När kvinnorna blev beslutsfattare

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kanske var det senhösten 1848 utanför kyrkporten till Maria Magdalena kyrka som kvinnornas kamp för politiskt inflytande startade. Efter gudstjänstens slut stod medelklassens kvinnor och skramlade med insamlingsbössor. Pengarna skulle användas till att hjälpa de tiggande och föräldralösa barnen, som drev runt på gatorna.
År 1848 var på flera sätt ett märkligt år i Stockholm. Året innan hade den liberale kung Oscar I fått de fyra stånden med sig om införandet av en ny förordning, som gällde landets fattigaste invånare. Freden och potatisen hade fört med sig att barnadödligheten minskade och att inte alla kunde försörja sig på jordbruket. Vem skulle ansvara för dessa människor, som inte hade någon fast inkomst och ingenstans att bo? Det nya och revolutionära var att socknar och städer inte längre hade rätt att neka människor utan fast inkomst att mantalsskriva sig inom deras område. Resultatet blev det de mest konservativa hade fruktat. Det strömmade arbetslösa in till Stockholm i hopp om att hitta arbete och bostad. För många innebar detta en stor besvikelse. De hittade inte det de sökte. Trots förbud började de gå runt och tigga på Stockholms gator.

I början av mars utbröt oroligheter i Paris och detta kunde de läskunniga ta till sig genom några löpsedlar. Detta sände in en våg av missnöje in i de fattigas skara. Vem som var ledare för att folket en lördagskväll skulle samlas utanför en bankettsal vid Brunkebergstorg är inte klarlagt. Folket krävde sitt. Överklassen måste dela med sig av sitt överflöd. Polisen lyckades skingra de upproriska och hoppades på att allt skulle lugna ner sig. Söndagen blev en dag när affärer plundrades och slagord frän den franska revolutionen ekade mellan husen. Kungen i sällskap med sina söner red ut för att lugna massan, men detta hjälpte knappast. Då togs ett beslut. Militären kallades in för att rensa gatorna och se till att all plundring av affärer upphörde.

Marsoroligheterna skakade om den liberale kungen, som nu gled över till de konservativas skara. Problemen växte och i slutet av sommaren kom koleran. Två stadsdelar i Stockholm var mycket svårt drabbade. Den ena låg vid Träsket, (nuvarande Jarlaplan) och den andra vid Fatbursjön (nuvarande Medborgarplatsen). Här fanns sjöar där sopor och latrin dumpades och där man också hämtade dricksvatten. Oron växte. Stadens bästa vatten fanns i Slottets väl låsta brunn och till denna hade bara kungahuset och några överklassfamiljer nyckeln.

Det märkliga med denna epidemi av kolera var att många barn överlevde medan deras mammor dog. Barnen visste inte vart de skulle ta vägen utan strök runt på gatorna och tiggde. Vem ansvarade för dem? I vilken församling var de mantalsskrivna?

Ett fåtal kvinnor reagerade med kraft. Den naturliga ledaren för dessa kvinnor blev Fredrika Bremer. Hon samlade kvinnor runt sig och de började samla in pengar och startade en liten skola där ett fåtal barn fick lära sig ett läsa och skriva och ett enkelt hantverk.

Fatbursjöns omgivningar låg i Maria Magdalenas församling på Södermalm. Det var en stadsdel med många ruckel och ett fåtal ståtliga stenhus. De kvinnor, som levde i dessa hus, såg varje dag de tiggande barnen och undrade vad som skulle ske med dem. De var konservativa och var medvetna om att detta var det femte ståndet, som om några år kunde ställa till med revolution. Detta måste hindras, de tiggande barnen måste få någonstans att bo och lära sig ett yrke. De måste få en egen skola på Södermalm. Problemet var att kyrkorådet, som ansvarade för fattigvården, inte var villigt att betala för detta.

Clara Montelius sa ofta att dessa barn måste lära sig ett yrke. Att som barn lära sig att tigga fick inte bli ett levebröd och tiggare fick inte bli ett yrke. För flickornas del innebar detta att de skulle lära sig att sy.

Nu tog den ganska nygifta Clara Montelius ett djärvt initiativ. När det blev oktober och den första nattfrosten kom avtog koleran. En söndag sent på hösten anordnades tacksägelsegudstjänst i Maria Magdalena kyrka för att koleran var over. Efter gudstjänsten strömmade först en grupp kvinnor ut ur kyrkan. De ställde sig i rad utanför kyrkporten och skramlade med bössor. De samlade in pengar för skolgång och vård av kolerabarnen. De allra flesta skänkte en slant och många män tyckte att detta var ett bra initiativ och bara ett fåtal uttryckte sitt missnöje med detta.

