Flygbaronens sista flygtur

Cederström

Carl Cederström var för hundra år sedan med att skapa framtidstro i min stadsdel Hägersten. Han bodde aldrig här och det var bara ett par år som han var verksam som verkställande direktör för f flygplansfabriken Nordiska Aviatik AB, som låg vid Midsommarkransens paradgata Esplanaden. Fabriken är för längesedan riven och gatan heter numera Tellusborgsvägen. Fabriken lades ned strax efter det att Carl Cederström omkommit i en flygolycka sommaren 1918. Det mesta av min skildring bygger på boken “Flygbaronen Carl Cederström” skriven av Kåa Wennberg.

Carl Cederström var ingen lätt man att leva tillsammans med. Han gillade att vara ute på havet och att jaga sjöfågel. I detta jaktlag ingick bland andra Albert Engström och Bruno Liljefors. I sitt första äktenskap var Carl Cederström gift med författarinnan Marika Stiernstedt. Trots att Carl Cederström aldrig läste föll den unga författarinnan för hans charm och förmågan att alltid sprida glädje över en fest. Han kunde sjunga, spela gitarr och trolla. Hon beklagade sig ibland över att det var för mycket ungkarlsfasoner i jaktlaget och att herrarna gärna bjöd in unga och vackra flickor till sina fester. Det var inte alltid som baron Carl var en trogen äkta make. Det slutade i skilsmässa och några år senare gifte Carl Cederström om sig med den kända miniatyrmålaren Minna Poppius. Efter de första lyckliga åren började äktenskapet knaka i fogarna. Våren 1918 beslöt paret att försöka lappa ihop allt det trasiga. De hyrde en sommarstuga på Utö. Här fanns det Carl Cederström uppskattade mest i livet. Det var att vara ute på sjön och att jaga sjöfågel.

Det var under en av dessa försommardagar som Albert Engström uppmanade Carl Cederström att skriva sina memoarer. Hans liv hade varit mycket händelserikt och det hade varit långt ifrån självklart att han skulle bli ledare för en flygplansfabrik och vara med om att starta en flygskola l Furusund. Carl Cederströms svar blev att detta skulle han göra om någon vecka. Först kulle han tillsammans med Carl Krogstedt flyga till Finland för att leverera ett flygplan. Dessutom hade Olof Aschberg bett om hjälp med att föra över en ganska stor summa pengar till Finland.

Olof Aschberg kallades vid denna tidpunkt för “den röde bankiren”. Han ansågs ha hjälpt de ryska revolutionärerna att ta hand om stulna guldtackor och sedan låta smälta ner dem för att på så sätt utplåna märkningen. Olof Aschberg såg alltid in i framtiden. Den nya ryska regimen hade slutit fredsavtal med Tyskland och Finland hade blivit självständigt. Snart skulle kriget vara över. Ett fredligt Europa var i behov av civilt flyg och flyglinjer mellan olika städer. Olof Aschberg ville bygga upp en flyglinje mellan Furusund och Petrograd med mellanlandning i Åbo. Det var detta som Carl Cederström skulle inleda förhandlingar om. Han skulle därför ha med sig ett litet startkapital.

Albert Engström och några andra i jaktlaget skakade på huvudet. Kriget var inte över och frågan om vilket land Åland skulle tillhöra var olöst. Det tyska jaktflyget svävade då och då över Östersjön och risken var stor att ett civilt plan skulle bli nedskjutet. Dessutom gillade inte Carl Cederström att ha mycket pengar i fickorna är han var ute och flög. Att han trots alla varningar var villig att flyga till Finland var utsikten att tjäna pengar på den tänkta flyglinjen. Han sa också att han tidigare fått hjälp av Olof Aschberg och att han nu ville gengälda detta.

