågelvingar för att föras rakt in i skaran av Gamla Testamentets profeter. I nästa himmel kom de till en stad fylld av kyrkor med lökkupoler. Kring kyrkorna blommade den arktiska tundran och en bläckfisk letade efter skalbaggar vid strandkanten. Detta är en tavla, som troligtvis var lätt att förstå för polarområdets folk. Bildens kyrkor kan liknas vid igloos.

himmelsfärd

De kristna missionärerna kom från Ryssland till Alaska. De fick många goda råd innan de började sitt arbete. De skulle vara ödmjuka när de mötte områdets ursprungliga invånare. De fick inte visa förakt för gamla trosuppfattningar om liv och död och de skulle göra sitt yttersta att flyta in i miljön. När jag sitter och läser om detta funderar jag på hur de första kristna kvinnliga eskimåerna klarade av att ha en annan trosuppfattning än grannarna och för männens del gällde det jaktkamraterna. Kanske fick de stöd av att läsa psalm 31 i Psaltaren. Jag är övertygad om att Marie Rehnstams predikan skulle ha blivit uppskattad av dessa första kristna eskimåer.
”Jag är bortglömd som en död
jag är som ett krossat kärl.
Jag hör folkhopen viska.
Skräck från alla håll.
Men jag förtröstar mig på dig, Herre
rädda mig ur mina fienders hand
från dem som förföljer mig.
Låt ditt ansikte lysa över mig
hjälp din tjänare i din godhet!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s