Mikael med apelsinerna på Köpmannagatan

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Jag kan inte släppa Dan Korns bok om pastor Kejne. Den sista veckan har jag haft den som guidebok i Gamla Sta´n och strövat runt i de gränder, som författaren har skildrat som om han själv i början på 1950-talet vandrade runt och pratade med nästan alla han mötte. Husen finns kvar, men pulsen och folket är helt annorlunda. Mobiler och läsplattor är var mans egendom och många pratar i mobilen för att tala om för någon släkting att nu står de framför ett hus med anor från 1500-talet. Köpmannagatan är en sådan gata. På 1940-talat lufsade Mikael runt och pratade gärna med folk han mötte. Det var lätt att känna igen Mikael. Han hade tjocka glasögon, en stor hatt på huvudet och var klädd i ålderdomliga kläder. Ofta hade han en liten medicinväska med sig och kunde ge folk tips om olika sjukdomar. Han var Gamla Sta´ns kloke gubbe och kunde förmedla receptbelagda mediciner. Ibland kallades han för Franciskus från Gränden. Om han stötte på någon med dåligt tandkött delade han ut apelsiner och förmanade folk att inte slarva med att äta mat, som innehöll mycket C-vitaminer.

Kvarteret Cephues vid Köpmannagatan hade rustats upp och alla de små kåkarna på innergården hade rivits. Kvarteret är från slutet av 1500-talet och höll på att bli en sevärdhet i Stockholm. Mitt i detta kvarter skapades nu en liten park bakom Köpmannagatan. I ett av dessa hus hade Stadsmissionen ett kontor och här arbetade pastor Karl-Erik Kejne. Hösten 1951 var hans liv ett enda kaos. Hans hustru hade lämnat honom, han hade anmält till polisen att hans telefon var avlyssnad och att han utsattes för hot från en grupp homosexuella män med hög ställning i samhället. När det gällde telefonavlyssningen gick det så långt att riksåklagaren själv fick ingripa och klättra upp på taket av det hus där pastor Kejne bodde och personligen kontrollera att det inte hade sänkts ned utrustning för avlyssning av telefoner i skorstenen. Det fanns också sådana som av olika anledningar ville hämnas på pastor Kejne. En grupp homosexuella män brukade träffas hos varandra och äta middag. Det sattes alltid fram ett extra kuvert avsett för dem homosexuelle pastorn Kejne. Man visste inte om han kände till sammanslutningen och när som helst skulle komma och delta i deras verksamhet. I andra kretsar gick rykten om att pastor Kejne ett par år tidigare köpt sexuella tjänster av icke myndiga matroser. Allt detta gjorde att pastor Kejne varje dag blev kallad till polisstationen för förhör av olika slag. Han struntade i att äta och levde på kaffe och bullar och var samtidigt storrökare.
I ett annat hus vid Köpmannagatan bodde en tant, som försörjde sig genom att tillverka kvicksilvertermometrar och i ett annat drev en äldre dam en antikvitetsaffär. Hon var inte ensam i butiken. Hennes sällskap var en gammal skröplig fågelhund. Vid denna gata bodde också tillfälligt Mikael.
De allra flesta i längs gatan kände till att Mikael var narkoman. Han hade kunder, men ofta var det besvärligt att komma i kontakt med honom. Mikael saknade egen telefon och hänvisade sina kunder till damen med antikvitetsaffären. Hon var måttligt road av detta, men kom sig inte för att bråka med Mikael. Damen hade svagt hjärta och var beroende av medicin med belladonna. Denna medicin fick hon av Mikael.

Den gamla fågelhunden tyckte mycket illa om Mikael, som förgäves försökte få honom på bättre humör genom att ge honom godsaker och köttben, som han hämtade hos Frälsningsarméns soppkök.

Längs denna gata hade Mikael en pålitlig vän och det var pastor Kejne på Stadsmissionen. På kvällarna brukade Mikael söka upp honom. Ibland hade han med sig smörgåsar på hårt bröd och ibland apelsiner. Tidigare hade pastor Kejne stöttat Mikael och nu var det ombytta roller. Då och då på kvällarna tittade Mikael in till pastor Kejnes kontor och delade med sig av sina hårda smörgåsar och apelsiner.

