Sjövikskajen en julidag år 1793

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Februari år 2018 är snöslaskets månad. Detta märks på Sjövikskajen där de höga bostadshusen nuddar vid de grå molnen. Dagtid är det alltid folk i rörelse på kajen. Joggare trotsar vädret och ilar fram medan andra fäller upp huvan på sin jacka för att inte få in små och vassa snöflingor innanför jackan. En sådan dag är det svårt att föreställa sig hur området med sin stora äng såg ut i juli månad år 1793. Den 18 juli skulle gräset vara slaget och en lövsal rest mitt på ängen. Bord och bänkar skulle plockas fram. Denna dag hade Fredrik namnsdag och festen var en hyllning till hertig Fredrik Adolf, som var en fyra år yngre bror till Gustav III.  Det var Årstafrun, Marta Helena Reenstierna, som hade bjudit till slåtterfest.

 

Årstafrun gjorde upp en lista på vilka som skulle bjudas in. Trots att hon varit mycket kritisk till Gustav III på grund av att han år 1789 genom Förenings-och säkerhetsakten gjorde sig själv nästan till enväldig kung måste denna fest försöka framkalla ett skimmer av Gustavs dagar. Den förnämste gästen var Carl Mikael Bellman och en annan var Gustav III´s hovmarskalk Carl Johan Drufva och hans son Adam Fredrik. Adam Fredrik var nästan lika gammal som Årstafruns son Hans Abraham. En annan av gästerna var konstnären Per Estenberg. Listan innehöll 47 namn och 14 av de inbjudna kom aldrig till festen. Alla, som arbetade på gården, skulle vara med och också en musikkår.

 

Förberedelserna tog lång tid. Maten måste räcka till alla. Nu slaktades två grisar, en kalv och ett får och kökspigorna fick mycket att göra när maten lagades till. Själv bakade Årstafrun fyra olika sorters bröd och bakelser köpte hon inne i staden. Dagen före festen hade drängarna slagit ängen och hjälpt till att sätta fram bord och bänkar. Här restes också en lövsal. Allt var förberett för en stor fest. Då kom åskvädret med gnistrande blixtar och häftiga skurar.

 

Åskfronten drog bort och i det våta gräset gick Årstafruns make ryttmästaren Christian von Schnell och informatorn Kindberg ner till ängen för att skjuta salut. Detta lokala buller var ett meddelande till bygden att morgondagen var vikt för en fest på ängen.

 

Kalaset började klockan ett på förmiddagen. Innan dess hade både ryttmästaren och Årstafrun kontrollerat att allt var ordentligt framdukat. De anställda kom tågande. Det var kvinnorna med sina barn och sist lufsade de fullsupna drängarna. Årstafrun for hem som hastigast och troligtvis tog hon på dig sina bästa kläder. Hon återvände i sin vagn och kom samtidigt som gästerna. Ryttmästaren var nu den perfekte värden. Ett batteri var uppställt och till hertigens ära sköts 200 skott och efter detta var det tid att skåla för hertig Fredrik Adolf och den omyndige kung Gustav IV Adolf.

 

Carl Mikael Bellman hade skrivit en dikt till värdfolket och jubel bröt ut blev stort när han tog fram sin luta. Nu fick gästerna lyssna på en skildring av den lyckade rättsprocess, som fört med sig att ryttmästaren blev ägare till den vackra ängen. Efter detta prisades värdfolkets egenskaper.

 

Musikerna spelade upp till dans och alla roade sig. När skymningen kom signalerade musikerna till uppbrott. De började spela marschmusik och började gå mot staden. Gästerna med Årstafrun i spetsen följde efter och sällskapet skingrades först vid Hornskrogen. Hur Årstafrun sedan kom hem finns det inga notiser i dagboken om.

 

Vi vet inte idag vad festdeltagarna pratade om. Kanske började de fråga ut de två män, som fanns i hovets närhet, om hertig Fredrik Adolfs mätress Sophie Hagman. Var hon så förföriskt vacker som alla påstod? Denna kvinna hade ett förflutet som dansös på Operan och här vid enstaka tillfällen tagit på sig pojkkläder och uppträtt som page. Hertig Fredrik Adolf fick syn på den annorlunda ynglingen och anade en hemlighet. Han följde med pagen in i en loge och upptäckte då en ung kvinna. Sedan gick allt mycket snabbt och Sophie Hagman blev hertigens älskarinna.

 

Storebror Gustav III hade goda kunskaper om livet i det franska hovet. Det var inte ovanligt att manliga medlemmar av kungafamiljen hade mätresser. År 1778 fick Sophie Hagman titeln som officiell mätress och hon blev värdinna på Tullgarns slott. Här började problemen torna upp sig. Sophie Hagman var vacker som Venus och när hon deltog i olika jaktsällskap red hon på en vit häst. Hennes hållning var perfekt och många ansåg att hennes barm var förförisk.

Varken Sophie Hagman eller hertigen klarade i längden av att vara trogna. Någon gång under 1793 tog förhållandet slut och Sophie Hagman fick en helt annan ställning. Hur mycket av detta fick damerna veta på festen? Sladdret om Sophie Hagman levde kvar i Sörmland under nästan hela 1800-talet.

 

För ett par dagar sedan började jag prata med några kvinnliga seniorer på Sjövikskajen. Jag vet att de är intresserade av svensk historia. Sophie Hagman hade de aldrig hört talas om och undrade om hon hade något med melodifestivalen att göra. De tyckte det var spännande när jag sa några ord om denna nu bortglömda mätress.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s