Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Just nu pågår städning efter julen vid återvinningsstationerna. Mängder av pappersskräp och tomma smyckeförpackningar skall forslas vidare för återvinning och de bruna tunnorna för matavfall är överfyllda. Idag tidigt på morgonen var det städdag och det kändes som om julen höll på att dansas ut. Kanske var det bättre förr. Julen inleddes med skinkkok dagen före julafton och julklapparna var varma underkläder, en enda rolig bok och ett stort rött äpple. Några guldsmycken var det inte tal om. Julen varade i tre veckor och avslutades med julgransplundring. Då läste vi julevangeliet och idag tittar vi på Kalle Anka. Den barrande julgranen slänger vi ut någon av dagarna före nyårsafton.

 

I min barndom under krigsåren fattades det mesta. På julafton var middagen annorlunda med en liten skiva julskinka, kokt julkorv med vit sås och rödbetor. Efter middagen sjöng vi alltid den andliga sången om att inte ge bort glans och prakt på julafton. Den skrevs år 1887 av den finlandssvenske författaren Zacharias Topelius. Numera finns sången med i vår psalmbok och har nummer 645 och här finns också en finsk översättning.

 

Jag hör till den sista generationen som i skolan läste sagor av Zacharias Topelius. Skoldagarna var långa och läxorna många. Varje vecka var fyllt med ett rabblande av katekes. Jag längtade ut i naturen. Ljuspunkten var läsläxorna, som jag inte hade några svårigheter med. I läseboken fanns det sagor, som vi skulle kunna stå framme vid katedern och berätta. På så sätt lärde jag känna Österbotten och finska Lappland och jag var med och kämpade med vargar och tillsammans med Sampo Lappelill. Tack vare denna saga lärde jag känna trollen i de finska fjällen. Hos Zacharias Topelius mötte jag inte bara fjällvärlden utan också en helt annan Gud än den som krävde rabbel av katekes och syndabekännelse. Det var en Gud jag tyckte om.

 

Om drygt två veckor kommer Finland att fira att det är 200 år sedan Zacharias Topelius föddes i Nykarleby i Österbotten. Han var den förste som med skärpa påpekade att de flesta i Finland talade finska och att denna del av befolkningen hade en egen historia, som måste lyftas fram. Finland var inte längre en del av Sverige utan ett egen storfurstendöme under den ryske tsaren. Nu fanns möjligheter att skapa en finsk nation och att införa finska som ett officiellt språk. Flera politiker i vårt land reagerade med skärpa när de hörde detta. Drömmen fanns hos många att starta ett nytt krig mot Ryssland och återerövra Finland. Finland skulle vara svenskt och inte finskt. Varför inte en återförening med Sverige?

 

Zacharias Topelius växte upp i en svenskspråkig läkarfamilj. Hans intresse för den finska kulturen vaknade i tonåren när han förälskade sig i en finskspråkig flicka från norra Finland. Nu lärde han sig snabbt att prata om vardagen på finska. Mer än så blev det inte. Zacharias skulle resa till Helsingfors för att studera och helst gå i pappas fotspår och bli läkare. Avståndet och den kulturella skillnaden blev för stort för att förälskelsen skulle fortleva. Kvar fanns ett starkt engagemang för den finskspråkiga befolkningen och deras problem. Här var fattigdomen ett gissel och på landsbygden strök hungriga flockar av vargar omkring.

 

Efter studentexamen vid 15 års ålder började Zacharias studera vid universitetet i Helsingfors. Det ansågs självklart att han skulle gå i sin pappas fotspår och bli läkare. Den unge pojken insåg snart att han skulle ha svårigheter att obducera och att det vore bättre på att satsa att läsa historia och sedan bli författare. Efter examen fick han plats på Helsingfors Tidningar och skrev kulturartiklar. Någon tryckfrihet fanns inte i tsarernas Ryssland och det var omöjligt att skriva om utrikespolitik. Samtidigt med detta arbete började han skriva den stora släktkrönikan om den påhittade släkten Bertelsköld från gården Bertila i Österbotten. Den började med Klubbekriget på 1590-talet och slutade med ett par kapitel om Frihetstiden. Boken blev en storsäljare i Sverige. Delar av boken arbetades om till skådespel, som uppfördes i båda Stockholm och Finland.

 

Zacharias Topelius skrev också sagor, som ofta hade motiv från norra Finland. Några av dem kom med i Statens läsebok för folkskolan och också i läseböckerna för läroverkens första klasser. Samtidigt skrev han psalmer, som snart översattes till finska.

 

Från tidningsvärlden tog Zacharias Topelius stegen in i Helsingfors universitet där han först blev biträdande professor i finsk, rysk och nordisk historia och år 1863 ordinarie professor i historia. Detta var samma är som den liberale  Alexander II blev tsar i Ryssland. Nu gick det att i sagor och dikter skildra nöden och fattigdomen bland den finsktalande befolkningen. När dikterna sedan kom med i svenska skolböcker fick många en tankeställare. Vad var det som pågick på andra sidan Östersjön. Hur skulle de finska tillfälliga arbetarna i Stockholm behandlas? Kunde de få hjälp på Ersta diakonissjukhus om de skadade sig på arbetet?

