Familjebiblarnas öden

 

biblar-myrorna

Jag har vuxit upp i ett prästhem i Göteborg. Då hörde det till att i varje prästhem måste det finnas ett altare och en brudpall. Det strömmade in brudpar vid de stora helgerna och ibland var det dropinvigslar. Då fick jag sprina runt i trappuppgången och jaga bröllopsvittnen. Det skulle vara minst två stycken och de fick helst inte vara släkt med bruden. Anledningen till detta var att det hundra år tidigare förekommit att flickor mot sin vilja av släkten tvingades gifta sig med äldre änkemän. Efter vigseln  var livets glada dagar förbi och den unga bruden blev  bli sjuksköterska. I bästa fall kunde hon några år senare få ärva en mindre förmögenhet.

 

 På altaret hemma hos oss stod två ljusstakar och mellan dessa låg vår stora och eleganta familjebibel i ljusbrunt skinn och med guldtryck. Jag var ett nyfiket barn, som gärna tittade i mina föräldrars böcker. Bibeln på altaret hade jag stor respekt för. I den fanns den osynlige guden och honom fick man inte röra vid. Då kunde som i historien om Mose och den brinnande busken bibeln börja brinna och då skulle mamma bli fruktansvärt arg på mig.

 Jag  visste att mina föräldrar fått bibeln i bröllopspresent och här fanns på den första sidan barnens namn inskrivna. Jag var  inte säker på om mitt namn fanns med. Jag var yngst och jag var flicka. I en prästfamilj var det som regel bara pojkarna som räknades. En flicka kunde av en för mig obegriplig anledning inte förvalta sakramenten. Sakramenten var något konstigt och   var ett  t sockentyg i en läderväska högst upp i pappas garderob. De plockades fram varje gång någon i församlingen låg på sitt yttersta. Här fanns en silverbägare och en silverask med små och underliga  vita brödkakor.  Silvret skulle putsas och detta brukade jag långt innan jag började skolan få hjälpa till med.  I min fantasi fladdrade Gud fram och tillbaka mellan  i den lilla väskan och bibeln på altaret.

I familjen var jag utanför och fick aldrig följa med på olika kalas. Många gånger tänkte jag fråga om jag fick titta i bibeln för att kontrollera om mitt namn fanns med. Detta vågade jag aldrig göra. Tänk om mitt namn inte fanns med! Vart skulle jag då ta vägen?

 Jag började i flickskolan med allt vad detta  innebar. Dit hörde att kunna rabbla hela Luthers katekes utantill.  Detta meningslösa pluggande förde med sig att Gud började glida bort från familjebibeln på altaret. En dag i början av det andra världskriget försvann bibeln och jag vågade inte fråga vart den hade tagit vägen. Några dagar senare kom några av pappas forna konfirmander hem och var med om vår middag med tråkig potatissoppa följt av kräm och mjölk. Pappa uppskattade att få hålla andaktstunder inför några tystlåtna flickor vid middagsbordet. Nu berättade han att han varit halvvägs till Strömstad och fått vara med om att lägga de första murstenarna till kyrkan för ett kommande kristet ungdomshem i Åh utanför Ljungskile. Här hade han deltagit i  ett gammaldags kyrkoffer. Vår familjebibel hade murats in på den plats där sedan altaret skulle resa sig.  Efter detta började pappa på ett mycket dramatiskt sätt börja berätta om gamla tiders kyrkoffer. Arkeologiska utgrävningar hade visat på att man under den tidiga medeltiden murat in unga flickor som kyrkoffer.

 Då gjorde det ont inne i mig. Om det skulle invigas någon ny kyrka i Göteborgs stift, skulle jag då hämtas för att muras in som ett kyrkoffer?  De följande nätterna plågades jag av mardrömmar. I dessa skulle jag fängslas och sedan föras bort för att muras in i en kyrka.  Varje morgon visste jag. Gud fanns inte. På kristendomslektionerna började jag busa och vår kristendomslärare föll ihop under en lektion. Varför jag inte  efter detta blev utslängd från flickskolan har jag aldrig förstått.  Varje år blev jag sedan med ett nödrop godkänd i ämnet kristendomskunskap.

 Det märkliga är att jag några år senare kände Guds närhet. Det var sol och sommar och livet hade sina ljuspunkter. Sedan kom hösten med tvånget att vara med om högmässan och lydigt rabbla syndabekännelsen och de trista lektionerna i kristendomskunskap. Då var det som om Gud försvann i en höststorm och drunknade i havet.

I samband med bouppteckningen efter min mamma frågade jag min äldste bror varför jag blev barnet utanför. Han suckade och sa att detta berodde på vår mellanbror. Idag skulle han ha klassats som ett bokstavsbarn. Mamma skämdes för honom och hon satte upp ett osynligt staket mellan mina bröder. Jag hamnade på samma sida som den besvärlige och aggressive bokstavspojken.