Dä tänkte inte Clara Montelius på att hon hade startat en kvinnorörelse, som krävde medbestämmanderätt i hur skattemedel skulle användas. Hon blev aktiv i församlingsarbetet och senare överlät hon detta arbete till sin svärdotter Agda Montelius.
År 2000 kom det i Stockholms stads monografiserie ut en biografi om Agda Montelius skriven av Sif Bokholm. Bokens titel är ”En kvinnoröst i manssamhället”. Denna bok har varit min följeslagare under vandringar på Södermalm och i Gamla Sta´n. Det är märkligt att många av de hus som skildras i boken fortfarandefinns kvar. Dit hör bland annat släkten Montelius gård med adress Sankt Paulsgatan 11.

Agda Montelius flicknamn var Reuterskiöld och hon föddes som sladdbarn i april 1850. Några personliga minnen av Fredrika Bremer hade hon inte och ingen i hennes familj var socialt intresserad. Hennes pappa Alexander Fabian Zetanlas var officer, vilket förde med sig att familjen ofta flyttade från militärstad till militärstad. Hon hade ingen guvernant utan hennes tio år äldre syster undervisade henne i hemmet tills hon blev tillräckligt gammal för att börja som elev vid Fru Hammersteds skola i Brunkebergs hotell i Stockholm. De viktigaste ämnena var moderna språk och välskrivning. Hon gick i fem år i denna skola och några år var hon inackorderad hos Familjen Montelius. I skolan insåg alla att hon var en ledarbegåvning. Själv beklagade hon sig i några brev över att hon bara var en flicka. Om hon varit pojke skulle hon fått bli sin pappas adjutant och fått utbilda sig till officer.

I släkten Montelius fanns flera jurister och intresset för sociala frågor och politik var mycket stort. Ett undantag var sonen Oscar, som valde att bli arkeolog. Han var 28 år när han gifte sig med den sju år yngre Agda Reuterskiöld. Bröllopsresan gick till Italien och redan då insåg Agda att hon skulle bli sin makes assistent vid arkeologiska utgrävningar. Hon var språkkunnig och hade inga svårigheter att ta till sig allt det som yttrades vid diskussionerna om Europas forntid. När hennes make senare blev amanuens på Statens Historiska Museum deltog hon i hans arbete. Oscar Montelius hade blivit en berömd arkeolog med bronsåldern som specialområde och under hans resor utomlands övertog Agda Montelisus hans visningar av samlingarna. Vid sidan av detta hjälpte hon sin svärmor med att göra hembesök i olika fattiga familjer på Södermalm.

 

Det var inte riskfritt att som ensam kvinna vandra runt bland kåkarna på Södermalm. Några män uppträdde hotfullt och en gång hände det att hon blev mordhotad. Det fanns också ett annat problem nämligen prostitutionen. Varje ensam kvinna betraktades ofta som en prostituerad och för Agda Montelius del innebar detta att ofta få tala om varför hon var ute utan manlig beskyddare. Hon blev snart känd som kvinnan, som gjorde sin röst hörd i manssamhället på ett sätt som på sikt kom att förändra den svenska lagstiftningen.

Agda Montelius var sin assistent vid arkeologiska utgrävningar och hans följeslagare på vetenskapliga konferenser i 20 år. De sista åren upplevde hon detta arbete som ganska meningslöst. Oscar Montelius var gladlynt och när det blev middag efter en rad föreläsningar föredrog Agda att stanna kvar på hotellrummet. Hon upplevde sig själv som tråkig och i sin ensamhet önskade hon få ut mer av tillvaron.

Agda Montelius hade deltagit i bildandet av Fredrika Bremer-förbundet men ingick inte i dess första styrelse. Senare valdes hon in och var under 1890-talet dess vice ordförande. Hennes svaghet var att hon ogärna talade offentligt och helst inte ställde upp i debatter om de giftiga kvinnornas krav att bli myndiga och kvinnlig rösträtt. Hennes vapen i kampen för kvinnornas rätt att få sitta med i nämnder och styrelsen var pennan. Hennes artiklar i förbundets tidning Hertha blev lästa och citerades ofta .
Agda Montelius hade kommit in i nutiden och kunde lämna bronsålderns gravar bakom sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s