Scan0055

Zacharias Topelius gick i pension år 1878 samma år som han fyllde 60 år. Det finns anteckningar om att denna tidiga pensionering berodde på hans ofta hetsiga diskussioner med de konservativa svensktalande studenterna. Zacharias Topelius ansågs vara alltför radikal när han påpekade att man i historieundervisngen inte fick glömma bort att majoriteten av landets befolkning hade finska som modersmål och hade mycket dåliga kunskaper i svenska. Kanske borde Finland bli en egen stat med finska som officiellt språk. Detta var sypunkter som inte de konservativa studenterna uppskattade.

 

Redan några år efter dessa diskussioner ändrades förhållandena i Finland radikalt. Tsar Alexander II hade mördats och nu hårdnade Rysslands grepp över Finland. De, som kritiserade tsarens sätt att styra Finland, riskerade att komma i fängelse. Något eget fosterland var det inte tal om att Finlands befolkning skulle få.

 

Zacharias Topelius hade efter pensioneringen flyttat till en villa i Björkudden utanför Helsingfors. Det var nu han skrev dikten ”Giv mig ej glans, ej guld ej prakt i signad juletid . . ” Den andra versens första rad var ett politiskt budskap, som då var mycket aktuellt. ”Giv mig ett hem på fosterjord, en gran med barn i ring.” Samtidigt kokade Sankt Petersburg av oro. Det var ingen som hade tid att syssla med vad en finsk psalmförfattare skrev och hur dessa trycktes i Sverige.

 

Ryssland grepp över Finland hårdnade och år 1894 stängdes Lantdagen, som var en finsk variant av den svenska fyrståndsriksdagen. Samtidigt drabbades Finland av missväxt och fattigdomen bredde ut sig. Männen försökte hitta arbeten i städerna och kvar i stugorna blev mammor med småbarn. Det var inte bara fattigdomen som var ett gissel utan också de stora vargflockarna. Trots alla bekymmer växte önskan om självständighet. Dikten ”Giv mig ej glans . . ” tonsattes år 1909 av Jean Sibelius och den blev populär vid julfirandet. Man kunde be om att få bo i sitt fosterland.

 

Jag sitter nu och läser de sagor Zacharias Topelius skrev på 1890-talet och som vid sekelskiftet 1900 kom med i Statens läsebok för folkskolan. Denna slitna bok är ett arv från min mamma. Ofta handlar sagorna om mirakel i vintersnön. På något märkligt sätt lyckas pojkar i tioårsåldern utan bössa skrämma bort vargarna. Här är det lätt att tolka in ett politiskt budskap. Kunde man likna Ryssland vid en flock hungriga rovdjur?

 

Något julfirande blev det inte i det fattigas Finland och jultomten hittade aldrig fram till stugorna. Zacharias Topelius avled år 1898 och 19 år senare skapades ett självständigt Finland. Starten för en ny nation kunde ha varit bättre. Senvintern 1918 grep de fattiga, de Röda, till vapen och drog från gård till gård som flockar av hungriga vargar. Den gudstro, som alltid skymtar hos Zacharias Topelius, fanns inte med i de Vitas sätt att försvara sig. När äntligen allt med hjälp från Tyskland var över hade Finland förvandlats till ett kluvet land. För eller emot de Röda? Var det rätt att be Tyskland om hjälp? Grälen kröp in i enskilda familjer och syskon kunde bli osams. Inbördeskriget hade berört alla och i många familjer hade män, kvinnor och barn blivit dödade. Det var säkert många som när det blev höst hoppades på jultomten skulle komma med någon litet paket på julafton. Skulle det bli julfrid?

 

I år hundra år efter det att Finland blev självständigt är allt annorlunda. Idag behöver ingen svälta, det finns barnbidrag och ett fungerande pensionssystem. Simon Westberg har skicka mig en tomtebild från Österbotten. Jultomten kommer gående i sön och solen lyser. Det finns inga vargar i närheten. Säcken ser tung ut och innehåller säkert mängder av julklappar. Vad får barnen? Säkert inte sagan om Sampe Lappolill, pojken som lyckades besegra de onda trollen och de glupska vargarna. Kanske får de en DVD med arvtagaren Harry Potter till denna finska saga.

Det är som om Zacharias psalm har blivit verklighet

”Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt och över jorden frid.
Giv mig en fest som gläder mest den konung jag har bett till gäst.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, giv mig en änglavakt.
Giv mig ett hem på fosterjord, en gran med barn i ring
en kväll i ljus med Herrens ord och mörker däromkring,
Giv mig ett bo med samvetsro, med glad förtröstan, hopp och tro.
Giv mig ett hem på fosterjord och ljus av Herrens ord.”

26057774_10159661326415702_1115554164_n[1]

Bilden på Nikolaus II kommer från ett vykort.

En tanke på “Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt

  1. Tack för julbetraktelsen, Carin. Vad fint att få en bakgrund till Zacharias Topelius! Jag har en eller ett par böcker av honom hemma. Hälsningar Gunilla, präst i Gröndals kyrka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s