 

 Under mina år som studiecirkelledare  var jag med om många diskussioner om kristendomens betydelse för det svenska samhället. Då var jag tvungen att läsa på vad som stod i bibeln. Till min stora förvåning upplevde jag att delar av bibeln blev en läsupplevelse.  Det var ibland som om familjebibeln på hemmets altare aldrig hade funnits.

För två år sedan gick min make David bort. Ingen av oss hade trots våra tvivel på Gud lämnat kyrkan och det blev en stämningsfull jordfästning i Gröndalskyrkan. Efter detta började jag närma mig kyrkan och kristendomen. 

Vissa dagar grips jag av lust att röja i skåp och lådor. Det är mycket som jag har samlat på mig och inte längre behöver. Det brukar bli minst en stor kasse och den stoppar jag i Myrornas insamlingsvagn i Skärholmen. Samtidigt brukar jag stanna och bekanta mig med deras stora avdelning för böcker. Då och då har jag gjort fantastiska fynd. För nästan ett år sedan såg jag något märkligt. På de nedersta hyllorna  i avdelningen religion låg två gamla familjebiblar, en ljusbrun och likadan som vi hade hemma och en svart. Jag stod stilla en lång stund och funderade. Vilka hade burit hit dessa biblar och varför? Tanken på att köpa den bruna snurrade runt i min hjärna. Jag visste bara inte var jag skulle ha den. Ett altare hemma bland alla mina böcker kunde jag inte tänka mig.

Efter några dagars funderande hade jag beslutat mig för att köpa den bruna bibeln. Jag skulle sedan fråga distriktsprästen i Gröndal om hon inte kunde ställa upp ett litet bibelbord i kyrksalen. Här skulle de som så önskar kunna komma in och läsa den kommande söndagens evangelietext. Det blev ingenting av detta. När jag kom till Myrorna hade båda biblarna blivit sålda.

Den Gud min pappa “stal” från mig har jag aldrig fått tillbaka. Sockentyget  fick en kusin till mig i samband med sin prästvigning.  Som ensamstående har jag tid för mig själv och då och då läser jag i min gamla konfirmationsbibel, en bok jag som ung aldrig öppnade. Här finns underbara litterära pärlor.

Det sägs att allt man är med om som barn och ung kan bli en tillgång senare i livet. Att ha upplevt att vara utanför har fört med sig att jag uppskattar vänskap på ett nästan glödande sätt. Det gäller både de jag träffar nya vänner, när jag får uppmuntrande ord om mina bloggar  och alla tryck på gillaknappen här på Facebook. Bibeln är numera för mig världslitteratur och en bok man kan öppna utan att den fattar eld som den brinnande busken i kapitel 3 i Andra Moseboken.

För drygt ett år sedan beslöt jag mig för att lära mig mer om bibeln. Denna vår går jag varannan vecka på bibelsamtal i Gröndalskyrkan. Vi brukar efter varje träff få en text att fundera över. Denna vecka är det en text om hur Anden föste ut Jesus i öknen för att sättas på prov av Satan. Texten är kort och inte speciellt dramatisk. I min nya bibel finns det hänvisningar till det gamla testamentet. Jag har läst dessa och blivit full av beundran. Profeten Jesaja skildrar det som en människa är med om i öknen. Frestelserna att smita från denna prövning är många. Det prasslar i sanden och det kan lika gärna vara en skorpion som den oroliga demonen Lilit.  Hon har kommit för att gräva en sovgrop i sanden. Här skall hon äntligen finna ro. Lilit är en bortglömd kvinna. Hon var i paradiset Adams första hustru, hon tröttnade på det enformiga livet i stillhet och overksamhet, hon tog ett skutt över muren och valde ett liv som demon i öknen. Det märkliga var att här kunde hon uppleva trygghet.

Jesaja skildrar vad som kan hända när öknen erövrar bördig jordbruksmark,  där det tidigare hade funnits en liten stad med ett vackert palats. Palatsets härskare hade fallit för olika frestelser och straffet blev att han tvingades ut i öknen.

 

“Schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur

gastar ropa där till varandra.

ja, där kan Lilit finna ro

där kan hon finna en vilostad.

Där reder pilormen sitt bo och lägger sina ägg

och kläcker så ut ynglet och samlar det i sitt skygd

ja, där komma gamarna tillhopa

den ene möter den andre.”

Jesaja kapitel 34 : 14-15  1917 års bibelöversättning

 

2 thoughts on “Familjebiblarnas öden

  1. Älskar liksom du böcker och har haft lite svårt att hitta lust att läsa i Bibeln, trots att jag är konfirmerad och körsångare i kyrkan sedan 25 år tillbaka. Du fick mig att bli sugen på att försöka igen! Tack.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s