Fångarna på Fredrikhovs slott

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Att stå utanför de låsta grindarna utanför friskolan i Fredrikshovs slott vid Oscars kyrka i Stockholm blev en påminnelse om hur samhället har förändrats sedan slottet uppfördes i mitten av 1600-talet. Då var det en del av en kalvhage som togs i anspråk för en högreståndsbyggnad. Sedan dess har det hänt mycket i och omkring slottet. Det rustades upp av Fredrik I på 1730-talet för att bli en ståndsmässig bostad till kungens officiella mätress Hedvig Taube. Den sista kungliga medlemmen, som bodde i slottet, var Gustav III´s mor änkedrottning Lovisa Ulrika. Sommaren 1782 avled änkedrottningen och nu var slottets storhetstid över. Nu följde en rad dystra år när slottet användes som fängelse.

 

Det hörde till spelreglerna att de kungliga ungdomarna skulle gifta in sig i andra kungafamiljer. På så sätt kom Gustav III att bli kusin med Katarina den Stora av Ryssland. De båda kusinerna träffades vid sällsynta tillfällen. När det gällde utrikespolitik litade de inte på varandra.

 

År 1784 kom Gustav III hem efter en resa till Italien. Under resan hade han snappat upp vad som höll på att hända i Europa och Höga Porten, som var det vanligaste namnet på det osmanska riket. Katarina den Stora hade stora planer på att anfalla landet och erövra Istanbul, som tidigare hetat Konstantinopel och varit ett centrum för den östeuropeiska ortodoxa kyrkan. 1787 var detta krig ett faktum. Då beslöt sig Gustav III för att starta ett krig mot Ryssland. Det stora problemet visade sig några månader senare. Många officerare var mycket tveksamma till detta företag. De gick igenom sina förråd och konstaterade att det inte fanns tillräckligt med hö och havre för hästarna för ett krig längre än en månad. De ansåg att det enda rimliga vore först ett krigsstillestånd och därefter en fredsuppgörelse med Ryssland. Precis som officerarna fruktade blev det för vårt land ett krig fyllt av motgångar. De båda arméerna tog krigsfångar och kungens rådgivare Gustav Mauritz Armfelt föreslog kungen att i största hemlighet skicka ett sändebud till den ryska kejsarinnan om fångutväxling. Detta var tänkt som en trevare för ett kommande eldupphör och senare ett fredsslut.

 

Officerarna kände inte till detta. Många sa upp sig eftersom de ansåg att kungen inte lyssnade på dem. Kriget fick sämre för var vecka som gick. De kritiska officerarna samlades i juni 1788 i byn Anjala för att diskutera det uppkomna läget. Beslutet blev att de skulle ta kontakt med Katarina den Stora och försöka få ett slut på detta krig, som kanske skulle innebära en katastrof för Finland. De författade en skrivelse och 180 officerare undertecknade den. Det blev Georg Henrik Jägerhorn, som fick till uppgift att överlämna den. Bland undertecknarna fanns kungagunstlingen Gustaf Mauritz Armfelts farbror Carl Gustaf. Generalmajor Carl Gustaf Armfelt förde befälet över trupperna vid den ryska gränsen och han var också landshövding i Nylands län. De mest tongivande i gruppen var Johan Henrik af Hästesko, Robert Montgomery, Otto von Otter och Bernt Johan Hastfer.

Gustav III insåg snabbt vad officerarna sysslade med. I början av år 1790 fängslades officerarna, som nu kallades för Anjalamännen. De fördes till Stockholm för att placeras i ett fängelse i väntan på rättegång. Nu användes Fredrikshovs slott och ansvarig för vaktstyrkan blev löjtnant Johan Georg de la Grange. Han var 16 år gammal och nybliven löjtnant. Hans far var landshövding i Jönköpings län. Nu fick denne pojke bevaka män, som var jämnåriga med hans pappa och som hade deltagit i kriget. Dessa officerare hade sett sitt fotfolk stupa och insett hur farligt ett krig kan vara.

Rättegången gick snabbt och många av officerarna dömdes till döden. Nu inledde Henrik af Hästesko ett övertalningsförsök. Det borde vara möjligt för den unge löjtnanten att glömma att låsa en av portarna för att fångarna skulle kunna smita ut i friheten.

