Årstafrun år 1828

Årstafrun Märta Helena Reenstierna

Teckning Ulla Weidstam
I min tankevärld är Årstafrun en ung kvinna, som svävar runt på baler och som gillar trädgårdsskötsel. Hon blir aldrig gammal och får ett ansikte fyllt av sorgens rynkor. År 1828 fyllde hon 75 år och hade då varit änka i 17 år. Hon hade fött många barn, som nu hade fått sina sista vilorum i familjegraven i källaren i Brännkyrka kyrka. Brodern Johan Abraham Reenstierna arrenderade jordbruket. Problemet var att Årstafrun inte litade på honom.

Årstafrun bodde inte ensam i det stora huset. Mamsell Lovisa Leufstedt hade ett sovrum och deltog i de dagliga sysslorna som att väva och stöpa ljus. Ganska ofta kom löjtnant Gustav Adolf von Sivers och kapten Gustav Adolf Planck på besök. Det framgår inte av dagboken om dessa herrar gav Årstafrun goda råd om hur hon skulle sköta sin ekonomi.

På Årsta förekom husbehovsbränning och detta år hade det kommit en ny brännmästare. Några dagar före nyårsafton bad han att få ordna ett kalas i köket och i pigkammaren. Detta beviljades och dansen pågick till långt efter midnatt. Mamsell blev uppvaktad och virvlade runt på trägolvet så att det knakade i fogarna. Om någon bjöd upp Årstafrun får vi inte veta.
Vintern blev kall och alla frös. Det snöade ofta. En dag i gryningen knakade det till i skogen och brännmästaren och en man från gården gick ut för att se vad som pågick. Ett par helt främmande män höll på att hugga ner en stor gran. Brännmästaren, som antagligen var stor och stark, tog männens yxor och kälke och upplyste dem om att detta hade de inte tillstånd till. En av männen försvarade sig med att de kom från brandskyddet och skulle hugga upp en brandgata. Detta trodde inte brännmästare på och männen fick traska bort genom snödrivorna utan kälke och yxor.

Stölder av olika slag hörde till vardagen. Det fanns inga poliser och när det gällde grövre brott som mord kunde man få hjälp av länsmannen. Den. som blev bestulen, brukade på egen hand leta reda på tjuven och ta tillbaka stöldgodset.

I början av 1800-talet sköts den sista vargen i trakten runt Årsta. I Gubbängen hade detta år flera vargar rusat fram och då gick ingen säker. En vårvinterdag ordnades ett vargskall och mycket folk kom strömmande för att hjälpa till i drevet och också bara för att stilla sin nyfikenhet. De blev inte besvikna. Sju vargar dödades och nu hoppades alla på att vargplågan skulle vara över.

Det blev vår och sedan sommar. Solsken och åskväder avlöste varandra. Årstafrun promenerade runt i trädgården och konstaterade med sorg att hon inte längre orkade jaga på sitt tjänstefolk så att de rev bort gräs och ogräs från trädgårdsgångarna och klippte bort buskarnas döda grenar. Hon hade stora rabatter med blommor och ibland skar hon buketter, som en av hennes drängar fick lämna till löjtnant Siverts. En dag kom han tillbaka och som tack hade med sig en påse med ovanliga fröer av mullbärsträd.

Det blev ett slåttergille men inte som under de år Carl Mikael Bellman kom och hälsade på. Numera var sommarens höjdpunkt den 31 juli när Helena hade namnsdag. På gården stod några små salutkanoner och på morgonen sköts salut för Årstafrun Märta Helena. Nu visste alla att det gick bra att komma till Årsta och uppvakta gårdens ägarinna. Detta år utbröt panik i köket. Vid middagstid hade tjugo matfriska gäster kommit. Det fanns mat eftersom det hängde en nyslaktad stor gris i matförrådet.

Det var grannarna och det närmaste umgänget som kom. Sommarstugefolket vid Lövholmen hade Årstafrun ingen kontakt med trots att flera av männen var goda sångare och brukade uppträda i Par Bricoles sångkör. Denna sommar hade de startat en teater och köpt en mangelbod, som de byggt om till en teater. I denna grupp ingick både män och kvinnor. Några var konstnärliga och målade kulisser. Det enda som spelades var sånglustspel med inslag av jonglörer.

Det gick en osynlig social gräns mellan Liljeholmen och Stora Katrineberg. De bofasta umgicks inte med sommargästerna även om de vintertid stötte på varandra i olika ordenssällskap. De stötte säkert samman på nymodigheten ångbåten, som gick från Ekensberg till Riddarholmen.

Årstafrun fick ibland gäster, som hade kommit med denna båt. Om det inte regnade brukade hon följa dem genom Årstaskogen till ångbåtsbryggan. Vad de pratade om vet vi inte, kanske om gamla tider när det ofta var fest på Årsta eller kanske sladdrade de om kronprins Oscars älskarinna den vackra aktrisen Emelie Högqvist. Kungligheternas tillvara intresserade Årstafrun och hon var ofta med som åskådare när de deltog i parader.

Ångbåtslinjen har för längesedan försvunnit. Kvar finns Årstaskogen, som idag är ett naturskyddsområde. När jag i våras gick genom denna skog upplevde jag att en skugga av Årstafrun tassade tyst bakom mig. De äldsta ekarna kan ha planterats under hennes sista levnadsår.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En tanke på “Årstafrun år 1828

  1. Hej. Det är intressant att läsa dina inlägg med Stockholmshistoria. Min dotter bor i Örnsberg och jag fann din sida när jag googlade på Blommensbergsbacken. Vi har promenerat ofta genom Vinterviken och Trekanten. Jag har ofta sneglat på backen men först för några dagar sen har jag gått upp. Jag gick mitt i backen och det var stundtals så brant att jag fick gå på alla 4. En härlig utmaning!
    Intressant att läsa om backens historia i ett av dina inlägg!
    Jag har sparat länken till din sida och återkommer säkert.
    Med vänlig hälsning,
    Gunnar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s