Jag har inte förrän de sista veckorna börjat fundera på vad som hände i Stockholms sydvästra förorter under 1600-talet och vilka som bodde i de nu bevarade gårdarna. På så sätt stötte jag på Johan Beijer på Västberga gård. Under det 30-åriga kriget hade han ingått i Axel Oxenstiernas kansli, där han hade ansvarat för skrivelser och också använts för diplomatiska uppdrag. Johan Beijer var från Berlin och tillhörde en välbärgad icke adlig familj. Trots att Johan Beijer var välutbildad och kunnig i språk hade han små möjligheter att få ett välavlönat arbete hos någon av de tyska kurfurstarna. Dessa var reserverade för de adliga unga männen.

 

Gustav II Adolf var 17 år gammal år 1611 när han trots sin unga ålder utsågs till svensk kung. Han fick inte bara ärva ett rike utan också krig med flera länder i närområdet. Ett av dessa var Polen, vars kung ansåg att han hade arvsrätt till vårt land. I kriget mot Polen visade sig den unge kungen vara en skicklig härförare. Efter en rad segrar gick den polske kungen med på stillestånd och det sköts i Altmark år 1628. Problemet var att kriget kunde blossa upp inom de närmaste åren.

 

I början av 1600-talet hade det varit inbördeskrig i Sverige. Detta berodde på att flera högadliga familjer uppskattade en union med Polen och blev en del av de polska trupper, som hade skickats till vårt land. Svenskarna segrade men trots detta ansåg den polske kungen att Sverige var hans arvslott på mödernets sida. Något nytt inbördeskrig var det ingen som önskade. Därför uppstod det inte några svårigheter för Gustav II Adolf att övertyga rådet om att svenska trupper skulle skickas till Tyskland för att här kunna besegra Polen. Försommaren 1630 inleddes detta krig och svenska trupper intog bland annat staden Stettin.

 

Det 30-åriga kriget hade startat i början av 1600-talet som en kamp mellan katoliker och protestanter i Tyskland. Då var dagens Tyskland uppdelat i en mängs små furstendömen, som ofta hade svårt att enas om ett gemensamt mål och vem som skulle vara överbefälhavare för en protestantisk här. Efter det att Gustav II Adolf hade dragit fram som den store segraren blev han härförare för de samlade protestantiska trupperna. Efter det att han hade stupat vid slaget i Lützen den 6 november 1632 utsågs Axel Oxenstierna till ledare för de protestantiska trupperna. Ingen tänkte på att Axel Oxenstierna var en statsman utan grundläggande militär utbildning.

 

Sommaren 1626 hade Gustav II Adolf skickat Axel Oxenstierna på diplomatiska uppdrag till Preussen. Ingen anade då att det skulle gå tio år innan han fick möjlighet att återvända. För att få kontakterna med hemlandet och andra delar av Tyskland behövde Axel Oxenstierna en fungerande postgång. Han anställde Anders Wechel som postmästare och några år senare började Johan Beijer från Berlin att arbeta på hans kansli. Mitt intryck är att det snart uppstod ett far-son-förhållande mellan Axel Oxenstierna och Johan Beijer. Axel Oxenstiernas äldste om Gustav (född år 1609) kom sommaren 1629 till sin far för att sätta sig in i diplomatiska spelregler och lära sig något om krigsföring. Han kom inte längre än till Stettin där han drabbades av fältsjukan och avled efter några dagar. Johan Beijer var ett par år äldre än sonen och kom snart att bli som en skugga till Axel Oxenstierna.

 

Det är mycket vi inte vet om Johan Beijer. Det framgår att han hade lätt att för att skriva medryckande texter. När postmästaren Anders Wechel startade en nyhetstidning är det mycket troligt att Johan Beijer skrev flera av de notiser, som handlade om kriget. Samtidigt med detta började de stridande parterna att skicka ut flygblad, som lyriskt och överdrivet skildrade de egna framgångarna och motståndarsidans svagheter. Ett omskrivet exempel på detta är skildringarna av hur det gick till när de katolska trupperna intog den protestantiska staden Magdeburg sommaren 1931. Soldaterna skövlade staden och brände ner alla hus och kyrkor de såg. Kvinnor och barn råkade mycket illa ut. Vem som i ett flygblad utförligt beskrev de katolska soldaternas råhet och illdåd är inte klarlagt. Flygbladet trycktes i en stor upplaga och spreds över hela Tyskland. Initiativet till detta kan ha varit Axel Oxenstierna och en tänkbar författare Johan Beijer.

Flygbladet om Magdeburg blev läst och den katolska kyrkan anklagades för brutalitet och hedendom. Detta stärkte protestanterna stridsvilja. Katoliker ansågs som mycket farliga och denna åsikt klingade i vårt land först av när det på 1960-talet blev billigt att flyga till Italien på badsemester i Medelhavet.

Axel Oxenstierna flyttade tillbaka till Sverige år 1636 och tog med sig sin postmästare och Johan Beijer. Nu började han organisera den svenska förvaltningen. Anders Wechels uppgift blev att organisera ett postverk, vars uppgift var att skicka ut skrivelser till olika delar av landet och Finland. Johan Beijer fick arbeta i kansliet och något år senare i det nybildade Kommers kollegium. På denna arbetsplast sysslade Johan Beijer med utrikeshandel och ansvarade också kontakten med den svenska kolonin Nya Sverige på Nordamerikas östkust. Hans närmaste chef var amiral Clas Larsson Fleming och när denne man var ute i kriget vikarierade Johan Beijer som Kommerskollegiums chef.

 

Sverige hade fått hjälp av det Nederländska Ostindiska kompaniet att starta en handelsstation norr om det område, som dominerades av engelsmän och holländare. Det tog sin början år 1637 och den förste guvernören blev Johan Printz, som redan frän början kom bra överens med indianerna. Han köpte tobak och pälsar från indianerna, som han sedan kunde sälja med viss vinst. Någon regelbunden sjötrafik mellan vårt land och Nya Sverige fanns inte. Johan Beijer kunde utnyttja gamla kontakter från åren tillsammans med Axel Oxenstierna i Tyskland och på så sätt fick han posten mellan värt land och Nya Sverige att fungera. Han skrev artiklar om kolonin den nystartade Post- och Inrikes tidningar.

 

Det gick bra gör Johan Beijer trots att han inte var adlig. År 1644 stupade Clas Fleming i ett sjöslag och då blev i praktiken Johan Beijer chef för Kommerskollegium. Någon ordinarie tjänst var det inte tal om. Det fanns en oskriven regel att alla högre chefer inom förvaltningen skulle vara adliga och vara inskrivna i Riddarhuset.

 

År 1654 adlades Johan Beijer av drottning Kristina och tog då namnet von Beijer. Då ägde han Västberga gård . Han var stolt, byggde om gården och som adelsman fick han säterirättigheter på gården. Nu kunde han kalla sig Johan von Beijer till Västberga.

 

Det kommer mera om några dagar om Johan von Beijer, som tyvärr har blivit bortglömd i våra historieböcker. Inspiration till denna blogg har jag fått fram Gunnar Wetterbergs bok om Axel Oxenstierna och material från Riksarkivet. Ulla Weidstam har varit min tecknare.