Ensamma tanten i fjällen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Nu år jag hemma efter ett par underbara dagar i Vålådalen. Det var en upplevelse att se färgprakten runt Svenska Turistföreningens anläggning. Rödklövern var rödare än i min vildvuxna trädgård och blåklockorna mer intensivt blå. Genom fönstret kunde jag njuta av blommande lupiner i färger man sällan ser i Stockholm. Det var inte bara blomsterprakten, som var fantastisk. Det var också samvaron med andra, något som den ensamma tanten verkligen uppskattade.

Min ensamhet är inte frivillig. I februari förra året avled min make David. Vi fick 60 år tillsammans och under dessa år hann vi med att göra många vandringar av olika slag. Vi gick Samariaravinen på Kreta och vi tältade oss igenom Padjelanta i Lappland. När jag tänker tillbaka på mitt liv tillsammans med David är det dessa vandringar jag minns bäst. När jag i vintras under ett anfall av städlust tittade på mina gamla fjällkartor längtade jag tillbaka till de svenska fjällen. Detta förstod min dotter Ylva. I år fick jag som födelsedagspresent av Ylva och hennes familj en botanisk fjällvandring i Vålådalen. Jag tränade tappart för att orka med att traska upp till en fjälltopp. Vad jag glömde bort var att tänka på var den psykologiska aspekten av att återvända till fjällvärlden. Strax efter det att bussen stannat utanför fjällstationen blev jag gråtfärdig. Varför var inte David med mig? Jag saknade honom så att det gjorde ont inom mig.

Solen sken och snön på topparna var blänkande vita. Med denna utsikt skulle jag vistas ett par dagar och kanske till och med få komma upp till en topp och krama en snöboll. Minuterna innan jag skulle gå in i matsalen och äta middag ville jag helst springa min väg. Då kom Barbro och tröstade mig. Det visades sig genast att Barbro var gift med vandringens botaniske guide Bengt Ålkils. Sedan kom det obehagliga. En ensam tant fick ett ensamt bor vid ett fönster med utsikt över fjälltopparna. Jag slog mig ner och tårarna började komma. Då stod Bengt vid mitt bord och talade om att jag var välkommen att sitta vid hans och Barbros bord. Jag skulle inte behöva gråta mig igenom min första kväll i Vålådalen.

Vid middagen berättade jag något om mig själv och att jag tidigare hade vandrat i Lappland och att jag hade tränat på hemmaplan för att klara att komma upp på toppen på fjället Välliste. Barbro kom med många förmanade ord. Stigningen upp till toppen var brant och om jag blev trött måsta jag säga ifrån. Det skulle vara en extra guide med på vandringen och hon skulle ta hand om de som inte orkade med. Jag lovade att säga till om jag blev trött.

Det var uppiggande att prata med Barbro och Bengt. Morgonen därpå fick åka i anläggningens minibuss fram till Trillevallen och sedan gå genom en fjällnära skog. Vi fick veta att berggrunden innehöll kalk och att här trivdes växter, som inte brukar finnas i Mälardalen. En helt ny växt för mig var hönsbär, som det surrade i. Det var mycket små och lurviga jordhumlor, som besökte dessa växter. Det låg nedfallna träd vid sidan av stigen så dessa små trivsamma djur behövde inte leta förgäves för att hitta ett bo. Här märkte jag samma sak som vid fjällstationen. Daggkåpornas blad var grönare än i min trädgård och smörblommorna gulare. Bengt pekade och berättade. Jag fotograferade och försökte pränta in de olika namnen i huvudet. Drygt hälften av växterna hade jag aldrig sett förut. Dit hörde vitsippsranunkel.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Stigen genom den täta skogen gick uppåt. Då och då stannade vi till och Bengt berättade och visade. Vid vare plats tittade han sig noga omkring så att alla var med och ingen verkade vara för trött. Folk i gruppen böjde sig ner för att titta närmare på någon växt och för att fotografera. Intresset för botanik var otroligt stort och Bengt fick många frågor, Några hade en fjällflora med sig och de läste ivrigt samtidigt som de lyssnade på Bengt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Skogen blev glesare och vi anade att vi snart skulle komma upp till trädgränsen. Då tog vi av till vänster och kom fram till en vacker och övergiven fäbod. Den användes fortfarande men då som raststuga för vandrare. Här blev det matpaus.

Jag satte mig ner mellan två män, som jag aldrig hade träffat tidigare. Vi åt under tystnad. Nu kände jag att friden kom till mig. Jag behövde inte få ångest inför att sitta ensam och äta middag i fjällstationens stora matsal. Jag tänkte på vallflickorna som ensamma hade vallat kor och får i detta gränsområde mellan skog och fjäll. De fick inte visa rädsla, de måste vara modiga även om en björn kunde komma traskande genom skogen. De fick inte visa panik om det började storma och det knakade i hela den lilla fäboden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu skulle vi upp på kalfjället. Helt oväntat var det som om mina vandringskängor hade fått vingar. Jag gick förbi Bengt och jag kom upp före de andra. Nu stod jag på en fjälläng med ovanliga växter, två små sjöar och långt borta syntes Åreskutan. Vi tog av oss ryggsäckarna och alla var intresserade av att titta på de växter, som var ungefär lika höga som min tumme. Jag gick runt och bara njöt av friden och tystnaden. Det enda jag saknade var en liten snödriva. Nu visste jag att jag skulle orka komma tillbaka till ett tomt hus och en vildvuxen trädgård utan att börja gråta. Jag har hört att det andra året efter det en livskamrat har gått bort som är det tyngsta. Nu vet jag att denna svåra tid är över. Fjället Välliste hjälpte mig att på heltid kliva in i en ny tillvaro.

Vandringen nedåt blev jobbigare än jag tänkt mig. Vi gick snett nedåt och jag hade solen i ögonen. En gång slant mina fötter och jag föll ned på knä. Jag traskade precis efter Bengt och jag tror att han var den ende som uppfattade vad som hänt. Jag har inga svårigheter att resa mig upp och jag var snabbt på fötter.

I bussen fick jag höra att jag är en förebild. Så här ville alla bli när de hade passerat 80-årsdagen. Vid middagen kom Barbro och sa att jag måste sitta vid deras bord. Bengt fyllde år och en dotter med pojkvän hade kommit upp till fjällen for att vara med och gratulera pappa. Jag beställde in en flaska vitt vin, som vi delade på. Huvudrätten var röding.

Tack Barbro och Bengt för att ni tröstade den ensamma tanten och släppte in mig i er familj!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

4 thoughts on “Ensamma tanten i fjällen

  1. Tack fina Carin för att du delade med dig av en fin och känslosam resa!
    Jag sitter ute på min kökstrappa och läser och blir både varm i hjärtat och får en klump i halsen. Min mamma är också ensamstående efter ett långt liv med min pappa. De gick också mycket i fjällen och mamma Älskar växter. Pappa har varit borta i 21 år men finns med oss varje dag.
    Ja, du är en förebild, på alla sätt! För både unga, medelålders och äldre.
    Jag tror att jag ska fråga om mamma är sugen på en sån fjällupplevelse som du har varit med om. Jag har aldrig “gått i fjällen”… Tänk om vi kunde åka tillsammans, hon och jag?

    ” Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans.”

    Kram!
    Gunnel

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s