OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag får ett par gånger i veckan frågan varför jag inte kan skriva som Dagny 105 år. Folk, som jag pratar med på gymmet, är nyfikna på mitt liv och undrar om jag har varit elitgymnast. Jag skakar bara på huvudet. Flera förstår inte varför jag som regel bloggar om Stockholms historia när mitt liv kan ha varit mer spännande än Dagnys. Jag försöker då att förklara att jag äntligen har lärt mig att sätta upp en grind, som jag bara öppnat på glänt för några vänner. Den skall inte stå och fladdra för livets hårda vindar och släppa in skräp i min tillvaro.

För två och ett halvt år sedan lämnade min make David det jordiska livet på Huddinge sjukhus. Jag hade då varit anhörigvårdare i sex år. De stunder, som jag kunde smita hemifrån, var jag på gymmet. På begravningsdagen var min gamla kropp i perfekt form. Däremot snurrade tankat om vår 60 år långa tid tillsammans runt i huvidet på mig. Nu efteråt förstår jag att jag var något av ett mentalt vrak efter att ha levt i dödens närhet i flera år. David avled när vintern övergick till vår och när det blev höst anmälde jag mig till kyrkans sorggrupp. Denna grupp gav mig ett nytt sätt att se på tillvaron och på mitt eget liv.

Jag har växt upp i en prästfamilj i Göteborg och med en mamma, som var rädd för Gud, biskopen, damerna i församlingens tre olika syföreningar och för sig själv. Rädda kvinnor handlar ofta i panik och detta gjorde min mamma ganska ofta. Jag gav ständigt upp nödrop och min livsgrind svajade som i en storm och höll på att välta hela familjen. I sorggruppen insåg jag att nu var det dags att sätta upp en livsgrind. Ledaren för gruppen var diakonen Inga M. Nilsson och hon sökte upp mig regelbundet i nästan ett helt åt efter den första träffen. Vi pratade om mitt liv med David och jag kunde berätta för henne om våra glädjeämnen och problem. Efter vårt sista samtal för ett halvt år sedan insåg jag att en av mina livsgrindar gäller David. Hans svårigheter var det ingenting man skulle prata om.

För ett par dagar sedan fick jag frågan om varför jag inte kan skriva om David på samma sätt som Dagny skriver om sin make. Detta är nästan helt omöjligt. David växte upp på en torp i det småländska bibelbältet. Det var många barn i familjen och tillsynen av de minsta var obefintlig. David var ett nyfiket och vetgirigt barn och ville veta vad som hände på åker och äng. Då hände det. Han hamnade i skördemaskinen och förlorade halva sin vänsterhand. Våra barn såg skadan och funderade aldrig över den. De hade en pappa, som kunde laga cyklar och använda en tung borrmaskin. Det var först i samband med att de var hos honom de sista dagarna som de förstod hur rädd David hade varit att spilla på sig på kalas och att under en elegant middag tappa besticken på gotvet. Han hade en livsgrind, som jag nu har gläntat på.

Min mamma hade vuxit upp med de lagar och oskrivna regler, som gällde i mitten av 1800-talet. Varför hon hade svårt att inse att tiderna hade förändrats förstod jag aldrig. Mitt intresse för historia beror till stor del att jag vill försöka komma underfund med hur mamma tänkte. Som barn fick jag veta vilken sida av de stora paradgatorna jag fick gå på. De var stadens strög och här bjöd en anständig flicka ut sig om hon gick på den sida där ensamma män och förlovade par gick. Det blev lätt att blogga om detta. Problemet var bara att ingen i min bekantskapkrets visste vilka gator i Stockholm som varit stadens strög. Många kunde tralla ”Du får inte gå Ströget fram med någon annan än mig” men begrep inte vad det hela handlade om. Efteråt har jag förstått att jag med denna blogg lyckades förklara hur instängda flickorna var runt sekelskiftet 1900.

Jag gillar att fotografera och går in för att varje morgon mata in några bilder i mitt korttidsminne. Här bör det alltid finnas en bild på en stängs grind. Under inga villkor bör jag falla tillbaka på ungdoms behov av att låta alla få insyn i mitt liv.

Den sista gången jag pratade med Inga M. Nilsson sa hon att jag inte skall lämna ut mitt liv till ulvarna. Grinden skall vara stängd.

Jag kommer aldrig att försöka skriva som Dagny. Kanske har hon dubbla livsgrindar och bara öppnar den yttersta när hon sitter vid daton och bloggar.

Bilden på min livsgrind har jag tagit i Gustavsberg. Den är något av mig själv. För att komma fram till mina innersta tankar måste man först gå på 1800-talets igenvuxna stig.