Järnvägsbyggaren Erik Sparre

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är något visst med trafiken utanför centralstationen i Stockholm. Folk kommer ilande från alla håll och bara ett litet fåtal slinker in på hotell Terminus för att där stanna ett par nätter innan det blir dags att fara vidare. Ingen tänker på att huset har anor sedan 1700-talet och att det under många år gick i arv i släkten Sparre af Söfdeborg.

 

Ottilia Sparre af Söfdeborg var ganska välbärgad när hon år 1851 gifte sig med sin kusin Erik Sparre. Hon hade ärvt fastigheten Vasagatan 20 av sin far. Erik Sparre hade från sin mor ärvt Västberga gård i Brännkyrka socken. Bruden var vid vigseln 31 år gammal och hennes make var fyra år äldre.

 

Erik Sparre föddes år 1816 och var son till Erik Samuel Sparre af Söfveborg, som var landshövding i Gävleborgs län. Han utbildade sig till jurist vid Uppsala universitet, fick ett arbete vid Svea Hovrätt och hans specialintresse kom snart att bli järnvägar. Innan han hade fyllt 40 år utsågs han till sin släkts huvudman och fick rösträtt i Riddarhuset.

 

ÅR 1858 utsågs Erik Sparre till landshövding i Älvsborgs län och han bodde i Vänersborg under de månader han inte var i Stockholm på grund av sitt arbete i riksdagen. Efter det att vårt land fått en ny riksdagsordning år 1866 valdes Erik Sparre in i riksdagens första kammare där han satt fram till 1877 då han blev vald till den andra kammaren.

 

Det hände mycket under kort tid. Hästar och oxar började långsamt ersättas av ångmaskiner och när den första järnvägen år 1856 öppnades i Värmland användes dragdjur. Sju år efter detta genombrott för spårbunden trafik kunde de första ångloken användes på en sträcka mellan Köping och Hult.

 

Under 1860-talet uppstod intensiva diskussioner i riksdagen om hur anläggningarna av nya järnvägar skulle finansieras. Var detta en angelägenhet för den svenska staten eller skulle enskilda personer eller olika företag bekosta detta? Resultatet blev att endast stambanorna mellan de större städerna var en statlig angelägenhet. Dit hörde i första hand järnvägen mellan Stockholm och Göteborg. Hur skulle postgången mellan Stockholm och unionslandet Norge med huvudstaden Christiania fungera? Järnvägslinjen genom Bohuslän var förslaget, som inte mottogs med entusiasm i Göteborg. Det fanns en pålitlig båtförbindelse mellan Göteborg och Christiania och en järnväg riskerade att slå ut denna båtlinje. Det fanns redan hamnar och reparationsvarv. Det skulle dröja minst tio år innan en järnvägslinje genom Bohuslän skulle bli lönsam.

 

Norrmännen önskade sig en järnvägslinje och efter många förhandlingar var alla överens om att järnvägen skulle gå från Vänersborg genom Dalsland till Fredrikshald (nuvarande Halden). Den svenska delen skulle bli privatägd och ansvarig för administrationen av detta bygge blev landshövding Erik Sparre. Han var själv villig att satsa pengar i detta företag, som alla hoppades snart skulle gå med vinst.

Erik Sparre satsade djärvt. Liljeholmen hade blivit vårt lands största järnvägsstation och detta område gränsade till hans jordbruksfastighet Västberga. Vid stranden strax intill järnvägsstationen låg Årsta äng, som tidigare hade varit en beteshage för kreaturen från Årsta säteri. Somrarna i slutet på 1860-talet hade varit mycket regniga och ängen hade förvandlats till sumpmark utan värde. År 1874 var Årsta säteri till salu. Nu slog Erik Sparre till och köpte Årsta. Några dagar efter köpet satte han in en annons i Dagens Nyheter om att vackra tomter vid Mälarens stränder var till salu. Köpekontrakten var klurigt skrivna och köparna visste inte riktigt vad som gällde. Varje tomt skulle ha en trädgård men det stod ingenting om brunnar i området. Det hade kunnat gå att koppla in Stockholms vatten. och avloppsnät till det nybyggda området, men detta skedde aldrig.

 

Det nya området fick namnet Årstadal och har senare skildrats som vårt lands första slumområde. Husen uppfördes med sämsta sortens virke och vid inflyttningen dröp fukten på väggarna. Hit flyttade fattigt folk, som försörjde sig på tillfälliga arbeten inne i Stockholm. Det fanns ett par brunnar i området, men vattnet från dessa räckte inte till. För att klara av hyran kunde det hända att den som ansvarade lägenheten hyrde ut sängplatser. Det kunde därför upp nio personer i ett ruckel med två små rum och ett litet kök. Avföringen grävdes ner i trädgården, som snart stank av avföring. När regnen kom förvandlades allt till gyttja, som barn hoppade runt i. Mänga drabbades av tyfoidfeber och provinsialläkaren slog larm. Greven måsta se till att området fick vatten, avlopp och hämtning av latrin. Problemet var att greven fanns i Vänersborg och var fullt upptagen med att se till att hans järnväg blev färdig och kunde gå med vinst. Greven hoppades att få ränta på de pengar han hade satsat i denna järnvägslinje till Norge.

 

Järnvägen genom Dalsland blev färdig. Det första loket för persontrafik fick namnet Erik Sparre. I Dalsland blev Greve Erik Sparre något av en folkhjälte. Han hade givit folket en järnväg och vid stationshusen fanns det postkontor.
Ingenting blev som järnvägsentusiasterna hade tänkt sig. Det blev ingen vinst på de privata järnvägarna och i riksdagen diskuterades ständigt om statens skulle skjuta till mer pengar.

 

Erik Sparre blev trängd. Han hade förklarats för ansvarig för de urusla bostadsförhållandena i Årstadal, han var både riksdagsman och landshövding och som dessutom var en drivande kraft bakom flera privata järnvägar i Västergötland och Dalslands kanal. Nu hördes varningsrop från Riksdagen. Erik Sparre vanskötte sitt län. Svaret lät inte vänta på sig. Erik Sparre förklarade att det fanns mer än 20 landshövdingar i landet som också slarvade med sina län.

 

Mer blev aldrig sagt eller skrivet. Det var svårt att riktigt nå fram till Erik Sparre. Sensommaren 1886 avled han helt plötsligt. Orsaken var att hästen, som drog hans droska råkade i sken och ekipagen föll nerför en slänt. Landshövdingen och järnvägsbyggaren avled omedelbart.

 

I Årstadal drog alla en lättnadens suck. Nu äntligen skulle det komma vatten och avlopp till området. I Dalsland och i Västergötland sörjde folket över att deras järnvägsbyggare hade fått ett tragiskt slut. En tröst var att de kunde titta på de fem lok, som alla hette Erik Sparre.

One thought on “Järnvägsbyggaren Erik Sparre

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s