Hinke Bergegren vigdes till den sista vilan

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har varit på den stora och ödsliga Norra Kyrkogården på spaning efter skuggan av Hinke Bergegren. Jag visste att han hade kremerats och att hans grav var liten och obetydlig. För ett par år sedan hade det gått att hitta den och nu hoppades jag på turen. Jag stötte på ett gravfält med rader av vanvårdade gravar med en uppmaning till de anhöriga att höra av sig. Helt plötsligt bland brännässlor och kirskål stötte jag på en grav utan minsta minnessten och där någon kom regelbundet och vattnade de lysande gula blommorna. Kanske hade jag helt fel, men detta var Hinke Bergegrens grav. Det mesta han sa och gjorde under sin livstid var annorlunda och för många skrämmande, medan det för andra var som en lovsång till livet och en tröst när arbetet kändes tungt och meningslöst. Naturligtvis måste hans grav vara annorlunda och synas. Kanske var det några äldre kvinnor, som regelbundet kom hit och vattnade blommorna. Detta var deras tack till den man, som kämpade för att både män och kvinnor måste få uppleva kärlekslycka och att sexuellt ofredande måste förbjudas.

Hinke Bergegren avled strax efter sin 75-årsdag i maj 1936. Han var den sista av den generation socialdemokrater, som stått på barrikaderna omkring sekelskiftet 1900. De hade suttit i fängelse, kämpat sig igenom år av dålig ekonomi och slutligen blivit respekterade för sina åsikter. Hinke Bergegrens kamp hade varit annorlunda. Han ville skapa diskussioner om dubbelmoralen i samhället och om kvinnornas utsatta situation. Han blev arbetarkvinnornas favorit. Hans åsikter var obekväma och på ett stormigt möte år 1891 uteslöts han ur socialdemokraterna. Nu gled han över till anarkisterna och sedan till socialisterna, som på 1930-talet leddes Nils Flyg och Carl Kilbom.
Hinke Bergegren hade som barn fått nog av den kristna läran och ansåg att kristendomen var vidskepelse. När det blev tillåtet att lämna svenska kyrkan för att gå in i ett annat kristet samfund gjorde han detta. För att vara säker på att slippa lyssna på trista predikningar och rabbla katekes hittade han på ”Det nya samfundet” och gjorde sig själv till ordförande. Ingen kontrollerade att det förekom regelbunden kristen verksamhet och var man höll möten. Några möten anordnads aldrig.

Allt sattes på sin spets när Hinke skulle jordfästas. Han hade sagt att han ville att kroppen skulle kremeras och att graven måste vara enkel. Hans goda vänner förstod att många människor ville vara med i sorgetåget från Norra Batorget till krematoriet på Norra kyrkogården. De ansvariga för jordfästningen var övertygade om att mängder av gravar skulle bli nedtrampade av tunga arbetarskor. För att undvika kaos begärde de att få hålla en borgerlig jordfästningsakt på ängen utanför Solnas gula tingshus. Denna begäran avslogs. Carl Kilbom, som var riksdagsman, krävde att få ett personligt samtal med Gustav V angående denna ömtåliga fråga. Kungen insåg det rimliga i begären om att få anordna jordfästningen vid tingshuset och undertecknade ett papper om tillstånd för denna för sin tid märkliga jordfästning.

Hinkes jordfästning var något som alla, oberoende av vilken falang inom arbetarrörelsen man tillhörde, måste delta i. Kistan stod överst på en vagn och den drogs från Norra Barntorget till ängen av unga fabriksarbeterskor med röda dukar knutna runt halsen. Fackföreningarna ställde upp med standar och fanor och på dessa fladdrade svarta tyllband i snålblåsten från norr. Folk i alla åldrar slöt upp bakom kistan och när begravningsföljet passerade patrullerande poliser stannade dessa och gjorde honnör. Framme på ängen vid tingshuset vigde Nils Flyg Hinke till den sista vilan. Efter detta trädde olika talare fram och bland dessa fanns bland andra Elise Ottesen-Jensen. Stockholms Folkkör framförde ”Stilla skuggor” och akten avslutade med att alla sjöng Internationalen. Efter detta kom kvinnorna fram och de drog katafalken i den bitande nordanvinden till krematoriet på kyrkogården.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det var söndag och jag försökte följa detta begravningståg. Det var inte det lättaste att veta vilka gator som hade valts ut och vilken väg kvinnorna vandrade från ängen till krematoriet. Jag gick uppför trappan till krematoriet och imponerades över hur kvinnorna orkade bära upp kistan. För ungefär tjugo år sedan var jag på studiebesök i denna byggnad. Då fick jag av guiden veta att på 1930-talet blossade en stilla eld upp efter det att hade kistan sänkts ner för kremering. Den öppna graven vaktades av två stora hundar i brons, som tyvärr har försvunnit. Det finns inga skildringar om hur kvinnorna upplevde det skrämmande av att överlämna sin idol till elden. Jag är övertygad att de stod vid de skimrande lågorna och grät.

