Johan Beijers postkontor vid Storkyrkobrinken

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Idag är Johan Beijer helt bortglömd trots att hans vackra stenhus fortfarande finns kvar i skuggan av Storkyrkan. Hans resa genom livet startade en vårdag år 1606 i Berlin. Två år senare utbröt krig mellan protestanter och katoliker. Ingen trodde att det skulle bli långvarigt. I krigets slutskede var nästan alla av Europas stater inblandade och stora delar av Tyskland hade förvandlats till en ödemark där skorstenar från nedbrända hus berättade om att här hade det en gång legat en välmående by. Då bodde Johan Beijer i Stockholm och var en förmögen postmästare. Det var tacka vare rikskansler Axel Oxenstierna som han kunde göra denna klassresa.

 

Johan Beijers familj berättar de svenska källorna inte speciellt mycket om. Familjen var välbärgad och Johan fick en god skolutbildning, Svårigheterna tornade upp sig när det gällde att få arbete. Han var inte adlig och regenterna i de små tyska furstendömena anställde nästan uteslutande män med anor. När Axel Oxenstierna år 1626 landsteg i Tyskland för att härifrån få en varaktig fred med Polen öppnades nya vägar till arbete för utbildade unga män. Johan Beijer fick arbete i kansliet och hade bland annat ansvar för den svenska handeln med järn till olika länder i Europa. När de stridande parterna samlades i Prag år 1635 för att försöka komma överens om ett fredsavtal fick Johan Beijer flera diplomatiska uppdrag. Det blev inget fredsavtal och året därpå återvände axel Oxenstierna till Sverige. Han tog med sig Johan Beijer och också sin tyske postmästare Anders Wechel.

 

Johan Beijer blev en tillgång för Axel Oxenstierna. Kommerskollegium var en ny myndighet med ansvar för landets utrikeshandel. Chef för detta kollegium var amiral Clas Larsson Fleming, som ofta deltog i kriget. Under denna tid hade Johan Beijer huvudansvaret för utrikeshandeln. Ett av hans specialområden blev att ordna kontakter med svenskarna i kolonien Nya Sverige på Nordamerikas ostkust. Härifrån skickades pälsar och tobak till olika hamnar i Europa. Någon befordran var det inte tal om. Anders Beijer var inte adlig.

 

När Anders Wechel avled övertog änkan Gese arbetet och skötte detta oklanderligt. Det var många som blev förvånade när de insåg att Sverige hade en kvinnlig postmästare. Gese Wechel avled år 1642 och då utnämndes Johan Beijer till generalpostmästare. Efter samtal med Axel Oxenstierna beslöt Johan Beijer att ge ut en tidning, som mot betalning sluööedelas ut av brevbärarna. Den fick namnet ”Post- och Inrikes tidningar”. Här kunde man läsa hur det gick för svenskarna i kriget i Tyskland, hur det var att leva som granne med indianerna i Nordamerika och också hur väl Axel Oxenstierna skötte om landet. Johan Beijer inrättade också ett postkontor intill Storkyrkan. Hit kom folk med brev och paket och betalade en slant för att det skulle skickas till släktingar eller goda vänner i vårt land, i Finland och i de baltiska staterna. Det gick också bra att skicka brev och paket till de som krigade i Tyskland. Kanske hade de svenska officerarna samma matvanor som Axel Oxenstierna. Hans svenska favoritmaten var saltad lax.

 

Vid denna tidpunkt var ett nät för post utbyggt. Det sträckte sig från landets södra delar, upp till Haparanda och genom Finland till Åbo och vidare till sjön Ladoga. Varje postiljon hade sin egen sträcka. Vintertid tog det tre veckor för ett brev att färdas mellan Stockholm och Åbo. Sommartid gick det fortare, eftersom postens roddare tog sig fram mellan skärgårdens öat till Åland och därifrån till Åbo. Om möjligt måste postiljonerna ha tillgång till hästar. Till deras utrustning hörde vapen att slå ned rövare och vilddjur med och ett horn. När hornstötarna hördes i en by visste alla att nu var posten här.

 

Johan Beijer blev förmögen på denna verksamhet. Han köpte en trädgård och ett hus vid sjön Fatburen, Västberga gård i Brännkyrka socken och två rivningsfastigheter vid Storkyrkobrinken. Han rev dessa kåkar och lät uppföra det vackra stenhus, som fortfarande finns kvar med adress Storkyrkobrinken 4.

 

Tiderna förändrades och Axel Oxenstierna åldrades och förlorade sin forna ställning som landets mäktigaste man. År 1644 blev drottning Kristian myndig och nu flockades högadliga män runt omkring henne. Hon började dela ut kronojord till några av dessa och så småningom började hon se sig om efter andra sätt att gynna sina gunstlingar. Då kom hon att tänka på posten, som nu drevs som ett privat företag med Kungligt medgivande. Hennes gunstling friherre Wilhelm Taube utnämndes helt plötsligt år 1654 till generalpostmästare och Johan Beijer fick endast behålla förtjänsten av de brev och paket, som skulle skickas till de baltiska staterna. Någon månad senare adlades Johan Beijer och tog sig då namnet von Beijer. Nu började den tidigare förmögne Johan Beijer få ekonomiska svårigheter. Ett problem var att han inte hade betalat fastighetsskatt som han skulle.

 

Det fanns en regel i Stockholm. Alla adelsmän, som ägde en fastighet, var undantagna för fastighetsskatt. Alla andra husägare var skyldiga att göra detta. Johan Beijer ägde fastigheter både i närheten av Storkyrkan och på Götgatan. Som adelsman var han befriad att betala fastighetsskatt, men inga gamla skatteskulder kunde efterskänkas. Samtidigt begärde han att få Västberga gård klassad som säteri. Om detta skedde gällde andra och betydligt förmånligare skattevillkor. En annan fördel var att säteriernas torpare och drängar inte fick skrivas ut som soldater. Det gick inte som Johan von Beijer hade tänkt sig. Huvudbyggnaden i Västberga var inte ståndsmässig och för att få säterirättigheter blev Johan von Beijer ombedd att bygga om gården. Detta skedde och gården ser nästan ut idag som den gjorde efter ombyggnaden.

 

Wilhelm Taube klarade inte av att vara generalpostmästare och några år senare fick Johan von Beijer tillbaka sitt arbete. Då var han en knäckt man. Han avled år 1669 och då övertog hans änka arbetet som generalpostmästare.

 

Sterbhuset hade ont om pengar. Änkan måste spara och två år efter makens död kunde hon äntligen orda en ståndsmässig begravning i Storkyrkan. Graven finns någonstans under golvet i kyrkan.

 

Johan von Beijers döttrar övertog Västberga gård. Jag är osäker på om de någon gång bodde där. De gifte in sig i släkten von Snoilsky och flyttade till säteriet Svanshals vid Röks kyrka och sjön Tåkern i Östergötland.

 

 

 

 

 

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s