Landshövding Johan Georg de la Grange och skalden Erik Johan Stagnelius

Lilla_torget_i_Kalmar[1]

Det är något visst med torgen i våra mindre städer. I Kalmar vid Lilla Torget ligger Residenset. Bilden kommer från Wikimedia Commons, fotograf Västgöten. Den vackra byggnaden till höger på bilden är från slutet av 1600-talet. Det är Residenset och här bodde landshövding Johan Georg de la Grange i tolv år från år 1810. På andra sidan av torget, till vänster på bilden, hade biskop Magnus Stagnelius sin tjänstebostad och i huset fanns biskopens kansli. Biskopen har blivit känd på grund av att han var far till skalden Erik Johan Stagnelius. Över detta torg ilade tjänstemän till den krävande landshövdingen och stiftets präster kom skridande för att göra en artighetsvisit hos biskopen.

 

Landshövding Johan Georg de la Grange var en man med mycket bestämda åsikter. Han hörde inte till den innersta kretsen runt kronprins Karl Johan och hade inga möjligheter att påverka olika beslut om bland annat skatter och utvecklingen av jordbruket. Från statens sida var det sparsamhet på alla plan som gällde. Statsskulden var stor efter kriget mot Ryssland, den svenska dalern hade sjunkit i växlingsvärde och inflationen hade skjutit i höjden. Tiggare och krigsinvalider drev omkring på Stockholms gator. Något måste göras och den ansvarige för landets ekonomi var Gustav Fredrik Wirsén.

 

Johan Georg de la Grange kom inte överens med Gustaf Fredrik Wirsén. Det hade börjar 1814 när han av kronprins Karl Johan utsågs till materalansvarig för fälttåget i Norge. Det behövdes mycket material som till exempel skjortor, byxor och yllestrumpor för soldaterna, sjukvårdsutrustning, liksäckar och extra trumpinnar. Gustav Fredrik Wirsén ansåg att kriget var för dyrt. Johan Georg de la Grange stod på sig och fick så småningom rätt. Den dagliga omsorgen av soldaterna måste fungera, annars var kriget dömt att misslyckas.

 

Detta krig kom att föra med sig en livslång ovänskap mellan landshövding de la Grange och Gustaf Fredrik Wirsén. När de träffades gick diskussionens vågor höga och landshövdingen var påstridig. Beskattningen av jordbruket borde minskas och få samma villkor som handeln.

 

Vi vet inte speciellt mycket om Johan Georg de la Granges familj. Hans hustru avled år 1817 i Kristinehamn där hennes familj bodde. Var döttrarna sedan vistades känner jag inte till, men mycket talar för att de blev kvar i moderns hembygd i Varnums socken i Värmland eller i Kristinehamn. Mitt intryck är att landshövdingen efter hustruns bortgång blev mycket ensam. Han blev känd för sin stora arbetsförmåga, sitt engagemang för jordbruket, krav på mindre tillverkning av brännvin och för sitt hetsiga humör. Om inte länsmännen lydde hans order kallade han upp dem till Residensen och lät dem få smaka på sin knutpiska.

 

1818 blev köldens år, ett av de kallaste åren under hela 1800-talet. Våren kom sent och sommaren blev torr och solfattig. Då och de kom häftiga regnskurar och luften blev fuktig. Höet, som trots allt bärgades, möglade. När hösten kom var svälten ett faktum. Husdjuren nödslaktades och detta förde med sig att det året därpå blev brist på får och kor.

 

Jag vet inte hur landshövdingen lyckades skapa bättre förutsättningar för jordbruket. Däremot känner vi till hur det dagliga livet var i staden år 1820. Detta beror på att skalden Erik Stagnelius tillfälligt flyttade hem till Kalmar. Han kom från Södermalm i Stockholm och här hade skaffat sig avancerade spritvanor, som också innebar bruk av opiater. Varje kväll i Kalmar önskade han få en sejdel med svagdricka och en salt och orensad sill placerat på bordet vid sängen. Detta skulle bli en tidig frukost för att nyktra till.

 

På Södermalm var Erik Stagnelius enstöringen, som bodde nära Maria Magdalena kyrka. Det var som om Bellmans epistlar och sånger tonade ut från husen runt Adolf Fredriks torg (nuvarande Mariatorget). Här fattade i början av år 1820 Erik Stagnelius ett ovanligt beslut. Han måste fara tillbaka till Kalmar och här bli stadens Bellman. Musiken fanns redan. Nu skrev han sina egna texter, som handlade om det dagliga livet i Kalmar.

 

Johan Georg de la Grange kunde detta år vara ganska belåten med det han hade uträttat. Uppfödningen av får hade lyckats och de betade nu på fästningsvallarna. Ibland smet några ut och vandrade runt på gatorna där de fick samsas om utrymmet med ankor, gäss, kalkoner och höns. Det fanns mer mat än stadens invånare kunde äta upp. Problemet var att det tog för lång tid att forsla överskottet med ett segelfartyg till Stockholm och under denna tid kunde till och med rökt fårbog mögla.

 

Johan Georg de la Grange ansåg att säd och potatis var mat och inte råvara för framställning av finkelbrännvin. Bruket av denna dryck måste minska till minst hälften. Han hade förgäves försökt få kalmarborna att leva efter detta och mötts av ett kompakt motstånd speciellt från skepparna. Ett annat problem var färjan till Öland. Det hörde till för både män och kvinnor att ha ett par jamare innanför västen innan man gav sig ut på havet. Erik Stagnelius fångade livet på färjan till Öland i en av sina Bellmansdikter.
”Färjan är redan fuller
Järngrytor, smör och kastruller
Kroppkakor ligga huller
Och buller om varandra.
Käringarna stupa kuller
Byttor om varandra. Dem tog Fan”

 

I Erik Stagnelius dikter om livet i Kalmar finns flera skildringar av stadens kända personer. En av dessa är Kniberg, som gillade astronomi och en annan landshövding de la Grange. Dessa blev kalmarbornas örhänge, som de gick och gnolade på.
”Ett midnattsmoln var blick för Knibergs öga stänger
Vilt dånar ras.
Och luftens de la Grange kring öde rymder svänger
Sin blanka länskarbas.”

 

Mitt intryck är att nu insåg Johan Georg de la Grange att han hade kämpat färdigt som landshövding. De ständiga grälen om skatter och jordbruksekonomi med Gustaf Fredrik Wirsén och nu skalden som drev gäck med honom var påfrestande. När förordnandet som landshövding gick ut år 1822 valde han att lämna Kalmar och flytta till Älvstorps herrgård i Grythyttan. Samma år återvände skalden Erik Stagnelius till Södermalm. Här avled han ett år senare och hans grav finns på Maria Magdalena kyrkogård.

Detta blir min sista blogg om Johan Georg de la Grange. Inspirationen är hämtad från boken ’Erik Johan Stagnelius’ författad av Fredrik Böök år 1919 och boken ’Stamfadern’ författad av Kenne Fant år 1993. En bok, som jag har använt mig av i samtliga bloggar är ’Omvälvningarnas tid’ av Martin Hårdstedt utgiven år 2010.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s