Krukmakargatans hemligheter

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har för ett par dagar sedan traskat hela Krukmakargatan från Drakberget och ner mot där den slutar vid Timmermansgatan. Hela tiden försökte jag föreställa mig hur gatan såg ut i december år 1936. Det är många hus som har kommit till och för 80 år sedan fanns det inga vackra blomsterrabatter med surrande jordhumlor utanför portarna. Det vanligaste inslaget på gatan var tiggare eller arbetslösa, som knackade på hos olika hantverkare för att fråga om de behövde extra personal. På gårdarna innanför de stora stenhusen från sekelskiftet 1900 fanns det ofta kåkar, som hyrdes ut till hantverkare. I hus nummer 4 fanns en cykelverkstad och i övervåningen en skyltfabrik. Här saknades elektriskt ljus. På natten till nyårsafton började det brinna i övervåningen. Brandkåren var snabbt på plats och lyckades släcka elden. I samband med detta hittades Hans Wallenstams ytterkläder, men det syntes inga spår av plaggens ägare. Alla, och också polisen, utgick ifrån att det hade hänt ett brott i verkstaden. I kretsarna runt hans Wallenstam ägnades nyårsfirandet åt spekulationer.

Hans Wallenstam kom från en medelklassfamilj och hade gått ett par år i ett läroverk. Under dessa år ägnade han sig åt att gå till en spelhall och hoppades alltid förgäves på att få en stor vinst. Genom en kamrat i detta gäng kom han några år senare i kontakt med Nils Quensel, som var känd för sin stora välvilja mot pojkar, som riskerade att komma på glid. Han brukade ge dem pengar och också tack vare sina kontakter ordna jobb åt dem. Om han stötte på pojkar, som misskötte sina jobb eller började stjäla, drog han in alla bidrag. Han kunde då bli mycket arg och en enda gång hände det att han tog fram sin käpp och gav pojken ett par kraftiga slag på rumpan.

Det kom att bli ett märkligt far-son förhållande mellan Nils Quensel och Hans Wallenstam. Nils Quensel bodde tillsammans med hushållerska och katt i den lägenhet han övertagit från sina föräldrar. Han har beskrivits som en lojal tjänsteman, som inte var intresserad av erotik. Han var religiös och ansåg att det var allas plikt att stötta människor, som hade det svårt.

Nils Quensel blev engagerad i Hans Wallenstams försvinnande och började fundera över anledningen till detta. För honom blev det en lättnad när brandmännen ett par dagar senare hittade Hans Wallenstams kropp under nedfallna bjälkar. Obduktionen visade sedan att Hans Wallenstam hade dött av koloxidförgiftning och att han troligtvis hade slarvat med sina osläckta cigarettfimpar.

Det dröjde något år innan det i den undre världen började cirkulera rykten om att allt inte stod rätt till när det gällde branden på Krukmakargatan. Sedan kom kriget och under de sista krigsåren tog ryktena fart igen. Det var under dessa år som pastor Karl-Erik Kejne på Stockholms stadsmission arbetade på deltid på Långholmens fängelse. Han var känd för att ha god kontakt med fångarna och efter frigivningen anlitades han ibland som övervakare.

Jag har tidigare denna sommar skrivit bloggar med utgångspunkt från de dagböcker, som fängelseprästerna på skrev. I mitten av 1940-talet hände det något på fängelset, som gjorde att prästen Karl-Erik Kejne och lekmannapredikanten Gösta Malmberg tvingades att sluta. Mycket talar för att dessa båda förkunnare blev osams. Gösta Malmberg hade en förmåga att predika fängslande och när han anlitades som semestervikarie i olika kyrkor, kom folk alltid strömmande till kyrkan. Gösta Malmberg anlitades också som övervakare.

Det började med en brand på Krukmakargatan och späddes på av att två själavårdare på fängelset blev osams. När kriget var över började pastor Kejne att skriva om detta i olika tidningar. Här anklagade han bland annat Gösta Malmberg för att anordna sexuella orgier i sin lägenhet. Allt trappades upp och historien om branden på Krukmakargatan fick förnyad aktualitet. Nya pikanta detaljer dök upp. I flera av dessa spelade Nils Quensel huvudrollen.

Nils Quensel satt nu med i regeringen och hade bland annat hand om kyrkofrågor. Han fortsatta att skänka pengar till behövande och några av dessa tillhörde den undre världen och hade pastor Kejne som övervakare. De började berätta fantasifulla berättelser för sin övervakare om Nils Quensel. Han var ledare för en homosexuell liga, som köpte tjänster av läckra gossar. År 1936 av det straffbart att vara homosexuell och Nils Quensel hade underhållit Hans Wallenstam för att få njuta av hans kropp. När Hans Wallenstam började med utpressning hade Nils Quensel fått nog, slog ihjäl honom och transporterade liket en natt till verkstaden i Krukmakargatan. Efter detta gjorde han en brasa på golvet och gled osedd ut i vintermörkret. När dessa fantasifoster spreds i pressen avgick Nils Quensel ur regeringen, som leddes av Tage Erlander.