Dagen var mulen och jag stod på trappan till krematoriet. Jag funderade på arvet efter Hinke. Han var orädd och jag föreställde mig att om han hade levat idag skulle deltagit i ungdomarnas musikfester och skällt ut de pojkar, som med giriga händer tafsade på flickorna. Han skulle säkert ha vrålat ut att islam är lika mycket vidskepelse som kristendomen och för detta skulle han ha blivit dömd för hets mot folkgrupp. Det är som om klockan har vridits tillbaka till sekelskiftet 1900.

En annan av Hinkes åsikter var att varje människa skulle ansvara för sina egna handlingar och inte skylla på andra om de gör några dumheter. I första hand tänkte han på de män, som ständigt måste visa att de var riktiga karlar och därför antastade unga flickor. Han hade upprörts över att en flicka i tioårsåldern inte i vinterskymningen kunde gå hem från skolan genom Humlegården utan att riskera att bli indragen i en buske och där bli våldtagen av en äldre välklädd man. Kravet på personligt ansvar för liknande händelser betraktades för hundra år sedan av många som stötande.

Adolf Hitler hade varit rikskansler i tre år den dag Hinke Bergegrens kropp lämnades över till lågorna. De sista åren var Hinke ofta sjuk och orkade dåligt med att följa med allt som hände i Europa. Det gjorde däremot hans partikamrater Nils Flyg och Karl Kilbom inom socialisterna, som då var ett riksdagsparti. Karl Kilbom representerade partiet i andra kammaren och han var ledare för riksdagsgruppen.

Karl Kilbom var en historieintresserad vallonättling och hans släkt kom från Österby bruk i Films församling i Uppland. De första generationerna valloner var kalvinister och prästerna i Film gjorde sig kända för att förföljelse av dessa. I slutet av 1600-talet gick det så långt att några mästersmeder från Österby bruk utvisades på grund av att de inte tillhörde den lutherska kyrkan. Detta var något som Carl Kilbom ofta återkom till. Inom socialismen fick man inte förakta människor, som inte kunde visa att släkten hade varit helt svensk med blå ögon de sista tvåhundra åren.

År 1938 blev det kris bland socialisterna. Nils Flyg, som hade en stark ställning i det socialistiska partiet, hade blivit en beundrare av Adolf Hitler. Carl Kilbom, som avskydde allt som hade med religiöst förtryck att göra, blev upprörd över detta. Vid ett stormigt partimöte krävde Nils Flyg att Carl Kilbom skulle uteslutas. Nu skulle också paritet byta namn och kalla sig för ”Det Nationalsocialistiska paritet.” Resultatet blev inte det som Nils Flyg hade väntat sig. Uteslutningen av Carl Kilbom förde med sig att många lämnade partiet för att bli socialdemokrater.
Jag mindes detta när jag gick vägen upp mot kyrkogårdens utgång. Det var Nils Flyg som hållit griftetalet över Hinke Bergegren och det var Carl Kilbom, som sökt upp Gustav V och fått kungligt tillstånd till jordfästningen på ängen utanför det gula tingshuset. Jag var övertygad om att individualisten Hinke Bergegren skulle tagit avstånd från Nils Flyg. För honom hade alla oberoende kön, nationalitet, och samhällsklass lika människovärde.

På vägen ut mötte jag några av våra nya svenskar. De hade valt Norra Kyrkogården som vilorum för sina anhöriga. Bland övergivna gravar glänste guldskrift på nya gravstenar och det var blomsterprakt och bilder på den avlidne på dessa gravar. Vi växlade några ord och kvinnorna berättade att Norra Kyrkogården var en säker plats att låta flickorna lära sig cykla. Hit hittade varken tafsande tonårspojkar från någon flyktingförläggning eller nazister, som hatade deras svarta hår.

Det var som om Hinke Bergegrens tankar svävade över kyrkogården.
Inspiration till danna blogg har jag fått genom att läsa boken ”Små mord, fri kärlek – en biografi om Hinke Bergegren” författad av Hans Lagerberg.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s