Allt var sig likt den sena kväll i början av november 1951 när Mikael steg in i pastor Kejnes kontor och lämnade smörgåsar och en apelsin. Morgonen därpå blev pastor Kejne sjuk och måste läggas in på sjukhus. Läkaren konstaterade att han hade inflammerat tandkött och utslag i ljumsken. När han senare blev sämre vände sig Stadsmissionens chef till Stockholmstidningen och bad dem skriva att pastor Kejne hade blivit förgiftad av den apelsin han fått av Mikael. Pastor Kejne förnekade detta. Han litade på Mikael och sa att det var mot Mikaels principer att förgifta folk. Nu blev det provtagning och det visade sig att Pastor Kejne hade kvicksilver i urinen. Genast var det någon som påstod att Mikael hade med hjälp av sin injektionsspruta sprutat in kvicksilver i den apelsin han givit till pastor Kejne. Samtidigt dog den gamla fågelhunden och kroppen undersöktes noga. En tänkbar dödsorsak var kvicksilverförgiftning.
Polisen ryckte ut och förhörde Mikael och, gick igenom hela hans medicinförråd och skickade hans injektionsspruta till laboratorium för undersökning. Det fanns inga som helst spår av kvicksilver. Något åtal väcktes aldrig mot Mikael.
Kvicksilverförgiftningen förbryllade polisen. Damen med termometerfabriken förhördes noga. Hon visade hur hon förvarade kvicksilvret och hur hon städade i fabriken. Fågelhunden fick inte komma in till henne och Mikael hade hon nästan aldrig någon kontakt med. Hur hunden fått i sig kvicksilvret kom polisen aldrig underfund med.

Det gjordes flera provtagningar av pastor Kejnes urin och flera läkare påstod att förgiftningen berodde på inflammation i munhålan och att detta hade fört med sig att kvicksilver fälts ut ur plomberna. Då kom ett märkligt vittnesmål från en apotekselev. Hon hade för flera år sedan gått i en kvällsskola och där haft pastor Kejne som lärare i kristendomskunskap. En dag strax före förgiftningen hade han kommit in på det apotek hon arbetade i. Han bad att få köpa gråsalva, som apotekaren tillverkade själv av fetter och kvicksilver. Denna salva var receptfri och effektiv mot de utslag, som orsakas av syfilis. Apotekseleven var ganska ny och måste fråga de andra i personalen på vilken hylla salvburkarna förvarades. Då förklarade hon att kunden var pastor Kejne på Stadsmissionen och att hon kände igen honom som sin gamla lärare.

Detta vittnesmål vållade stor uppståndelse. Pastor Kejne förnekade att han köpt gråsalva och att han inte led av någon könssjukdom. Nu blev det nya rubriker och bland annat Wilhelm Moberg pekade ut Mikael som mördare. I pressen började han nu kallas för Apelsinmannen. Många stödde öppet Wilhelm Mobergs skrivelse. Dit hörde bland andra språkvetaren Björn Collinder och riksdagsmannen och läkaren Bertil von Friesen. Björn Collinder har senare gjort sig känd för sina översättningar av Kalevala till svenska och Bertil von Friesen tillhörde Folkpartiet. Här var han ganska omstridd, eftersom en av hans käpphästar var att tvångssterilisering var det bästa som kunde hända ungdomar på glid och alla klent begåvade. Hans motståndare inom Folkpartiet var de frikyrkliga. De ansåg att människan med alla sina skavanker och brister var skapade till Guds avbild. Detta fick inte klåfingriga gynekologer och läkare ändra på.

Det är mycket som talar för att pastor Kejne hade smittats av syfilis. Dåtidens läkarspråk var fyllt med märkliga förkortningar av latinska namn på sjukdomar och deras handstilar var det ofta bara apotekare som kunde tolka. Det skulle ha varit katastrof för Stadsmissionen om det blivit bevisat att moralens väktare pastor Kejne hade dragit på sig en skamlig sjukdom.

När julen var över hade skriverierna om Apelsinmannen tillfälligt tagit slut. Livet på Köpmannagatan fortsatta nästan som vanligt. Den enda skillnaden var att Mikael hade flyttat från Gamla Sta´n och sökt sig till Södermalm. Han fortsatta att umgås med pastor Kejne. Så småningom fick han en permanent adress på Brännkyrkagatan och mycket talar för att de sedan inte träffades speciellt ofta. Någon ursäkt från Wilhelm Moberg eller Björn Collinder för förtalat om att han var giftmördare fick Mikael aldrig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

De sista dagarna har jag strövar runt bland de äldsta husen på Brännkyrkagatan och föreställt mig att det var hit Mikael flyttade. Här, på denna mörka gata, gjorde han inte mycket väsen av sig och år 1978 avled han.

Historien om den förgiftade apelsinen har levt vidare. I början av 1980-talet skrev Birgitta Stenberg en delvis självbiografisk bok om Apelsinmannen. Hon är helt medveten om att hennes bild av Mikael-Apelsinmannen inte i alla avseenden stämmer med verkligheten. Boken filmades sedan och det är denna bild av Mikael, som har fastnat i folks minne.

Jag skulle velat ha träffat Mikael under de år han fortfarande hade sitt antikvariat vid Mynttorget. Tyvärr är det ingen längre som minns Mikael som specialist på gamla kopparstick.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s