Ligan i den homosexuella överklassen skildrades som mycket stor och i den ingick bland andra biskop Manfred Björkqvist och prins Bertil. Dessa män kunde göra nästan vad som helst och sedan tack vare sina kontakter undvikas att ställas inför domstol. Detta var rättsröta och om detta skrev pastor Karl-Erik Kejne i flera tidningar.

Regeringen blev hårt pressad och tillsatte en kommission, Kejnekommissionen, med uppdrag att utreda rättsrötan i samhället. Den blev genast hårt kritiserad i pressen. All röta skulle fram. Vad hade egentligen hänt på Krukmakargatan? Nu började privatspanarna dyka upp. Två av dessa var Wilhelm Moberg och Stieg Trenter. De letade reda på gamla vittnen till branden på Krukmakargatan och snokade reda på alla, som visste något om Hans Wallenstam. År 1951 skrev Wilhelm Moberg en bok om branden på Krukmakargatan. Stieg Trenter ansåg att de borde ha tagit reda på mer fakta innan boken kom ut. Wilhelm Moberg svarade att han måste skynda sig för att komma före kommissionens slutrapport,.

När äntligen kommissionen hade slutfört sitt arbete hemligstämplades rapporten. Ledamöterna fastslog att Nils Quensel inte var homosexuell, men att han hade varit för lättrogen när det gällde Hans Wallenstam och grabbarna runt honom. Många andra frikändes helt för anklagelserna  att vara homosexuella och utnyttjat småpojkar. Det hörde bland andra biskop Manfred Björkqvist och prins Bertil. Wilhelm Moberg försökte strax därpå glömma bort branden på Krukmakargatan och fortsatte att skriva om de smålänningar, som utvandrat till USA. Idag är det nästan bara de boende på Krukmakargatan och samhällsvetare, som läser det Wilhelm Moberg skrev om Nils Quensel och branden i verkstaden.
För tre år sedan kom boken ”Kejne” ut. Den är skriven av Dan Korn, som ägnat fem år av att gå igenom allt tillgängligt material om rättsrötan i vårt land sedan sekelskiftet 1900 och också det som hände runt pastor Kejne. Boken är 838 sidor tjock och jag har läst ungefär 30 sidor varje dag sedan jag köpte boken. Högen med anteckningar om gatuadresser växer för varje dag.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu har jag traskat den idylliska Krukmakargatan upp och ner ett par gånger och funderat över Nils Quensel. Jag var barn under 1930-talet och minns alla tiggare, som regelbundet ringde på vår dörr. De var övertygade om att vi var förmögna och kunde skänka dem en slant. Några var hotfulla, medan andra visade falsk blygsamhet. Mina föräldrar var rädda för dem och menade att man aldrig kunde veta om dessa vinddrivna män tänkte beskylla dem för otrevligheter. Kejnehistorien ekade genom pressen i början av 1950-talet. Själv minns jag ingenting om detta, eftersom jag pluggade intensivt för att bli folkskollärare.

Nils Quensel var jurist och efter det an avgått ur regeringen återgick han till sitt gama arbete som president för Kammarrätten. På 1960-talet var han medlem i bibelkommissionen, som hade till uppgift att göra språket i Bibeln från år 1917 mer tillgängligt för den yngre generationen. Detta var ingen lätt uppgift och den nya bibelöversättningen kom först år 2000. Då hade Nils Quensel varit död i 29 år.

Nils Quensel fortsatte till sin död att skänka pengar till de, som han tidigare hade stöttat. Någon upprättelse i pressen har han aldrig fått. För sex år sedan kom boken ”Franciskus i den svenska regeringen” ut. Den är skriven av prästen Birgitta Regnmyr Lövgren och det är ytterst få som känner till den. Jag funderade över detta när jag stod högst upp på Krukmakargatan. Berget kallas sedan länge för Drakberget och är en oas bland höghusen. Jag slog mig ner på en bänk och funderade på hur tiderna har förändrats sedan vintern 1936. Det är som om bergets skrämmande drake, som sprutar ut homosexuella och farliga överklassligor, äntligen har lagt sig till ro.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

2 tankar om “Krukmakargatans hemligheter

  1. Intressant att läsa om Krukmakargatan. Jag bodde i ”femman” i nästan 30 år och har lite onödigt vetande om vad som hänt i kvarteren Hagen och Mullvaden. Du kanske vill höra lite om det så småningom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s