Johan Georg de la Grange – fångvaktaren som blev krigsfånge

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har blivit fascinerad av major Johan Georg de la Grange, som under slutskedet av kriget mot Ryssland år 1808 I Stockholm organiserade sjukvården för de sårade soldaterna och såg till att de som avled på sjukhuset fick en stämningsfull jordfästning. Vem var han? Jag har gjort ett tappert försök att ta reda på vem han var och varför han handlade som han gjorde. De sista dagarna har jag varit i Krigsarkivet och kämpat mig igenom olika handskrifter. Det var varit en spännande utflykt in i en förgången tid. Handskrifternas grå papper berättar en historia om brist på linnelump

 

Johan Georg De la Grange var son till Erik George de la Grange, som var chef för Kungliga Smålands Husarregemente. Det blev naturligt att sonen skulle gå i sin fars fotspår och bli militär. Han skrevs in som korpral i Smålands kavalleriregemente och skickades ut i Gustav III´s krig mot Ryssland år 1788. I detta krig avancerade han till löjtnant och fick ansvaret för att bevaka de fängslade Anjalamännen i Fredrikshovs slott i Stockholm. Under denna tid förändrades livet i hans familj. Fadern begärde avsked från sin tjänst inom det militära och utsågs några år senare till landshövding i Jönköpings län.

 

Kriget tog slut och fadern skickade ut sonen på en studieresa utomlands. Det var viktigt vid denna tid att kunna franska och också att förstå det diplomatiska spelet. När Johan Georg de la Grange kom tillbaka till Sverige sökte han sig till Kungliga Husarregementet i Småland, där han steg i graderna och fick ansvaret för skvadronen i Sunnebo. Detta område låg i det sydvästra hörnet av Småland och idag är områdets tätort Ljungby.

 

Postgången fungerade långsamt och alla brev passerade majorens expedition innan innehållet kunde delges de olika skvadronerna. Dessa brev förvaras nu i Krigsarkivet och ger en intressant inblick i de problem ett regemente på landsorten ställdes inför. Skrivelserna från Kunglig Majestät innehåller bland annat bestämmelser om hur uniformerna skulle se ut och soldaternas frisyrer. Någon förståelse för svårigheter att skaffa mat till de indelta soldaterna finns inte med. Sommaren 1799 blev ett år fyllt av katastrofer för jordbruket och samtidigt mullrade krigets åskor på andra sidan av Östersjön. När vintern kom utbröt hungerkravaller i städerna och oron kunde lätt sprida sig till landsbygden. Nu beslöt den enväldige kung Gustav IV Adolf att inkalla riksdagen till ett möte i Norrköping. Det visades sig genast att det inom adeln fanns en grupp, som tvivlade på statsskicket och som ville ge riksdagen mer makt. De tystades ner och några adelsmän avsade sig sitt adelskap. Andra var mer försiktiga och ansåg att de endast kunde avstå från sin plats i riksdagen. Dit hörde Georg Adlersparre.

 

Hur och när Johan Georg de la Grange lärde känna sin hustru vet vi inte. Hon hade vuxit upp på Gustavsviks herrgård strax utanför Kristinehamn och var den äldsta dottern till kapten Carl Linroth. Paret gifte sig i denna herrgård den 20 september 1803.

 

Gustav IV Adolf hatade Napoleon, som år 1804 lät kröna sig till kejsare. I samband med detta lät han utnämna flera officerare till marskalkar och en av dessa var Jean Baptiste Bernadotte.

I början av året därpå drogs vårt lands med i kriget på motståndarsidan där England var den drivande kraften. Våren 1805 kom en order. Två skvadroner från Smålands dragoner kallades in. En av dessa var Sunnebo. I denna trupp ingick ett fåtal officerare och 262 dragoner.

 

Marschen mot Ystad påbörjades i april och i maj kunde officerare, manskap och hästar stiga på fartyg med destination Svenska Pommern. Här skulle de sammanstråla med skvadroner från andra delar av landet.

Det var en orolig tid i Europa. Napoleons trupper drog fram som en stormvind genom Tyskland. Den 2 december 1805 stod ett avgörande slag i Austerlitz där Napoleons trupper kämpade mot en stor här, som var en sammanslagning av ryska och österrikiska trupper. Efter den franska segern inleddes fredsförhandlingar i vilka Österrike tvingades att avstå stora landområden till Frankrike.

 

Det blev bekymmersamt för den svenska hären i Tyskland. Johan Georg de la Grange skrev hem till majorens expedition. Det var mycket som saknades och det var svårt i det krigshärjade landet att hitta mat till soldaterna och hö till hästarna. Det behövdes också en fältpräst. Det tog ungefär en månad för brevet att komma fram. Ett eventuellt svarsbrev finns inte bevarat och någon fältpräst skickades aldrig. Nu insåg Johan Georg de la Grange att detta var ett krig, som svenskarna aldrig skulle ha gett sig in i.

 

Det hände mycket på Gustavsviks herrgård under denna tid. Det hörde till att herrgårdarna skulle se till att officerare, som red från olika förläggningar, skulle få sova över i herrgårdarna. En dag kom Georg Adlersparre och här möttes han av kapten Linroths yngsta dotter Lovisa. Ett krig kan få flammor att blossa upp. Georg Adlersparre glömde plötsligt kriget och blev förälskad i herrgårdflickan. De gifte sig och på så sätt blev Johan Georg de la Grange svåger med Georg Adlersparre.

 

Kriget slutade olyckligt för svenskarna. De tvingades att kapitulera inför marskalk Bernadotte i november 1806. Nu blev Johan George de la Grange krigsfånge. Han förhördes ingående av marskalk Bernadotte. Vi vet inte vad som sas vid detta samtal endast att den franske marskalken beslöt att Johan George de la Grange skulle skickas till Paris och där förhöras av kejsar Napoleon. Vad som diskuterades vid detta möte får vi aldrig veta.

 

Det drog ut på tiden innan Johan George de la Grange kunde få vara med om en utväxling av fångar. Han kom hem tio månader senare och hade då fått underteckna en försäkran om att inte engagera sig inom militären. Hemma beklagade han sig. Någon human behandling som krigsfånge hade han inte fått.

 

Detta krig finns utförligt skildrat i boken ”Omvälvningarnas tid” skriven av Martin Hårdstedt.

One thought on “Johan Georg de la Grange – fångvaktaren som blev krigsfånge

  1. Tack Carin för dina otroligt intressanta inlägg! Vilket forskningsarbete du gör! Så roligt att få ta del av.
    Jag är släktforskare, och därför vet jag, att min anfader deltog i kriget 1808-1809 som finsk officer. Han sårades och togs över till Jönköping, och där valde han att stanna, när kriget tog slut.
    Jag önskar att jag hade din förmåga att hitta intressanta detaljer i arkiven!
    Tack från Kerstin L!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s