Efter midsommar for Carl Cederström i sällskap med sin tekniker till Furusund för att titta på flygplanet. Det var byggt med en fransk licens och hade köpts in av den nya finska regeringen. Finland var i stort behov av moderna flygplan. Detta plan hade aldrig tidigare använts i de skandinaviska länderna. Den finske regeringschefen Pehr Evind Svinhufvud hade tillfälligt anställt Carl Krogstedt som ansvarig för transporter av flygplan till Finland. Carl Cederströms tekniker var mycket noggrann och kontrollerade varje detalj. Han avrådde från flygningen. Planets propellrar var veka och de riskerade att brytas sönder om det kom kraftiga vindstötar. Tidigare hade Carl Krogstedts tekniker också avrått från resan. Han ansåg att landningsställen med pontonerna var felkonstruerade och detta förde med sig att planet vid landning kunde tippa framåt och slå sönder förarhytten. Carl Krogstedt sa att detta inte var några svårigheter för honom. Han var medveten om problemet och visste hur han skulle hantera det. Trots varningar från tre oberoende håll beslöt sig de båda erfarna flygarna att leverera planet till Finland. Den 28 juni provkördes motorerna utan anmärkning och klockan fyra på morgonen därpå lämnade planet Furusund. Det var en strålande morgon och ingen väntade sig att något oväntat skulle inträffa.

Inte långt ifrån Furusund bodde Hasse Zetterström. Han mindes morgonen den 29 juni år 1918 mycket bra. Han hade tidigt gått ner till havet för att bada. Solen sken och allt var lugnt. Plötsligt gick solen i moln och en kylig dimma kom rullande från norr. Han började frysa. Hur skulle det gå för de båda flygarna? Skulle planet klara denna dimma?

Det blev en känsla av katastrof för de boende i Furusund. Det kom inget telegram om att planet var framme. Först några dagar senare publicerade tidningarna att planet var försvunnet. Nu ombads alla att söka efter flygplanet. Torsdagen den 11 juli var ångaren Westernorrland på väg mot Stockholm. Uppe på däck stod redaktören för Nya Tidaholmstidningen med en kikare och spanade ut över havet. Han såg något som han uppfattade vara en död människa. Han kontaktade kaptenen, som stannade fartyget och skickade ut en livbåt för att undersöka fyndet. Det var Carl Cederström. Nu gjordes en snabb inventering av den dödes kläder. I dagens penningvärde fanns det ungefär 24 000 kronor i hans fickor. Från fartyget skickades ett telegram till Stockholms överståthållarämbete och snart blev nyheten känd. Den dödes kropp fördes till Engelbrektskyrkan för närmare undersökning. Efter detta intensifierades sökandet efter Carl Krogstedts kropp. Den återfanns aldrig.

Det hittades vrakdelar och den troliga anledningen till haveriet var att planer kommit vilse i dimman och försökt göra en nödlandning på havet. Detta hade misslyckats på grund av de felaktigt konstruerade landningsställen. Misstankarna på att planet hade blivit nedskjutet av det tyska jaktflyget kunde avskrivas.

Nu fick ryktesspridningen ett annat innehåll. Carl Krogstedts döda kropp hade hittats av några fiskare, som hänsynslöst gått igenom den dödes kläder och tagit alla kontanter och alla föremål av värde. Efter detta hade de bundet stenar runt kroppen och sänkt den i havet.

År 1930 skrev jaktkamraten John Möllerswärd boken “Våra hundar” i vilken han skildrade sina samtal med de båda flygarna. De hade pengar med sig från Olof Aschberg och 15 000 kronor (cirka 150 000 kronor i dagens penningvärde) låg i Carl Krogsteds fickor. Det var alltså helt naturligt att Krogstedts kropp hade blivit muddrad av några fiskare. Olof Aschberg var då bosatt i Paris. Hans enda kommentar var att Carl Cederström gillade att skoja och berätta otroliga historier i jaktlaget. Han hade inte använt de båda flygarna som budbärare med pengar till ett tänkt finskt flygbolag.

Sant eller osant i denna tragiska historia ? Vi kommer aldrig att få något svar på detta. Flyglinjen med pontonplan mellan Furusund och Petrograd med mellanlandning i Åbo blev aldrig verklighet.

 

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s