Munkleden i Tyresö

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Förra söndagen var Kyrkkompis och jag på pilgrimsvandring i egen regi i Tyresö. Det första vi gjorde var att gå runt kyrkan och bekanta oss med kyrkogården. Detta var gripande. Flera gravar var prydda med stora och gamla rosenbuskar, som gjorde att det var omöjligt att se vilken familj, som ägde de vackra gravarna.

Vi traskade långsamt ner till församlingshemmet vid busshållplatsen. Här finns sommartid är ett pilgrimscentrum med mängder av material om de olika pilgrimsvandringarna och olika leder. De är bra för alla, som föredrar att ge sig ut på egen hand. Vi blev mycket väl mottagna och fick en trave med broschyrer om fem olika leder avpassade för pilgrimsvandringar. Vi valde att gå Munkleden och under pauser läsa de tänkvärda ord, som vi hittade i den utförliga i broschyren. Leden var knappt fyra kilometer lång. Kerstin Cunelius, som arbetar som volontär på Pilgrimscentrum, följde med oss fram till utgångspunkten för samtliga leder. Hon varnade oss för att den första delen skulle vara backig. Då sa vi att alla som kommer från Hägerstensförsamling inte har några svårigheter med. Två av våra tre kyrkor ligger högt uppe berg. Att gå regelbundet till kyrkan har gett oss kraftiga ben och stärkt vår lungkapacitet.

Innan vi började vår vandring läste Kerstin den heliga Birgittas bön “Herre, visa mig vägen, och gör mig villig att vandra den.” När Kyrkkompis och jag sedan började traska upp mot Prinsvillan tänkte jag på Dag Hammarskjölds glädje av att ge sig ut på vandringar och hans ord i diktsamlingen “Vägmärken.” De handlade om att gå ensam i de svenska fjällen och där stå vid en plats där flera leder möts. Då gällde det att välja rätt. Samma sak gällde i livet. Plötsligt måste en människa bestämma sig för hur hon eller han skall gå vidare. Dag Hammarskjöld ställdes en gång för ett livsavgörande beslut. Skulle han acceptera att bli Förenta Nationernas generalsekreterare? i samband med detta skrev han:
“Jag valde inte vägen,
Vägen valde mig.”

Dag Hammarskjöld anade då inte att han skulle omkomma under ett fredsuppdrag i Afrika dem 15 september 1961.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi gjorde vårt första stopp vid en äng öster om Tyresö slott, som uppfördes på 1600-talet av Gabriel Oxenstierna. Han var en pålitlig tjänsteman under det 30-åriga kriget och bror till rikskanslern Axel Oxenstierna. Det var också på hans initiativ som kyrkan byggdes. Vi funderade mer på allt det som hände under stormaktstiden och på hur hårt utskrivningen av soldater drabbade den svenska landsbygden än på Franciskus. Mina tankar gick till civilbefolkningen i Tyskland, där fortfarande berättelserna om både det 30-åriga kriget och det andra världskriget är samtalsämnen när släkt och vänner träffas. Under både dessa krig var många ständigt vara rädda för att plundrande och hungriga soldater skulle komma instormande i deras hem och ta för sig av det lilla matförråd som fanns i källaren. I slutet av det andra världskriget rövade också soldaterna alla klockor de hittade. De kyrkklockor, som fortfarande hängde kvar, fick finnas kvar. Det mest gripande är att läsa om hur människor under dessa krig samlades till bön och att några av dessa böner har letat isig in i vår nuvarande psalmbok. En av alla dessa har nummer 525 och är skriven den tyske teologen Johann Olearius och fick sin slutform först när det 30-åriga krigets fasor var över. Musiken är en gammal tysk visa.

” Mitt hjärta fröjda dig, må själ och sinnen röras
Låt andakt av din bön långt upp i himlen höras.
Ty Fadern kallar dig i Jesus Krist, sin son
Så bär i tro nu fram din bön till nådens tron.”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Efter denna paus kom vi in i en granskog. Rötterna låg på stigen och det gällde att inte snubbla på dem. Runt stigen växte blåbärsris med små och torra blåbär. Torkan har gjort att de inte har kunnat växa ordentligt. Det var tyst och fridfullt, det enda ljud som hörde var en ensam skatas kraxande om höstuppbrott. Vi satte oss ner på några granrötter, tog fram vattenflaskorna och naturgodis. Solen silade ner mellan de mörka grangrenarna. Jag kunde inte släppa tankarna på hur det var att leva när krigets kanoner dundrade utom hörhåll och när, som under tsarernas diktaturtid det var svårt att vara oliktänkande. För många blev då bönen ett väg ut ur skräcken och rädsla och hur den föddes hoppet om en bättre värld. Då mindes jag en historia jag hörde när jag för sju år sedan var i den svenska kyrkan i Berlin.

Det var en majdag i det andra världskrigets slutskede. På den tiden ansågs musik föra med sig drömmar om ett syndfullt liv. Mycket av det som då spelades hade en kristen underton. Den svenska kyrkan i Berlin hade bra mottagning när det gällde utsändningar från Sveriges Radio. Just denna eftermiddag var det ett tillfälligt uppehåll i bombregnet. Då gick det att lyssna på radio. Det blev en ljusglimt. Det var en vårvisa, som Zacharias Topeliusskrev diktade samtidigt som den ryska revolutionens första vågor rullade in i Finland. Alla i den svenska kyrkan fylldes av hopp och sjöng med . De skulle överleva krigets fasor.

” Blommande sköna dalar,
Hem för mitt hjärtas ro!
Lummiga gröna salar,
Där vår och kärlek bo!
Soliga barn av luft och ljus,
O jag förstår ert tysta sus,
Blommande sköna dalar,
Hem för hjärtats ro!”

Vi fortsatte och kom först rakt in i ett sommarstugeområde och sedan ut på en nybyggd bilväg. Det märkliga på den sisat delen av vandringen var berget. För att bygga en bra bilväg hade man sprängt bort en del av ett berg och sedens slipat berghällen. Vi stannade och njöt av naturens stora förmåga att skapa fantasifulla mönster. Efter detta var vi strax tillbaka till pilgrimscentrum. Här fick vi av Kerstin veta att vi gått snabbare än vad hon hade väntat sig. Vi fikade och pratade länge med Kerstin. Då visade det sig att Kyrkkompis och Kerstin hade vuxit upp i samma område i Stockholm sydväst. Kerstin var äldre än Kyrkkompis och de hade inte gått i skolan samtidigt.

Detta blev en helt annan vandring än den som stod i broschyren. Någon gång i höst kommer jag att återvända till Franciskus, vandra på stigar jag känner till och då läsa de böner som jag hoppade över i Tyresö.

“Där tvivel finns, låt mig få komma med tro
Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.”

Då vill jag minnas det fantastiska berget vid den nya bilvägen i Tyresö

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s