Olof Aschbergs ikoner

aposteln Petrus

I början på detta årtusende var jag i ett grekiskt-ortodoxt kloster i Italien. I anslutning till klostret låg en liten affär, som var fylld med spännande religiösa souvenirer. Här köpte jag en stor kalender där varje månad illustrerades med en ikon från ett ryskt kloster i Alaska. Fram till år 1887 var Alaska en del av Ryssland. På 1880-talet fick tsaren av Ryssland ekonomiska problem och för att kunna lösa dessa på ett smidigt sätt såldes Alaska till USA. Under den ryska tiden fanns det flera kloster i området och de vände sig både till den ryskspråkiga befolkningen och till områdets eskimåer och indianer. Här hade också idag okända ikonmåkare  slagit sig ner för att skapa något annorlunda i det arktiska ljuset.

 

Tiderna förändrades under det sena 1800-talet.  Det blev lättare att resa till vildmarken. Nu kom pälshandlarna, som köpte skinn av ursprungsbefolkningen. Några av dessa män sökte sig till klosterkyrkorna och blev gripna av ikonernas andliga budskap. Långsamt insåg myndigheterna att i den ofta ogästvänliga vildmarken fanns konstskatter. Det var först efter det andra världskriget, som intresset för att besöka de gamla ryska klostren och kyrkorna vaknade hos de amerikanska konsthistorikerna. Nu började man besöka de nästan ruinliknande klostren och kyrkorna och försökte leta reda på vilka som ansvarade för kyrkorna och sedan köpa upp ikoner och altartavlor.  I början på 1960-talet var detta arbete avslutat och ett museum i Archangelsk  kunde öppnas. Det är från dessa samlingar som bilderna i min kalender är hämtade.

 

Denna kalender har blivit som en kär bok för mig. De ryska ikonerna berättar mycket om konsten att härda ut i ett hårt klimat, om sommarnätter när solen aldrig går ner och om Österlandets olösta problem. Ikonernas helgon bär med sig sin smärta även när de lyckas med sina uppdrag. Aposteln Petrus är böjd på ett sått som om han släpat på ett tungt kors över den arktiska tundran. 

 

Det finns en stor ikonsamling i förrådet till Nationalmuseum. Den innehåller ungefär 200 ryska ikoner och har inte sedan år 1933 visats för allmänheten. De äldsta är från 1400-talet och är mycket unika.  Mannen, som samlat in dessa ikoner, var den ”röde bankiren” Olof Aschberg. För mig och många andra är det en gåta hur  en jude kunde bli  intresserad av gammal rysk kyrklig konst. Olof Aschberg bodde efter den ryska revolutionen i Moskva och var med om att bygga upp ett nytt banksystem.  Det var under dessa år han regelbundet besökte den marknadsplats, som öppnades tidigt på söndagarna.  Här upptäckte han att det gick att köpa ikoner. Många av dessa hade stulits under de kaotiska revolutionsåren från kyrkor och kloster medan andra kom från privathem. Livsmedel var dyra i Moskva och det var ett sätt att dryga ut hushållskassan att sälja släktens gamla ikoner.

 

Olof Aschberg blev bekant med en hantverkare, som behärskade den svåra konsten att rengöra och laga de gamla ikonerna. Det visade sig snart att de äldsta i den snart stora samlingen var från 1400-talet.

 

Under dessa år var det många svenskar, som av olika anledningar reste till Moskva.  En  av dessa var Albert Engström, som Olof Aschberg kände sedan gammalt. När Albert Engström såg de gamla ikonerna, som hade målats av okända konstnärer, började han gråta. Efteråt kom förklaringen. Albert Engström visste med sig att en så här skicklig konstnär skulle han aldrig kunna bli.

 

Efter Vladimir Lenins död lämnade Olof Aschberg Moskva och tog alla utom 13 ikoner med sig. För att få möjlighet  att föra ut ikonerna ur landet krävdes tillstånd av myndigheterna. Då gjordes en överenskommelse. Olof Aschberg skänkte ikoner till ett par olika museer och efter detta stämplades ikonerna på baksidan att de hade förts ut ur Ryssland på ett lagligt sätt. År 1933 donerade han dem till Nationalmuseum och nu de ställdes ut i samband med en internationell konsthistorikerkongress.  Då började genast en förtalsvåg. Olof Aschberg hade handlat med stöldgods, som borde den dag kommunismen föll återlämnas till de ryska kyrkorna.  idag är det flera konsthistoriker som misstänker att Olof Aschberg drabbades av den våg av judehat, som följde i nazismens fotspår.

 

Olof Aschberg bosatte sig efter åren i Moskva i Paris, där han sysslade med affärer och också blev ägare av ett filmbolag. . Sommaren 1940 stormade tyska trupper in i Paris . Då blev  det svårt att vara jude. Olof Aschberg och hans familj lyckades genom Portugal fly till USA.  Hans tillgångar i Frankrike togs i beslag. Några år efter krigsslutet återvände Olof Aschberg  till Sverige och skrev sina memoarer. Han avled år 1960.

 

Det är spännande att försöka komma underfund med vem Olof Aschberg var. Han var för hundra år sedan känd som affärsmannen, som byggde upp Midsommarkransen och som startade en bank, där arbetarna hade möjlighet att låna pengar för att kunna bygga ett eget hem. Han fick problem med bankinspektionen och utsattes för förtal.  I flera böcker om det tidiga 1900-talet påpekas det att Olof Aschberg motarbetades i bankvärlden  på grund av att han var jude. Denna vårvinter läser jag noga den första delen av hans självbiografi, som har titeln ”Den vandrande juden från Glasbruksgatan”. På många ställen skymtar vemod fram. Det är som om han själv inte visste var han hörde hemma. Var det bland de liberala judarna i synagogan, var det i socialdemokratins vänsterflygel eller var det bland Västvärldens mest framgångrika affärsmän?

 

I boken finns ett kapitel om ikonerna och bara en enda bild på en av dem. Nu, när jag försöker komma underfund med vem Olof Aschberg var, återvänder jag till de ryska ikonerna från Alaska och till Psaltaren i Gamla Testamentet. Juden Olof Aschberg kände sig ofta förföljd av hunnerna. De föraktade alla som inte hörde till deras grupp och de var okänsliga för mänskligt lidande.  Det var ur deras led som nazisterna steg fram. Jag vill tro att han under flykten undan tyskarna genom Frankrike läste psaltarpsalmen nummer 12 högt för sin familj.  Det var bara att hoppas på frälsning.

”Fräls Herre, ty de fromma är borta, de trogna äro försvunna

ifrån människornas släkten.

Det tala lögn, den ene med den med andre,

med hala tungor tala de och med dubbelt  hjärta.

Herren utrote alla hala läppar, den tunga som talar stora ord.

Dem som säga genom vår tunga äro vi starka

våra läppar stå oss bi; vem är herre över oss?

 

Ty runt omkring oss vandra de ogudaktiga

då nu uselheten är rådande bland människors barn”

1917 års bibelöversättning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s