Johan Georg de la Grange stod på sig. Officerarna hade varit landsförrädare och måste ta sina straff. Han lät manskapet hålla ett vakande öga på dem och alla försök till revolt stoppades på ett tidigt stadium. I augusti verkställdes den första dödsdomen när Henrik af Hästesko avrättades på en plats som senare utvecklades till Östermalmstorg. Några av fångarna benådades och de andra dömdes till olika former av fängelsestraff. De blev av med sina officersfullmakter och fick den egendom, som tidigare tillhört staten, indragen. Det blev vanligt att de fick husarrest på egendom, som tillhörde släkten eller hustrun. Carl Gustav Armfelt placerades i Skåne och Otto von Otter utanför Växjö.

Två fångar ansågs farligare än andra. Den ene var Bernt Johan Hastfer, som förflyttades till fängelset. Hastfer var en tysk-baltisk släkt, som efter det att de baltiska staterna kom att tillhöra Ryssland, flyttade till Finland. Johan Hastfehr flyttade till Ryssland och för sedan vidare till Vitryssland där han avled 1809. Omdömena om honom varierar, var han rysk spion eller inte?  i äldre adelskalendrar skildras han som mycket farlig och här finns en felaktig uppgift om att han fördes till fängelset Malmö där han avled.

Den andre farlige fången var Robert Montgomery, som kanske hade en hemlig dröm om att bli författare. Det skrivna ordet var farligt och under inga omständigheter skulle Robert Montgomery få tillfälle att skriva en regimkritisk bok i fängelset och sedan se till att den smugglades ut till ett tryckeri utomlands. Hans dödsstraff förvandlades till livstids fängelse på den svenska ön Saint Barthélémy i Västindien. År 1794 var den politiska situationen helt annorlunda. Robert Montgomery ansågs inte längre som en säkerhetsrisk utan frisläpptes. Hans tredje hustru ägde egendomar i Uppland och Västberga gård i Brännkyrka socken. Nu ägnade han sig åt att skriva sina memoarer. De kom aldrig i tryck och förvaras på Riksarkivet. Robert Montgomery avled 1798 på Lindholmens gård i Uppland.

En tanke på “Fångarna på Fredrikhovs slott

  1. Johan George de Grange intressant men fångarna på Fredrikshov i mitt tycke intressantare.
    Eftersom G III:s ryska krig råkar vara mitt specialområde kan jag bidra med en del kompletterande uppgifter. Ta inte illa upp oatt jag korrigerar dig på vissa punkter.
    När Lovisa Ulrika dog hade hon reda avstått Fredrikshov och flyttat till Svartsjö slott. Om jag minns rätt blev Fredrikshov bostad för prinsessan Sofia Albertina innan hon flyttade till sin bostad vid Gustav Adolfs torg (som då kallades Norrmalmstorg).
    Dåliga krigsförberedelser och för små förråd var bara en orsak till missnöjet inom armén. Huvudskälet var att officerskåren, som var adlig, inte ville hjälpa till att öka Gustav III:s ära. Officerarna såg kriget som ett tillfälle att avsätta kungen. Till det kommer den av Sprengtporten initierade agitationen om Finlands lösgörande från Sverige. Trupperna i Anjala var enbart finska.
    De författade en skrivelse och 180 officerare undertecknade den.
    Nej 113, tror jag, undertecknade Anjalaakten, icke att förväxla med Liikalanoten.

    Det blev Georg Henrik Jägerhorn, som fick till uppgift att överlämna den.
    Nej, det var Jan (Johan) Anders Jägerhorn som red över gränsen til Ryssland för att överlämna Liikalanoten. Den var bara undertecknad av några höga officerare.
    Georg Henrik Jägerhorn motsatte sig Anjalaförbundet. Han var lojal med kungen och befann sig nog i Savolax, inte Kymmenegårds län.
    Bernt Johan Hastfehr hade två döttrar. Eva Jaquette Hastfehr var gift med poeten Bengt Lidner, stor kungavän.
    Det är möjligt att den andra dottern, Hedvig Christina, var var gift med Jan Anders Jägerhorn. Detta var nytt för mig.
    Bernt Johan Hastfehr var chef för Savolaxbrigaden och konspirerade med ryssarna.
    ”Johan Hastfer benådades aldrig utan avled efter några år i fängelset.” Nej, han fick avtjäna sitt straff på sin herrgård men efter något år fick han tillstånd att lämna Sverige. Han dog i Ryssland.
    Du kunde nämnt att många av de häktade riksdagsmännen från adeln och ridderskapet också placerades på Fredrikshov, de flesta dov bara en kort tid.

    ”Nu ägnade han sig åt att skriva sina memoarer.”
    Vivi Horns Den sturske Montgomery bygger nog på hans memoarer. Jag har läst den för länge sen.
    Med vänlig hälsning
    Lasse Schlze

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s