Johan Georg de la Grange som diplomat

F´Fredrik AUGUST i

En av alla dessa män, som kunde utgöra ett hot mot vårt land i mars 1809, var kung Fredrik August I av Sachsen. Han stod kejsar Napoleon mycket nära var detta år hertig av Warszawa. Målningen gjordes 1823 av Carl Christian Vogel von Vogelstein och tillhör Galerie neue Maister. Fotografen är okänd. Förlorad målning under det andra världskriget.

 

Senvintern 1809 hopade sig orosmolnen över vårt land. Den franske kejsaren Napoleon stod på höjden av sin makt och han regerade över Europa med stöd av tsar Alexander I i Ryssland och Österrikes kejsare. Polen hade förvandlats till ett franskt hertigdöme och styrdes nu av Sachsens kung Fredrik August I, som var en av kejsar Napoleons trognaste bundsförvanter. Ett litet fåtal svenskar var oroliga för att denne kung skulle förklara Sverige krig och skicka polska trupper över Östersjön för att förena sig med danskarna och erövra Skåne. Det var en tid när mycket oväntat kunde hända.

 

Kung Gustav IV Adolf hatade kejsar Napoleon och allt vad han stod för. Han ställde upp i kampen mot denne franske krigare, som han liknade vid Odjuret i Johannes Uppenbarelsebok i Bibeln. På så sätt drogs vårt land in i kriget på Englands sida. Ett resultat av detta blev det finsk-ryska kriget, som enligt de svenska officerarna sköttes mycket dåligt från kungens sida.

 

Den svenska statskuppen inleddes tidigt på morgonen måndagen den 13 mars 1809. Ledaren var översten Carl Johan Adlercreutz och han hade hjälp av sex officerare. I denna skara fanns Johan Georg del la Grange, som nu var ansvarig för soldater och officerare, som hade skadats eller blivit sjuka under det pågående svensk-ryska kriget i Finland. Statskuppen blev oblodig och klockan sex på eftermiddagen lästes en kungörelse upp på olika torg i Stockholm. Kung Gustav IV Adolf var avsatt och hertig Karl var tillförordnad regent.

 

Kuppmännen insåg snart att det var en sak att avsätta en oduglig kung och en helt annan att se till att vårt land fungerade. Kejsar Napoleon måste underrättas och allra helst lova att inte låta någon av sina närmaste män bli Sveriges nye regent. Det gällde också att få ett avtal med marskalk Bernadotte och få denne skicklige härförare att inse att inga franskledda trupper skulle skickas in i Skåne.

 

Det blev Johan Georg de la Grange som skulle utföra detta svåra uppdrag. Det var bråttom. Kriget mot Ryssland pågick fortfarande och det gick inte att sluta ett vapenstillestånd med Ryssland förrän Sverige hade fått en ny regent, som kejsar Napoleon hade godkänt.

 

Våren var sen och dagen efter statskuppen kom kylan och det blåste upp till snöstorm. Kölden höll sedan i sig under hela mars månad. Vilken dag Johan Georg de la Grange startade sin resa söderut vet vi inte och inte heller hur han kom över Östersjön och för att sedan kunde fortsätta söderut till Dresden i Sachsen, där marskalk Bernadotte nu fanns med sin sachsiska här.

 

Det märktes i Tyskland att det pågick mobilisering av soldater. Unga rekryter ryckte in och ett litet fåtal av dessa rymde från sin tjänst. De gömde sig i skogarna och livnärde sig på stölder och att röva vägfarare. Det gällde att inte färdas ensam genom Tyskland och att se till att några av ledsagarna var beväpnade. Johan Georg de la Grange kom så småningom fram till Dresden och här hade han inga svårigheter att få diskutera det som hade hänt i vårt land med marskalk Bernadotte.

 

Det var två yrkesmilitärer som möttes. De upptäckte snart att de hade mycket gemensamt. Dit hörde att se till att soldaterna inte gjorde övergrepp mot civilbefolkningen, att de inte stal och att de inte söp sig fulla och började slåss. Det är oklart om Johan Georg de la Grange fick tillfälle att träffa Sachsen kung. När han några dagar senare reste vidare mot Paris hade han kommit överens med marskalk Bernadotte att inga franska, polska eller sachsiska trupper skulle skeppas över Östersjön för att invadera Skåne. Det viktigaste med mötet var att marskalk Bernadotte hade fått förtroende för Johan Georg de la Grange.

 

Det blev helt annorlunda i Paris. Den 23 januari hade kejsar Napoleon kommit tillbaka från Spanien, där han hade sett till få slut på alla lokala uppror. Nu regerades Spanien av hans bror Joseph, som omedelbart hade upplevt stora svårigheter att styra över detta land. Ett annat bekymmer var att fransmännen inte hade kunnat besegra det engelskvänliga Portugal.

 

Kejsar Napoleon hade blivit annorlunda. Numera var han inbunden och misstänksam mot alla utom sin närmaste rådgivare. Det hade nyligen kommit signaler från Österrike. Ärkehertig Karl önskade säga upp allt samarbete med kejsar Napoleon och starta ett befrielsekrig. Det gällde att snabbt skapa en ny armé, vilket inte var det lättaste. Den skulle bestå av 120 000 soldater. De allra flesta nyrekryterade var unga och oerfarna. De kom inte från Frankrike utan från annekterade länder som Preussen, Sachsen, länderna kring floden Rehn och Polen. Det fanns inget gemensamt språk och många av de nyinkallade förstod inte vad det var de skulle försvara och varför de skulle skickas ut i ett krig mot Österrike.

 

Johan Georg de la Grange fick audiens hos kejsaren. Allt gick ganska snabbt och Johan Georg de la Grange fick en utfästelse om att kejsaren inte hade för avsikt att lägga sig i valet av en ny svensk kung. Han hade just då inga tankar på att lägga sig i den svenska inrikespolitiken.

 

Johan Gerge de la Grange hade tur. Den 17 april tågade de österrikiska trupperna in i Bayern, som var en del av Sachsen. Nu rasade kriget i Tyskland och kejsar Napoleon hade annat att tänka på än vad som hände i Stockholm. När detta hände var Johan Georg de la Grange tillbaka i Sverige och arbetet med sjuka och sårade soldater.

Österrikes krigslycka vände snart och de franska trupperna föste Österrikes här framför sig till floden Donau. I Wagram utkämpades ett avgörande slag och i detta deltog marskalk Bernadotte med sin sachsiska kår på 12 000 soldater. I början av slagets överrumplades denna kår och Bernadottes soldater sköts skoningslöst ner av Österrikes artilleri. När marskalk Bernadotte försökte få en överblick över vad som hade hänt kom plötsligt kejsar Napoleon ridande. Han tittade ner på marken, såg de döda soldaterna och fick ett vredesutbrott. Marskalk Bernadotte var oduglig som överste och avsattes omedelbart. Det hela gick mycket snabbt och några veckor senare var marskalk Bernadotte tillbaka till sitt hus i Paris. Detta blev hans sista krigslag under kejsar Napoleons befäl.

 

I detta för Napoleon segerrika krig krossades Österrike. I fredsuppgörelsen ingick bland annat att kejsarens dotter den adertonåriga dotterns skulle bli kejsar Napoleons andra hustru och förhoppningsvis skänka honom en son.

 

Sonen Napoleon, kung av Rom, föddes den 29 mars 1811. Tavlan med mor och son målades nästan omedelbart efter förlossningen och finns numera i slottet i Versailles. Fotograf okänd, Joconde databas.

Marie.Louse

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s