Pianofabriken vid Telefonplan

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det var en mulen dag i början av mars när Nätkompis Lena och jag stämde träff på Café Hitom inte långt från Telefonplan. Vi satt och tittade ut genom de stora fönstren och njöt av friden och att det var god akustik  i rummet. Detta lilla smäckra hus hade uppförts  under det första världskrigets slutår. Här skulle det byggas pianon. Nätkompis och jag blev nyfikna och frågade den ansvariga för serveringen hur denna lokal hade använts. Svaret blev att här hade pianofabriken lagrat kol. Vi blev båda förvånade. Varför byggdes ett vackert rum med stora fönster för att förvara kol? Hur användes kol i tillverkningen av pianon?

 

Det  finns flera spår av Svenska Pianofabriken. Det första är ett par rader i Olof Aschbergs självbiografi ”Den vandrande juden från Glasbruksgatan”. Han var hängiven socialist och god vän med Herman Lindqvist, som i sin ungdom utbildat sig till möbelsnickare. Under det första världskriget var han ordförande i  LO och satt samtidigt i Riksdagens andra kammare.  Det  andra spåret ledde till Riksarkivet, där handlingarna från Svenska Pianofabrikens  styrelsemöten förvaras. Det senare  blev en spännande läsning.

 

Under det första världskriget fanns det två grupper i Stockholm. Den ena var gulaschpatronerna, som utanför den ordinarie handeln köpte och till överpris sålde  kol och livsmedel, och den andra var vanligt folk, som tvingades stå i kö för att köpa bröd och potatis samt  bränsle till sina köksspisar och kakelugnar.  De fick det mycket sämre hösten 1917, eftersom skördarna hade slagit fel och de krigförande länderna gjorde allt de kunde för att hindra svenska handelsfartyg  att komma fram till hamnarna på Västkusten. Före kriget var den viktigaste näringen i vårt land jordbruket. Gårdarna var som regel små och det vanliga var att bönderna hade mjölkkor, grisar och höns. Spannmål och potatis odlades för eget bruk.  Allt överskott från djurhållningen såldes till städernas handlare. Brödsäd för stadsbornas behov importerades i stora mängder från framför allt Ryssland och Tyskland.

 

Gulaschpatronerna hade kontaktnät både i utlandet  och på den svenska landsbygden. De köpte kol, brödsäd och potatis, som de lagrade för att kunna sälja när priserna steg. De blev förmögna och kunde kosta på sig att köpa svensktillverkade  lyxvaror. Några möbelsnickare började fundera över vad som gick att sälja till de nyrika i huvudstaden. De var säkert intresserade av att köpa ett vackert piano.  Snickarna  hade också drömmar om en ny och bättre värld den dag när kriget tagit  slut. Då skulle alla ha människovärde och Internationalen  skulle skänka  lycka till arbetarna.  De varma sommarkvällarna skulle det strömma ljuv pianomusik från öppna fönster. Alla mammor skulle kunna spela piano.  Medan kriget pågick gällde det att hoppas på framtiden. Det fanns bara två svenska pianofabriker, den ena låg i Göteborg och den andra i Uppsala. Nu måste Stockholm få sin egen pianofabrik.

 

Möbelsnickarnas dröm blev verklighet den 27 november 1917. De hade tidigare sökt upp den röde bankiren Olof Aschberg, som var mycket intresserad av att hjälpa duktiga hantverkare att bygga upp egna små industrier i Midsommarkransen.  De fick disponera en tomt och fick också hjälp med startkapitalet. Till styrelseordförande för det nybildade aktiebolaget valdes LO´s ordförande Herman Lindqvist.  Större delen av kapitalet lånades av Nordiska Emissionsbolaget. Chef för detta bolag var Olof Aschbergs gode vän Wilhelm Bruzelius, som vid det första mötet valdes in i styrelsen. Samtidigt startade en försäljning av aktier på den svenska landsbygden. Många kvinnor köpte en enda aktie och några män köpte ett par stycken.

 

Vi vet inte idag hur många pianon som tillverkades i fabriken. Det visade sig nästan genast att det var mycket svårt att sälja pianon. I april 1918 insåg Wilhelm Bruzelius att han hade satsat fel och drog sig ur styrelsen. I samband med detta såldes Nordiska Emissionsbolagets aktier till  Svenska Träarbetarförbundet.  Efter detta växte problemen. Småspararna kände sig lurade och många undrade om allt gick rätt till i pianofabriken. Några journalister från borgerliga tidningar försökte komma underfund med affärerna. Då kom det fram. Herman Lindqvist och två andra ledande socialdemokrater hade under krigsåren hört till  gulaschbaronernas föraktfulla skara.   Herman Lindqvist hade lyckats köpa kol, som han sedan sparade tills  priset blev skyhögt på den illegala marknaden. Någonstans hade han också gömt ett förråd av livsmedel. För att undgå fler skandaler valde Herman Lindqvist att avgå som ordförande för  LO. Platsen  i riksdagen lyckades han behålla tack vare att Hjalmar Branting , som då var statsminister, valde att göra sig av med de två andra gulaschbaronerna.

 

Den 10 september år 1920 hölls en extra bolagsstämma för pianofabriken . Bolaget skulle träda i likvidation. För att detta sammanträde skulle betraktas som giltigt hölls en stämma i mars 1921. Till detta möte var det många småsparare som kom. Det finns inga anteckningar om vad småspararna yttrade  under detta möte. Tre år senare var konkursen ett faktum. Byggnaderna såldes till tvättmedelsföretaget Helios. Av vad jag har hört ingick ett stort kollager i köpet. 

 OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag sitter nu och tittar på de bilder jag tog när jag åt lunch tillsammans med Nätkompis Lena på Café Hitom. Denna vackra byggnad ritades av arkitekt Per Benson.  Mitt intryck är att det fridfulla rummet med sina höga gotiska fönster var tänkt att bli  en  lokal för visning av pianon och för musikaftnar. Kanske hade den kulturintresserade Olof Aschberg  drömmar om ett litet konserthus i förorten Midsommarkransen, den stadsdel han hade varit med om att bygga upp. 

 

Drömmarna slog aldrig in. Hösten 1918 var kriget äntligen slut. Knappt en miljon soldater hade stupat. Fattigdomen bredde ut sig som ett gissel i Tyskland. Barnen i Wien svalt och det ordnades insamlingar till dem. Även om inte vårt land varit med i kriget, fanns det påminnelse om krigets fasor överallt. Det gick inte att vrida klockan tillbaka till de lyckliga åren i början av 1900-talet.

 

Allt var inte svart. Det kom nya tvättmedel och önskedrömmen för många husmödrar var en elektrisk tvättmaskin från USA.  Smutsen och fattigdomen måste skrubbas bort och det gällde att ha krafter som en björn. Dessa tankar är fullt synliga på en vägg i Café Hitom. Det enda som saknas på denna trivsamma träffpunkt är ett piano och sommarkvällar, när skön musik strömmar ut på uteserveringen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s